66 år i skolan 71. Summering: 8. Klostergården och antropocen av Den Gamle

Att Sankt Lars privatiserades 1990 var katastrofalt. Realia som köpt den stora parken hävdade privatiseringen genom att försöka hålla besökande borta. Gamla patienter brukade samlas för midsommarfirande. De var inte välkomna. Valborgsmässofirandet försvårades också. Hela parken och området söder om Höje å förföll snabbt, särskilt festområdet med den stora paviljongen som efter något årtionde revs. Samtidigt utformade Realia planer på att exploatera Sankt Lars, bland annat genom att bygga ett stort hotell.

Han såg utvecklingen på nära håll eftersom han fortsatte att ha studiecirklar i den byggnad som kallas ”kyrkan” under de år då patienterna flyttades ut för att vårdas i andra lokaler inne i Lund. 
   Hans intresse för stadsplanering hade väckts under den tid han studerade kulturgeografi. Klostergården är ett av de intressantaste områdena i Lund. Han satte sig in i de tankar som varit vägledande när Klostergården byggdes. Han blev sekreterare i Klostergårdens byalag och samverkade med dess ordförande Göte Bergström i försvaret av Sankt Lars-parken.

Bup, barn och ungdomspsykiatrin, hade sina byggnader i en stor inhägnad trädgård med många fruktträd och asfalterade gångar väster den egentliga parken. Anläggningen stod tom några år, trädgården förvildades och till slut revs husen. Ett bostadsområde skulle byggas på Källby ängar. Det var ett öppet landskap mellan Klostergården och Höje å med träddungar, pilevallar och gångstigar. Det var viktigt att naturvärdena bevarades. Planerna innebar en alldeles för stor exploatering.
   Byalaget agerade för att kommunfullmäktige skulle begränsa utbyggnaden. Det var en omfattande kampanj som fick brett stöd men fullmäktige beslöt 2006 med knapp majoritet att genomföra utbyggnaden. Resultatet blev den lilla stad med tegelbyggnader i engelsk stil som nu är färdig.

Det hade funnits förslag att Asylens kasernliknande byggnader skulle rivas men i stället renoverades de och hyrdes ut till olika företag. HSB byggde bostäder i ett stort koloniområde vid de gamla tjänstebostäderna söder om Höje å.
   Byggnaderna på lundasidan norr om ån hyrdes ut till friskolor. Under dagtid vistades hundratals anställda i företagen söder om ån och tusentals elever och lärare på lundasidan, men om natten var Sankt Lars folktomt. Morgnar och kvällar var trafiken kaotisk. Nya byggnader uppfördes och stora områden asfalterades för att rymma bilparkeringar.

Det ökade antalet hårdgjorda ytor i Sankt Lars och på Källby ängar tillsammans med Lunds starka tillväxt ledde till att Höje å snabbt svämmade över varje gång det blev ett kraftigt regn. Dagvattnet från Lund forsade ner i kulvertarna och från de nybyggda husen och parkeringsområdena vid Sankt Lars. I en aktuell broschyr från Lunds kommun står det att ”promenadvägen längs ån är knappt framkomlig efter stora regn”. Han blev ledamot i Höje ås vattenråd.

När Arenastaden planerades norr om Klostergården var Klostergårdens byalag en part i diskussionerna. Byalaget hade egentligen ingen anledning att motsätta sig Arenastaden, eftersom dess huvuddel skulle ligga på den stora parkeringsplatsen vid Lunds BK:s fotbollsplan. Idén om ett ”skidbackehus” i form av en enda huslänga från ett krön på arton våningar var fascinerande. Men Byalaget var framför allt engagerat för det gröna stråket, promenadvägen längs med järnvägen ner till Höje å, som hade uttunnats redan i samband med att Arenan och Ishallen hade byggts. Han hade föreslagit en djurpassage på en smal bro genom det ganska vildvuxna koloniområdet norr om Södra ringen fram till stadsparken.
   Byalaget konsulterades också när ”Mötesplats Klostergården” projekterades. Den tog många år. Mötesplatsen, och särskilt biblioteket, innebar en stor förbättring i Klostergården. Däremot blev träffpunkten för seniorer bortglömd, trots att den varit central i debatten eftersom den tidigare träffpunkten lagts ner av Folkpartiet tidigare. Seniorernas intressen underordnades ungdomarnas.

Den snabba tillväxten runt Klostergården och kampen för den gröna miljön sammanföll med klimatkrisen och det ökande hotet mot ”världssystemet”. Samtidigt som krigen förhärjade Mellanösterns länder höll den allt snabbare tillväxt som var det ekonomiska målet för mänskligheten på att inte bara uttömma jordens resurser utan också påverka balansen mellan naturkrafterna. Man började tala om ”antropocen”, människans epok, som höll på att förändra förutsättningarna för liv. Han blev alltmer engagerad. Han bodde ju på en av de platser som allra mest höll på att förändras.

Förändringstakten accelererade när utbyggnaden av järnvägen med två nya spår aktualiserades. Själva utbyggnaden var positiv eftersom den skulle minska satsningen på bilar och bilvägar. En station vid Klostergården skulle öka kollektivtrafiken i stället för bilismen. Men snart stod det klart att stationen skulle bli centrum för en helt ny stadsdel, Källbystaden, som skulle omfatta Klostergården, södra företagsområdet och det stora området runt reningsverket.
   Alltifrån privatiseringen av Sankt Lars 1990 hade vandringar varit ett inslag i Byalagets verksamhet. Det gällde att visa vad som hotades. Nu var de viktigare än någonsin. I samarbete med Staffanstorp föreföll Lund nämligen planera att Källbystaden skulle utvidgas till att också omfatta åkermarken kring Flackarp.