Privatiserade krig av Anders Davidson

Sedan Barack Obama tillträdde har antalet Private Security Contractors i Afghanistan ökat med 29 procent och är nu närmare 70.000. I Irak med 23 procent till över 132.000 man. Oklart om "personal" från Triple Canopy, tidigare Blackwater, är medräknad.
Till det en planerad och inledd militär "surge". Ockupationen har långt fler kängor på marken än Sovjetunionen hade.

Låt Asa 7, Kenneth, 13, och Patrik Vuvu, 14 år STANNA!

Insamlingen har 989 Underskrifter!
Deras pappa är försvunnen i Kongo. Deras mamma har gått underjorden i Sverige. Nu ska Asa, Patrik och Kenneth utvisas till hemlandet, enligt ett beslut från Migrationsverket.
Asa 7, Kenneth, 13, och Patrik Vuvu, 14 år, har fått sin dom av migrationsverket. De ska skickas tillbaks till Demokratiska republiken Kongo, det land de i skräck flydde ifrån.
– Jag väljer hellre att dö snabbt, än att bli torterad, säger Patrik.
Ju fler namn desto större sannolikhet att de får stanna !
Läs mer om fallet i NVP (Nacka Värmdö Posten)
Till namninsamlingen

En strategisk revolution i Mellanöstern av Gunnar Stensson

Att hela den muslimska världen gläder sig åt det försoningstal som Barak Obama höll i Kairo är självklart. EU har redan inlett en omprövning och förändring av sin politik i Mellanöstern.
I Israel är konflikten mellan USA och den israeliska regeringen en huvudfråga. Den israeliska tidningen Haaretz skriver: ”För Israel är Obamas Kairotal inget mindre än en strategisk revolution. Under Bush-eran var Israel USA:s främsta partner i kriget mot terror och åtnjöt militär operationsfrihet mot palestinierna, Hizbollah och Syrien i gengäld mot tillbakadragandet av bosättningarna i Gaza. Under Obama måste Israel genomgå en omskolning och kommer ännu en gång få gå igenom ett test beträffande sitt stöd till USA:s intressen i Mellanöstern.”
Om talet skriver Haaretz vidare: ”Detta är en stor ledares tänkande, en man som vandrade med visdom mellan Holocaust och Nakba (fördrivningen av palestinier), mellan israeler och palestinier, mellan amerikaner och araber, mellan kristna, judar och muslimer.”
I en annan artikel med titeln ”Obama framträdde i Kairo som en sann vän till Israel” skriver den ansedde journalisten Gideon Levy: ”En ny tid gryr. En amerikansk president talar om förhandlingar med Iran utan villkor eller tysta hot, är till och med villig att acceptera att Iran har tillgång till civil kärnenergi, en president, som talade om Hamas som en legitim organisation som representerar en del av det palestinska samhället men som avstå från våld; som talade med empati om det palestinska lidandet, som, tro det eller ej, talade om säkerhet inte bara för israeler utan också för palestinier, som sa att bosättningarna är olagliga och som manade till kärnvapennedrustning i hela regionen.”

Obamas fiender och Sydsvenskans behov av omskolning.
De traditionella judiska påtryckningsgrupperna i USA har redan inlett striden mot president Obamas Mellanösternpolitik. Republikanerna samlar sig till attack. Gideon Levy konstaterade att Obamas ansikte fårats och att hans hår grånat: han åldras hastigt.
Vid sidan av de salongsfähiga judiska påtryckningsgrupperna finns den judiska extremism som har de fem moseböckerna, Torahn, som ideologisk källa. En viktig strömning i det sammanhanget är Chabad-Lubavitj-rörelsen som ägnar sig åt att omvända sekulära judar, men som också är oförsonlig mot palestinierna.
Chabad-Lubavitj-rörelsen är tvetydig: å ena sidan visar den utåt upp ett kärleksfullt ansikte, som till exempel lockat Bob Dylan, å den andra propagerar den i hemlighet för terror mot palestinierna.
Det är viktigt att ta upp den lokalt här därför eftersom den har en stark institution i centrala Malmö och för ett par år sedan försökte vidga sitt inflytande också till Lund genom att starta en friskola här under den tid då jag var ordförande i utbildningsnämnden. Det är lätt att finna dess hemsidor i Malmö, Stockholm och Berlin på nätet. Rörelsen var aktiv under debatten om matchen och har säkert förbindelser med Sydsvenskan.
Sydsvenskan har nästan inte alls kommenterat omvälvningen i den amerikanska Mellanöstern-politiken och Obamas tal i Kairo. Det är kanske inte så konstigt med tanke på ledarsidornas sedan nästan tio år ingrodda Bushretorik. Sydsvenskans tänkande under Bush-åren är oförenligt med den nya Obama-strategin. Sydsvenskan har samma behov som Israel av en omskolning.
Vi presenterar under Pressgrannar en genomgång av en aktuell amerikansk debatt om Chabad-Lubavitch-rörelsen, hämtad ur Haaretz.
President Netanyahu har aviserat att han tänker hålla ett mottal till president Obamas Kairotal nu, söndagen den 14 mars. Vi tar upp det i nästa nummer av Veckobladet som är det sista före sommaren

Atomkraft – nej tack av Sven-Hugo Mattsson

"Atomkraften vill vi successivt fasa ut med tanke på sysselsättning och välfärd”, skriver vänsteralliansen i en debattartikel. Den skall alltså inte fasas ut i takt med att förnybar el tillkommer. Skrivningen är den Socialdemokraterna haft i 30 år och har lett till att vi har mer atomkraft än någonsin. Mitt tips är att vi nu kommer att använda atomkraft i många årtionden till, ja frågan är om den inte blir evig. Vi kommer alltid att vilja ha mer välfärd, en välfärdsstat blir aldrig färdigbyggd eftersom nya behov ständigt tillkommer. Sen vi började ladda reaktorerna har vi mestadels haft hög arbetslöshet eller som nu massarbetslöshet. Så var finns sambandet? Välfärd, sysselsättning och atomkraft är enheter som i stort lever sitt eget liv.

Välfärden
Välfärden drivs uteslutande av att vi är villiga att betala till densamma. Förutsättningen för mer välfärd är att vi höjer skatter, då drar vi också undan pengar för mer konsumism och reklam, som är mer elberoende. Man kan till och med se det tvärtom, höj skatter på energi och satsa de pengarna på välfärd.

Sysselsättning
Som skrivet, vi har mer atomkraft än någonsin och massarbetslöshet. Det finns ingen som nu har svaret på hur vi kan få ner arbetslösheten till acceptabla nivåer. Inte ens de som vill höja kommunalskatten eller nybyggnation har svaret på massarbetslösheten. Det är marknaden och tillväxt vi har att lita till och det gör inte mig trygg. Skall vi få ner arbetslösheten på politisk väg måste vi minska arbetstiden, men inte ens det är en säker väg.

Atomkraft
Mot atomkraften står förnybar energi. Energi som inte ger avtryck till kommande generationer i form av avfall och ökande växthusgaser i atmosfären. Därför är det konstigt att Vänster-
och Miljöpartiet ändrar ståndpunkt i ett läge just när de förnybara energislagen kommer.
Vänsteralliansen skriver att vi har ett överskott på el och påpekar att de förnybara energislagen kommer i stor skala. Så varför inte en skrivning som innebär att atomkraften fasas ut den takt förnybar energi tillkommer? Förutsättningen för de förnybara källorna att komma fram är att atomkraften samtidigt fasas ut så det inte finns någon tvekan om satsning.

Linje 3
Det finns inget linje 3-parti längre. Ett parti som för linje 3 vidare måste ha skrivningar som innebär att det finns ett värde i sig att få bort atomkraften, inte hänga upp det på något som knappast har med saken att göra.
Partier har rätt att ändra uppfattning. Men själv känner jag mig blåst, jag trodde att atomkraften skulle vara borta senast 2010. Det fanns väl till och med ett riksdagsbeslut i den riktningen.? Allt arbete för linje 3 visar sig nu förgäves. Men jag konstaterar att det finns ännu större anledning och förhoppningsvis förutsättning att bilda ett nytt vänsterparti.
Sven-Hugo Mattsson, Demokratisk vänster

Ella Svensson, en av den svenska grundskolans mödrar, är död av Gunnar Stensson

Vi blev vänner under mitt år på Lärarhögskolan i Malmö 1970 – 71, då hon var min avhållna metodiklektor i historia och samhällskunskap.
Säkert är hon ihågkommen av många andra lärare i Lunds grundskolor och gymnasier som utbildades vid Lärarhögskolan under 1970- och 80-tal. Hon dog nyligen vid 91 års ålder, och det har gått ett par år sedan vi sist talades vid.
Ella arbetade som ung i sekretariatet för 1946 års Skolkommission. Där skapades den svenska grundskola som genomfördes efter ett riksdagsbeslut 1962. Hon älskade den och försvarade modigt de demokratiska principer som den byggde på. Den var i högsta grad ifrågasatt av äldre lärare.
Från 1968 och till pensioneringen arbetade hon med grundskolebarnen i området runt Heleneholm och Almhög. De var inte alltid lätta att tas med. Men hon hade en kombination av empati, uthållighet och kraft.
Som fredskämpe och internationalist var hon framför allt engagerad i Gandhi och hans ickevåldsideologi. Hon var en av grundarna till organisationen ”Lärare för fred”.
Framför allt var hon en radikal demokrat, i klassrummet bland eleverna, i samhället och i det socialdemokratiska partiet. Hon hade fyllnadstjänstgöring på Heleneholmsskolan, så under många år var vi kollegor och möttes nästan dagligen.
Ella var en god och vänlig människa. Ändå var hon kontroversiell, just för att hon alltid framträdde som radikal demokrat och jämlikhetsförespråkare.

Demokrati är målet, inte medlet av Gunnar Stensson

Anders Ehnmark presenterade i Sydsvenskan 8/6 Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, ”Hegemonin och den socialistiska strategin”, Glänta/Vertigo.
Fast han inte säger det direkt framgår det tydligt att Ehnmark ser socialismen som ett steg på vägen till demokrati, inte tvärtom. Han anser sig få stöd för den tanken hos bokens författare. ”Demokratin är en oändlig ifrågasättande process”, skriver de.
Ehnmark kommenterar: ”Det som föresvävar dem är ett medborgarstyre under utvidgning, en radikal demokrati som tränger in överallt”.
Ord som medborgare och medborgarstyre är främmande för den svenska vänsterns traditionella språkbruk. Det fick jag mycket klart för mig när jag föreslog en formulering med utgångspunkt från begreppet medborgare som beteckning på det parti som till slut fick namnet Demokratisk vänster.
De idéer och värderingar som DV företräder och försökt utveckla under rubriken frihetlig socialism sammanfaller nära med den diskussion Anders Ehnmark för och under lång tid fört. Kanske vore det bättre att utgå från själva partinamnet.
Ehnmark citerar också den franske historikern Pierre Rosanvallon som nyligen gett ut en essä med titeln ”Den demokratiska legitimiteten” (Seuil). Rosanvallon hävdar att vänstern delvis har tänkt på fel sak, socialism, inte demokrati.
I VPK Lund var dessa tankar levande under 70- och 80-tal. 1977 genomfördes en demonstration under parollen: ”Ingen demokrati utan socialism. Ingen socialism utan demokrati”.
Senare generationer i V Lund genomdrev en återgång till en traditionell marxistisk linje där man ensidigt höll fast vid den på förhand givna motsättningen mellan arbete och kapital och den traditionella synen på partiet.
DV:s utbrytning kan ses som ett förkastande av V:s återgång till en passerad hållning och som ett fullföljande av den tidigare demokratilinjen.
Det måste dock framhållas att den motsättning mellan marxism och demokrati som borgerliga media hamrat in under 150 år inte alls är självklar. Ett bevis är naturligtvis den utveckling av socialdemokratiska partier som ägde rum redan för hundra år sedan.
Marx måste ses i det tidssammanhang där han verkade. Den begränsade parlamentariska demokrati som växte fram under 1800-talet avfärdade han som en skendemokrati. Han såg den demokratiska rösträttskampen som ett steg på vägen till socialism. Han ansåg sig vara realist när han hävdade att socialismen i ett övergångsskede måste innebära ”proletariatets diktatur”. Det var hans stora misstag, men det var en konsekvens av hans låsning vid den på förhand givna motsättningen mellan arbete och kapital.
När den motsättningen var löst skulle enligt Marx kommunismen inträda. I Marx föreställningsvärld var den ett tillstånd av fred och demokrati, utan statligt tvång, ett samhälle där alla människor kunde utveckla sin fulla kreativa potential. Den tanken är inte någon motsats till tanken på en allt genomsyrande demokrati.
Den tankeriktning som Ehnmark presenterar och själv är en representant för har framtiden för sig. Det visar inte minst EU-valet. När de som är unga idag röstar, väljer de demokratiska, gränsöverskridande, anticentralistiska partier som MP och PP.
De är främmande för partier som av doktrinära skäl förespråkar en socialistisk nationalism som de motiverar nejet till EU med. De är inte nejsägare. De är EU-kritiska, antinationalistiska demokrater.
Teknikutvecklingen pekar i samma riktning. Valet av Barak Obama till amerikansk president gör det.
Nu är en radikal demokrati möjlig, en demokrati som tränger in överallt, för att ännu en gång citera Anders Ehnmark. I själva verket är den molnliknande antiglobaliseringsrörelsen ett exempel på samma sak, trots det begränsande antinamnet.

Efter ett val av Gunnar Sandin

Vänsterpartiets 5,1 procent i Lund är dess sämsta resultat i något val sen 1973, det vill säga på 36 år. Om jag inte minns fel är det också första gången på lika länge som partiet går sämre lokalt än nationellt. Därför känns det naturligt att börja en valkommentar med att tala om vänstern. Därmed följs också maningen från Lars Ohly att just analysera, att vända på alla stenar och inte slå igen några dörrar.

Den sanna glädjen
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, lyder ett talesätt. Det är inte generellt sant, men nog fick jag en släng av den känslan när resultaten började komma. Den lilla minoriteten av EU-vänner (V) har varit illa tåld i partiet. Rolf L. Nilson fick plikta hårt en gång. Trots att han lojalt förklarade och motiverade partiets ställningstagande i offentliga sammanhang, förklarade valberedningens ordförande att han inte kunde acceptera en EU-vän som politisk sekreterare i landstinget, och Rolf fick sparken. För några år sen vägrades gruppen Lundavänster för EU att delta med sitt plakat i förstamajtåget, något som för övrigt indirekt drabbade Röda Kapellet.
Överraskad är jag inte över resultatet. Det stämde väl med opinionsmätningarna, exempelvis den som visade att nästan hälften av 2006 års V-röstare numera accepterade EU. Det hade varit roligare om det berodde på att de (som jag) hade kommit fram till detta genom en marxistisk analys, inte bara på realism eller resignation, men det är roligt nog.
Det tycks tidigare ha funnits en insikt om dessa stämningar i partiledningen, eftersom den uttalade som sitt mål att slå vakt om de två befintliga mandaten. Men efter realossegern i miljöpartiet vädrades morgonluft hos nejaktivisterna: EU-kritiker skulle strömma över och det officiella målet fastställdes till tre mandat, vilket var vad partiet hade fram till 2004.
Sen kändes förstås de verkliga stämningarna under valkampanjen. Det fick till exempel Eva-Britt Svensson att i en radiointervju tre gånger (likt aposteln Petrus) upprepa att vänsterpartiet inte drev kravet om EU-utträde. Trots att det finns ett kongressbeslut om saken.
Partikongresser (inte bara V) beslutar så mycket. Det finns ett beslut om att själva EU ska upplösas, eller åtminstone att partiet ska verka för saken.

Anki & Jenny
Mer än halvering mot förra EU-valet: inte underligt att frågan har uppstått om Lars Ohly kan sitta kvar. En som ställt den är Stig Henricsson, som kompletterat med påpekandet att detta är Lars Ohlys tredje stora nederlag.
Den diskussionen bör naturligtvis föras. Men ett sådant beslut bör fattas efter en omfattande diskussion och kanske av en extrakongress. Två som däremot genast bör få silkessnöret om de saknar den goda smaken att stiga av själva är partisekreterare Anki Ahlsten, ett arv från Camilla Sköld Janssons séjour i partiledningen, och informationssekreterare Jenny Lindahl Persson. I andra partier har personer på motsvarande befattningar fått gå efter mindre nederlag än detta.
Jo, Lars Ohly bör naturligtvis avgå såsom ytterst ansvarig även om det inte brådskar. Efterträdaren är given. Med Jonas Sjöstedt i spetsen hade vänsterpartiet inte hamnat i dagens situation. Inte för att han skulle vara en särskilt karismatisk ledare utan för att han står för odogmatisk hållning, tolerans och lyhördhet. Han kunde ha blivit partiordförande för sex år sen om det inte varit för nytraditionalisterna och deras medlöpare, såsom skåningen Vilmer Andersen vilken av allt att döma spelade en avgörande roll i valberedningen.

3,9 nästa gång?
Traddarna (för att använda ett uttryck från en udda men läsvärd VB-skribent) förlorar politiskt i fråga efter fråga. Ekologin lyftes upp i partiprogrammet. Partistyrelsen bejakade det rödgröna regeringsperspektivet. Partiet accepterar att kvalifikationsgränsen sänks vid personval, efter att har varit häftiga motståndare till allt vad personval heter. Nu detta med EU.
En som redan dragit en konsekvens av nederlaget är Anders Neergaard som ju avgick ur partistyrelsen. Men kom ihåg den analys som låg till grund för avhoppet: genom att associeras med de hel- eller halvt EU-vänliga partierna MP och S skulle V framstå som ett opålitligt nejparti och lämna fältet fritt för de verkliga unionsmotståndarna, Sverigedemokraterna. Vi vet hur det gick för dem. Sociologen Neergaard är märkligt döv för stämningarna och förskjutningarna i samhället.
De stämningarna och förskjutningarna har inte gynnat vänsterpartiet. Nationella 5,7 procent 2009 kan mycket väl bli 3,9 procent 2010, och därmed har borgarna den fortsatta regeringsmakten som i en liten ask. De som bryr sej om den svenska vänsterns framtid har anledning att engagera sej i eftervalsdiskussionen.

Chabad-rabbi: Judar borde döda arabiska män, kvinnor och barn

Haaretz 9/6
By Nathaniel Popper, the Forward

Liksom många av Chabad-Lubavitch-rörelsens bästa rabbis har Manis Friedman vunnit många icketroende judars sympati genom sitt karismatiska tal om kärlek och Gud. Det var Friedman som hjälpte till att leda Bob Dylan till Chabad
Men Friedman, som idag reser runt i USA som Chabad-talesman, visade en mindre varm och mjuk sida när han blev tillfrågad hur han tycker att judar borde behandla sina arabiska grannar.

”Det enda sättet att utkämpa ett moraliskt krig är det judiska sättet. Förstör deras heliga platser. Döda män, kvinnor och barn (och boskap)”, skrev Friedman som svar på en fråga ställd av tidskriften Moment i dess ”Fråga Rabbin”-spalt. Friedman hävdade att om Israel följde denna visdom skulle resultatet bli ”inga civila dödsoffer, inga barn i frontlinjen, ingen falsk känsla av rättrådighet och faktiskt, inget krig.”
”Jag tror inte på västerländska värden”, skrev han. ”Genom att leva enligt Torahn blir vi ett ljus för de nationer som lider nederlag på grund av en fördärvlig moral som uppfunnits av människor.”
Friedmans språkbruk som snarast påminner om islamiska extremisters skapade en snabb backlash. Moments redaktör Nadine Epstein sa att efter det att uttalandet tryckts ”har hon fått många brev och mail som svar på rabbi Friedmans kommentarer, och nästan inga har varit positiva.”
Friedman försökte snabbt reparera skadan. Genom en Chabad-talesman gjorde han ett uttalande i tidskriften Forward enligt vilket kommentaren var ”vilseledande” och att han tror att varje granne till det judiska folket ska behandlas som Torahn föreskriver med respekt och medlidande.”
Men Friedmans ord har gett upphov till en debatt om huruvida det finns en mörkare sida bakom det glada ansikte som Chabad-Lubavitch-rörelsen visar upp för världen i sitt vänskapliga närmande till sekulära judar. Mordecai Spector, som ger ut den judiska församlingstidningen i Friedmans hemstad St. Paul, Minnesota sa: ”Lubavitchs offentliga ansikte är utbildningsprogram och främjande av Yiddish-het. Men jag hör ofta det hårda budskap som Friedman uttrycker här.”
”Han för fram budskapet på ett ganska starkt sätt, men jag tror att det mer eller mindre är vad Lubavitch-anhängare anser,” sa Spector, som också ger ut The American Jewish World. Det handlar inte om att älska araber eller en tvåstatslösning eller något sådant. De är fundamentalister. De är våra fundamentalister.”
Abraham Foxman, ordförande för Anti-defamation League och ständig kritiker av arabisk extremism sa att i det judiska samhället ”är vi inte immuna mot sådana åsikter. Det finns människor i vårt samhälle som har dessa rasistiska fanatiska åsikter.”
Men, varnar Foxman, Friedmans åsikter är inte representativa för de Chabad-rabbis han känner. ”Jag är inte chockerad över att det finns en rabbi med dessa åsikter men jag är chockerad över att tidskriften Moment har förlorat sitt publicistiska omdöme och tryckt detta som representativt för Chabad.”
Några dagar efter det att vreden över Friedmans kommentar kommit till uttryck publicerade Chabads högkvarter ett uttalande enligt vilket ”vi är fullständigt oense med varje påstående som antyder att judendomen tillåter godtycklig ödeläggelse av civila liv ens i en krigssituation.”
Uttalandet tillade: ”I enlighet med judisk lag är det Chabad-Lubavitchs entydiga åsikt att allt mänskligt liv är givet av Gud, värdefullt och måste behandlas med respekt, värdighet och medlidande.”
I tidskriften Moment finns Friedmans kommentar listad som Chabads svar på frågan ”Hur bör judar behandla sina arabiska grannar?” efter ett antal svar från rabbis som representerar andra judiska strömningar och som i flertalet fall uttrycker en försonlig attityd till araberna.
Moments redaktör sa att Friedman var ”modig” som uttryckte sina åsikter så klart.
”Amerikas judiska samhälle får aldrig möjlighet att höra sådana åsikter”, sa Epstein, ”inte för att de inte finns utan för att vi sällan frågar Chabad och liknande grupper vad de anser.”
Chabad-rörelsen är allmänt känd för sin hökaktiga linje gentemot palestinierna.; Chabad-rebben Menachem Mendel Schneerson förkastade varje fredsöverenskommelse med palestinierna. Den högste Chabad-rabbin i Minnesota, rabbi Moshe Feller sa att det inte är mitzvah att döda men att judar är förpliktade att handla i självförsvar.”
”Judar i allmänhet försöker rädda andras liv”, sa Feller till tidskriften Forward, ”men om det gäller att rädda våra liv då gör vi vad vi måste göra. Det är den sista utvägen.”
Friedman är ingen perifer gestalt i Chabad-Lubavitch-rörelsen. Han är engelsk översättare för Chababs Rebbe och har grundat Beis Chana, ett nätverk av läger och skolor för judiska kvinnor. Friedman är också en populär talare och skribent i frågor om kärlek och relationer. Hans första bok ”Doesn´t anyone blush anymore?” lanserades med ett citat från Bob Dylan som Friedman satte kontakt med rebben
På sin blogg och facebooksida understryker Friedman sin empatiska vårdande sida. Det var det som gjorde hans kommentar i tidskriften Moment så överraskande för Steve Hunegs, direktor för The Jewish Community Relations Council i Minnesota och Dakota-staterna.
”Rabbi Friedman är en bästsäljande författare som behandlar några av de känsligaste frågorna i vår tid,” sa Hunegs. ”Jag tänker ringa upp honom och tala om detta.”
Men Shmarya Rosenberg, en bloggare och kritiker av Chabad som bor några kvarter från Friedman i Minnesota säger att kommentaren i tidskriften Moment inte skiljer sig från hans erfarenheter av Friedman och många andra Chabad-rabbis.
”Det han uttrycker är en Chabadniks standardåsikt”, sa Rosenberg. ”De brukar bara inte säga det offentligt.”
För sin del modifierade Friedman snabbt uttalandet i Moment. Han berättade för tidskriften Forward att raden om att döda kvinnor och barn skulle ha satts inom citationstecken. Han sa att det är en rad ur Torahn men han ville inte säga från vilken del.
Friedman sa också att han inte uppmanade Israel att faktiskt döda kvinnor och barn. Istället, sa han, trodde han att Israel offentligt borde säga att det var villigt att göra det för att skrämma palestinierna och förhindra krig.
”Om vi förde denna politik skulle ingen bli dödad – för att då skulle det inte bli något krig. ”Samma sak gäller USA.”
Friedman tillkännagav emellertid att det beteende han talade om var tillåtet i självförsvar.
”Om dina barn hotas ska du göra vad som krävs – och du behöver inte be om ursäkt.”
Friedman hävdade att han är annorlunda än arabiska terrorister som talat på liknande sätt om att döda judiska civila.
”När de säger det är det folkmord, inte självförsvar,” sa Friedman. ”För dem är det en religiös tro, de vill rensa området från oss. Vi säger inte så.”
Minnesotas Chabad-ledare Feller sa att Friedman hade valt att uttrycka sig på ett ”radikalt” sätt.
”Jag älskar honom,” sa Feller. ”Jag tog hit honom – han är storslagen. Han har återfört tusentals till Torahn. Men han skjuter från höften ibland.”
Översättning Gunnar Stensson