Årsmöte i vänsterpartiet Lund

Lördagen 9 februari 2008
Tid: kl 10.00
Plats: IOGT NTO:s lokal på Bantorget 5
Vänsterpartiets medlemsmöten är öppna för alla intresserade.

Påskvandring – kvalificerad friskvård

Påskvandringen infaller ovanligt tidigt i år. Starten sker på morgonen (skär)torsdagen den 20 mars, men det finns möjlighet att ansluta samma kväll då vi räknar med att korsa en väg med allmänna kommunikationer. Det blir två övernattningar (i vindskydd) och vi återkommer alltså till Lund på påskafton. Sträckan är inte bestämd i detalj, men vi utgår förmodligen från någon punkt på järnvägssträckan Höör–Hässleholm och tar oss ner till den vackra Hanöbukten.
Den tidiga årstiden ger löfte om sval, syrerik och därmed särskilt hälsosam luft, och därtill kommer de aromatiska barrskogsdofterna. Den viktigaste hälsofaktorn är förstås kroppsrörelsen: inte överdriven men ihärdig – den totala distansen blir cirka fem mil. Den fysiska tröttheten skapar god sömn vilket också är nyttigt. Och ett litet glas vid lägerelden stärker hjärtat och sätter fart på blodomloppet.
Det dominerande samtalsämnet blir förmodligen klimathotet. Vi kommer till stor del att vandra genom skog, det vill säga potentiellt biobränsle. Vi kan se hur lantbefolkningen bor och bedöma om det är ekologiskt hållbart. Vi är pionjärer för ett fritidsliv som alla så småningom måste anamma när bilen har blivit omöjlig.
Närmare information om påskvandringen kommer i senare nummer, men intresserade kan redan nu kontakta Gunnar Sandin, 046-135899.

Mer kärnkraft? av Sven-Inge Cederfelt

Gr skriver i VB 080125 att han tror att fler kommer till att ansluta sig till Björklunds linje om kärnkraft. Vidare påstår han att vi kan glömma solenergi och att vindenergi möjligen börjar komma.
Ser man det globalt kan väl solenergin bli ganska avgörande om vi bestämmer oss för att satsa på det. En yta av Sveriges storlek i Sahara med solenergiverk skulle kunna ge elenergi i storleksordning med den globala energikonsumtionen. Även i Norden skulle solceller på taken kunna ge en hel del. Det handlar främst om när solcellerna blir tillräckligt billiga (eller alternativen tillräckligt dyra). En stor utbyggnad av sol och vind kräver förstås någon form av energilager. Men det är ju möjligt. Vätgas är ett alternativ för långtidslagring, typ från sommar till vinter. Det finns ju även mekaniska metoder, t ex svänghjul eller pumpa upp vatten, för korttidslagring. Även vid infrastrukturen för fordonsdrift bör det ju vara någon form av energilager som kan tas ut som el, laddningsbara elhybrider lär finnas inom kort.
Men åter till Björklunds kärnenergiidé, som jag inte betvivlar att många kommer att ansluta sig till. Det riktigt fåniga är ju att han vill ha dem vid Ringhals och Forsmark. Eftersom kärnenergi är en ändlig källa så bör man ju hushålla med den. Det innebär bl a att om vi ska ha kärnenergi så bör det vara kraftvärmeverk. Då utnyttjas energin effektivare. Men det betyder ju också att de bör ligga vid storstäderna. Byggs de lika stora som de kärnkraftverk vi har idag kan jag inte se att det finns underlag för den värmen någon annanstans i Sverige än vid Stockholm. Och då ligger Forsmark för långt bort. Behövs det fler i norra Europa bör de ligga vid de andra storstäderna, såsom Köpenhamn, Riga, St Petersburg och kanske Gdansk.

I badhusfrågan av Lucifer

När detta skrivs har Lunds kommunfullmäktige just inlett sitt januarimöte, där man har Lunds badhusfråga på föredragningslistan. Jag hoppas på en grundlig och uppslitande debatt, gärna med en liten återremiss för ytterligare tänkande.
Låt mig förklara.

Erlanders badhus
Lunds första badhus i Stadsparken var ett resultat av Tage Erlanders kommunalpolitiska agerande på 1930-talet. Tage satt i fullmäktige och var en varm anhängare av ett sådant bygge. Det var på den tiden en angelägenhet för de många som bodde i trånga lägenheter utan badrum. Lund var tidigt ute med ett kommunalt badhus och det blev en vacker och ändamålsenlig inrättning. Det tjänade länge grundläggande behov: när jag kom till Lund i slutet av femtiotalet bodde jag i ett rum i ett gammalt hus på Slöjdgatan, utan bad/dusch. Jag gick till Badhuset varje lördag förmiddag, drack kaffe och åt en macka. Det var på den lyckliga tid då unga människor inte behövde duscha två gånger om dan.

Riv skiten!
Ja, så hände det vanliga: nån gång i början av 80-talet ansågs inrättningen otidsenlig, simmarna i Poseidon ville ha något bättre och lämpligt nog kunde man då upptäcka att armeringsjärnen var rostiga och allt måste rivas. Under det vanliga mottot ”Riv skiten!” skulle det byggas nytt, det var borgerlig majoritet och den hängivne motionssimmaren Olof Nordström (m) blev ordförande i badhuskommittén och byggde det nuvarande Högevallsbadet. Återigen: Lund var före sin tid, det nya badet hade fräscha rekreationsinslag som den berömda vågmaskinen. Det tråkiga var bara att komforten, omklädningsutrymmena blev av en lägre standard än i det förra huset, det var trångt. Också serveringen blev tråkigare, jag minns hur besviken jag var. Det mest anmärkningsvärda var dock den väldiga hoppanläggningen. Till en kostnad av jag vet icke vad byggdes ett väldigt hopptorn med motsvarande högt i tak. Jag vet inte vilken lobby som låg bakom, men någon var det.

Elit eller motion?
Lunds flotta hoppbassäng gav resultat, här har hållits flera SM i simhopp och Lund har blivit framstående i grenen och för många räcker det. Men är det sådant ett kommunalt bad är till för?
Här kommer vi omedelbart in på de aktuella badhusförslagen. I flera av de förslag som nu är aktuella så ingår en ”tränings- och tävlingsbassäng” med sex 50-metersbanor. Jag vet inte vilka erfarenheter andra har, men jag har aldrig varit på ett badhus i Sverige där inte resurser av det slaget alltid tilldelats tävlingssimmarna. Motionssimmarna brukar få en bana, eller i bästa fall två, resten är reserverade för träning för den ena eller andra simklubben. Så där ligger vi vanliga och kämpar och får ständigt väja för varandra eller ge upp företaget, allt medan tävlingssimmarna får sina dagliga två-tre timmar på de andra banorna. Alltså: 50-metersbassängen byggs för elitverksamheten och dess träning. Elitidrott är något helt annat än motionsverksamhet även om det är vanligt att man försöker blanda ihop korten genom att låtsas som om de hör samman. Det gör de inte: i en fallet handlar det om showverksamhet, i det andra om folkhälsa.

De kloka centerpartisterna!
Nej, jag tror inte jag kan påverka det här, nästan alla tar för givet att man måste tillgodose tävlingsidrottarnas tränings- och uppvisningsbehov. Idrottslobbyn är den starkaste vi har i kommunalpolitiken och inför den ger alla partier upp. Det gör (s) och (v), men också (fp), (kd) och (m), den senare grupen med lite nerdragna allmänutrymmen. (Mp) vill inte ösa på så mycket på Högevall, men vill tydligen ha sina 50-metersbassänger på annat håll. Det är pinsamt att säga det men det är faktiskt (c) som håller igen och vill bygga om det befintliga badet och öka på med något i de östra kommundelarna. Mina känslor för S. Sandby och Veberöd är inte de varmaste men jag tycker faktiskt det finns anledning att ta vara på det som finns och göra det bättre. Det tycker säkert inte lobbyisterna i Poseidon, men det struntar jag i.
Det kostar nu kronor 60.- (sextio) att gå på Högevall och ska man vräka på som det är tänkt nu blir det snart hundra. Hejda baddjävlarna!

1968 – ett särperspektiv av Gunnar Stensson

Jag kände inte igen mig i tv-serien Upp till kamp. Också andra berättelser om 1968 har varit mig främmande. De har trampat runt i i en avfallsgrop full av nostalgisk rekvisita och/eller ignorant avståndstagande. Jag måste förstås inse att det finns flera berättelser än min. Därför presenterar jag ödmjukt mitt eget särperspektiv som jag hoppas att åtminstone några 60-åringar i Piteå, Hortlax, Öjebyn, Älvsbyn, Kalix och Luleå ska känna igen. De var omkring 20 den gången.
1968 började 1967. Tage Erlander ville stoppa Russelltribunalen om USA:s krigsförbrytelser i Vietnam. Jag kan inte förbjuda den, men den är inte välkommen, sa han. Slagordet ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer” bekräftades.
I Luleå spelade en teatergrupp från Framnäs folkhögskola i november en kabaré om USA:s krig. Det skedde inom ramen för Kul 67 (en kampanj för byggandet av Norrbottensteatern). I föreställningen ingick en intervju med Mohammed Ali, ett krigsreportage ur tidningen Se samt Bob Dylans A hard rain´s gonna fall, World war 3 och Masters of war. Publiken (400 ungdomar) krävde att USA skulle ut ur Vietnam. Luleå FNL-grupp delade ut märken av papp.
Den 20 december överfölls deltagarna i ett seminarium om Vietnamkriget i Stockholm av ridande polis när de skulle gå hem. Aktade socialdemokrater som Signe och Axel Höjer drabbades och uttryckte sin indignation i massmedia. Alva Myrdals son Jan fick en batong i skallen och tappade glasögonen, vilket förevigades på bild. Olof Palme insåg att socialdemokraternas vietnampolitik höll på att gå åt helvete.
Så kom nyåret 1968 i Norrbotten, Vietnam och hela världen.

Olof Palme (ecklesiastikminister var hans titel då, tror jag, med ansvar för skola och utbildning) gick med fackla i hand tillsammans med Vietnams ambassadör i täten för en FNL-demonstration i Stockholm. Det blev stor kalabalik och många krävde hans avgång. Men han räddade den socialdemokratiska vietnampolitiken. Sen är det en annan sak att IB med hans goda minne samarbetade med CIA och spionerade på FNL-are, vänstersossar, marxistleninister och vpk-are. Det fick vi inte veta förrän 1972.
Lyndon Johnson skickade hela hösten nya trupper till Vietnam. De blev 550 000 till slut. Den största truppkoncentrationen sedan andra världskriget. I februari slog FNL till: Tet-offensiven. USA:s ambassad i Saigon ockuperades. Överallt angreps amerikanska fästen. Vietnam var inget offer. Vietnam vek inte: Vi slår tillbaka, vi går mot seger och USA fördrivs från Söderns jord, heter det i Befria södern (som skådespelarna i Upp till kamp inte ens klarade melodin på). Marken exploderade under stol´n som Lyndon Johnson satt på och han förklarade att han inte ställde upp för omval. Senare förstod vi att offensiven varit fruktansvärt kostsam för FNL och att det i fortsättningen blev den nordvietnamesiska armén som förde kriget. Men i februari såg Tet ut som en stor seger. Politiskt var det en stor seger (som att spränga gränsmurarna runt Gaza). Det amerikanska folket tappade definitivt tron på kriget.
Medborgarrättskampen hade sedan mer än tio år före Vietnamkriget dominerat amerikansk politik. Och den var inte slut än. Det var mest svarta soldater som skickades till Vietnam. Martin Luther King ledde kampen, men hans ickevåldsmetoder ifrågasattes av Malcolm X och grupper som de svarta pantrarna. Så mördades King i Memphis, Tennessee, av en vit rasist den 4 april. Många drog slutsatsen att det som återstod för de svarta i USA var väpnad kamp.

Robert Kennedy blev den presidentkandidat som många satte sitt sista hopp till. Han kunde stoppa rasismen. Han lovade att stoppa kriget. Men han blev mördad, samma dag som han vann primärvalet i Kalifornien. Jag var på resa och befann mig i Krylbo. Robert Kennedy dog i Krylbo. Nu är de lagliga, fredliga möjligheterna definitivt uttömda, tänkte jag. Nu blir det nån sorts revolution i USA sen skurkarna mördat alla hederliga ledare. Studenterna och desertörerna och de svarta gör uppror.
I stället valdes Nixon till president. Visserligen stod amerikanerna inte ut med honom mer än ett par år innan de spydde ut honom ur sin mun, trots att han dessförinnan förändrat spelreglerna i kriget till USA:s fördel genom att inleda ett samarbete med Kina som försatte Vietnam i ett mer utsatt läge.
Våra blickar var framför allt riktade mot Vietnam och USA men samtidigt hoppades vi mycket av det civila motståndet i Tjeckoslovakien: Pragvåren. Uttrycket ”socialism med ett mänskligt ansikte” lanserades. Socialismen gick mot en vår och kapitalismen bröt samman i konflikter och inbördeskrig.
Det hände saker i Paris och Stockholm och Lund också. I maj revolterade studenterna i Paris. De fick stöd av fackföreningarna. Glada gatustrider fördes. Fantasin till makten. I juli blev det val till nationalförsamlingen och regeringen vann en jordskredsseger. Så länge varade den fröjden. Vi norrbottningar var föga imponerade av de franska studenterna, även om vi uppskattade Sartre och Camus och Claude Simon liksom den nya franska filmvågen med Truffaut, Godard och Chabrol (som tyvärr försvagades efter 68). Franska mediers kunskap om Indokina respekterades.
När vi såg kårhusockupationen i tv blev vi mest konfunderade och hejade på Olof Palme, vietnamdemonstranten, som nu konfronterade de hojtande studenterna i Stockholm. I Lund tycktes man demonstrera mot värnplikten, och där var den ridande polisen ute. Studenterna stod i portgångarna för att inte bli trampade på tårna. Parollen Vägra värnplikt! betraktades som kriminell uppvigling och ändrades till Att vägra värnplikt, som var laglig på grund av infinitivformen. Trots att kårhusockupanter och värnpliktsvägrare förvisso var mot USA:s krig i Vietnam föreföll oss deras aktioner mest som avvikelser från det som var viktigt: USA:s napalm och stålkulebomber och FNL:s motstånd.
Däremot chockades vi av Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien den 20 augusti. Världen komplicerades. Vietnam behövde stödet från Sovjetunionen, men Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien var ett brott mot den princip Vietnam kämpade för: det nationella självbestämmandet. KFML löste konflikten genom att solidarisera sig med Kina och beteckna både USA och Sovjetunionen som imperialistiska supermakter som måste bekämpas. Det ledde i sinom tid till konsekvensen att de bröt med Vietnam och stödde Pol Pot varefter de försvann ur svensk och internationell politik. Till näringslivet och media.
Det på sikt viktigaste politiska uttalandet i svensk vänster var CH Hermanssons fördömande av den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien i augusti 68. Det fick han skit för i partiet.
Så gick 1968 mot sitt dystra slut med Nixon som världens tills vidare mäktigaste man.
Jag fick anledning att lämna Norrland 1969 och hamnade i Ulrikedal i Lund. En kväll i september deltog jag i en sorgedemonstration över Ho Chi Minhs död. Vi gick från Lundagård till Stortorget.

Därmed var 1968 definitivt slut. Sju års krig i Vietnam återstod, och mer än sju års solidaritetsarbete.

FNL-affischer

Med anledning av Gunnars artikel ovan så vill vi uppmärksamma läsarna på att
KB har en fin samling med FNL-affischer som kan beskådas på adressen.