Helgeandskyrkan
28 januari kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2017-01-26
Vem blir "second" ?
Att "America is first" har vi hört mycket om senaste veckan. Men vem som skall bli "second" är mer oklart.
Holländarna har ett svar, kanske finns det andra?
Noterat i veckan
”Högerpopulismen är en militant rörelse av gamlingar som begår folkmord på planetens unga
Det vi upplever nu är de äldres världskrig mot de unga. I alla val under 2016 som kommer att ha avgörande betydelse för allas vår framtid röstade majoriteten av den yngre befolkningen mot de vinnande kandidaterna, från Trump till brexit...
Kampen om framtiden utspelar sig i skolorna. Men bara om lärarna lyckas hålla fast vid demokratins grundtanke: att det är i klassrummet vi lär oss att bli annat än blott karriärryttare, nämligen medborgare som förstår att umgås och lära av varandra...
I demokratin är skolan också alltid samvetets skola och civilisationens starkaste fäste.”
Carsten Jensen, SDS 22/1
Centerpartiets väg. Annie Lööf vill riva upp anställningsskyddet, urholka kollektivavtalen, tredubbla rutavdragen och låta de som tjänar mest betala mindre i skatt. Hon är en fiende till alla begränsningar av välfärdskapitalisternas rätt att göra vinst på de skattepengar som borde gå till skola, vård och omsorg. AB
”De kommer inte åt mina pengar”, sa miljardären Bengt Ågerup nyligen till Dagens Industri. Han syftade på Skatteverket som kräver honom på 1,2 miljarder.
Att rika för över sina pengar till utlandet är särskilt illa nu då faran för samhällsklyftor blivit uppenbar, kommenterar ekonomijournalisten Birgitta Forsberg i DN 23 januari.
Det vi upplever nu är de äldres världskrig mot de unga. I alla val under 2016 som kommer att ha avgörande betydelse för allas vår framtid röstade majoriteten av den yngre befolkningen mot de vinnande kandidaterna, från Trump till brexit...
Kampen om framtiden utspelar sig i skolorna. Men bara om lärarna lyckas hålla fast vid demokratins grundtanke: att det är i klassrummet vi lär oss att bli annat än blott karriärryttare, nämligen medborgare som förstår att umgås och lära av varandra...
I demokratin är skolan också alltid samvetets skola och civilisationens starkaste fäste.”
Carsten Jensen, SDS 22/1
Centerpartiets väg. Annie Lööf vill riva upp anställningsskyddet, urholka kollektivavtalen, tredubbla rutavdragen och låta de som tjänar mest betala mindre i skatt. Hon är en fiende till alla begränsningar av välfärdskapitalisternas rätt att göra vinst på de skattepengar som borde gå till skola, vård och omsorg. AB
”De kommer inte åt mina pengar”, sa miljardären Bengt Ågerup nyligen till Dagens Industri. Han syftade på Skatteverket som kräver honom på 1,2 miljarder.
Att rika för över sina pengar till utlandet är särskilt illa nu då faran för samhällsklyftor blivit uppenbar, kommenterar ekonomijournalisten Birgitta Forsberg i DN 23 januari.
Trumps rådgivare har nära koppling till den israeliska ockupationsmakten av Ulf Nymark
I förra veckans VB skrev Gunnar Olofsson bland
annat om Trumps ambassadör i Israel, David Friedman, och hans nära
förbindelser med högerextrema israeliska bosättarorganisationer. Även
Trump själv har direkt koppling till extrema bosättarorganisationer.
Via sin ”välgörenhetsfond” skänkte Trump i början av förra decenniet 10
000 dollar till ”Friends of Beit El Institutions”, en US-amerikansk
gren av den av extremister dominerade bosättning Beit El.
En av Trumps två seniora rådgivare, är som bekant
svärsonen Jared Kushner. Kurshner, som är ortodox jude, har av svärfar
getts en nyckelroll för att försöka åstadkomma fred i Palestina. Fram
till för några dagar sedan ingick Kushner i styrelsen för ”Friends of
the Israeli Defense Forces” (FIDF).
(Källa: Haaretz 2017-01-26 med flera dagar)
Ju sämre skola desto dyrare av Gunnar Stensson
Sedan 2009 får elever välja fritt bland alla gymnasier i Skåne och Blekinge. Systemet kallas Fritt sök. Det har särskilt gagnat universitetsstaden Lund som är centralt belägen och har goda kommunikationer.
Närbelägna städer med anrika läroverk som Eslöv och Landskrona har drabbats hårt. I Eslöv har elevantalet halverats.
Kostnaden för undervisningen är densamma vare sig man har 20 eller 30 elever i klassrummet. Har man som i Lunds stora kommunala gymnasieskolor alla klassrum fulla blir elevpengen låg. Genomsnittskostnaden för en gymnasieplats i Lund är 92 000 kronor, rejält under riksgenomsnittet på 114 000 kronor.
Eslöv och Landskrona har färre elever i klassrummen och det krävs därför en avsevärt högre skolpeng för att finansiera undervisningen.
Till råga på eländet måste Eslöv utbetala denna högre elevpeng till de Eslövsgymnasister som väljer att gå i Katedralskolan i Lund i stället för i Eslövs läroverk. Vinst för Lund, förlust för Eslöv.
Helt orimligt, naturligtvis!
Argumenten för Fritt sök var att den fria skolmarknaden och konkurrensen mellan gymnasier skulle ge bättre utbildning till lägre kostnader. Det blev tvärtom.
Kostnaderna att ökade, samtidigt som skolresultaten försämrades. Lunds förre skoldirektör Sten-Bertil Olsson undrade varför.
I våras presenterade han fram sitt forskningsresultat i doktorsavhandlingen Marknadsreglering och dess effekter på regionala och lokala gymnasiemarknaders funktion.
Han jämförde skolkostnaderna i Lund och Malmö. Ett enkelt faktum kunde han genast konstatera. Gymnasieeleverna i Malmö kostar mycket mer än de i Lund. Genomsnittskostnaden för en gymnasist 2015 var 126 000 kronor i Malmö att jämföra med 92 000 i Lund. I Malmö kostade alltså en gymnasieelev 34 000 mer än i Lund.
Malmö har en snabbt växande befolkning, hög arbetslöshet och tar emot fler invandrare än andra kommuner. Det förklarar en del av kostnadsskillnaden.
Den skillnaden gjorde Malmö till ett eldorado för vinstdrivna friskolor. Så här fungerar marknaden. Ett litet friskolegymnasium i Malmö med 100 elever får genom elevpengs-systemet in 3 430 000 kronor mer i Malmö än i Lund.
Sten-Bertil Olsson fann dessutom att kostnadsskillnaden ökade ju fler friskolorna blev När friskolor etablerar sig i Malmö ökar antalet tomma platser – alltså ökar genomsnittskostnaderna.
Han försökte räkna ut hur mycket de tomma platserna kostar Malmö kommun och kom fram till summan 200 miljoner.
Det fria valet och konkurrensen mellan skolor leder alltså till dyrare och sämre utbildning för kommunerna och större vinst för de privata skolkoncernerna.
Skolmarknaden fungerar inte – utom för dem som profiterar på den. Ju sämre de svenska skolorna blir, desto mer ökar skolkoncernernas vinst.
Sten-Bertil Olsson vill behålla det fria skolvalet och friskolesystemet. Han vill inte att Reepalus förslag om en vinstbegränsning genomförs.
Men han har funnit att den svenska skolmarknaden måste reformeras i grunden. Gymnasieskolan har ju blivit så mycket dyrare och sämre under de få år som gått sedan han var skoldirektör i Lund.
Sten-Bertil Olssons förslag till lösning är en nationell skolpeng som är samma för alla. Det skulle innebära att skolan förstatligades. Kanske skulle möjligheterna att styra bort skolan från segregation och stigande kostnader öka. Kanske skulle förlusterna via vinstuttag minska. Men går det att ta bort marknadens orättvisor utan att ta bort marknaden?
Problemen är många. Skolpengen kan i praktiken aldrig vara lika för alla. Skillnaderna i elevernas förkunskaper och sociala förutsättningar måste alltid kompenseras.
Sten-Bertil Olssons avhandling visar att skolmarknaden i nuvarande form inte fungerar och att konsekvenserna för den svenska skolan är skrämmande destruktiva.
Det är hans stora insats i den svenska skoldebatten.
Gunnar Stensson
Närbelägna städer med anrika läroverk som Eslöv och Landskrona har drabbats hårt. I Eslöv har elevantalet halverats.
Kostnaden för undervisningen är densamma vare sig man har 20 eller 30 elever i klassrummet. Har man som i Lunds stora kommunala gymnasieskolor alla klassrum fulla blir elevpengen låg. Genomsnittskostnaden för en gymnasieplats i Lund är 92 000 kronor, rejält under riksgenomsnittet på 114 000 kronor.
Eslöv och Landskrona har färre elever i klassrummen och det krävs därför en avsevärt högre skolpeng för att finansiera undervisningen.
Till råga på eländet måste Eslöv utbetala denna högre elevpeng till de Eslövsgymnasister som väljer att gå i Katedralskolan i Lund i stället för i Eslövs läroverk. Vinst för Lund, förlust för Eslöv.
Helt orimligt, naturligtvis!
Argumenten för Fritt sök var att den fria skolmarknaden och konkurrensen mellan gymnasier skulle ge bättre utbildning till lägre kostnader. Det blev tvärtom.
Kostnaderna att ökade, samtidigt som skolresultaten försämrades. Lunds förre skoldirektör Sten-Bertil Olsson undrade varför.
I våras presenterade han fram sitt forskningsresultat i doktorsavhandlingen Marknadsreglering och dess effekter på regionala och lokala gymnasiemarknaders funktion.
Han jämförde skolkostnaderna i Lund och Malmö. Ett enkelt faktum kunde han genast konstatera. Gymnasieeleverna i Malmö kostar mycket mer än de i Lund. Genomsnittskostnaden för en gymnasist 2015 var 126 000 kronor i Malmö att jämföra med 92 000 i Lund. I Malmö kostade alltså en gymnasieelev 34 000 mer än i Lund.
Malmö har en snabbt växande befolkning, hög arbetslöshet och tar emot fler invandrare än andra kommuner. Det förklarar en del av kostnadsskillnaden.
Den skillnaden gjorde Malmö till ett eldorado för vinstdrivna friskolor. Så här fungerar marknaden. Ett litet friskolegymnasium i Malmö med 100 elever får genom elevpengs-systemet in 3 430 000 kronor mer i Malmö än i Lund.
Sten-Bertil Olsson fann dessutom att kostnadsskillnaden ökade ju fler friskolorna blev När friskolor etablerar sig i Malmö ökar antalet tomma platser – alltså ökar genomsnittskostnaderna.
Han försökte räkna ut hur mycket de tomma platserna kostar Malmö kommun och kom fram till summan 200 miljoner.
Det fria valet och konkurrensen mellan skolor leder alltså till dyrare och sämre utbildning för kommunerna och större vinst för de privata skolkoncernerna.
Skolmarknaden fungerar inte – utom för dem som profiterar på den. Ju sämre de svenska skolorna blir, desto mer ökar skolkoncernernas vinst.
Sten-Bertil Olsson vill behålla det fria skolvalet och friskolesystemet. Han vill inte att Reepalus förslag om en vinstbegränsning genomförs.
Men han har funnit att den svenska skolmarknaden måste reformeras i grunden. Gymnasieskolan har ju blivit så mycket dyrare och sämre under de få år som gått sedan han var skoldirektör i Lund.
Sten-Bertil Olssons förslag till lösning är en nationell skolpeng som är samma för alla. Det skulle innebära att skolan förstatligades. Kanske skulle möjligheterna att styra bort skolan från segregation och stigande kostnader öka. Kanske skulle förlusterna via vinstuttag minska. Men går det att ta bort marknadens orättvisor utan att ta bort marknaden?
Problemen är många. Skolpengen kan i praktiken aldrig vara lika för alla. Skillnaderna i elevernas förkunskaper och sociala förutsättningar måste alltid kompenseras.
Sten-Bertil Olssons avhandling visar att skolmarknaden i nuvarande form inte fungerar och att konsekvenserna för den svenska skolan är skrämmande destruktiva.
Det är hans stora insats i den svenska skoldebatten.
Gunnar Stensson
Sydsvenskans skolreporter Emma Leijnse har i ett par artiklar (14 och 23/1) analyserat orsakerna till de privata skolkoncernernas stora vinster i på kommunernas – och skattebetalarnas - bekostnad. I den senare artikeln har hon redogjort för Sten-Bertil Olssons forskningsresultat. Skolpolitikerna tycks ännu inte ha reagerat.
Sverigedemokraterna och Räddningstjänsten Syd – ett parti för otrygghet av Ulf Nymark
Lagstiftningarna har ålagt kommunerna att ansvara för räddningstjänst.
Räddningstjänsten uppdrag är att förebygga olyckor och att snabbt och
effektivt genomföra räddningsinsatser av olika slag. Här i södra Skåne
har fem kommuner – Malmö, Lund, Eslöv, Kävlinge, Burlöv - gått samman i
ett kommunalförbund, Räddningstjänsten Syd (RSyd), för att gemensamt ta
detta ansvar.
Räddningstjänstens uppgifter och kraven på kommunerna preciseras i Lagen om skydd mot olyckor. Där slås bland annat fast att varje räddningstjänst ska ha ett för varje mandatperiod gällande handlingsprogram. Programmet ska ange mål för verksamheten samt de risker för olyckor som finns. Vidare ska anges hur den förebyggande verksamheten ordnas och planeras samt vilken förmåga och vilka resurser som finns för räddningsinsatser. Enkelt uttryckt: programmet är styrande för hela räddningsverksamheten.
För RSyds del gäller att handlingsprogrammet ska antas av förbundets högsta beslutande organ, direktionen. Direktionen består av valda representanter för de fem kommunerna. Sverigedemokraterna säjer på sin hemsida att det är ett ”trygghetsparti”. Men när direktionen för en tid sedan skulle ta beslut om ett nytt handlingsprogram för den här mandatperioden, ville SD:s representanter inte vara med och ta ansvar för en trygg räddningstjänst. De avstod från att delta i beslutet! Att avstå från att ta ställning till handlingsprogrammet innebär i praktiken, att de tyckte att räddningstjänsten skulle kunna bryta mot lagen och att räddningstjänsten inte behövde ha någon styrning.
Inte heller tog SD ansvar för tryggheten när RSyds direktion strax före jul skulle utse en ny räddningschef. En räddningschef måste enligt lagen finnas. Inte heller här ville SD vara med och ta ställning. Partiets representant avstod från att delta i beslutet! Återigen vägrade SD att ta ansvar, återigen ville de strunta i lagen.
SD:s agerande i Räddningstjänsten Syd visar att de är ett parti som inte kan, inte vill och inte förmår att ta ansvar. Partiet driver i RSyd ett spel där medborgarnas säkerhet och trygghet är insatsen. SD är i själva verket ett ansvarslöst otrygghetsparti.
Ulf Nymark (MP)
ledamot i direktionenRäddningstjänsten Syd
Räddningstjänstens uppgifter och kraven på kommunerna preciseras i Lagen om skydd mot olyckor. Där slås bland annat fast att varje räddningstjänst ska ha ett för varje mandatperiod gällande handlingsprogram. Programmet ska ange mål för verksamheten samt de risker för olyckor som finns. Vidare ska anges hur den förebyggande verksamheten ordnas och planeras samt vilken förmåga och vilka resurser som finns för räddningsinsatser. Enkelt uttryckt: programmet är styrande för hela räddningsverksamheten.
För RSyds del gäller att handlingsprogrammet ska antas av förbundets högsta beslutande organ, direktionen. Direktionen består av valda representanter för de fem kommunerna. Sverigedemokraterna säjer på sin hemsida att det är ett ”trygghetsparti”. Men när direktionen för en tid sedan skulle ta beslut om ett nytt handlingsprogram för den här mandatperioden, ville SD:s representanter inte vara med och ta ansvar för en trygg räddningstjänst. De avstod från att delta i beslutet! Att avstå från att ta ställning till handlingsprogrammet innebär i praktiken, att de tyckte att räddningstjänsten skulle kunna bryta mot lagen och att räddningstjänsten inte behövde ha någon styrning.
Inte heller tog SD ansvar för tryggheten när RSyds direktion strax före jul skulle utse en ny räddningschef. En räddningschef måste enligt lagen finnas. Inte heller här ville SD vara med och ta ställning. Partiets representant avstod från att delta i beslutet! Återigen vägrade SD att ta ansvar, återigen ville de strunta i lagen.
SD:s agerande i Räddningstjänsten Syd visar att de är ett parti som inte kan, inte vill och inte förmår att ta ansvar. Partiet driver i RSyd ett spel där medborgarnas säkerhet och trygghet är insatsen. SD är i själva verket ett ansvarslöst otrygghetsparti.
Ulf Nymark (MP)
ledamot i direktionenRäddningstjänsten Syd
Otroliga Indien – machokultur och politisk magi
av Staffan Lindberg
Här kommer jag resande till Sydindien efter
att levt från och till på kontinenten i femtio år och trott mig lärt
det mesta och blir ordentligt överraskad.
Kamp för att behålla tjurfäktning i Indien
Många menar att de stora folkrörelsernas tid är förbi och moderna samhällen är allt för splittrade och individualistiskt orienterade för att kollektiva känslor ska kunna väckas, som tar tag i hela samhället. Det kan också sägas om Indien genom dess snabba inflyttning till storstäderna med en arbetskraft som till ca två tredjedelar är småföretagare.
I Tamil Nadu, kan vi nu dock bevittna en nästan
allomfattande folklig mobilisering av ett slag som man får gå tillbaka
till språkstriderna på 1960-talet för att hitta ett motstycke till.
Nu gäller saken tamilsk ”tjurfäktning”, Jallikattu på tamil, och det hela är en i stort sett fredlig agitation. Det är en uråldrig tradition, som utövas i vissa distrikt i delstaten under skördefesten Pongal i januari varje år.
Man retar upp byns ståtligaste unga tjurar med knivstick, hård vridning av svansen och ibland med att ge alkohol och släpper ut dem på gator och torg mens folk får hoppa undan bäst de kan. De mest modiga springer efter och tar tag i hornen och försöker rida och lugna ner tjuren. Hornen har filats spetsiga och livsfarliga.
Sedan 2008 har 42 personer skadats till döds och många hundra sårats allvarligt. 2014 bestämde högsta domstolen i Indien, efter många uppvaktningar från djurrättsorganisationer, att tjurrusning var förbjudet (efter flera försök till ändring bekräftat i juni 2016).
Detta uppfattas som ett utslag av hinduhögerregeringen under Narendra Modis försök att ta hela makten i Indien, även den kulturella. Plötsligt har Jallikattu blivit en fråga om självbestämmande för tamilerna, om rätten till sin egen kultur.
Från den 10 januari i år har ”folkets rörelse” ledd av ungdomar blivit till en lavinartad rörelse i hela Tamil Nadu och i fredagen den 20 stod hela Chennai stilla. ”Bandh” hade utlysts – hela staden stängdes, som t ex affärer, skolor, förvaltningar, teatrar och universitet.
Politikerna har nu äntligen fattat galoppen. Det förhandlas i Chennai och i New Delhi. Premiärminister Narendra Modi har uttalat sig att han inte är emot Jallikattu. En delstatlig förordning, som tillåter traditionen, med tillägget att det handlar om ”sport” utfärdades den 23 januari.
Trots detta stannade flera tusen demonstranter kvar på stranden i Chennai och vägrade ge upp kampen innan högsta domstolen ändrat sig. Det blev ett våldsam slut med poliser som jagade demonstranter, omkring 50 bilar och bussar sattes i brand och över 80 personer arresterades.
De militanta hade nog ”rätt” för sig på ett sätt. Den 25 januari har högsta domstolen uttalat sig och sagt att deras förbud för Jallikattu från 2014 fortfarande gäller. Delstatsregeringen kan inte sätta sig över lagen.
Tjurfäktning är en grym sport uppburen av manliga machoideal och kan tyckas bara vara en konservativ rörelse.
"Notebandi" eller konsten att slå blå dunster
Kamp för att behålla tjurfäktning i Indien
Många menar att de stora folkrörelsernas tid är förbi och moderna samhällen är allt för splittrade och individualistiskt orienterade för att kollektiva känslor ska kunna väckas, som tar tag i hela samhället. Det kan också sägas om Indien genom dess snabba inflyttning till storstäderna med en arbetskraft som till ca två tredjedelar är småföretagare.
Nu gäller saken tamilsk ”tjurfäktning”, Jallikattu på tamil, och det hela är en i stort sett fredlig agitation. Det är en uråldrig tradition, som utövas i vissa distrikt i delstaten under skördefesten Pongal i januari varje år.
Man retar upp byns ståtligaste unga tjurar med knivstick, hård vridning av svansen och ibland med att ge alkohol och släpper ut dem på gator och torg mens folk får hoppa undan bäst de kan. De mest modiga springer efter och tar tag i hornen och försöker rida och lugna ner tjuren. Hornen har filats spetsiga och livsfarliga.
Sedan 2008 har 42 personer skadats till döds och många hundra sårats allvarligt. 2014 bestämde högsta domstolen i Indien, efter många uppvaktningar från djurrättsorganisationer, att tjurrusning var förbjudet (efter flera försök till ändring bekräftat i juni 2016).
Detta uppfattas som ett utslag av hinduhögerregeringen under Narendra Modis försök att ta hela makten i Indien, även den kulturella. Plötsligt har Jallikattu blivit en fråga om självbestämmande för tamilerna, om rätten till sin egen kultur.
Från den 10 januari i år har ”folkets rörelse” ledd av ungdomar blivit till en lavinartad rörelse i hela Tamil Nadu och i fredagen den 20 stod hela Chennai stilla. ”Bandh” hade utlysts – hela staden stängdes, som t ex affärer, skolor, förvaltningar, teatrar och universitet.
Politikerna har nu äntligen fattat galoppen. Det förhandlas i Chennai och i New Delhi. Premiärminister Narendra Modi har uttalat sig att han inte är emot Jallikattu. En delstatlig förordning, som tillåter traditionen, med tillägget att det handlar om ”sport” utfärdades den 23 januari.
Trots detta stannade flera tusen demonstranter kvar på stranden i Chennai och vägrade ge upp kampen innan högsta domstolen ändrat sig. Det blev ett våldsam slut med poliser som jagade demonstranter, omkring 50 bilar och bussar sattes i brand och över 80 personer arresterades.
De militanta hade nog ”rätt” för sig på ett sätt. Den 25 januari har högsta domstolen uttalat sig och sagt att deras förbud för Jallikattu från 2014 fortfarande gäller. Delstatsregeringen kan inte sätta sig över lagen.
Tjurfäktning är en grym sport uppburen av manliga machoideal och kan tyckas bara vara en konservativ rörelse.
"Notebandi" eller konsten att slå blå dunster
Under ytan kan man dock se andra orsaker till folkligt
missnöje med den styrande eliten. En nyligen genomförd sedelreform har
drabbat vanliga människor hårt, torka har drabbat hela Tamil Nadus
jordbruk och bönder begår självmord i dess spår. Dessa problem drabbar
folk som individer och hushåll och är inte är lika lätta att förvandla
till kollektiv social protest och mobilisering.
Utan att till synes konsultera några ekonomiska experter deklarerades den 8 november i fjol en sedelreform med en tidsfrist på 50 dagar. De vanliga 500- och 1000-lapparna kunde inte längre användas för att handla ut måste växlas till nya sedlar före 1 januari. Syftet var att komma åt korruption och svarta marknader som hinduhögern utlovade i sin valkamp 2014.
Samtidigt deklarerade centralregeringen att Indien skulle bli ledande i världen inom digital ekonomi. Inga pengar skulle behövas längre, bara bankkonton, kort och Internetuppkopplade mobiltelefoner. Snacka om att försöka slå blå dunster i ögonen på folk med Internet-programmerarnas internationella rykte i förgrunden. Även om de flesta unga och vuxna har mobiltelefoner så är det bar omkring en fjärdedel som har bankkonto och Internet!
Hur dum kan en självrättfärdig och auktoritär regering vara? Det återstår att se. Indiska Riksbanken hade inte tryckt upp de nya sedlarna i den mängd som behövdes. Bankautomaterna gapade tomma inför sina kunder. När det kom ut sedlar ibland var det i valören 2000 rupier, dvs i köpkraft ungefär som en svensk tusenlapp. Men vilken småhandlare på gatan eller i butik växlar in tusenlappar från femtio kunder per eftermiddag?
I ekonomin lider arbetare, småföretag och handlare av brist på kontanter. De kan inte köpa de varor de behöver från bönderna eller andra producenter, de kan inte betala sin arbetare. I panik och akut penningbehov gick de först till pantlånarna som växlade in gamla 500rupie-sedlar för 350 rupier i nya. Det tog tid att gå till vanliga banker för att få ut sina pengar i nya sedlar - vem har råd till en förlorad arbetsdag när man lever hand ur mun?
Medelklasindierna har köat i timtal för att växla in
sina gamla sedlar innan den siste december i fjol. De har köpt på kredit
och betalt genom skuldförbindelser. Ekonomin står helt enkelt stilla i
flera avseenden. Många vanliga arbetare i småföretagen är arbetslösa.
Försäljningen av vespor har gått ned med drygt 20 procent. Världsbanken
har sänkt tillväxtprognosen för 2017 från 7,6 till 6,6 procent. Flera
ekonomiska experter däribland Amartya Sen har deklarerat reformen som
en tokreform som just drabbar vanliga arbetare och småföretagare och
hela ekonomin. Svarta börsaffärer kommer man inte åt med den här
metoden. Bara omkring 6 procent av alla svarta affärer sker i kontanter
från börsen så att säga.
Märkligt nog har hela denna reform inte väckt mer än akademiska protester från vänstermitten. I fem pågående delstatsval är det inte en valfråga. Återstår att se om det är en underliggande kraft i utfallet för eller emot hinduhögern.
Här i Tamil Nadu råder det torka i de flesta distrikten efter uteblivna monsunregn under hösten. Skördarna har slått fel och för första gången har bönderna börjat begå självmord när de inte kan betala tillbaka sina skulder.
Vänsterintellektuella är förstås djupt medvetna om detta liksom den lilla vänsterbonderörelsen. Det ska dock sägas att delstatsregeringen har bett om katastrofhjälp från centralregeringen.
Men det är ännu inte en offentlig angelägenhet. Det verkar som både ”notebandi” (sedelförbud på hindi) och torkan och böndernas förtvivlade situation uppfattas som naturkatastrofer eller gudomliga straff. Storm, störtregn, översvämningar, torka, hungersnöd eller som nu också brist på kontanter kan tolkas som det man inte kan förklara med denna världens logik.
Vi får vänta och se om denna förlamning står sig. Notebandi kan bli ett rejält självmål i den indiska politiken.
Utan att till synes konsultera några ekonomiska experter deklarerades den 8 november i fjol en sedelreform med en tidsfrist på 50 dagar. De vanliga 500- och 1000-lapparna kunde inte längre användas för att handla ut måste växlas till nya sedlar före 1 januari. Syftet var att komma åt korruption och svarta marknader som hinduhögern utlovade i sin valkamp 2014.
Samtidigt deklarerade centralregeringen att Indien skulle bli ledande i världen inom digital ekonomi. Inga pengar skulle behövas längre, bara bankkonton, kort och Internetuppkopplade mobiltelefoner. Snacka om att försöka slå blå dunster i ögonen på folk med Internet-programmerarnas internationella rykte i förgrunden. Även om de flesta unga och vuxna har mobiltelefoner så är det bar omkring en fjärdedel som har bankkonto och Internet!
Hur dum kan en självrättfärdig och auktoritär regering vara? Det återstår att se. Indiska Riksbanken hade inte tryckt upp de nya sedlarna i den mängd som behövdes. Bankautomaterna gapade tomma inför sina kunder. När det kom ut sedlar ibland var det i valören 2000 rupier, dvs i köpkraft ungefär som en svensk tusenlapp. Men vilken småhandlare på gatan eller i butik växlar in tusenlappar från femtio kunder per eftermiddag?
I ekonomin lider arbetare, småföretag och handlare av brist på kontanter. De kan inte köpa de varor de behöver från bönderna eller andra producenter, de kan inte betala sin arbetare. I panik och akut penningbehov gick de först till pantlånarna som växlade in gamla 500rupie-sedlar för 350 rupier i nya. Det tog tid att gå till vanliga banker för att få ut sina pengar i nya sedlar - vem har råd till en förlorad arbetsdag när man lever hand ur mun?
Märkligt nog har hela denna reform inte väckt mer än akademiska protester från vänstermitten. I fem pågående delstatsval är det inte en valfråga. Återstår att se om det är en underliggande kraft i utfallet för eller emot hinduhögern.
Här i Tamil Nadu råder det torka i de flesta distrikten efter uteblivna monsunregn under hösten. Skördarna har slått fel och för första gången har bönderna börjat begå självmord när de inte kan betala tillbaka sina skulder.
Vänsterintellektuella är förstås djupt medvetna om detta liksom den lilla vänsterbonderörelsen. Det ska dock sägas att delstatsregeringen har bett om katastrofhjälp från centralregeringen.
Men det är ännu inte en offentlig angelägenhet. Det verkar som både ”notebandi” (sedelförbud på hindi) och torkan och böndernas förtvivlade situation uppfattas som naturkatastrofer eller gudomliga straff. Storm, störtregn, översvämningar, torka, hungersnöd eller som nu också brist på kontanter kan tolkas som det man inte kan förklara med denna världens logik.
Vi får vänta och se om denna förlamning står sig. Notebandi kan bli ett rejält självmål i den indiska politiken.
66 år i skolan 39. 1985-97:6. Äntligen i Asmara
av Den Gamle
Planet står på Arlanda omgivet av
eritreaner som efter årtionden i landsflykt äntligen ska återvända hem
för att fira befrielsen. En brokig samling. Västerländskt klädda män
och kvinnor. Skäggiga åldringar med vita mössor. Barn och gamla kvinnor
med koptiska kors intatuerade i pannan.
Incheckningen har tagit lång tid: korgar, väskor, plastdamejeanner, radioapparater, fullpackade kassar, pappkartonger och barnvagnar skall med. Upprörda diskussioner om övervikt.
Nu ligger bagaget i en brokig hög bredvid planet. Var och en ska identifiera sina tillhörigheter så att inget obehörigt kommer med. Det ropas och skrattas. Många viftar med eritreanska pappersflaggor.
Inne i planet är det kvavt. Somliga har suttit där i flera timmar. De är trötta nu. Tigrinja är det språk som talas, lågmält, snabbt och välartikulerat.
Jag och fotojournalisten Donald Boström representerar Eritreagrupperna. Donald har med sig en ung KPML(r)-are från Göteborg, Karin Bojs. Några år senare är hon vetenskapsjournalist i DN. 133 personer är med på planet som har 156 platser. Vi tre är de enda västerlänningarna. Det är den 29 augusti 1991. Klockan 12 taxar planet ut till startplatsen.
Asmara är en vacker stad med breda gator och italienska byggnader i jugendstil. En stor katolsk katedral markerar stadscentrum. Där finns också en koptisk kyrka (bibeln översattes till skriftspråket geez redan på 400-talet), en svenskbyggd protestantisk och flera moskéer, varav en stor. På gatorna rullar små blå taxibilar av märket Fiat, 40 år gamla eller mer, bland hästskjutsar, åsnekärror och dromedarer.
Söndagen den 1 september firas befrielsen på stadion. Septemberavenyn, Asmaras huvudgata, är till brädden fylld av en folkmassa som långsamt närmar sig. Representanter från regeringen i Sudan och den nya etiopiska regimen är närvarande.
En dag följer Donald, Karin och jag med i den norska kyrkohjälpens landcruiser när Mehret efter 18 år i Milano äntligen ska återvända till sitt hem i Meyweyni, en bergsby strax bortom Decamhare, där slutstriden med den etiopiska armén ägde rum fyra månader tidigare. Mehret är en lång vacker kvinna. Hon bär ett par högklackade italienska skor. Bredvid henne sitter dottern Saba.
Vi passerar Decamharefronten. Skyttegravarna syns i dalen. Några stridsvagnsvrak står jämte vägen. Donald som var där under striderna i maj berättar.
Stopp! ropar Mehret. Där är vägen. En knappt synbar stig leder upp mot den branta sluttningen. Landcruisern klättrar uppför, sedan ned i en djup ravin, sedan uppför en ännu brantare sluttning. Högt över oss ser vi en liten samling hus: Meyweyni.
Incheckningen har tagit lång tid: korgar, väskor, plastdamejeanner, radioapparater, fullpackade kassar, pappkartonger och barnvagnar skall med. Upprörda diskussioner om övervikt.
Nu ligger bagaget i en brokig hög bredvid planet. Var och en ska identifiera sina tillhörigheter så att inget obehörigt kommer med. Det ropas och skrattas. Många viftar med eritreanska pappersflaggor.
Inne i planet är det kvavt. Somliga har suttit där i flera timmar. De är trötta nu. Tigrinja är det språk som talas, lågmält, snabbt och välartikulerat.
Jag och fotojournalisten Donald Boström representerar Eritreagrupperna. Donald har med sig en ung KPML(r)-are från Göteborg, Karin Bojs. Några år senare är hon vetenskapsjournalist i DN. 133 personer är med på planet som har 156 platser. Vi tre är de enda västerlänningarna. Det är den 29 augusti 1991. Klockan 12 taxar planet ut till startplatsen.
Asmara är en vacker stad med breda gator och italienska byggnader i jugendstil. En stor katolsk katedral markerar stadscentrum. Där finns också en koptisk kyrka (bibeln översattes till skriftspråket geez redan på 400-talet), en svenskbyggd protestantisk och flera moskéer, varav en stor. På gatorna rullar små blå taxibilar av märket Fiat, 40 år gamla eller mer, bland hästskjutsar, åsnekärror och dromedarer.
Söndagen den 1 september firas befrielsen på stadion. Septemberavenyn, Asmaras huvudgata, är till brädden fylld av en folkmassa som långsamt närmar sig. Representanter från regeringen i Sudan och den nya etiopiska regimen är närvarande.
En dag följer Donald, Karin och jag med i den norska kyrkohjälpens landcruiser när Mehret efter 18 år i Milano äntligen ska återvända till sitt hem i Meyweyni, en bergsby strax bortom Decamhare, där slutstriden med den etiopiska armén ägde rum fyra månader tidigare. Mehret är en lång vacker kvinna. Hon bär ett par högklackade italienska skor. Bredvid henne sitter dottern Saba.
Vi passerar Decamharefronten. Skyttegravarna syns i dalen. Några stridsvagnsvrak står jämte vägen. Donald som var där under striderna i maj berättar.
Stopp! ropar Mehret. Där är vägen. En knappt synbar stig leder upp mot den branta sluttningen. Landcruisern klättrar uppför, sedan ned i en djup ravin, sedan uppför en ännu brantare sluttning. Högt över oss ser vi en liten samling hus: Meyweyni.
Vi väntar utanför medan Mehret och Saba går in. Gråt
och glädjerop. Mehrets ankomst är en fullständig överraskning för
hennes mor. Fadern är död. Vi ser tre bergstoppar i väster och bortom
dem ännu en topp, Eritreas högsta berg, 3000 meter.
När vi kommer in är familjen samlad längs ena väggen. Vi främlingar
sätter oss vid den andra. Mehret talar flödande tigrinja med sina
släktingar men vi märker att tioåriga Saba inte förstår. Hon talar bara
italienska. Hennes mormor omfamnar henne.
En annan dag besöker jag ensam ett hem för krigsinvalider. Jag känner igen några av dem från Port Sudan 1987. En fårad man i rullstol berättar om det avgörande slaget vid Afabet. Ett etiopiskt arméförband med ett 60-tal stridsvagnar färdades långsamt längs vägen genom ett bergspass. Eritreanerna lyckades spränga den främsta och några av de bakersta. Stridsvagnarna var instängda. Det hemskaste var när de etiopiska Mig-planen kom. De bombade de stillastående stridsvagnarna för att de inte skulle falla i eritreanernas händer. Stridsvagnsbesättningarna förintades. Krigsinvaliderna bjöd på öl.
När jag gick därifrån längs Septemberavenyn var jag trött. Jag satte mig på en trappa för att vila. Plötsligt ropade någon mitt namn på skånska. Kommer du ihåg demonstrationen vi ordnade i Lund 1982? Jag kände igen honom, Daniel Goitom. Jag hade ett diffust minne av demonstrationen. Den hade ägt rum hösten 1982, varit obetydlig och inte kommenterats i massmedia. Men här pratade vi om den, 9 år senare, i det befriade Asmara. Daniels pojke, som var 12 år 1982, hade nu tagit studenten.
Den svenskbyggda kyrkan ligger på en höjd i utkanten av Asmara. Intill kyrkan finns en låg, gulrappad byggnad. SCUOLA står det över porten. Här var Eritreas landsfader Wolde Ab Wolde Mariam en gång rektor. Sedan britterna under andra världskriget besegrat den italienska armén och ockuperat Eritrea gav de ut en tidning som kallades Weekly Gazette. I tidningens tigrinja-språkiga avdelning publicerade Wolde Ab de artiklar som kom att utgöra grundvalen för det fria Eritrea. Den gamle pastor Asfaha Mehari ler mot mig och säger: Jag har sparat alla nummer av den tidningen från 1942 till 1948. Den ligger inlåst här. Jag tror det är den enda kompletta upplaga som existerar.
Måndagen den 9 september träffade jag min klass i Heleneholmsskolan igen. 2D hade nu blivit 3D. Eritreagrupperna planerade att föreslå Eritrea till Operation Dagsverke så snart som möjligt. Jag hade ett förslag från EPLF:s utbildningsansvarige att vi skulle bidra till en skola i Nacfa.
En annan dag besöker jag ensam ett hem för krigsinvalider. Jag känner igen några av dem från Port Sudan 1987. En fårad man i rullstol berättar om det avgörande slaget vid Afabet. Ett etiopiskt arméförband med ett 60-tal stridsvagnar färdades långsamt längs vägen genom ett bergspass. Eritreanerna lyckades spränga den främsta och några av de bakersta. Stridsvagnarna var instängda. Det hemskaste var när de etiopiska Mig-planen kom. De bombade de stillastående stridsvagnarna för att de inte skulle falla i eritreanernas händer. Stridsvagnsbesättningarna förintades. Krigsinvaliderna bjöd på öl.
När jag gick därifrån längs Septemberavenyn var jag trött. Jag satte mig på en trappa för att vila. Plötsligt ropade någon mitt namn på skånska. Kommer du ihåg demonstrationen vi ordnade i Lund 1982? Jag kände igen honom, Daniel Goitom. Jag hade ett diffust minne av demonstrationen. Den hade ägt rum hösten 1982, varit obetydlig och inte kommenterats i massmedia. Men här pratade vi om den, 9 år senare, i det befriade Asmara. Daniels pojke, som var 12 år 1982, hade nu tagit studenten.
Den svenskbyggda kyrkan ligger på en höjd i utkanten av Asmara. Intill kyrkan finns en låg, gulrappad byggnad. SCUOLA står det över porten. Här var Eritreas landsfader Wolde Ab Wolde Mariam en gång rektor. Sedan britterna under andra världskriget besegrat den italienska armén och ockuperat Eritrea gav de ut en tidning som kallades Weekly Gazette. I tidningens tigrinja-språkiga avdelning publicerade Wolde Ab de artiklar som kom att utgöra grundvalen för det fria Eritrea. Den gamle pastor Asfaha Mehari ler mot mig och säger: Jag har sparat alla nummer av den tidningen från 1942 till 1948. Den ligger inlåst här. Jag tror det är den enda kompletta upplaga som existerar.
Måndagen den 9 september träffade jag min klass i Heleneholmsskolan igen. 2D hade nu blivit 3D. Eritreagrupperna planerade att föreslå Eritrea till Operation Dagsverke så snart som möjligt. Jag hade ett förslag från EPLF:s utbildningsansvarige att vi skulle bidra till en skola i Nacfa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)