Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2020-03-12
Friday for Future alla fredagar
Liten virus stjälper stor världsekonomi
En ny, måttligt farlig influensa har drabbat oss med snuva och halsont.
Influensan orsakas av ett virus som kallas Corona och härstammar från
Wuhan i Kina. Sedan har det färdats snabbt tillsammans med affärsmän,
företagare, turister, miljonärer och konsumtionsvaror i luften, på
motorvägarna, järnvägarna och fartygen mellan de städer där större delen
av mänskligheten finns samlad och där dess verkan är störst tack vare
luftföroreningarna.
Influensan är som sagt relativt beskedlig utom i detta avseende: den är en pandemi som gör många människor sjuka samtidigt och spränger de vårdsystem som dessförinnan drabbats av new public management och försvagats. Den skonar unga men kan döda gamla och svaga.
Corona påminner oss om hur ömtåligt människans speciella ekosystem är. Börserna rasar (delvis automatiskt eftersom köp och sälj hanteras av datorer som programmerats att söka vinst), koncerner och företag går i konkurs, arbetslösheten ökar, fotbollsmatcher spelas utan publik, länder och städer har genomfört utegångsförbud. Danmark har stängt förskolor, skolor, museer och universitet. Donald Trump har satt Europa i karantän och höjer beredskapen längs muren som stänger ute Latinamerikas folk.
Om pandemin får full kraft bryter vårdsystemen samman i Italien och USA, för att inte tala om en rad länder i Afrika. Jimmy Åkesson och Ulf Kristersson bevakar gränsen för att utestänga flyktingar som försöker rädda sig från oljeprofitörernas krig, Saudiarabien sänker priset på olja. Primärvalens debattmöten läggs ner i USA. Magdalena Andersson slopar karensdagen och förstärker sjukvård och kliniker. Löfven förbjuder möten som samlar mer än 500 deltagare. Fyrspåren Flackarp-Lund skjuts på framtiden.
De drastiska åtgärderna från stater, finanssystem och koncerner kan ses som en förövning inför allt det som måste göras i klimatupphettningens tid. Människans gemensamma institutioner och enskilda individer är inte bara svaga utan visar också på många sätt sin kraft. Kina isolerade 50 miljoner kineser någon månad. Gatorna i Milano, Venedig, Rom och många andra metropoler tömdes på trafik. Luften blev renare. Flygandet minskar drastiskt. Bilismen begränsas, trots Saudiarabiens billiga bensin. Tillväxten avstannar. Pengar överförs till vård och välfärd. Skatter för att bekosta det gemensamma bästa höjs.
Detta och mycket mer måste göras för att motverka klimatupphettningen. Nu vidtas åtgärderna kaotiskt och i panik. Den framtida energiomställningen, omvandlingen av livsmedelsproduktionen, minskningen av den globala BNP och minskningen av ojämlikheten måste ske planerat och i global skala och på lång sikt. Det blir inte lätt.
Influensan orsakas av ett virus som kallas Corona och härstammar från
Wuhan i Kina. Sedan har det färdats snabbt tillsammans med affärsmän,
företagare, turister, miljonärer och konsumtionsvaror i luften, på
motorvägarna, järnvägarna och fartygen mellan de städer där större delen
av mänskligheten finns samlad och där dess verkan är störst tack vare
luftföroreningarna. Influensan är som sagt relativt beskedlig utom i detta avseende: den är en pandemi som gör många människor sjuka samtidigt och spränger de vårdsystem som dessförinnan drabbats av new public management och försvagats. Den skonar unga men kan döda gamla och svaga.
Corona påminner oss om hur ömtåligt människans speciella ekosystem är. Börserna rasar (delvis automatiskt eftersom köp och sälj hanteras av datorer som programmerats att söka vinst), koncerner och företag går i konkurs, arbetslösheten ökar, fotbollsmatcher spelas utan publik, länder och städer har genomfört utegångsförbud. Danmark har stängt förskolor, skolor, museer och universitet. Donald Trump har satt Europa i karantän och höjer beredskapen längs muren som stänger ute Latinamerikas folk.
Om pandemin får full kraft bryter vårdsystemen samman i Italien och USA, för att inte tala om en rad länder i Afrika. Jimmy Åkesson och Ulf Kristersson bevakar gränsen för att utestänga flyktingar som försöker rädda sig från oljeprofitörernas krig, Saudiarabien sänker priset på olja. Primärvalens debattmöten läggs ner i USA. Magdalena Andersson slopar karensdagen och förstärker sjukvård och kliniker. Löfven förbjuder möten som samlar mer än 500 deltagare. Fyrspåren Flackarp-Lund skjuts på framtiden.
De drastiska åtgärderna från stater, finanssystem och koncerner kan ses som en förövning inför allt det som måste göras i klimatupphettningens tid. Människans gemensamma institutioner och enskilda individer är inte bara svaga utan visar också på många sätt sin kraft. Kina isolerade 50 miljoner kineser någon månad. Gatorna i Milano, Venedig, Rom och många andra metropoler tömdes på trafik. Luften blev renare. Flygandet minskar drastiskt. Bilismen begränsas, trots Saudiarabiens billiga bensin. Tillväxten avstannar. Pengar överförs till vård och välfärd. Skatter för att bekosta det gemensamma bästa höjs.
Detta och mycket mer måste göras för att motverka klimatupphettningen. Nu vidtas åtgärderna kaotiskt och i panik. Den framtida energiomställningen, omvandlingen av livsmedelsproduktionen, minskningen av den globala BNP och minskningen av ojämlikheten måste ske planerat och i global skala och på lång sikt. Det blir inte lätt.
I Coronatider
Dessa Coronatider ger upphov till många tankar som just nu fyller alla medier, gamla som nya.
VB väljer att citera en dikt av Göran Greider, en som ofta ger upphov till intressanta egna tankar.
VB väljer att citera en dikt av Göran Greider, en som ofta ger upphov till intressanta egna tankar.
Jag – en smittbärare av Gunnar Stensson
Mellan 1860 och 1890 avled 86000 personer i Sverige i scharlakansfeber. Dödligheten var 30 procent. (Nationalencyklopedin).
Det var efter nyår 1939. Vi bodde fortfarande i Uppsala och jag var fem år. Vi firade en liten julfest på trettondagen och jag blev plötsligt sjuk. Det jag minns är att far muntrade upp mig genom att berätta att jag skulle få åka till sjukhuset i brandbil. Min besvikelse var stor när det kom en ambulans i stället, brandkårens ambulans. Jag återsåg aldrig mer mitt hem i Uppsala.
Jag blev inlagd i ett kalt rum med gula väggar och skrek att jag ville hem. Efter en stund kom en barsk sköterska och sa: Om du inte slutar skrika får du aldrig komma hem! Jag blev tyst.
I sjukhuset stannade jag sex veckor. Då och då fick jag prata med mina föräldrar genom en glasruta. Vi var ungefär 20 sjuka barn i sjuksalen. På morgnarna kom sköterskor med spatlar och petade snor ur våra näsor. En gång petade jag ut snoret själv men mötte inte den uppskattning jag förväntade. Ibland hade vi ganska roligt. Där var gott om leksaker. Barnen fick presenter och inget fick tas ut från epidemisjukhuset. När ingen tittade sprang vi mellan sängarna. Jag fick öroninflammation och sövdes med eter när jag opererades. Efteråt kräktes jag.
I mitten av februari lämnade jag sjukhuset, men fick inte komma hem utan bodde hos syster Majken, en snäll diakonissa, i ett hyreshusområde utanför Uppsala. Jag fick inte smitta min 3-årige bror Jan. Varje dag åt jag ett vispat ägg med socker. En kväll var det försvarsövning på den öppna platsen utanför och de sköt med kanoner. Ett skjul brann. Jag stod på balkongen.
Under våren flyttade mina föräldrar med Jan till Växjö. Jag fick jag bo hos min faster i Stockholm när jag fyllde sex år. Jag minns ett kondis högst upp i ett av Kungstornen och en rulltrappa på Skansen.
Sedan flyttade jag till mina morföräldrar i Färlöv i Skåne. Nu var det sommar. Det fanns en grön pump utanför köket i trädgården. Jag var mycket tillsammans med deras husa som hette Matte.
Till slut kom jag hem till mina föräldrar i Växjö. Jag kände igen möblerna. Mamma skjutsade mig på pakethållaren när vi hälsade på Jan på epidemisjukhuset. Till slut hade han också fått scharlakansfeber. Efter besöket fick jag saft och en bakelse på Skåres konditori på Kronobergsgatan.
En månad senare började andra världskriget.
Det var efter nyår 1939. Vi bodde fortfarande i Uppsala och jag var fem år. Vi firade en liten julfest på trettondagen och jag blev plötsligt sjuk. Det jag minns är att far muntrade upp mig genom att berätta att jag skulle få åka till sjukhuset i brandbil. Min besvikelse var stor när det kom en ambulans i stället, brandkårens ambulans. Jag återsåg aldrig mer mitt hem i Uppsala.
Jag blev inlagd i ett kalt rum med gula väggar och skrek att jag ville hem. Efter en stund kom en barsk sköterska och sa: Om du inte slutar skrika får du aldrig komma hem! Jag blev tyst.
I sjukhuset stannade jag sex veckor. Då och då fick jag prata med mina föräldrar genom en glasruta. Vi var ungefär 20 sjuka barn i sjuksalen. På morgnarna kom sköterskor med spatlar och petade snor ur våra näsor. En gång petade jag ut snoret själv men mötte inte den uppskattning jag förväntade. Ibland hade vi ganska roligt. Där var gott om leksaker. Barnen fick presenter och inget fick tas ut från epidemisjukhuset. När ingen tittade sprang vi mellan sängarna. Jag fick öroninflammation och sövdes med eter när jag opererades. Efteråt kräktes jag.
I mitten av februari lämnade jag sjukhuset, men fick inte komma hem utan bodde hos syster Majken, en snäll diakonissa, i ett hyreshusområde utanför Uppsala. Jag fick inte smitta min 3-årige bror Jan. Varje dag åt jag ett vispat ägg med socker. En kväll var det försvarsövning på den öppna platsen utanför och de sköt med kanoner. Ett skjul brann. Jag stod på balkongen.
Under våren flyttade mina föräldrar med Jan till Växjö. Jag fick jag bo hos min faster i Stockholm när jag fyllde sex år. Jag minns ett kondis högst upp i ett av Kungstornen och en rulltrappa på Skansen.
Sedan flyttade jag till mina morföräldrar i Färlöv i Skåne. Nu var det sommar. Det fanns en grön pump utanför köket i trädgården. Jag var mycket tillsammans med deras husa som hette Matte.
Till slut kom jag hem till mina föräldrar i Växjö. Jag kände igen möblerna. Mamma skjutsade mig på pakethållaren när vi hälsade på Jan på epidemisjukhuset. Till slut hade han också fått scharlakansfeber. Efter besöket fick jag saft och en bakelse på Skåres konditori på Kronobergsgatan.
En månad senare började andra världskriget.
Klimatsmart att inte riva av Ann Schlyter
Exploateringsplanering istället för
stadsplanering - hur blev det så, frågade sig en talare på ett
seminarium som hölls i Stockholm i måndags. Kulturmiljöfrämjandet och Byggnadsvårdsföreningen arrangerade det i anslutning till ett upprop om att värna kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer.
Uppgiften var att finna vägar för en ökad varsamhet i plan- och byggprocesser.
Trots ett ökat intresse från allmänheten har utvecklingen gått åt fel håll. Det vittnades om många byggnader som rivs trots riksintresse och bevaranderegler. De goda exempel som visades var många gånger resultatet av folkligt uppror mot förstörelsen. Planerat förfall fortsätter att vara en vanlig metod som fastighetsägare använder sig av. En utredning är tillsatt för att förkorta listan på riksintresse.
Byggherrarna får styra mer och mer. De är starka i förhandlingarna, de har duktiga och erfarna planerare, medan många kommuner inte har tjänstemän med samma erfarenhet. Här i Lund tror jag dock vi har en så bra förvaltning man kan önska sig med de begränsade resurser som läggs på kulturarvskompetens. När det gäller hänsyn till kulturarvet är det snarare problem med politikernas ointresse.
Byggföretagen hackar på Plan och Bygglagen, PBL.
Anpassning till lokala förhållanden och granskning anses fördröja
processen. Det verkar som om bostadshus ska produceras i en
Trabantfabrik och spridas över landet. PBL är försvagad men kan ändå
användas för att skydda miljön, det är i tillämpningen det brister.
Lagefterlevnaden är faktiskt dålig. Uppgiften var att finna vägar för en ökad varsamhet i plan- och byggprocesser.Trots ett ökat intresse från allmänheten har utvecklingen gått åt fel håll. Det vittnades om många byggnader som rivs trots riksintresse och bevaranderegler. De goda exempel som visades var många gånger resultatet av folkligt uppror mot förstörelsen. Planerat förfall fortsätter att vara en vanlig metod som fastighetsägare använder sig av. En utredning är tillsatt för att förkorta listan på riksintresse.
Byggherrarna får styra mer och mer. De är starka i förhandlingarna, de har duktiga och erfarna planerare, medan många kommuner inte har tjänstemän med samma erfarenhet. Här i Lund tror jag dock vi har en så bra förvaltning man kan önska sig med de begränsade resurser som läggs på kulturarvskompetens. När det gäller hänsyn till kulturarvet är det snarare problem med politikernas ointresse.
Trafikverket har av Arkitektuppropet utsetts till årets största rivningsmarodör. På fem år ska de enligt uppgift rivit närmre tusen kulturhistoriska järnvägsbyggnader. Naturligtvis borde det stå i ägarinstruktionerna till statliga och kommunala bolag att de ska värna kulturarvet. Här i Lund röstade femklövern ner ett sådant förslag från vänsterpartiet.
Den goda byggda miljön är en resurs - en ändlig resurs. Rivet är rivet och borta för alltid. Hållbarhet är ett viktigt argument. Rivning innebär en stor klimatbelastning. Det gör även nybyggnationen. Återbruk är möjligt på alla nivåer, från att hitta användningsområden, exempelvis för gamla industribyggnader, till att ta vara på grundstrukturer av betong och andra delar av byggnader.
Det krävs en omfattande attitydförändring och folkbildning. Jag skulle önska att det parallellt med skolans undervisning om naturmiljö också undervisades om den byggda miljön.
Arabiska våren och franska revolutionen
av Gunnar Stensson
I inledningen till sin föreläsning Den arabiska våren och vad som hänt därefter pekade Jan Hjärpe på 1789 års franska revolution som en föregångare.
Den lysande befrielsen i Frankrike 1789 urartade snart i en hård diktatur och några år senare i Napoleons kejsardöme, men idéerna fortsatte att leva och påverka utvecklingen i hela världen.
På samma sätt spreds under den arabiska våren demokratiska idéer i arabvärldens 21 nationer med deras 120 miljoner invånare. Idéerna hade existerat i många av länderna långt tidigare, men tack vare IT-revolutionen blev det plötsligt möjligt att nå ut och sprida dem. Nu som då slog reaktionen tillbaka. Framtiden får utvisa hur de demokratiska idéerna förverkligas.
Gnistan som tände den arabiska våren var en självbränning som utfördes av en förtvivlad grönsakshandlare i Tunis. Jan Hjärpe underströk skillnaden mellan denna självuppoffrande protesthandling och självmordsbombarnas terror.
Den lysande befrielsen i Frankrike 1789 urartade snart i en hård diktatur och några år senare i Napoleons kejsardöme, men idéerna fortsatte att leva och påverka utvecklingen i hela världen.
På samma sätt spreds under den arabiska våren demokratiska idéer i arabvärldens 21 nationer med deras 120 miljoner invånare. Idéerna hade existerat i många av länderna långt tidigare, men tack vare IT-revolutionen blev det plötsligt möjligt att nå ut och sprida dem. Nu som då slog reaktionen tillbaka. Framtiden får utvisa hur de demokratiska idéerna förverkligas.
Gnistan som tände den arabiska våren var en självbränning som utfördes av en förtvivlad grönsakshandlare i Tunis. Jan Hjärpe underströk skillnaden mellan denna självuppoffrande protesthandling och självmordsbombarnas terror.
Han visade hur exemplen från Tahrirtorget, Befrielsetorget, i Kairo 2011 fick efterföljare även utanför den arabiska världen som exempelvis Occupy Wall Street-rörelsen i New York. Hans avsky för nyliberalismen skymtade fram.
Föreläsningens breda, långsiktiga perspektiv utgjorde en välgörande kontrast till de mörka rapporter om dagslägets konflikter som sköljer över oss i massmedia. Jan Hjärpe varken döljer eller förskönar det onda som sker, men pekar på framtiden. Liksom den franska revolutionen visar den arabiska våren att en annan värld är möjlig.
Och det hoppas vi ju sedan våren 2011.
Föreläsningen ägde rum i Mötesplats Klostergårdens största sal, som var fullsatt. I Klostergården känner alla Jan och de flesta i salen kände också varandra. I skymningen på vägen dit hörde jag koltrastarnas mångstämmiga sång ur dungarna av knoppande avenbok.
Kom med i cykelpanelen
Om du cyklar i Lund och vill göra
cykelnätet bättre så är du rätt person att ingå i Lunds cykelpanel. Vi
vill lyssna in cyklisternas behov och synpunkter och vi tänker att
cykelpanelen ska bli ett forum för engagemang, dialog och aktiviteter.
Cykelpanelen ska bestå av cirka hundra personer – gärna med olika åldrar, kön, geografiska områden och cykelvanor.
Panelen drar igång under våren 2020 och som deltagare kommer du att bli inbjuden till cirka fyra aktiviteter per år där du kan delta på olika sätt. Planen är att genomföra en enkät, en större träff (t.ex. gruppdiskussion, föreläsning), en mindre träff med fokus på specifik cykelfråga samt en cykeltur per år.
Varför en cykelpanel?
Att cykla är vänligt för miljön och hälsan. Lunds kommun har högt ställda klimatmål och vi jobbar bland annat med att underlätta för hållbart resande. Cykelpanelen är ett forum för dialog med cyklister för att öka förståelse för cyklistens behov och för att diskutera kommunens cykelåtgärder.
Cykelpanelen ska bestå av cirka hundra personer – gärna med olika åldrar, kön, geografiska områden och cykelvanor.
Panelen drar igång under våren 2020 och som deltagare kommer du att bli inbjuden till cirka fyra aktiviteter per år där du kan delta på olika sätt. Planen är att genomföra en enkät, en större träff (t.ex. gruppdiskussion, föreläsning), en mindre träff med fokus på specifik cykelfråga samt en cykeltur per år.
Varför en cykelpanel?
Att cykla är vänligt för miljön och hälsan. Lunds kommun har högt ställda klimatmål och vi jobbar bland annat med att underlätta för hållbart resande. Cykelpanelen är ett forum för dialog med cyklister för att öka förståelse för cyklistens behov och för att diskutera kommunens cykelåtgärder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)