Cuba och Mikael Wiehe av Lucifer

Några rader bara, om Mikael Wiehe. Nej inte hans musik utan några artiklar han har skrivit, dels som svar på Sydsvenskans attack på honom, dels på DN:s kultursida i måndags. Han säger där det landets tiotusen vänstersinnade skrivkunniga intellektuella tiger om, nämligen att Cuba i huvudsak är en stor positiv tillgång, ett hopp för världens fattiga och förtryckta och detta trots att Cuba inte är en demokrati. Visst, Cuba har en stor mängd brister, där finns t.ex. sextionio samvetsfångar (Amnesty), där finns en caudillo Fidel med självhärskarlater, där finns fattigdom, där finns militarisering och byråkratisering. Men när allt detta är sagt och erkänt erbjuder Cuba ändå något annat och bättre än de militärdiktaturer och fattigdomshålor som hyllas som demokratier av USA och världens liberaler.

Varför så tyst?
Jag tror som sagt att vi är rätt många som uppfattar det så, som ser vad som är huvudsak och bisak vad gäller Cuba. Varför är det då så tyst? Tvärtom är det ju så att många i den allmänna moralpaniken under senare år inte ofta nog kunnat säga att Cuba är en diktatur. Nej, Cuba är ingen demokrati, inte i vår definition och inte i så många andra heller, och i den allt-eller-inget-terminologi som dominerar i dag är det då förstås en diktatur. Och gamarna har länge samlat sig runt omkring för att ta över när den gamle dör, och återinföra demokratin genom att öppna upp för kapitalet och flytta in i de gamla villorna igen. Jag tror att kubanerna kan klara caudillons frånfälle och bevara sitt samhälles goda sidor, men säkert är det inte när konsumtionsvarorna lockar.
Tystnaden då? Ja, jag tror att det är rädslan för att stämplas som kommunist, diktaturkramare och allt vad det är som har resulterat i bristen på stöd för Cuba. Det påstås vara lika illa i vänsterpartiets partiledning. Jag hoppas att Mikael Wiehes ord och oräddhet kan fungera som ett exempel.

Dags att damma av klassbegreppet!

Uttalande från V-Skånes årskonferensens
Bara ett halvår efter den borgerliga valsegern höjs allt fler röster mot den nya politiken som gynnar fåtalet. Borgarna har nu i sin praktiska politik visat sig vara ideologiska, orädda och villiga att riva upp de flesta trygghetssystemen. Människor känner inte igen sig i det nya ”arbetarpaartiet”. Försämringar i a-kassan, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, jobbavdrag, minskade anslag till vuxenutbildning, vårdnadsbidrag, utförsäljning av allmännyttan, ständiga attacker mot facket, höjda politikerarvoden och införande av patientavgifter för barn över tolv år i Region Skåne är det som diskuteras runt våra köksbord och på våra arbetsplatser.
Borgarna politik har lett till att allt fler inser att klassbegreppet är lika aktuellt som alltid och att det behövs en annan politik att samlas kring. Mohamed, Elsa och Johan har samma intressen och behöver en ideologisk och orädd klasspolitik som är villig att både försvara välfärden samt gå ett steg längre och förändra samhället i en socialistisk och feministisk riktning. De behöver en samlande vänster som ett alternativ till borgerligheten och inte som dess komplement! Socialdemokratin och dess tillträdande ledare Mona Sahlin har redan klart och tydligt deklarerat att hon varken kan eller vill återställa allt.
Det är här vänsterpartiet har en roll att fylla. Vi måste dra lärdom av 90-talets förda politik och aldrig mer ”ta ansvar” för en politik som i praktiken innebär massarbetslöshet, ökad segregation, hårdare asylpolitik, skenande klassklyftor, ökade skillnader mellan stad och landsbygd och ökat avstånd mellan eliten och alla oss andra. Nu väntar ett arbete för att bli den orädda rösten på vänstersidan som så många behöver. Nu börjar vi med att damma av klassbegreppet och erkänna att inte alla tjänar på vår politik. Vi behöver en demokratisk ekonomisk politik som en garant till den gemensamma välfärden. Nu är det vi mot dem! Nu ska vänsterpartiet säga högt att det är vänstern mot högern som gäller och att det är (v)i som tar kampen!

Ta hem trupperna nu!

Uttalande från Vänsterpartiet Lund
Sverige har i många år deltagit med militär personal till fredsbevarande FN-styrkor på platser som Cypern, Libanon och Bosnien. Det har varit viktiga insatser som genomförts i stor politisk enighet och det är insatser som gett vårt land goodwill världen över.
Vad som nu sker är något annat. Sverige deltar sedan 2002 i det s.k. ”kriget mot terrorismen” genom 250 soldater i Afghanistan, med ”fredsframtvingande” uppgifter. De svenska soldaterna ingår inte i en FN-styrka, utan i en NATO-trupp, ledd av en USA-general som tidigare lett de amerikanska styrkorna i landet. Den amerikanska krigföringen där har kännetecknats av grova kränkningar och dagliga bombningar som ofta drabbat civila.
För oss i Lund finns det särskilda skäl att säga vår mening om vad som försiggår. I vår kommun utbildas vissa av de trupper som skickas till Afghanistan. För närvarande tränas på Revingehed snabbinsatsförbandet IA 06, ett mekaniserat skyttekompani, varav en del i vår ska till Afghanistan. Det handlar om frivilliga yrkessoldater, men de ska verka i
Sveriges namn, och vårt samhälle kommer att få ta hand om deras kroppsliga och mentala skador. Till det kommer att ett tidigare folkligt förankrat försvar nu blir till legotrupper och interventionsstyrkor. Vi ansluter oss till den opinion tvärs över partigränserna som motsätter sig krigsdeltagandet.
Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan – öka den civila hjälpen!

Vänstern och Paulsson av Mats Olsson

Vänsterpartiet har från början motsatt sig att den lokale fastighetsmagnaten Arne Paulsson tillåts diktera kommunens investeringar och markutnyttjande. I kommunstyrelsen röstade vänsterpartiet till exempel som enda parti emot kommunens avsiktsförklaring med Paulsson angående Klostergården. I den skissas inte bara den samägda evenemangsarenan. Kommunen ger också en utfästelse till Paulsson att få köpa mark för bostadsbebyggelse på Klostergårdens idrottsområde.
Inför fullmäktiges beslut i februari att bygga evenemangshall koncentrerade sig vänsterpartiet först i kommunstyrelsen på att säkra mot hotet om en framtida privatisering av evenemangshallen. I sista stund hade nämligen den mellan Paulsson och kommunen samägda stiftelsen, som ska äga arenan, gjorts om till ett aktiebolag. Taktiken lyckades ganska bra. Kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid gjorde en högtidlig deklaration att någon framtida försäljning inte var aktuell, ett uttalande som vänsterpartiet passade på att föreviga i en protokollsanteckning, och som sedan Helmfrid upprepade i kommunfullmäktige. Efter detta torde moderaterna förr privatisera alla andra idrottsanläggningar, och därtill hela äldreomsorgen i Lund, innan de vågar privatisera just detta objekt.
När denna delseger var vunnen återstod att i kommunfullmäktige ta ställning till själva projektet. Onekligen gav Paulssons uttalande i Sydsvenskan 17 februari, att han under inga omständigheter hade tid att vara socialarbetare, ny ammunition åt den kritiska inställning som vänsterpartiet hela tiden haft. Kan man med gott samvete upplåta värdefull kommunal mark till en man som vi vet inte frivilligt kommer att upplåta en enda bostad till sociala förturer?
Men framförallt är det beklämmande att Lunds kommun förmås att satsa 75 miljoner kronor på en evenemangshall utan någon som helst utredning av behovet att bygga den, ingen plan för dess användning eller någon prognos för dess ekonomi. Det fanns inte ens en basal tjänsteskrivelse från Kultur- och fritidsförvaltningen som förklarade ärendet. Allt kommer från Paulsson, som lovat lägga 45 miljoner, men alltså i utbyte får attraktiv mark att bygga bostäder för handplockade och garanterat välartade medborgare.
Den "förklaring" av Demokratiskt vänsters stöd till projektet som signaturen un gav i förra VB skvallrar faktiskt bara om dåligt samvete. Att deklarera att man i framtiden tänker ställa krav på Paulsson om socialt ansvarstagande är inte speciellt realistiskt, och framförallt har det inte så mycket med kärnfrågan att göra: Vem planerar staden. Det samma gäller Anders Ebbessons i efterhand, på insändarsidorna, deklarerade "bekymmer" över evenemangshallen, sedan miljöpartiet lagt ner sina röster i kommunfullmäktige. När kapitalet rör på sig kan det förvisso vara svårt att stå emot, speciellt om man försöker vara kompis med alla. Men nu fanns det faktiskt ett alternativ i fullmäktige, och då borde det väl inte vara så svårt att ta rygg på dem som faktiskt vågar utmana.

Bältesanvändning i bussar av Ulf Nymark

Polisen verkar inte bry sig
Den tragiska utgången av kollisionen mellan två bussar i Uppland sätter frågan om användning av säkerhetsbälten i bussar i fokus. Visserligen är risken för olyckor med allvarliga skador för busspassagerare statistiskt sett väldigt låg jämfört med persontransporter med bil. Även om risken är liten så kan resenären, om olyckan är framme, ändå minska skadeverkningarna påtagligt genom att använda säkerhetsbältet. Vilket lagstiftaren insett, eftersom man utanför tätort måste använda bältet, om det finns sådana, i bussen.
Hur det ser ut med användningen av bälten i Uppland kan jag inte ha någon uppfattning om. Men i Skåne ser jag dagligen att andelen bussresenärer som använder bältet är skrämmande låg. Endast några ynkliga procent av passagerarna använder bältet! Inte ens nu efter Upplandsolyckan tycks bältesnyttjandet ökat nämnvärt.
Skånetrafiken tar lätt på det lagstadgade uppdraget att informera om skyldigheten att använda bältet – enbart små diskreta lappar påminner om bältesanvändning.
Att använda bältet är naturligtvis ytterst varje enskild resenärs ansvar. Men för att få alla att ta detta ansvar har naturligtvis också polisen en viktig funktion att fylla. En reell risk att bötfällas för att inte använda bältet skulle säkerligen avsevärt öka bältesanvändningen. Men den risken är i dag försumbar. Polisen verkar inte bry sig. Har någon någonsin hört talas om att polisen kollat bältesanvändningen i bussar? Eller att någon bötfällts?
Så länge Skånetrafiken och polisen struntar i hur bälteslagen efterlevs, så länge struntar de flesta bussresenärerna också i det.

Dödens tystnad på v-konferens av Gunnar Sandin

I lördags besökte jag vänsterpartiets skånska årskonferens, den 36:e i ordningen för min del. Det var en intressant mätare på stämningen i partiet. Aldrig förr har jag upplevt en så tuktad tillställning. Alla val gick valberedningens väg (de få motkandidater som fanns nominerade drog sej tillbaka), verksamhetsberättelse, ekonomisk berättelse, regionrapport, verksamhetsplan, budget, antirasistisk strategi – allt klubbades utan diskussion eller ens några frågor. Den enda, spretiga debattungen kom på slutet, i anslutning till uttalandet (se härintill).
Jag frågade ett ombud varför det var så dödens tyst. Hon gissade: ingen orkar med några fler motsättningar, vi har haft så mycket av den varan.

Var tusende skåning
Närmare sexti delegater samlades inledningsvis i Helsingborgs Folkets hus, fast på slutet var bara drygt hälften kvar. Ungdomsvågen har mattats: uppskattningsvis fem av de sexti var under 30 år. Men de över 65 var nog inte stort fler. Det är 40- och 50-talisterna som dominerar. Man kunde notera för övrigt notera att partiets båda ledande skånska kommunalpolitiker, Anneli Philipson i Malmö och Mats Olsson i Lund, tycktes ha viktigare saker för sej denna dag.
Remarkabelt var att medlemsantalet hade ökat för första gången på flera år, med 15 personer. Fast det beror på hur man räknar: 128 av de 918 medlemmarna hade inte betalt avgiften, vilket var en ökning. Omsättningen är fortsatt stor med drygt en sjättedel under 2006.
Det finns cirka 900 000 skåningar över arton år. Det betyder att vänsterpartiet organiserar cirka var tusende. I styrelsens valanalys sades att aktivisterna hade haft för liten direktkontakt med väljarna, men det är svårt att hinna föra exempelvis köksbordssamtal med 999 personer.

Valkatastrof med ljuspunkt
”Vi gjorde ett dåligt val. Det går inte att prata bort”, står det i verksamhetsberättelsen. Detta kunde ha blivit utgångspunkten för en angelägen diskussion men denna uteblev alltså. Inte heller partistyrelsens representant på konferensen, Ulla Andersson, tog upp valet närmare. I stället gjorde hon en genomgång av den nya regeringens hittillsvarande politik och underströk dess ideologiska aspekter. Korrekt men inte särskilt spännande eftersom alla i salen rimligen höll med. Intressantare hade varit om hon utvecklat två av sina inledande meningar: vänsterpartiets påfallande tystnad efter valet och den aktuella ansvarsutredningen, där åsikterna rimligen går isär inom vänstern liksom i andra partier.Omvalda distriktsordföranden Britta Berg försökte se ljuspunkterna i läget: ”Nu slipper vi läsa trista fullmäktigehandlingar, nu kan vi syssla med rolig politik.” Men det svåra valnederlaget har sitt ekonomiska pris. Den ekonomiska omslutningen minskar med hela 45 procent. Bemanningen på distriktsexpeditionen har redan skurits ner.

Intresse tystar mun
Av distriktets prognosticerade intäkter är 98 procent partistöd och ”partiskatt”, det vill säga procentandel av förtroendevaldas arvoden. Drygt 60 procent eller 1 031 680 kr är ”andel av kommunalt stöd”.
I den antirasistiska strategi som antogs fäste jag mej vid målsättningen att hindra sverigedemokraterna från att erövra en skånsk riksdagsplats 2010. Sd har ju beslutat att kommunalt partistöd ska slussas upp till den nationella organisationen vilket avgjort stärker deras möjligheter till en framgångsrik valkampanj. I insikt om den risken har ledande flera rikspolitiker, senast konstitutionsutskottets ordförande Berit Andnor (s), talat om att tillämpa kommunallagens förbud mot att flytta sådana medel utanför kommunen. Men ingen ledande vänsterpartist har uttalat sej i samma riktning, och siffrorna ovan berättar varför. Därmed ställer partiet tyvärr inte upp på det sannolikt viktigaste instrumentet för att stoppa sd:s fortsatta framfart.
Hade inte detta varit värt en debatt?

Frånvarande kritiker
Det kunde ha blivit ett meningsutbyte. Bengt Håkansson i Lomma och Lutz Pagel i Malmö hade nämligen skrivit motioner som kritiserade olika aspekter av verksamheten och planerna. Men ingen av dem var närvarande och inga delegater tog upp deras synpunkter. En av Håkanssons motioner ville återuppliva sommarlägren men där ge plats även för miljöpartister och socialdemokrater. Men distriktsstyrelsen och årskonferensen var avvisande. Det fick räcka med partifolk och partilösa.
Gemensamt för Pagels motioner var att de anmärkte på partiets/distriktets självbelåtenhet och självtillräcklighet. Vi har ingen rätt att klaga på borgarnas bristande miljövisioner när vi själva inga har, skrev han till exempel. Motionen avslogs trots viss självkritik från styrelsen.
Det är för övrigt inte bara miljödokumenten som brister utan också praktiken. Det gick tre tåg i timmen till Helsingborg men de flesta i Lundadelegationen kom med bil. Fast inte nya ordföranden, Marta Santander, heder åt henne!
Det finns åtminstone en kvalificerad miljöpolitiker kvar i v-Skåne, Sven-Erik Sjöstrand som varit aktiv i frågan både i och utanför riksdagen. Han var intresserad men fick inte plats i den krympta nya distriktsstyrelsen, trots hans ytterligare merit att komma från Perstorp, enda kommunen där partiet ökade sina mandat.

Nytraditionalisterna regerar vidare
Veckobladet lär vara den enda tidningen som publicerar konferensens uttalande. Ett kortare alternativ hade haft lättare att bli återgivet men det röstades ner.
Det antagna uttalandet är emellertid intressant. Detta om att ”aldrig mer” ta ansvar för en politik som medför en massa uppräknade dåligheter är svårt att tolka som annat än en varning mot de krafter i partier, inklusive Lars Ohly, som vill ha ett starkare samarbete (kanske rentav i en regering) mellan de rödgröna partierna. För den som ”tar ansvar” riskerar att smutsa händerna då och så. Liksom erkänna att verkligheten hinner förändras på fyra år, och att det därför kan vara svårt att ”återställa allt”. Den nytraditionella linjens kvinnor och män behåller makten i det av valnederlaget sargade Skånedistriktet.
Slutligen ska nämnas att Nita Lorimer och Angelica Svensson från Lund blev invalda i den nya distriktsstyrelsen, den senare som ersättare, och att Lunds motion ”Begränsa skånska flyget!” i huvudsak antogs.

Inte en man, inte ett öre… av Sten Henriksson

Försvaret eller åtminstone militärutgifterna var en gång en av vänsterns stora frågor. Kampen stod inte bara mot tronen, altaret och penningpåsen utan också mot svärdet. Det ändrades under andra världskriget när försvaret av det nationella oberoendet blev en angelägenhet också för arbetarrörelsen. När Hitler stod utanför dörren fick man göra vad man kunde för att stoppa honom. Men visst: de militära hierarkierna befolkades av samma gamla höger som alltid, i betydande utsträckning också av tysk- eller nazisympatisörer.

Kalla krigsepoken
Försvaret under det kalla kriget präglades förstås av rysskräck och kommunisthat. Det fanns hos många en genuin oro för ett militärt hot mot Sverige från Sovjet, även om man nu kan tveka om hur välgrundat det var. Vad som hände på, över och under Östersjön under dessa år tyder kanske mer på västliga än östliga offensiva avsikter. Försvarsmakten utsattes för hård kritik av vänsterrörelsen kring 1970 men då handlade det mest om de värnpliktigas inflytande och kvardröjande preussiska attityder hos yrkesbefälet. Delar av vänstern blev pacifistisk och ville avskaffa det militära försvaret, men jag tror att de flesta av oss trots allt ställde upp och, för oss som var män, gjorde vår värnplikt.

En försvarspositiv vänster
Vänstern, t.ex. i form av vänsterpartiet, har också ställt upp för försvaret under åren efter murens fall och Sovjetunionens sönderfall. Vi har varit emot det sanslösa JAS-programmet, vi har krävt nerskärning av försvarsutgifterna, men vi har varit för en fortsatt stark militär apparat till landets försvar. Vi har talat för ett folkförsvar. Det har inte precis hjälpt: militärutgifterna har varit oförändrat höga alltmedan regementena har lagts ner. Den högre militärledningen och deras politiska vänner har systematiskt krossat en mobiliseringsapparat som kunde få fram en halv miljon människor under vapen och en militär/civil infrastruktur som hade byggts under femtio år och kanske var världens mest avancerade. Det var just den sorts försvar som gång på gång har visat sig vara ha en magnifik överlevnadsförmåga.
Vi har i stället fått 204 JAS-plan som vi inte har råd med utan som man försöker bli av med med vilka metoder som helst. Och för militärledningen som just skrotat huvuddelen av Sveriges försvar återstår nu bara att gå in i Nato. Kampanjen för Nato har tagit sig skiftande uttryck genom åren. Numera heter det dels att det inte finns några motsättningar mellan öst och väst längre så vi kan alla samlas i Natos breda famn, dels att Ryssland blir alltmer hotfullt så det är bäst att gå med i Nato. Det pågår också en smygande Natoanslutning under beteckningar som ”interoperabilitet”. Ibland blir det direkt påtagligt: om några månader ska tydligen Nato ha en marin jätteövning i Östersjön och Sverige ska delta under sken av att det handlar om terroristbekämpning.

Så gick det med folkförsvaret
Värnplikten är i huvudsak borta, och så gick det alltså med det folkförsvaret. Att den alls behålles som princip beror på att man vill ha unga värnpliktiga som underlag för rekrytering till de kontrakterade stridsgrupper man nu sätter upp för att använda som utlandsstyrkor. Det sker i EU:s namn men i samarbete med Nato och USA.
Sverige har under många år bidragit med fredsbevarande styrkor under FN-befäl och på så sätt faktiskt gjort insatser för freden i världen. Men vad som nu händer är att styrkorna ska skickas ut med starka vapen i händerna – stridsflygplan, örlogsfartyg, pansar. De ska vara fredsframtvingande till skillnad från fredsbevarande, de ska kunna strida och inte nödvändigtvis verka på FN:s begäran.

Afghanistantruppen ifrågasätts
En sådan styrka finns redan i Afghanistan och mer ska det bli. Det är ingen FN-styrka utan en styrka under Nato-befäl, närmast under en general som har gjort sig känd för sin blodiga framfart när han var chef för USA:s styrkor i området.
Vad som händer nu är att den svenska opinionen har börjat reagera. En namninsamling med 600 namn (där man hittade t.ex. f. försvarsministern Thage G. Petersson) publicerade nyligen ett upprop med krav på att Sverige skulle ta hem sin trupp från Afghanistan. En del av de trupper som nu ska skickas dit utbildas här i Lund – vi tillhör ju det fåtal kommuner som har ett regemente. En god regel är ju att tänka globalt och agera lokalt och det är i det ljuset jag menar man ska se det uttalande av styrelsen i vänsterpartiet i Lund som återges nedan. Jag tror att det är många år sedan man fick se något liknande: en lokal partiorganisation som uttalar sig kritiskt om den militära utbildningen i kommunen. En nyhet skulle man tycka, men Sydsvenskans lundaredaktion kan inte tänka sig att nämna den i någon form.

En konflikt på väg
Jag menar att vi nu är på väg mot en avgörande punkt: den nya försvarspolitiken med legosoldater och expeditionskårer har öppnat en åsiktsklyfta kring försvaret. Jag hoppas att det inte är för sent att stoppa den här utvecklingen, men om sossar och borgare vill ha konflikten så ska det väl få den. Vi får kanske leta upp de gamla militärfientliga slagorden och förbereda oss på att inom något år börja stå utanför grindarna på Revingehed och dela ut flygblad.

Så tänka vissa socialdemokrater av Gunnar Stensson

Ann-Marie Nilsson (s) är den första av ledamöterna i byggnadsnämndens majoritet (m + s) som bryter två års cementerad tystnad i debatten om Bup-området. För det ska hon hedras.
Hennes inlägg i Sydsvenskan (7/3) ger en inblick i den föreställningsvärld som styr den socialdemokratiska gruppen i nämnden.
För dem är detaljplanen inte ett underlag för samråd mellan nämnden och lundaborna utan ett överordnat avtal mellan Lunds kommun och fastighetsbolaget Kungsleden. Där får inte en stavelse rubbas.
Hur gör man då med de förslag från lundaborna som kommer i samrådsförfarandet? Man skiter i dom! Det måste man göra för annars faller ju hela detaljplanen! Och vad händer då med fördelningen mellan strandskyddad parkmark och privatmark i Sankt Lars, byggnaderna i paviljongområdet och mycket mer?

Hårda män i rökiga rum
Tänk om Ann-Marie Nilsson har uppfattat situationen rätt. Tänk om Kungsledens (och tidigare Realias) förhandlare faktiskt har utnyttjat sitt ägarövertag. Tänk om kommunens representanter i sin heta åtrå att bygga så många hus som möjligt verkligen har bundit sig för långtgående eftergifter.

Ungefär så här:
I ett rökigt rum står Brink och Jönsson framför ett skrivbord. Där sitter en man som representerar fastighetsbolaget. Dörrarna vaktas av två blonda muskulösa karlar med uttryckslösa ansikten.
- Om vi får bygga som vi vill, på Bup-området och västra borggården och östra borggården, så ska ni få det strandskyddade området vid ån! Annars kan ni pissa nån annanstans, säger fastighetsbolagsdirektören.
- Jo, ni ska få bygga! lovar Brink
- Precis som ni vill! försäkrar Jönsson och torkar svetten ur pannan.
- Det måste bli exakt som vi har kommit överens om, fyravåningshus och borthyvlade vallar ända fram till cykelvägen, annars jävlar…
- Det ska bli som ni vill! Vi lovar! Vi lovar! flåsar Jönsson och Brink.
- Då är vi överens! Håll mobben kort! Stick nu!
Brink och Jönsson snubblar ut.

När debatten om Bup-området sedan kommer igång uppstår panik. Jönsson och Brink tvingar nämndsledamöterna i båda lägren att hålla käften. Och de lyder, hela 2005 och 2006. Detaljerna ska bli precis som i detaljplanen. Varje detalj!
- Vi har lovat, det är en förtroendesak, säger Jönsson.
Samrådsförfarandet är ett spel för gallerierna. Allt är avgjort. Inget ändras.
Precis som det var när Akelius tvingade igenom exakt den exploatering som fastighetsbolaget ville ha i Klostergården för två år sedan. Brink och Jönsson är män som man kan resonera med.

Var ingen liten lort!
Låt oss hoppas att verkligheten inte ser ut på det viset. Låt oss hoppas att fastighetsbolagen inte missbrukar sin makt. Låt oss hoppas att politikerna är mer rädda att förlora väljarnas förtroende än fastighetsbolagens. Låt oss hoppas att var och en av de förtroendevalda inser, att de måste våga ta eget ansvar även om det strider mot en inbillad partilinje. Låt oss hoppas att lundaborna fortsätter att engagera sig och debattera.
Annars är man ingenting annat än en liten lort, som Astrid Lindgren säger.