Nästa vecka är det dags för VB:s sista nummer för året. Det är alltså på sin plats med såväl krönikor över året som snart är slut som förutsägelser inför 2012.
Hoppas på hugade skribenter gör red och inte minst läsekretsen.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2011-12-08
Vår makt 2011 – En världsregim av åtstramningar
Kapitalismen är inne i en allvarlig kris och hur mycket statliga medel som än används för att rädda banker och hela nationer som närmar sig konkursens brant tycks krisen bara spridas.
Vi har föredragshållare från Spanien, England och Sverige som berättar om de rörelser som uppkommit som ett svar på denna kris. Välkomna till en dag av torgockupationer, upproriska studenter, förortskravaller och stadskamp.
TID: 10 december, kl. 11-18
PLATS: Röda Huset, Industrigatan 4, Malmö.
Mer information:
Arrangeras i samarbete med Motarbetaren och ABF
Vi har föredragshållare från Spanien, England och Sverige som berättar om de rörelser som uppkommit som ett svar på denna kris. Välkomna till en dag av torgockupationer, upproriska studenter, förortskravaller och stadskamp.
TID: 10 december, kl. 11-18
PLATS: Röda Huset, Industrigatan 4, Malmö.
Mer information:
Arrangeras i samarbete med Motarbetaren och ABF
URAN: 11 DEC
GRUVOR-KÄRNKRAFT-VAPEN-AVFALL
14:00 Filmvisning #1 MALMÖPREMIÄR!
Om bergen faller sönder & samtal med regissören! Förfilm: YELLOWCAKE kortfilm från gruva till kraftverk.
15:30 Föredrag med Anita Lilburn, ARK
Om utarmat uran, kärnkraftens restprodukter i modern krigsföring.
16:30 Filmvisning #2 Into Eternity
Fantastisk dokumentär som ställer existentiella frågor om slutförvaret i Onkalo, Finland.
FRI ENTRÉ!
Café Barbro - Norra Skolgatan 10a, Malmö
14:00 Filmvisning #1 MALMÖPREMIÄR!
Om bergen faller sönder & samtal med regissören! Förfilm: YELLOWCAKE kortfilm från gruva till kraftverk.
15:30 Föredrag med Anita Lilburn, ARK
Om utarmat uran, kärnkraftens restprodukter i modern krigsföring.
16:30 Filmvisning #2 Into Eternity
Fantastisk dokumentär som ställer existentiella frågor om slutförvaret i Onkalo, Finland.
FRI ENTRÉ!
Café Barbro - Norra Skolgatan 10a, Malmö
Midnattskören
Midnattskörens julkonsert Klosterkyrkan
Torsdag 15 december kl 18 och kl 20
Två konserter samma kväll alltså.Körledare: Gösta Petersen
Gäster: Lund International Student`s Choir
Körledare: My Hedström & Gösta Petersen
I samarbete med Folkuniversitetet i Lund
Torsdag 15 december kl 18 och kl 20
Två konserter samma kväll alltså.Körledare: Gösta Petersen
Gäster: Lund International Student`s Choir
Körledare: My Hedström & Gösta Petersen
I samarbete med Folkuniversitetet i Lund
Midnattskören inbjuder till Singalong Julkonsert och Julpub
Fredag 16 dec. kl 20
Vita Huset, Uardavägen 131 i Lund
Biljettintäkterna för fredagens arrangemang går till föreningen Shangilia som stöder barnhemmet i Kenya.
I samarbete med Folkuniversitetet i Lund
Fredag 16 dec. kl 20
Vita Huset, Uardavägen 131 i Lund
Biljettintäkterna för fredagens arrangemang går till föreningen Shangilia som stöder barnhemmet i Kenya.
I samarbete med Folkuniversitetet i Lund
Vänsterpartiets Fristadsfond är i akut behov av pengar!
Fristadsfonden är i akut behov av pengar för att vår verksamhet att hjälpa asylsökande flyktingar ska kunna fortsätta. Varje månad beviljar vi ekonomisk hjälp för ombud, kris- och traumautredningar, läkarintyg och tolkar för mellan 40.000 kr till 50.000 kr. De ombud vi anlitar tar en mycket lägre taxa än vad som är rekommenderat, detsamma gäller de utredningar som behöver göras.
Inte en enda krona går till resor, administration eller arvoden för de kamrater som sitter i styrelsen.
Partikamraterna skänker i genomsnitt 10.000 kr i månaden till fonden. I dagsläget har vi medel att bevilja som räcker till ett möte till. Vi, d.v.s. Vänsterpartiet och Fristadsfonden, befinner oss i den situationen att om inte mer pengar kommer in så tvingas vi lägga ner fonden i januari efter 11 års arbete för att hjälpa flyktingar och där vi räddat livet på många.
Det finns två sätt att bidra ekonomiskt till Fristadsfonden.
Det ena är att teckna ett autogiro där summan du vill skänka dras automatiskt varje månad. Autogiro-blankett kan laddas hem här.
Det andra är att sätta in pengar på fondens plusgirokonto 26 31 25-7 genom att via din Internet-bank ställa in, att ett visst belopp ska överföras varje månad till plusgirokontot.
Alla bidrag tas emot med stor tacksamhet. Ju fler som skänker pengar desto fler kan vi hjälpa.
Varmt tack på förhand för ditt bidrag!
Ulla Hoffmann, ordförande
Anita Dorazio, sekreterare
Inte en enda krona går till resor, administration eller arvoden för de kamrater som sitter i styrelsen.
Partikamraterna skänker i genomsnitt 10.000 kr i månaden till fonden. I dagsläget har vi medel att bevilja som räcker till ett möte till. Vi, d.v.s. Vänsterpartiet och Fristadsfonden, befinner oss i den situationen att om inte mer pengar kommer in så tvingas vi lägga ner fonden i januari efter 11 års arbete för att hjälpa flyktingar och där vi räddat livet på många.
Det finns två sätt att bidra ekonomiskt till Fristadsfonden.
Det ena är att teckna ett autogiro där summan du vill skänka dras automatiskt varje månad. Autogiro-blankett kan laddas hem här.
Det andra är att sätta in pengar på fondens plusgirokonto 26 31 25-7 genom att via din Internet-bank ställa in, att ett visst belopp ska överföras varje månad till plusgirokontot.
Alla bidrag tas emot med stor tacksamhet. Ju fler som skänker pengar desto fler kan vi hjälpa.
Varmt tack på förhand för ditt bidrag!
Ulla Hoffmann, ordförande
Anita Dorazio, sekreterare
Pressgrannar
Flamman:
Vänstern och socialdemokraterna ger Björklund poäng i onödan genom att inte argumentera mot kommunaliseringen
Vänstern och socialdemokraterna ger Björklund poäng i onödan genom att inte argumentera mot kommunaliseringen
Vänsterpartiet har också ett särskilt ansvar för kommunaliseringen då det 1989 bytte linje från motstånd till stöd på kort tid. Därmed svek det den lärarkår som hoppades att partiet skulle stå emot och stoppa förslaget i riksdagen. Ylva Johansson, då VPK - numera ledande socialdemokrat och före detta minister, gjorde upp med Göran Persson, då skolminister.
Tankarna om decentralisering och komma närmare brukarna var inte fel i sig med det har visat sig i efterhand att kommunalpolitikerna inte kunnat ta ansvar för en jämn utveckling av landets skolor. Istället har den borgerliga skolpengen delats ut schablonmässigt, till fattig och till rik. Det är glädjande att två av fyra av Vänsterpartiets partiledarkandidater nu talar öppet om behovet av att återinföra kravet på statlig skola. Frågan är om Socialdemokraternas Mikael Damberg kan övertygas i samma riktning.
Jonas Thunberg 30/11
Tankarna om decentralisering och komma närmare brukarna var inte fel i sig med det har visat sig i efterhand att kommunalpolitikerna inte kunnat ta ansvar för en jämn utveckling av landets skolor. Istället har den borgerliga skolpengen delats ut schablonmässigt, till fattig och till rik. Det är glädjande att två av fyra av Vänsterpartiets partiledarkandidater nu talar öppet om behovet av att återinföra kravet på statlig skola. Frågan är om Socialdemokraternas Mikael Damberg kan övertygas i samma riktning.
Jonas Thunberg 30/11
Paulsson, Ohly m.fl. av Lucifer
Är Paulssonaffären över nu? Ja, ska man tro borgarna har all gått precis rätt till och livet kan lugnt gå vidare. 
Och ser man i Sydsvenskan har inget särskilt hänt. Där har man hanterat det hela mycket återhållsamt, förmodligen i medvetande om att tidningens läsekrets skulle finna det plågsamt att läsa hur det faktiskt går till. Eskil Fagerström skrev några kryptiska rader i lördags och nojsade bort det hela. Men det var han och hans kollega Sarah Nylund som i fjor skrev en artikel i SDS som förklarar hur det hela hänger ihop (SDS 27/2 2010 ”Så drar Lunds män nytta av varandra”). Läs själv, det känns som en skildring av en amerikansk småstad i Mellanvästern i en roman av Sinclair Lewis.
Christer Wallin som äger Wallin & Dalholm är kommunalråd för moderaterna. Han är också ordförande i den stiftelse som driver Arenan, Paulssons betalning till Lunds kommun för att han skulle få bygga på Klostergården. Wallin gjorde härom året en affär med Paulsson där Paulsson fick köpa W&D:s gamla hus och tomt mitt i det nya Sockerbruksområdet för att bygga. I gengäld fick Wallin köpa Paulssons tidigare hus på Odlarevägen och fick 10 miljoner för att bekosta flytten. Ja, sen var det lite fastigheter vid Bytaregatan i centrum inblandade etc. Innan inflyttningen bjöd Paulsson på en upprustning av lokalerna för 7 miljoner.
Hypotekskrögare på Paulsons nåd
Ja, och sen har vi ordföranden i Tekniska nämnden, Ronny Johannesson (m), tidigare politisk sekreterare till Mats Helmfrid (m) som gjorde honom först till vice ordförande i Kulturnämnden och därefter till ordförande i Tekniska nämnden. Det var Johannesson som vid kommunfullmäktiges sammanträde nu i november sa till Anders Almgren (m) att förslaget om att utreda kommunalt bussbolag kunde passa i Nord-Korea. Tekniska nämnden är huvudman för Tekniska förvaltningen som är den som står för Lunds försäljning av mark och t.ex har förhandlat om marken nere på Klostergården till Paulsson. Ganska billigt pris för Paulsson, får man säga, tillräckligt billigt för att Paulsson kan sälja till tre gånger så mycket till HSB.
Nåväl, Johannesson driver Hypoteks- våningen, dvs fest- och konferenslokalen i det grå huset snett emot Domkyrkan. Huset ägs sedan 2006 av Paulsson och där är alltså Johannesons restaurangverksamhet hyresgäst. Och, javisst, Johannesson var ju vice ordförande i Kulturnämnden, ansvarig för fritids och sportanläggningar när Paulsson skulle bygga på Klostergården och bjöd på Arenan. Ja, så kan man hålla på och jag gissar att Eskil Fagerström vet ännu mer. Jag hoppas att han skriver om det i Sydsvenskan.
Talande tystnad
I ett ledarstick i onsdagens DN stod det så här:
”Den Caremaskandal som borde vara ett tacksamt mål för den samlade vänstern lämnas i princip okommenterad. Från Vänsterpartiets mer eller mindre ledarlösa parti hörs inte ett knyst. Socialdemokraterna gjorde sent omsider i helgen ett försök att ta till orda. Beskedet var då att partiet återkommer med ett ”knivskarpt beslut”. Vid kongressen. Om två år.”
Det är ett korrekt konstaterande så vitt man kan se. Till försvar för V skulle man kunna anföra att vi har inte så lätt att komma till tals, men det är inget skäl för partiledningen att tiga. Det är helt enkelt plågsamt att se hur V centralt verkar helt ta tappat målföret.
Förspillda år
Och det ger anledning till en vidare kommentar. Den är helt enkelt att Vänsterpartiet i flera år har befunnit sig på en politisk ökenvandring. Det är i första hand inte Lars Ohlys fel utan de kretsar som förde fram honom som partiordförande. Men Ohly har bidragit till att göra ont värre. När det för de flesta stod klart att han inte längre var acceptabel som partiordförande så höll han envist fast vid att tala om att han tänkte ställa upp igen som ordförandekandidat. Alltså; han ville inte bara sitta tiden ut, han ville också väljas om som partiledare. Det kanske var vanlig mänsklig fåfänga, men effekten var att i flera år blockera för den nödvändiga förnyelsen. OK, förnyelsen tycks komma nu, men Ohlylinjen verkar ha stort stöd ibland V:s partifunktionärer och deras närstående, så helt smärtfritt blir det inte. Och vi har alltså förlorat flera år på det här och ett val.
Och ser man i Sydsvenskan har inget särskilt hänt. Där har man hanterat det hela mycket återhållsamt, förmodligen i medvetande om att tidningens läsekrets skulle finna det plågsamt att läsa hur det faktiskt går till. Eskil Fagerström skrev några kryptiska rader i lördags och nojsade bort det hela. Men det var han och hans kollega Sarah Nylund som i fjor skrev en artikel i SDS som förklarar hur det hela hänger ihop (SDS 27/2 2010 ”Så drar Lunds män nytta av varandra”). Läs själv, det känns som en skildring av en amerikansk småstad i Mellanvästern i en roman av Sinclair Lewis.Christer Wallin som äger Wallin & Dalholm är kommunalråd för moderaterna. Han är också ordförande i den stiftelse som driver Arenan, Paulssons betalning till Lunds kommun för att han skulle få bygga på Klostergården. Wallin gjorde härom året en affär med Paulsson där Paulsson fick köpa W&D:s gamla hus och tomt mitt i det nya Sockerbruksområdet för att bygga. I gengäld fick Wallin köpa Paulssons tidigare hus på Odlarevägen och fick 10 miljoner för att bekosta flytten. Ja, sen var det lite fastigheter vid Bytaregatan i centrum inblandade etc. Innan inflyttningen bjöd Paulsson på en upprustning av lokalerna för 7 miljoner.
Hypotekskrögare på Paulsons nåd
Ja, och sen har vi ordföranden i Tekniska nämnden, Ronny Johannesson (m), tidigare politisk sekreterare till Mats Helmfrid (m) som gjorde honom först till vice ordförande i Kulturnämnden och därefter till ordförande i Tekniska nämnden. Det var Johannesson som vid kommunfullmäktiges sammanträde nu i november sa till Anders Almgren (m) att förslaget om att utreda kommunalt bussbolag kunde passa i Nord-Korea. Tekniska nämnden är huvudman för Tekniska förvaltningen som är den som står för Lunds försäljning av mark och t.ex har förhandlat om marken nere på Klostergården till Paulsson. Ganska billigt pris för Paulsson, får man säga, tillräckligt billigt för att Paulsson kan sälja till tre gånger så mycket till HSB.
Nåväl, Johannesson driver Hypoteks- våningen, dvs fest- och konferenslokalen i det grå huset snett emot Domkyrkan. Huset ägs sedan 2006 av Paulsson och där är alltså Johannesons restaurangverksamhet hyresgäst. Och, javisst, Johannesson var ju vice ordförande i Kulturnämnden, ansvarig för fritids och sportanläggningar när Paulsson skulle bygga på Klostergården och bjöd på Arenan. Ja, så kan man hålla på och jag gissar att Eskil Fagerström vet ännu mer. Jag hoppas att han skriver om det i Sydsvenskan.
Talande tystnad
I ett ledarstick i onsdagens DN stod det så här:
”Den Caremaskandal som borde vara ett tacksamt mål för den samlade vänstern lämnas i princip okommenterad. Från Vänsterpartiets mer eller mindre ledarlösa parti hörs inte ett knyst. Socialdemokraterna gjorde sent omsider i helgen ett försök att ta till orda. Beskedet var då att partiet återkommer med ett ”knivskarpt beslut”. Vid kongressen. Om två år.”
Det är ett korrekt konstaterande så vitt man kan se. Till försvar för V skulle man kunna anföra att vi har inte så lätt att komma till tals, men det är inget skäl för partiledningen att tiga. Det är helt enkelt plågsamt att se hur V centralt verkar helt ta tappat målföret.
Förspillda år
Och det ger anledning till en vidare kommentar. Den är helt enkelt att Vänsterpartiet i flera år har befunnit sig på en politisk ökenvandring. Det är i första hand inte Lars Ohlys fel utan de kretsar som förde fram honom som partiordförande. Men Ohly har bidragit till att göra ont värre. När det för de flesta stod klart att han inte längre var acceptabel som partiordförande så höll han envist fast vid att tala om att han tänkte ställa upp igen som ordförandekandidat. Alltså; han ville inte bara sitta tiden ut, han ville också väljas om som partiledare. Det kanske var vanlig mänsklig fåfänga, men effekten var att i flera år blockera för den nödvändiga förnyelsen. OK, förnyelsen tycks komma nu, men Ohlylinjen verkar ha stort stöd ibland V:s partifunktionärer och deras närstående, så helt smärtfritt blir det inte. Och vi har alltså förlorat flera år på det här och ett val.
Vad skulle EUROn vara bra för? av Lars-Åke Henningsson
Som jag minns den EMUdebatt som fördes i Sverige, fanns det inte några egentliga ekonomiska skäl för euron. Euron var och är ett politiskt projekt, en symbol för och manifestation av europeisk enighet på det monetära planet.
Det skäl man kunde skymta bakom, är det vi börjar se närma sej nu. En dag skulle man komma till en punkt där det skulle bli mer eller mindre ofrånkomligt att det väcks förslag om inrättandet av ett europeiskt finansdepartement.
Det viktigaste argumentet mot euron är också något som blir allt tydligare. I och med den gemensamma valutan har man avhänt man sej ett viktigt instrument för att utforma en ekonomisk politik som är anpassad efter lokala förutsättningar. Utan euron hade Grekland och Italien varit tvungna att att ta itu med sina interna ekonomisk-politiska problem på ett långt tidigare stadium. Med euron har den grekiska eliten på sitt håll och Berlusconi på sitt under lång tid kunnat fortsätta att föra en ekonomisk politik utan att det fått några konsekvenser som man behövt ta hänsyn till.
Men skulle ett överstatligt finans- departement verkligen kunna lösa problemen i EU? Vore det inte att bara fortsatta samma olyckliga utveckling som hittills ytterligare några steg? Att behandla krisen som en akut finansieringskris för skattebetalarna att ta hand om, och lämna alla gamla korrupta maktförhållanden som de är, som integrerade delar av den lokala marknadsekonomin, det är att garantera att det blir nya kriser längre fram.
Hur kan man fortsätta att tro att ett samhälle kan byggas uppifrån, med ett ökande demokratiskt underskott? Hur kan man fortsätta att tro att marknadsekonomin är en universalmedicin för alla ekonomiska problem? Om EU verkligen ska komma vidare, är det inte dessa ohållbara grundvalar som skulle behöva ifrågasättas?
Det skäl man kunde skymta bakom, är det vi börjar se närma sej nu. En dag skulle man komma till en punkt där det skulle bli mer eller mindre ofrånkomligt att det väcks förslag om inrättandet av ett europeiskt finansdepartement.
Det viktigaste argumentet mot euron är också något som blir allt tydligare. I och med den gemensamma valutan har man avhänt man sej ett viktigt instrument för att utforma en ekonomisk politik som är anpassad efter lokala förutsättningar. Utan euron hade Grekland och Italien varit tvungna att att ta itu med sina interna ekonomisk-politiska problem på ett långt tidigare stadium. Med euron har den grekiska eliten på sitt håll och Berlusconi på sitt under lång tid kunnat fortsätta att föra en ekonomisk politik utan att det fått några konsekvenser som man behövt ta hänsyn till.
Men skulle ett överstatligt finans- departement verkligen kunna lösa problemen i EU? Vore det inte att bara fortsatta samma olyckliga utveckling som hittills ytterligare några steg? Att behandla krisen som en akut finansieringskris för skattebetalarna att ta hand om, och lämna alla gamla korrupta maktförhållanden som de är, som integrerade delar av den lokala marknadsekonomin, det är att garantera att det blir nya kriser längre fram.
Hur kan man fortsätta att tro att ett samhälle kan byggas uppifrån, med ett ökande demokratiskt underskott? Hur kan man fortsätta att tro att marknadsekonomin är en universalmedicin för alla ekonomiska problem? Om EU verkligen ska komma vidare, är det inte dessa ohållbara grundvalar som skulle behöva ifrågasättas?
Palestina -Israel av Gunnar Stensson
”Vi har redan en enstats-lösning”
”Det finns ingen som tror att raketer mot Israel kommer att befria Palestina eller att förhandlingar med USA kommer att leda till en rättvis och varaktig lösning”, säger Columbiaprofessorn Rashid Khalidi, ledande palestinsk intellektuell som ingick i den palestinska delegationen i Madrid- konferensen på 1990-talet och var en av de första som förespråkade en tvåstatslösning.
Hamas och den Palestinska Myndigheten måste enas, ensidigt ta avstånd från våld och kasta den USA-ledda fredsprocessen överbord. Fredsprocessen är ett lik som under mer än ett decennium pumpats fullt med formalin.
Det finns ingen som tror att samtalen med USA leder till en rättvis och varaktig lösning av konflikten. Om någon fortfarande skulle göra det borde han få sitt huvud undersökt.
Tvåstatslösningen har begravts av de outtröttliga israeliska schaktmaskinerna och Israels bosättningsindustriella komplex. Den hade ändå bara varit en station på vägen och inte slutet på konflikten. Frågan om de palestinska flyktingarna och Israels palestinska minoritet måste lösas först innan något fullständigt fredsavtal kan uppnås.
Enstatslösningen är redan här, fastslår Rashid Khalidi. ”Mellan Jordan och Medelhavet finns det bara en stat med två eller tre grader av medborgarskap eller icke-medborgarskap inom gränserna för denna enda stat som utövar total kontroll.”
Palestinierna måste skapa sig en ny bild av hur ett demokratiskt Palestina skulle fungera. ”Varför inte skapa ett Palestina där också judar lever. Vad är det för fel med det?”
De palestinska ledarna måste ut ur sina dyra Audis och Mercedesar i Ramallah och mobilisera det palestinska folket.
Kommentar. Detta är ett utdrag ur Chemi Shalevs intervju med Rashid Kalidi, som står att läsa i Haaretz 6/12.
Två saker är värda att observera. Den lösning Rashif Khalidi förespråkar innebär inte bara att drömmen om en palestinsk stat uppges utan också att dagens judiska stat Israel försvinner.
Under hösten har Mahmoud Abbas eftersträvat ett FN-erkännande av Palestina. Det är ett sista försök att uppnå en tvåstatslösning. Han har sagt att om denna strävan misslyckas kommer den Palestinska Myndigheten, som är beroende av USA och Israel, att avskaffa sig själv.
Då återstår bara en stat: Palestina-Israel. Palestinierna kommer då inleda en civil ickevåldskamp liknande den mot Sydafrikas apartheidregim. Värt att notera är att den enda staten mellan Jordan och Medelhavet redan nu har palestinsk majoritet.
”Det finns ingen som tror att raketer mot Israel kommer att befria Palestina eller att förhandlingar med USA kommer att leda till en rättvis och varaktig lösning”, säger Columbiaprofessorn Rashid Khalidi, ledande palestinsk intellektuell som ingick i den palestinska delegationen i Madrid- konferensen på 1990-talet och var en av de första som förespråkade en tvåstatslösning.
Hamas och den Palestinska Myndigheten måste enas, ensidigt ta avstånd från våld och kasta den USA-ledda fredsprocessen överbord. Fredsprocessen är ett lik som under mer än ett decennium pumpats fullt med formalin.
Det finns ingen som tror att samtalen med USA leder till en rättvis och varaktig lösning av konflikten. Om någon fortfarande skulle göra det borde han få sitt huvud undersökt.
Tvåstatslösningen har begravts av de outtröttliga israeliska schaktmaskinerna och Israels bosättningsindustriella komplex. Den hade ändå bara varit en station på vägen och inte slutet på konflikten. Frågan om de palestinska flyktingarna och Israels palestinska minoritet måste lösas först innan något fullständigt fredsavtal kan uppnås.
Enstatslösningen är redan här, fastslår Rashid Khalidi. ”Mellan Jordan och Medelhavet finns det bara en stat med två eller tre grader av medborgarskap eller icke-medborgarskap inom gränserna för denna enda stat som utövar total kontroll.”
Palestinierna måste skapa sig en ny bild av hur ett demokratiskt Palestina skulle fungera. ”Varför inte skapa ett Palestina där också judar lever. Vad är det för fel med det?”
De palestinska ledarna måste ut ur sina dyra Audis och Mercedesar i Ramallah och mobilisera det palestinska folket.
Kommentar. Detta är ett utdrag ur Chemi Shalevs intervju med Rashid Kalidi, som står att läsa i Haaretz 6/12.
Två saker är värda att observera. Den lösning Rashif Khalidi förespråkar innebär inte bara att drömmen om en palestinsk stat uppges utan också att dagens judiska stat Israel försvinner.
Under hösten har Mahmoud Abbas eftersträvat ett FN-erkännande av Palestina. Det är ett sista försök att uppnå en tvåstatslösning. Han har sagt att om denna strävan misslyckas kommer den Palestinska Myndigheten, som är beroende av USA och Israel, att avskaffa sig själv.
Då återstår bara en stat: Palestina-Israel. Palestinierna kommer då inleda en civil ickevåldskamp liknande den mot Sydafrikas apartheidregim. Värt att notera är att den enda staten mellan Jordan och Medelhavet redan nu har palestinsk majoritet.
Vänstern har problem av Sven-Hugo Mattsson
Jag har inga problem med att S nu har etablerat sig en bit under 30 % i opinonsmätningar, vill jag betona. Jag har tidigare spått att S aldrig mer kommer att komma upp i 30 % i riksdagsval. Jag tror, för övrigt, inte att fallet bara beror på Juholt. S hegemoni är på väg att ta slut, nästan alla S-partier förlorar stöd. I Sverige har sossarna förlorat 5 procentenheter vart tionde år. Eller uttryckt så: varje ny partiledare har förlorat ungefär 5 procentenheter, så utse ingen ny för då blir det ytterligare fall. Det finns en annan synpunkt på sossarnas fall, oftast brukar oppositionen ligga bra till i mellanvalsperioden. Med tanke på hur snett samhället utvecklas borde oppositionen vara på offensiven, så är det knappast Det fins ytterligare ett problem med sossarnas fall, att det inte är Vänsterpartiet som suger upp rösterna. I den senaste mätningen, gjord av statistiska centralbyrån går S ner tre procentenheter sen valet, tyvärr har V också gått ner, om än måttligt. Om man ser på sikt är tillståndet ännu tydligare. Över tiden har S gått ner 10-15 procentenheter, medan V står och stampar på 5-6 procent.
Att Miljöpartiet suger åt sig en del av sossarnas nergång gör mig inte heller särskilt glad. Mp har faktiskt, sen valet, gått upp mer än S gått ner, om man tittar på SCB:s siffror.
Uppgången beror nog, till del, att en del som tidigare röstat på C, men med starkt miljötänk, nu röstar på Mp. Partiets nya politik har säkert hjälpt till. Det är ju knappast någon tvekan om att Miljöpartiet, med all rätt, i högre grad, nu verkar jobba mer för ministertaburetter än att föra en radikal miljöpolitik. Ett exempel: så sent som inför valet 2006 ville man ha två kronor mer i koldioxidskatt. Tvåkronan blev runt 70 öre i Miljöpartiets senaste budget. Detta i ett läge när växthusgaserna ökar i en takt vi aldrig tidigare sett. Mp har också accepterat Socialdemokraternas skrivning, om atomkraften, som innebär att denna skall fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd. Alltså inte ens med tanke på det överskott på el vi har och/eller i förhållande till hur mycket ny el vi får från förnybara källor.
Faktum är att den som vill ha bort atomkraften och krafttag mot bilismen inte längre har något parti att rösta på, inte heller V hörs i den här diskussionen. En gång röstade runt 38 % av svenska folket på ett förslag som innebar att atomkraften skulle fasas ut inom 10 år, nu finns inget parlamentariskt motstånd att ta på allvar.
Region Skåne
Miljöpartiets högersväng syns också i region Skåne. Här vill man öka kollektivtrafiktaxan med 7 % och, om jag nu förstått det rätt, höja taxan i primärvården med 40 kr till 160 kr. S och V vill helt slopa taxan i primärvården.
I en famös artikel till Sydsvenskans ”aktuella frågor”, polemiserar Miljöpartiets representant, Anders Åkesson, tillsammans med de andra regionråden i femklövern, mot S förslag på skattehöjning, i regionen, med 60 öre. Man påstår att k-skatten är platt, vilket är helt fel, K-skatten är klart progressiv. De som påstår att k-skatten är platt brukar också påstå att en höjning drabbar de med lägst inkomster. Så är det knappast. Jag är helt säkert på att en majoritet av de med lägst inkomster, låt säga upp till 15.000 kr hade fått det ekonomiskt bättre med en skattehöjning på 60 öre och helt sluppit avgiften i primärvården och höjning av kollektivtaxan. V vill till och med sänka taxan med 10 %, men å andra sidan höja skatten 10 öre mer, till 70 öre. Miljöpartiet i Regionen driver ren högerpolitik, uppslukad av Alliansen.
Ett miljöparti som är med på höjda kollektivtaxor har förlorat en stor del av sin själ.
S igen
Jag är alltså inte bekymrad över sossarnas nergång. Mitt drömläge är att de tre partierna som kallas rödgröna blir lika stora, att alla tre får 16 procent. Förutsättningar finns, om Juholt fortfarande finns kvar 2014 och Jonas Sjöström/ Ulla Andersson blir valda till språkrör för V, kan vi säkert få en utjämning redan 2014. Mitt drömläge skulle innebära att de tre partierna skulle ha lika mycket att säga till om när politiken skall utmejslas, att S dominans skulle vara bruten. Fast ett Miljöparti på 16 % kommer nog att springa över till Alliansen.
Så visst har vänstern problem.
Att Miljöpartiet suger åt sig en del av sossarnas nergång gör mig inte heller särskilt glad. Mp har faktiskt, sen valet, gått upp mer än S gått ner, om man tittar på SCB:s siffror.
Uppgången beror nog, till del, att en del som tidigare röstat på C, men med starkt miljötänk, nu röstar på Mp. Partiets nya politik har säkert hjälpt till. Det är ju knappast någon tvekan om att Miljöpartiet, med all rätt, i högre grad, nu verkar jobba mer för ministertaburetter än att föra en radikal miljöpolitik. Ett exempel: så sent som inför valet 2006 ville man ha två kronor mer i koldioxidskatt. Tvåkronan blev runt 70 öre i Miljöpartiets senaste budget. Detta i ett läge när växthusgaserna ökar i en takt vi aldrig tidigare sett. Mp har också accepterat Socialdemokraternas skrivning, om atomkraften, som innebär att denna skall fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd. Alltså inte ens med tanke på det överskott på el vi har och/eller i förhållande till hur mycket ny el vi får från förnybara källor.
Faktum är att den som vill ha bort atomkraften och krafttag mot bilismen inte längre har något parti att rösta på, inte heller V hörs i den här diskussionen. En gång röstade runt 38 % av svenska folket på ett förslag som innebar att atomkraften skulle fasas ut inom 10 år, nu finns inget parlamentariskt motstånd att ta på allvar.
Region Skåne
Miljöpartiets högersväng syns också i region Skåne. Här vill man öka kollektivtrafiktaxan med 7 % och, om jag nu förstått det rätt, höja taxan i primärvården med 40 kr till 160 kr. S och V vill helt slopa taxan i primärvården.
I en famös artikel till Sydsvenskans ”aktuella frågor”, polemiserar Miljöpartiets representant, Anders Åkesson, tillsammans med de andra regionråden i femklövern, mot S förslag på skattehöjning, i regionen, med 60 öre. Man påstår att k-skatten är platt, vilket är helt fel, K-skatten är klart progressiv. De som påstår att k-skatten är platt brukar också påstå att en höjning drabbar de med lägst inkomster. Så är det knappast. Jag är helt säkert på att en majoritet av de med lägst inkomster, låt säga upp till 15.000 kr hade fått det ekonomiskt bättre med en skattehöjning på 60 öre och helt sluppit avgiften i primärvården och höjning av kollektivtaxan. V vill till och med sänka taxan med 10 %, men å andra sidan höja skatten 10 öre mer, till 70 öre. Miljöpartiet i Regionen driver ren högerpolitik, uppslukad av Alliansen.
Ett miljöparti som är med på höjda kollektivtaxor har förlorat en stor del av sin själ.
S igen
Jag är alltså inte bekymrad över sossarnas nergång. Mitt drömläge är att de tre partierna som kallas rödgröna blir lika stora, att alla tre får 16 procent. Förutsättningar finns, om Juholt fortfarande finns kvar 2014 och Jonas Sjöström/ Ulla Andersson blir valda till språkrör för V, kan vi säkert få en utjämning redan 2014. Mitt drömläge skulle innebära att de tre partierna skulle ha lika mycket att säga till om när politiken skall utmejslas, att S dominans skulle vara bruten. Fast ett Miljöparti på 16 % kommer nog att springa över till Alliansen.
Så visst har vänstern problem.
Klasstriderna i Finland av Gunnar Stensson
Den 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt från Ryssland. 1918 utbröt det finska inbördeskriget.
Anteckningar om Mannerheim är 
titeln på en nyutgiven bok av Jörn Donner om den finske nationalhjälten. Den presenterades av Merete Mazarella i SDS den 30 november.
Petter Larsson är kritisk både mot recensionen och boken. I ett inlägg i SDS 5 december påpekar han att Jörn Donner i sin bok bara nämner Gustaf Mannerheims roll i det finska inbördeskriget med orden ”han samlade upp den vita armé som nedkämpade det röda upproret”.
”I själva verket blev detta nedkämpande snart en slakt, en klasshämnd på de röda. 10 000 krigsfångar avrättades efter summariska rättegångar eller sköts under flyktförsök”, skriver han.
I sitt svar följande dag ger Merete Mazarella Petter Larsson rätt i sak, men menar att det som hände är väl känt och att Mannerheim försökte stävja det vita våldet. Hon skriver ”De flesta av Petter Larssons uppgifter är sedan decennier självklara för varje skolbarn i Finland: alla vet att den vita terrorn efter kriget kostade långt flera liv än den röda terrorn.”
Svenska skolbarn har liksom de svenska moderaternas toppskikt säkert sämre kunskaper. Svenska frivilliga och stridsvana tyska soldater deltog i kriget på den vita sidan. Den Svenska Brigaden bestod av yrkesmilitärer och leddes av överstelöjtnant Harald Hjalmarsson som tidigare tjänstgjort som general i Persien. Brigaden kom att spela en avgörande roll i slaget vid Tammerfors.
En stark folkopinion stödde frivilliginsatsen, medan de svenska arbetarna tog ställning för sina finska kamrater.
Min far bevittnade som trettonåring frivilligtågets avgång från Jönköping. En folkmassa hurrade och sjöng Vårt Land.
Svenska brigadens chef överstelöjtnant Hjalmarsson härstammade från Gränna där min farfar var kyrkoherde. Min far antecknade senare sina minnen av upplevelserna 1918-19.
”Som en stor efterlängtad dag firade vi Finlands självständighetsförklaring den 6 dec. 1917.
Så kom den dystra våren 1918 med finska inbördeskriget. Att den finska överklassen, inte minst den finlandssvenska, hade många försyndelser på sitt samvete mot arbetarklassen och mot arrendatorer och statare visste vi, men vi trodde den nya finska ledningen om att småningom kunna förändra förhållandena.
titeln på en nyutgiven bok av Jörn Donner om den finske nationalhjälten. Den presenterades av Merete Mazarella i SDS den 30 november. Petter Larsson är kritisk både mot recensionen och boken. I ett inlägg i SDS 5 december påpekar han att Jörn Donner i sin bok bara nämner Gustaf Mannerheims roll i det finska inbördeskriget med orden ”han samlade upp den vita armé som nedkämpade det röda upproret”.
”I själva verket blev detta nedkämpande snart en slakt, en klasshämnd på de röda. 10 000 krigsfångar avrättades efter summariska rättegångar eller sköts under flyktförsök”, skriver han.
I sitt svar följande dag ger Merete Mazarella Petter Larsson rätt i sak, men menar att det som hände är väl känt och att Mannerheim försökte stävja det vita våldet. Hon skriver ”De flesta av Petter Larssons uppgifter är sedan decennier självklara för varje skolbarn i Finland: alla vet att den vita terrorn efter kriget kostade långt flera liv än den röda terrorn.”
Svenska skolbarn har liksom de svenska moderaternas toppskikt säkert sämre kunskaper. Svenska frivilliga och stridsvana tyska soldater deltog i kriget på den vita sidan. Den Svenska Brigaden bestod av yrkesmilitärer och leddes av överstelöjtnant Harald Hjalmarsson som tidigare tjänstgjort som general i Persien. Brigaden kom att spela en avgörande roll i slaget vid Tammerfors.
En stark folkopinion stödde frivilliginsatsen, medan de svenska arbetarna tog ställning för sina finska kamrater.
Min far bevittnade som trettonåring frivilligtågets avgång från Jönköping. En folkmassa hurrade och sjöng Vårt Land.
Svenska brigadens chef överstelöjtnant Hjalmarsson härstammade från Gränna där min farfar var kyrkoherde. Min far antecknade senare sina minnen av upplevelserna 1918-19.
”Som en stor efterlängtad dag firade vi Finlands självständighetsförklaring den 6 dec. 1917.
Så kom den dystra våren 1918 med finska inbördeskriget. Att den finska överklassen, inte minst den finlandssvenska, hade många försyndelser på sitt samvete mot arbetarklassen och mot arrendatorer och statare visste vi, men vi trodde den nya finska ledningen om att småningom kunna förändra förhållandena.
Det syntes oss oerhört att de röda inte sökte visa tålamod utan ville skaffa rätt med vapen medan ännu 80 000 ryska trupper fanns kvar i landet.
Som vi såg det talade man med rätta om det finska frihetskriget och vi såg med beundran på de svenska frivilliga som gick ut. Det tedde sig för oss som en liten stats förtvivlade kamp för självbestämmande.
Sommaren 1919 var överste Hjalmarsson hemma hos sin mor och besökte oss i prästgården. I december samma år blev vi skakade av budet att han hade skjutit sig i sitt Stockholms-hem.
General Hjalmarssons kista kom en kväll strax före jul med Motala Express till Gränna hamn och fördes vid facklors sken till familjegraven på kyrkogården. Far tjänstgjorde vid gravsättningen och fick efteråt flera anonyma brev med bittra angrepp mot detta sitt betjänande av en man ”som inte bara var självmördare utan en massmördare”.
Sveriges socialdemokratiska vänsterparti hade 1917 lämnat det Socialdemokratiska partiet. Båda partierna hade detaljerad kunskap om massakrerna i Finland (fullt jämförbara med den i Srebrenica) och agiterade skarpt mot den vita terrorn. Det finska inbördeskriget bidrog till att skärpa de redan starka revolutionära stämningarna i Sverige.
Den borgerliga förskräckelsen ledde till att högern äntligen gav sitt bifall till allmän och lika – kvinnlig! - rösträtt, som första gången tillämpades i valet 1922.
Merete Mazarella menar i sitt svar till Petter Larsson också att pendeln nu i stort sett slagit över till förmån för de röda. ”I den pinfärska filmatiseringen av Kjell Westös Där vi en gång gått är alla röda goda eller åtminstone oskyldiga och alla vita onda eller åtminstone aningslösa.”
När filmen så småningom får premiär i Lund (om SF sviker så visar väl Kino den) kan det bli anledning att återvända till klasstriderna i Finland.
Annars rekommenderas Väinö Linnas trilogi om Finlands historia: Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk
PS. Lite information om Moderaternas historia. Överstelöjtnant Harald Hjalmarsons son Jarl var vid faderns död 13 år. Han blev 1950 ledare för det svenska högerpartiet. Jarl Hjalmarsons viktigaste politiska insats var att hans initiativ till en försvarsuppgörelse som ledde till att Sverige i slutet av 1950-talet hade ett starkare försvar än någonsin tidigare. 40-talisterna kom att bemanna det. De följande decennierna skedde en långsam avveckling.
Som vi såg det talade man med rätta om det finska frihetskriget och vi såg med beundran på de svenska frivilliga som gick ut. Det tedde sig för oss som en liten stats förtvivlade kamp för självbestämmande.
Sommaren 1919 var överste Hjalmarsson hemma hos sin mor och besökte oss i prästgården. I december samma år blev vi skakade av budet att han hade skjutit sig i sitt Stockholms-hem.
General Hjalmarssons kista kom en kväll strax före jul med Motala Express till Gränna hamn och fördes vid facklors sken till familjegraven på kyrkogården. Far tjänstgjorde vid gravsättningen och fick efteråt flera anonyma brev med bittra angrepp mot detta sitt betjänande av en man ”som inte bara var självmördare utan en massmördare”.
Sveriges socialdemokratiska vänsterparti hade 1917 lämnat det Socialdemokratiska partiet. Båda partierna hade detaljerad kunskap om massakrerna i Finland (fullt jämförbara med den i Srebrenica) och agiterade skarpt mot den vita terrorn. Det finska inbördeskriget bidrog till att skärpa de redan starka revolutionära stämningarna i Sverige.
Den borgerliga förskräckelsen ledde till att högern äntligen gav sitt bifall till allmän och lika – kvinnlig! - rösträtt, som första gången tillämpades i valet 1922.
Merete Mazarella menar i sitt svar till Petter Larsson också att pendeln nu i stort sett slagit över till förmån för de röda. ”I den pinfärska filmatiseringen av Kjell Westös Där vi en gång gått är alla röda goda eller åtminstone oskyldiga och alla vita onda eller åtminstone aningslösa.”
När filmen så småningom får premiär i Lund (om SF sviker så visar väl Kino den) kan det bli anledning att återvända till klasstriderna i Finland.
Annars rekommenderas Väinö Linnas trilogi om Finlands historia: Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk
PS. Lite information om Moderaternas historia. Överstelöjtnant Harald Hjalmarsons son Jarl var vid faderns död 13 år. Han blev 1950 ledare för det svenska högerpartiet. Jarl Hjalmarsons viktigaste politiska insats var att hans initiativ till en försvarsuppgörelse som ledde till att Sverige i slutet av 1950-talet hade ett starkare försvar än någonsin tidigare. 40-talisterna kom att bemanna det. De följande decennierna skedde en långsam avveckling.
Spela roll! av Anders Davidson
Bonn I lade grunden till tio års katastrofal Afghanistanpolitik. USA angav tonen. Kriget mot terrorismen var den överordnade strategin. Sverige stämde blint in.
Bonn II tycks lägga grunden till fortsatt katatsrofal Afghanistanpolitik. USA håller i taktpinnen. Kriget mot terrorismen fortsätter. The Great Game utgör undertexten. Sverige sjunger fortfarande med i kören. Dansar med vargarna.
På måndag beslutar riksdagen om fortsatt svenskt stöd till kriget mot terrorismen. Regeringen har stöd av (S) och (MP). Soldaterna ska tas hem, men det är inte någon brådska. Först nästa år börjar de tas hem. Först 2014 ska de vara hemma helt. Eller nästan helt. Nato vill ha ett långsiktigt strategiskt samarbete med Afghanistan och USA permanentar sina baser. Sverige blir med på ett hörn; behåller 200 man som ska kunna strida med de afghanska regeringsstyrkorna.
Den utländska interventionen på ena sidan i inbördeskriget fortsätter. Något samlat svenskt nytänk är kanske inte att förvänta sig med nuvarande regering. Sedan den rödgröna – i och för sig lite röriga – överenskommelsen begravts finns väldigt lite hopp om en opposition som förmår samlas kring en klok utrikespolitik med början i en uppgörelse med det sista årtiondets äventyrliga krigsentusiasm.
Att den svenska militära samverkan med USA/Nato i Afghanistan är en del av kriget mot terrorismen talas det mycket mycket tyst om. Det motiveras med försvar av goda värden, inlindat i mer eller mindre inlindad kritik av USA, korruption, krigsherrar etc.
Allt fler säger att kriget inte kan vinnas militärt. Faktum är att kriget inte heller går att vinna civilt. Vilket är krigets mål?
Att krigsherrar, afghanska och utländska, med bomber och vapen ska skapa säkerhet och stabilitet, hålla talibanerna stången, bygga landet, utveckla utbildningssystemet, befria kvinnorna?
Bonn II tycks lägga grunden till fortsatt katatsrofal Afghanistanpolitik. USA håller i taktpinnen. Kriget mot terrorismen fortsätter. The Great Game utgör undertexten. Sverige sjunger fortfarande med i kören. Dansar med vargarna.
På måndag beslutar riksdagen om fortsatt svenskt stöd till kriget mot terrorismen. Regeringen har stöd av (S) och (MP). Soldaterna ska tas hem, men det är inte någon brådska. Först nästa år börjar de tas hem. Först 2014 ska de vara hemma helt. Eller nästan helt. Nato vill ha ett långsiktigt strategiskt samarbete med Afghanistan och USA permanentar sina baser. Sverige blir med på ett hörn; behåller 200 man som ska kunna strida med de afghanska regeringsstyrkorna.
Den utländska interventionen på ena sidan i inbördeskriget fortsätter. Något samlat svenskt nytänk är kanske inte att förvänta sig med nuvarande regering. Sedan den rödgröna – i och för sig lite röriga – överenskommelsen begravts finns väldigt lite hopp om en opposition som förmår samlas kring en klok utrikespolitik med början i en uppgörelse med det sista årtiondets äventyrliga krigsentusiasm.
Att den svenska militära samverkan med USA/Nato i Afghanistan är en del av kriget mot terrorismen talas det mycket mycket tyst om. Det motiveras med försvar av goda värden, inlindat i mer eller mindre inlindad kritik av USA, korruption, krigsherrar etc.
Allt fler säger att kriget inte kan vinnas militärt. Faktum är att kriget inte heller går att vinna civilt. Vilket är krigets mål?
Att krigsherrar, afghanska och utländska, med bomber och vapen ska skapa säkerhet och stabilitet, hålla talibanerna stången, bygga landet, utveckla utbildningssystemet, befria kvinnorna?
Att i skuggan av alla dessa korrupta krigsherrar, afghanska och utländska, skyddade av dessa bygga landet, utveckla utbildningssystemet, befria kvinnorna?
Jag tror inte det.
Med en ny politik skulle Sverige åter ha en möjlighet att spela en roll som medlare och gå i spetsen för civilt bistånd och uppbyggnad av landet.
Det är solidaritet, inte att överge Afghanistan.
I Riksdagen sitter (V) ensamt. (MP) försöker baxa regeringen närmare ett tillbakadragande. Betecknar därför propositionen som en framgång. En sorglig överskattning, eftersom trojkan Tolgfors-Bildt-Reinfeldt säkerligen är mer lyhörda gentemot Vita huset. President Obama byter fot, inte politik. (MP) liksom (S) är med om att flytta den svenska foten ett litet stycke.
Det är bra, säger väl språkrören. Det är det, men det gör väldigt liten skillnad. Det är att fortsätta kriget med delvis andra medel. Grundproblemet, den utländska interventionen i ett inbördeskrig och en strävan om att behålla en fot i Afghanistan permanent, finns kvar.
Ett steg i taget är att göra skillnad, säger väl språkrören. Med myrsteg, skulle mina barn svara.
Opinionens tryck kan skynda på stegen, öka steglängden, menar säkert språkrören.
Det är sant. Den opinionen delar nu åsikt med (V) om ett slut på krigsäventyret. Det skulle underlätta om (MP) vore mindre taktiskt och "pragmatiskt". Det skulle alldeles säkert underblåsa opinionen och tvinga fram diskussionen om en ny politik.
Bredd är bra men bred uppslutning kring en klok politik är bra mycket bättre än att stödja en dålig politik.
För att göra skillnad behövs en riktig karta och fungerande kompass. Klarsyn och vilja. Tydlighet.
Jag tror inte det.
Med en ny politik skulle Sverige åter ha en möjlighet att spela en roll som medlare och gå i spetsen för civilt bistånd och uppbyggnad av landet.
Det är solidaritet, inte att överge Afghanistan.
I Riksdagen sitter (V) ensamt. (MP) försöker baxa regeringen närmare ett tillbakadragande. Betecknar därför propositionen som en framgång. En sorglig överskattning, eftersom trojkan Tolgfors-Bildt-Reinfeldt säkerligen är mer lyhörda gentemot Vita huset. President Obama byter fot, inte politik. (MP) liksom (S) är med om att flytta den svenska foten ett litet stycke.
Det är bra, säger väl språkrören. Det är det, men det gör väldigt liten skillnad. Det är att fortsätta kriget med delvis andra medel. Grundproblemet, den utländska interventionen i ett inbördeskrig och en strävan om att behålla en fot i Afghanistan permanent, finns kvar.
Ett steg i taget är att göra skillnad, säger väl språkrören. Med myrsteg, skulle mina barn svara.
Opinionens tryck kan skynda på stegen, öka steglängden, menar säkert språkrören.
Det är sant. Den opinionen delar nu åsikt med (V) om ett slut på krigsäventyret. Det skulle underlätta om (MP) vore mindre taktiskt och "pragmatiskt". Det skulle alldeles säkert underblåsa opinionen och tvinga fram diskussionen om en ny politik.
Bredd är bra men bred uppslutning kring en klok politik är bra mycket bättre än att stödja en dålig politik.
För att göra skillnad behövs en riktig karta och fungerande kompass. Klarsyn och vilja. Tydlighet.
Det nya samhället av Erik Kågström
3. Eurokris och ojämlikhet
Något som kommit som en överraskning för mig är att alla pengar som vi rör oss med tycks härröra från banklån. Inklusive min pension och tidigare min lön från landstinget. Region Skåne hade år 2010 skulder på 20 miljarder kronor vilket balanserades av anläggningstillgångar med ungefär samma värde. Skatteintäkterna tycks gå till amorteringar och räntor på lånen. Också staten finansierar sin verksamhet med lån från den privata sektorn. Det betyder att när en stat får ekonomiska problem så är den helt utlämnad till godtyckliga beslut i privata kreditvärderingsföretag som Standards & Poor´s, Fitch och Moody´s, som styr vilken ränta staten skall betala på sina lån. Om en stat måste lägga ut mer än 20 procent av sina skatteintäkter på låneräntor är bankrutten nära.
Den nuvarande krisen i EU är en del av en global kris som har sin grund i att successivt inkomster och förmögenhet överförts från dem som spenderar dem till dem som inte spenderar dem. Det har resulterat i för låg efterfrågan globalt – ”aggregate global demand”. De okonventionella ekonomerna Joseph Stiglitz och Nouriel Roubini har länge framhållit detta. Vid G20 mötet nyligen framlade den internationella fackliga organisationen ILO en skrivelse där det bland annat stod att läsa:” Beyond a certain threshold, levels of income inequality generate negative effects that may undermine social cohesion and economic performance. Growing attention is being given to the adverse implications for growth of high and rising inequality”. Liknande tongångar kommer från ett oväntat håll. I ett “IMF Working Paper” har Michael Kumhof and Romain Rancière presenterat en studie där de anser sig ha visat att ekonomisk ojämlikhet kan leda till finansiell kris. Perioderna 1920-1929 och 1983-2008 uppvisade stora likheter när det gäller försämring av arbetares förhandlingsstyrka.
Roubini och Stiglitz har nyligen haft artiklar i Project Syndicate som handlar om EU-krisen. Roubinis första hade titeln ”The Instability of Ineqality”. Han ser de protestaktioner som uppstått på sistone rikta sig mot den ökande maktkoncentrationen hos den politiska, finansiella och ekonomiska eliten. “The problem is not new. Karl Marx oversold socialism, but he was right in claiming that globalization, unfettered financial capitalism, and redistribution of income and wealth from labor to capital could lead capitalism to self-destruct. As he argued, unregulated capitalism can lead to regular bouts of over-capacity, under-consumption, and the recurrence of destructive financial crises, fueled by credit bubbles and asset-price booms and busts”.
I en senare artikel i Project Syndicate med titeln “Down with the Eurozone” gör Roubini skäl för smeknamnet “Dr Doom”. Han säger där att Eurozonens upplösning är ofrånkomlig.
Joseph Stiglitz artikel “To Cure the Economy” är litet mera konstruktiv men knappast realistisk. Orsakerna till krisen ser han som en del av den globala ekonomiska obalansen. Otillräcklig “global aggregate demand” på grund av den ekonomiska ojämlikheten är bara en sida. Tillväxtländernas satsning på att ha tillräckliga reserver av utländsk valuta, framför allt dollar, för att inte bli utsatta för “Soros-attacker” som på nittiotalet, minskar köpkraft och efterfrågan i de länderna.
Stiglitz rekommenderar ökade statliga utgifter med satsning på infrastruktur och ökad energieffektivitet, reduktion av den ekonomiska ojämlikheten och en reformering av det globala finansiella systemet med ett alternativ till dollarn som internationell reservvaluta.
Eurozonen och framför allt PIIGS-länderna har hamnat i en moment 22-situation som gör det omöjligt att genomföra Stiglitz förslag. För att minska statsskulden och få balans i budgeten krävs av dessa länder ekonomisk åtstramning och sänkta löner vilket minskar efterfrågan på hemmamarknaden och omöjliggör den ekonomiska tillväxt som behövs för att öka skatteintäkterna och åstadkomma ekonomisk balans. Ett alternativ till dollarn som reservvaluta skulle förmodligen göra att dollarn faller i värde och USA:s import värd över tvåtusen miljarder dollar om året skulle krympa och avsevärt minska “global aggregate demand”.
Så till min egen analys av den ekonomiska situationen i världen. Först anser jag att EU-krisen egentligen är en klasskonflikt som ekonomer och media fått att framstå som en konflikt mellan nationer och kulturer.
Under nittiotalets ekonomiska kris i Tyskland gjorde de tyska fackliga organisationerna eftergifter som medförde försämring när det gäller löner och arbetsförhållanden. Samtidigt gjordes drastiska nedskärningar i den offentliga sektorn. Kombinationen av låga arbetskostnader och hög produktivitet gjorde att Tyskland på några år blev världens största exportnation. När finanskrisen kom 2007-8 klagade Bush d.y. över att tyskarna sparade för mycket och borde konsumera mer. Vilka var de tyskar som sparade för mycket? De som inte fått någon löneförhöjning på flera år eller jobbade deltid eller med osäker visstidsanställning? Eller de bibliotekarier som fått sparken på grund av neddragningar i offentliga sektorn?
Den nuvarande krisen i EU är en del av en global kris som har sin grund i att successivt inkomster och förmögenhet överförts från dem som spenderar dem till dem som inte spenderar dem. Det har resulterat i för låg efterfrågan globalt – ”aggregate global demand”. De okonventionella ekonomerna Joseph Stiglitz och Nouriel Roubini har länge framhållit detta. Vid G20 mötet nyligen framlade den internationella fackliga organisationen ILO en skrivelse där det bland annat stod att läsa:” Beyond a certain threshold, levels of income inequality generate negative effects that may undermine social cohesion and economic performance. Growing attention is being given to the adverse implications for growth of high and rising inequality”. Liknande tongångar kommer från ett oväntat håll. I ett “IMF Working Paper” har Michael Kumhof and Romain Rancière presenterat en studie där de anser sig ha visat att ekonomisk ojämlikhet kan leda till finansiell kris. Perioderna 1920-1929 och 1983-2008 uppvisade stora likheter när det gäller försämring av arbetares förhandlingsstyrka.
Roubini och Stiglitz har nyligen haft artiklar i Project Syndicate som handlar om EU-krisen. Roubinis första hade titeln ”The Instability of Ineqality”. Han ser de protestaktioner som uppstått på sistone rikta sig mot den ökande maktkoncentrationen hos den politiska, finansiella och ekonomiska eliten. “The problem is not new. Karl Marx oversold socialism, but he was right in claiming that globalization, unfettered financial capitalism, and redistribution of income and wealth from labor to capital could lead capitalism to self-destruct. As he argued, unregulated capitalism can lead to regular bouts of over-capacity, under-consumption, and the recurrence of destructive financial crises, fueled by credit bubbles and asset-price booms and busts”.
I en senare artikel i Project Syndicate med titeln “Down with the Eurozone” gör Roubini skäl för smeknamnet “Dr Doom”. Han säger där att Eurozonens upplösning är ofrånkomlig.
Joseph Stiglitz artikel “To Cure the Economy” är litet mera konstruktiv men knappast realistisk. Orsakerna till krisen ser han som en del av den globala ekonomiska obalansen. Otillräcklig “global aggregate demand” på grund av den ekonomiska ojämlikheten är bara en sida. Tillväxtländernas satsning på att ha tillräckliga reserver av utländsk valuta, framför allt dollar, för att inte bli utsatta för “Soros-attacker” som på nittiotalet, minskar köpkraft och efterfrågan i de länderna.
Stiglitz rekommenderar ökade statliga utgifter med satsning på infrastruktur och ökad energieffektivitet, reduktion av den ekonomiska ojämlikheten och en reformering av det globala finansiella systemet med ett alternativ till dollarn som internationell reservvaluta.
Eurozonen och framför allt PIIGS-länderna har hamnat i en moment 22-situation som gör det omöjligt att genomföra Stiglitz förslag. För att minska statsskulden och få balans i budgeten krävs av dessa länder ekonomisk åtstramning och sänkta löner vilket minskar efterfrågan på hemmamarknaden och omöjliggör den ekonomiska tillväxt som behövs för att öka skatteintäkterna och åstadkomma ekonomisk balans. Ett alternativ till dollarn som reservvaluta skulle förmodligen göra att dollarn faller i värde och USA:s import värd över tvåtusen miljarder dollar om året skulle krympa och avsevärt minska “global aggregate demand”.
Så till min egen analys av den ekonomiska situationen i världen. Först anser jag att EU-krisen egentligen är en klasskonflikt som ekonomer och media fått att framstå som en konflikt mellan nationer och kulturer.
Under nittiotalets ekonomiska kris i Tyskland gjorde de tyska fackliga organisationerna eftergifter som medförde försämring när det gäller löner och arbetsförhållanden. Samtidigt gjordes drastiska nedskärningar i den offentliga sektorn. Kombinationen av låga arbetskostnader och hög produktivitet gjorde att Tyskland på några år blev världens största exportnation. När finanskrisen kom 2007-8 klagade Bush d.y. över att tyskarna sparade för mycket och borde konsumera mer. Vilka var de tyskar som sparade för mycket? De som inte fått någon löneförhöjning på flera år eller jobbade deltid eller med osäker visstidsanställning? Eller de bibliotekarier som fått sparken på grund av neddragningar i offentliga sektorn?
Samtidigt som företagen badade i pengar. Först under det senaste året har tyska arbetare fått löneförhöjning – med 4 procent. Och – mirabile dictu – Tysklands BNP har stigit tack vare ökad efterfrågan på hemmamarknaden.
När stater som Kina, Tyskland, Sverige och oljeländerna har stora överskott i sin utrikeshandel så innebär det att andra länder har lika stora underskott som måste finansieras med sparat kapital eller med lån och därmed skuldsättning. John Maynard Keynes föreslog på sin tid att både överskott och underskott i utrikeshandel skulle bestraffas.
Vem tror att en grekisk eller en portugisisk arbetare har högre lön än en tysk arbetare även om den senare haft det kärvt under många år? En arbetare i Milano kan kanske komma i närheten av en tysk arbetare men han måste med sin skatt subventionera “mezzogiorno” – regionerna söder om Rom som präglas av fattigdom, korruption och maffiavälde. Och en arbetare i Sydeuropa har betydligt mindre möjlighet att skattefuska än de rikaste 1%.
De tyska arbetarna har under år av försakelser möjliggjort den tyska exportexplosionen. Är det rimligt att de via sina skatter skall stå för de förluster som tyska bankirer kan komma att drabbas av efter lättsinnig utlåning till fattigare länder. Angela Merkel står inför ett svårt val. Skall hon nöja sig med att som hittills predika åtstramning i Sydeuropa eller låta europeiska centralbanken trycka oändliga mängder av pengar för att rädda euron, men då på bekostnad av tyska skattebetalare.
Graden av ojämlikhet mäts vanligen med Gini-koefficient. En skala från 0 till 100 där 0 står för lika inkomst för alla och 100 då all inkomst är samlad hos en person. Ytterligheterna finns naturligtvis inte. En global mätning 2009 redovisad på Wikipedia visade att Sverige hade det lägsta värdet på 23 och Namibia det högsta på 70.
EU-länderna med ett genomsnitt på Gini 30 är den jämlikaste regionen i världen. Utanför Europa finns inte ett enda land med en Gini under 30. Bland de gamla industriländerna är USA mest ojämlikt med Gini 45, samma som Ruanda. Japan tävlade en gång med de nordiska länderna om att vara världens mest jämlika land men efter decennier av ekonomisk stagnation har Japans Gini stigit till 36.
Att det är världens jämlikaste region som nu drabbats av kris skulle kunna tala emot att ojämlikheten har någon större betydelse Förklaringen kan vara att Euron från början var en felaktig konstruktion och att det är de svagaste länkarna i kedjan – PIIGS-länderna – som drar med sig de övriga. Man kan göra en liknelse med sjutton bergsklättrare som är sammanbundna av en lina. Om en lättviktare slirar gör det inte så mycket men om en tung bjässe tappar fotfästet så kan det gå riktigt illa.
Ekonomisk ojämlikhet är inte enda orsaken till att efterfrågan på marknaderna blir för låg. Oljepriset har under hela året legat över 100 dollar per fat. Kol har också blivit dyrare och priset på gas är i Europa kopplat till oljepriset. När dollarn stärks mot euron stiger dessutom oljepriset i Europa. En omfattande opinionsundersökning nyligen i Storbritannien speglar hur situationen är i många länder i Europa i dag. Överlag klagades det över försämrade levnadsvillkor på grund av stagnerande löneutveckling, dyrare bensin, ökade kostnader för uppvärmning och högre priser på livsmedel. När kostnaderna för dessa basala nyttigheter ökar blir det mindre pengar över till mindre nyttiga, onyttiga eller rent skadliga tjänster och varor, dvs allt sådant som måste köpas och konsumeras i ökande omfattning för att en ekonomi skall växa. Under 2011 har disponibla medelinkomsten i Storbritannien minskat med 2 procent. Just nu pågår på många ställen i landet strejker och demonstrationer där det protesteras mot att de offentliganställda skall få försämrade pensionsförmåner.
Den pågående eurokrisen ger lärdomar om hur ett kommande nytt samhälle inte skall vara beskaffat. Det skall inte ha en ekonomi som kräver ständig ekonomisk tillväxt och ständigt ökande energiåtgång. Det skall inte ha ett finansiellt system som styrs av privata intressen. Det skall vara jämlikt och jämställt.
Om krisen huvudsakligen beror på ekonomisk ojämlikhet och höga energipriser kommer de vidtagna och planerade åtgärderna endast att ha tillfällig effekt. Om krisen utvecklas till en global ekonomisk härdsmälta så kommer bankerna att förstatligas. Då gäller det för vänstern att se till att det inte bara blir en tillfällig företeelse utan en början till ett nytt och bättre samhälle.
Kulturtips
DANCING IN THE DARK - BRÄNNER STADEN + GAMMAL OCH DÖRR [6 filmer]
Dansfilmsfestival 2011. 9 dec kl.18.30 på Palladium
Fre 09 dec kl. 18:30. Läs mer
Dansfilmsfestival 2011. 9 dec kl.18.30 på Palladium
Fre 09 dec kl. 18:30. Läs mer
En makroekonomisk kärlekshistoria
En romantisk komedi om bankväsendet och den långa räntan. På Teaterrepubliken 29 oktober - 14 december.
Fre 09 dec kl. 19:30. Läs mer
En romantisk komedi om bankväsendet och den långa räntan. På Teaterrepubliken 29 oktober - 14 december.
Fre 09 dec kl. 19:30. Läs mer
Faust
Direktsänt från The Met på Spegeln och Kino 10 december. Repris 11 december.
Lör 10 dec kl. 19:00. Läs mer
Direktsänt från The Met på Spegeln och Kino 10 december. Repris 11 december.
Lör 10 dec kl. 19:00. Läs mer
Jakob Hellman & Nerverna (SE) LIVE – Support: Magnus Ekelund (SE)
På Babel 10 december kl 19:00.
Läs mer
På Babel 10 december kl 19:00.
Läs mer
Julkonsert - En dag om året
Välkommen till en annorlunda julkonsert med manskören Svanholm Singers (dir. Sofia Söderberg Eberhard, 10 dec i Klosterkyrkan, Lund och 16 december i S:t Johanneskyrkan i Malmö. Läs mer
Välkommen till en annorlunda julkonsert med manskören Svanholm Singers (dir. Sofia Söderberg Eberhard, 10 dec i Klosterkyrkan, Lund och 16 december i S:t Johanneskyrkan i Malmö. Läs mer
MALIN & ZINK m. LUR
En trolleriföreställning i ett rasande tempo, genomsyrad av LUR:s livelooping madness, med hjärtat på det rätta stället och inget tjafs! På Karavan 10 och 11 december.
Lör 10 dec kl. 20:00. Läs mer
En trolleriföreställning i ett rasande tempo, genomsyrad av LUR:s livelooping madness, med hjärtat på det rätta stället och inget tjafs! På Karavan 10 och 11 december.
Lör 10 dec kl. 20:00. Läs mer
Himmel och Pannkaka
En fantasifull och humoristisk berättelse om att försöka förstå och att bli lite stor (6-11 år). På Teater Sagohuset i Lund 2 och 3 november och på Gamla Tvätteriet i Malmö 28 november - 11 december.
Sön 11 dec kl. 14:00. Läs mer
En fantasifull och humoristisk berättelse om att försöka förstå och att bli lite stor (6-11 år). På Teater Sagohuset i Lund 2 och 3 november och på Gamla Tvätteriet i Malmö 28 november - 11 december.
Sön 11 dec kl. 14:00. Läs mer
Händels Messias
G F Händels mäktiga och populära oratorium "Messias" framförs här av Johanneskören och barockorkester. Dirigent: Christian Schultze, 11 december i S:t Johannes Kyrkan
Sön 11 dec kl. 18:00. Läs mer
G F Händels mäktiga och populära oratorium "Messias" framförs här av Johanneskören och barockorkester. Dirigent: Christian Schultze, 11 december i S:t Johannes Kyrkan
Sön 11 dec kl. 18:00. Läs mer
PLATTFORM 13 december
På Dansstationen Palladium 13 december kl 19.30. Läs mer
På Dansstationen Palladium 13 december kl 19.30. Läs mer
Törnrosa (Royal Opera House)
Balett från Royal Opera House, London, på Spegeln och Kino 15 dec kl.20.30.
Läs mer
Balett från Royal Opera House, London, på Spegeln och Kino 15 dec kl.20.30.
Läs mer
Hela kulturcentralens program
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)