2018-10-18

Veckobladet gratulerar


 

Veckobladets mångårige och flitige medarbetare Sten Henriksson uppnådde i förra veckan dubbel mognadsålder. Då får man blommor med förhoppningen om fler artiklar.
   Mikael Wiehe avslutar som bekant alla konserter med uttalandet: Om jag får blommor så blir det extranummer. Hoppas Sten håller på samma princip.
   Det skulle kanske stått flitigaste i st f flitige ovan men jag skickar uppgiften att räkna artiklar från de gångna 44 årgångarna vidare till läsekretsen (de drygt 30 som inte finns på nätet finns på UB).
Grattis från red och alla läsare 

Return to Palestine


  Regi: Micaela Miranda, Längd: 40 min + samtal
Språk: arabiska, Textning: engelsk

Jad, en palestinier född och uppväxt i USA, bestämmer sig för att för första gången resa till Palestina. Han vill veta mer om sin bakgrund och lära känna landet och upptäcker en verklighet långt från det han har sett på nyheterna. Genom hans ögon får vi uppleva möten med olika öden i dagens Palestina.
   Skådespelarna gestaltar med komiska och fysiska medel och ackompanjeras av musiker den plats de lever i på ett mycket litet sceniskt utrymme – lika trångt som landet Palestina. Pjäsen har växt fram genom berättelser som samlats in under projektet Freedom Ride som arrangerats av Frihetsteatern och refererar till sanna historier från olika flyktingläger på Västbanken.


Tisdag 30 oktober 2018 kl. 18:00–20:30
Folkets Bio Malmö, Friisgatan 19 D
Biljettpris: 60 kr
Läs mer på Facebook»

Den här aktionen kommer Sverigedemokraterna att avsky

Det sista de vill är att vi pratar om att SD vill inskränka aborträtten, därför måste ständigt påminna om deras kvinnofientliga politik. Just nu är läget komplicerat i både riksdagen och i en rad kommuner och landsting, då kan det nog kännas lockande för en del makthavare att börja samarbeta med SD.
   Därför måste vi vara där och påminna om vad som står på spel.

Kan du hänga upp en galge utanför ditt kommunhus den 25 oktober för att påminna politikerna om SD:s unkna syn på abort och kvinnor? 


Starkt val av Sven-Hugo Mattsson

Vänsterpartiet/VPK/SKP gjorde sitt femte bästa resultat någonsin i år, 8 %. Med åtta partier som kommer in i riksdagen är det starkt.
   Fyra gånger tidigare har partiet gjort bättre val. Första gången var då partiet bildades 1917. Det rådde en revolutionär stämning i landet. Dag Hammarskölds far var statminister. Eftersom det rådde svält i landet fick han heta Hungersköld. Andra gången var 1944, på min födelsedag, jag upprepar, på min födelsedag, fick partiet 10.3 % av rösterna. Varför SKP som partiet hette då fick så många röster? Jag tippar att Sovjetunionens självupptagna kamp i andra väldskrigets slutskede var anledningen. Här får läsekretsen gärna komma med synpunkter eller fakta och kunskap. Tredje och fjärde gången V fick över 8 % får tillskrivas Gudrun Schyman, det var under hennes ledarskap i valen 1998 och 2002 som V gick starkt. Förmodligen var det Gudruns starka betoning på feminism som fällde utslaget.
   Tyvärr är det väl så att Feministiskt initiativs tillbakagång är en av orsakerna till att V gjorde ett bra val. Även Miljöpartiets tillbakagång var en av orsakerna till V:s framgång. 
   Jag får hoppas att partiet etablerar sig på den här nivån. Med tanke på att V inte har någon konkurens från andra vänsterpartier bör det väl kunna bli så. Med den populäre Jonas Sjöstedt kan vi hoppas på några goda val framöver.

Händer det något med Observatoriet? av ASCH


I sjutton år, sedan kommunen övertog Observatorie-byggnaden har den stått tom. Det har funnits många förslag och idéer om användning, men ett politiskt ointresse och ovilja att satsa har gång på gång fördröjt att något blir gjort. Senast utlystes i april för andra gången en tävling för att få in ännu fler idéer. En jury utsåg några bra. Men vad händer sen? Vänsterpartiet yrkade i sin budget för 2019 att 12 miljoner skulle ställas till förfogande, men majoriteten beslutade att en investering skulle ske "senare". Så vi får väl se om det bli något 2020. Sorgligt. 

Amerikanskt fastighetsbolag äger Sankt Lars begravningsplats – Vill bygga vid Höje å
av Gunnar Stensson

Sankt Lars begravningsplats är privatägd. Beror det på att den kallas begravningsplats och inte kyrkogård? Jag tog för givet att kyrkogårdar ägs av Svenska kyrkans församlingar. Begravningsplatser kan man kanske förfoga hur som helst med?
   Sankt Lars begravningsplats ägs av det globalt verkande investmentbolaget Starwood Capital Group via en kedja av ägare: Klostergården AB, Sveareal och Scius Partners AB; och sköts av förvaltaren Newsec. Eller vansköts.
   Håkan Blix på Scius Partners som representerar Sveareal är där ibland. Han försäkrar att man enligt lag inte får röra den. Han påstår att ägaren vill bli av med den, men ingen vill köpa den.

Varför köpte Starwood Capital Group begravningsplatsen?
Jo, den ingick i jordbruksfastigheten Hunnerup som ägdes av Sankt Lars och brukades för att förse sjukhusets 1500 intagna med mat.
   Efter privatiseringen vidaresåldes den till Starwood Capital Group som hoppas på en fet förtjänst genom att bygga fastigheter på åkermarken.
   Antagligen tog investmentbolaget kontakt med Staffanstorps borgerligt styrda kommun och fick veta att kommunen tänker exploatera marken mellan parken och Höje å.
   ”Önskemålet är att bygga bostäder på åkermarken mellan kyrkogården och Klostergården, väl placerade när området får pendeltågsstation 2024”, skriver Sydsvenskans Marika Anjou 7/10.
   Ingen uppmärksammade att Sankt Lars begravnings-plats ingick i Hunnerup.

Detta framgår av en rapport om Sankt Lars som barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson skrivit tillsammans med Gunnel Oldbring och som är tillgänglig på nätet under rubriken Sankt Lars begravningsplats.
  Sydsvenskan publicerade den 7 oktober en artikel av Marika Anjou med rapporten som grund under rubriken S:t Lars kyrkogård en av de sämst skötta.
   Enligt Lennart Prytz, kyrkorådets ordförande, överväger kyrkorådet att ”sondera terrängen med olika intressenter”.

I skogkanten/Vanaprashta: Svag regering men massor för civilsamhället att göra av Staffan Lindberg


 

En majoritetsregering i mitten blir inte mer reformistisk än vad ingående partierna kan gå med på. En minoritetsregering får kryssa mellan förslag den kan få gehör för och omöjliga förslag.
   Vad gör vi under tiden? Kring miljön behöver vi en förnyad rörelse som kan visa upp vad vi faktiskt kan göra och vad de etablerade sätter sig emot (t ex flygskatten).
   Sverige har utnämnts till världens minst fattiga land. Bara 1 % fattiga, eller 100 000. Det går inte ihop med mätningen av barnfattigdomen, som anses drabba 28 %. Det måste vara helt olika definitioner.
   Viktigast är att många fler än 100 000 lider nöd, hemlösa, drogberoende, arbetslösa, ungdomar som trillat ur en meningsfull utbildning. Ensamstående fattigpensionärer lider också. Socialtjänsten ger minimala försörjningsstöd och förväntar sig att frivilligorganisationerna ska fylla upp med bistånd som det går att leva på.
   Så kan vi inte ha det. Medierna och frivilligorganisationerna måste fokusera på detta elände mitt i det slösaktiga konsumtionssamhället. Ställa nya krav på försörjningsstödet. Stadsmissonen går främst i denna kamp för rättvisa.
   Det handlar inte partipolitisk ideologi utan om grundläggande moral hos oss alla. Solidaritetsmoral som vi både som enskilda och grupp har svårt att ta avstånd från.
   Ta flyktingarnas situation. Vi har inte praktiska möjligheter att ta emot så värst många fler, men både Centerns och Liberalernas inställning till anhöriginvandring visar att det finns humanitära öppningar. Mycket handlar om vad vi gör med flyktingar i lokalsamhället. En fungerande integration är nyckeln till framtiden.
   Möjligheterna till en ingripande humanitär moral finns i civil- och lokalsamhället. Det handlar om att peka ut ett hopp inför nästa val. Vi kan tänka om över tiden.

Missnöjespartier för stadsmiljö av Ann Schlyter

Folk bryr sig om sin stadsmiljö. Missnöje med förtätning och förnyelse kanaliseras ofta i protester mot ett infrastrukturprojekt. Som i Göteborg där det nya partiet för att stoppa Västlänken fick stort stöd, eller som här i Lund där FNL skapades för att stoppa spårvägen. I båda fallen var partibildning och opinion lite för sent ute.
   FNL gav upp kampen mot spårvägen men lyckades ändå öka i det senaste valet. Jag tror inte det beror på att dess representanter stod på Stortorget och felaktigt påstod att det planerades en spårväg tvärs igenom stan, nej, snarare på att partiet allmänt uppfattades som ett parti för att värna den unika stadsmiljön i Lund. Att vänsterpartiet, alltsedan vi var aktivister för att stoppa Genombrottet för femtio år sen, också drivit en aktiv stadsmiljöpolitik för att värna det byggda kulturarvet, har inte nått ut så bra på senare år.

Förvånande ointresse från politiker
I byggnadsnämndens workshop förra veckan delades vi in i grupper för att från tolv förslag på fokusområden välja ut sex. Förvaltningen behövde politisk sanktion för sina prioriteringar. Jag ensam stödde fokusområdet som tog upp att man skulle utveckla den resurs som det byggda kulturarvet utgör (jag har tyvärr inte exakta formuleringen nu). I gruppen satt en från FNL och två socialdemokrater, samt en centerpartist som också sitter i Bevaringskommitten. Lyckligtvis var andra arbetsgrupper klokare och fokusområdet kom med till slut, även när antalet halverats till tre.

Stadsmiljö i alliansbudget
Trots detta hoppas jag FNL kan bli en positiv kraft för stadsmiljön i Lund. Nu när de har sålt sig till alliansen och vill styra med stöd av SD får vi se hur det går. Moderaterna i Lund har ju inte gjort sig kända för miljötänk av något slag. Valanalyser kanske kan visa om moderaterna här förlorade många väljare till FNL. Moderaterna borde ta lärdom av situationen i Vaxholm där partiet för första gången i kommunens historia förlorade makten, och gjorde det stort till ett stadsmiljöbevarande, nybildat parti.
   Det finns också paralleller mellan Vaxholm och Lund i att det är den övre bildade medelklassen som reagerar och protesterar. Titlarna på FNL:s lista till kommunvalet visar tydligt vad som är partiets bas. Jag tänkte på det när partiets representant i byggnadsnämnden lanserade ett eget fokusområde för byggnadsnämndens arbete, nämligen att stärka Lunds stadsmiljö som akademisk stad.
 

 

Bostäder i fd industrimiljö
Stadskärnan i Lund gentrifieras, det vill säga invånarna byts gradvis ut mot bättre bemedlade. Men Lund var en gång i huvudsak en industristad, vilket Föreningen Gamla Lund så fint dokumenterat i årets årsbok, Skorstenarnas Lund. Nu planeras industriområdet på Väster för bostäder, och vi får se om det ges politisk och ekonomisk möjlighet att bevara mer än någon fasad och en skorsten. Jag, som vänsterpartist menar att stadsmiljön, arkitekturen och möjligheten att i byggnaderna läsa stadens historia är en kvalitet som angår alla. Detta kan med fördel kombineras med spårvagn och annan kollektivtrafik.

Fritt Sök skapar segregation – avskaffa Fritt Sök!

Motion till Lunds kommunfullmäktige, 2018-10-15
Vänsterpartiet vill avskaffa Fritt Sök inom gymnasieskolan. Fritt Sök får negativa effekter för de många elever som får lång resväg till och från skolan. Idag pendlar gymnasieungdomar till Lund från hela Skåne och till och med från västra Blekinge. Pendlingen påverkar elevernas mående, studierna och möjligheten till fritidsaktiviteter, detta kan skolans personal vittna om.
   Idag kommer två tredjedelar av eleverna på Lunds gymnasieskolor från andra kommuner. Många kommer från kommuner som faktiskt har egna gymnasieskolor, vilka utarmas allt mer av Lunds attraktionskraft. En gymnasieskola kan innebära mycket för en kommun. När ungdomar och lärare finns på plats skapas grogrund för andra verksamheter som idrotts- och kulturföreningar. Därför är det viktigt att inte dränera välfungerande skolor på elever. Men vi ifrågasätter utvecklingen också utifrån arbetsmarknadsperspektiv – ska arbete för gymnasielärare finnas enbart i Malmö-Lund? Det tycker inte vi.
   Vi förstår att det är orimligt att samtliga kommuner i Skåne har egna gymnasieskolor, eller att alla program ska finnas överallt. Innan Lunds kommun gick med i fritt sök 2009 fanns ett samverkansavtal med ett antal kommuner i vår närhet. Vår inställning är att dessa kommuners elever ska garanteras plats i Lunds kommunala gymnasieskolor, precis som förut. Elever från andra kommuner kan också erbjudas möjlighet att studera i Lund, i mån av plats.
   Vi har länge varit motståndare till att bygga en ny gymnasieskola i Lund, den så kallade femte gymnasieskolan. Vi tycker inte att Lunds kommun ska låna pengar för att bygga gymnasieskolor åt andra kommuner. Det innebär att lundaborna sitter med en allt för stor del av risktagandet. Vad händer med alla investeringar och alla anställda om trenden vänder?
   Svaneskolan är en nyrenoverad och väl fungerande grundskola. Här har under lång tid barn från Lunds centrum fått sin utbildning och så vill vi att det ska vara även framöver. Det är kapitalförstöring att riva en byggnad som fungerar, speciellt bör aulan bevaras! Därför tycker Vänsterpartiet att Svaneskolan ska finnas kvar som grundskola.

Vänsterpartiet föreslår kommunfullmäktige besluta
   att
Stoppa rivningen av Svaneskolan och bevara den som en grundskola.
   att Avbryta planerna på att bygga en femte kommunal gymnasieskola. att Fatta ett principiellt beslut om att inte bygga en sjätte gymnasieskola att Säga upp avtalet om fritt sök.
   att Erbjuda våra gamla samverkanskommuner ett avtal om gymnasieskola, likvärdigt med det som fanns innan 2009.
   att Elever som kommer från andra kommuner än samverkanskommunerna också ska kunna erbjudas möjlighet att studera i Lund, i mån av plats.

Hanna Gunnarsson, Angelica Svensson, Vänsterpartiet

Nedskärnings- och nedgrävningskvintett vid makten i Lund av Ulf N


 
Så har då fem borgerliga partier enats om att förenas i en styrande minoritet i Lunds kommun. Styrets etablering bygger på passivt eller i värsta fall aktivt stöd från Sverigeetnokraterna.
   Visst var det väntat att upplösningen av valdramat skulle sluta så här. Att FNL är ett borgerligt parti har det inte rått någon som helst tvekan om under den gångna mandatperioden. De har i alla väsentliga frågor traskat patrullo efter allianspartierna.

Rödgröna ansträngningar
De rödgröna partierna har verkligen ansträngt sej för att få ihop en bredare, blocköverskridande överenskommelse om kommunstyret för att få till stånd en stabil majoritet som skulle omöjliggöra SD som vågmästare. Gissa om Hans-Olof Andersson och hans partikamrater nu gnuggar händerna av förtjusning! De blir nu vågmästare i kommunfullmäktige och i styrelser och nämnder.
   Vad har lundaborna nu att vänta av det borgerliga styret? Eftersom det allt annat överskuggande politiska frågan för femlingspartierna är att inte höja skatten för nästa år och att för år 2020 sänka skatten innebär det givetvis nedskärningar över hela linjen.

Luftpengar
Nedskärningskvintetten har ett gapande hål i sin budget i förhållande till den preliminära budget som antogs i juni i år. 40 miljoner fanns med som en ”resultatförbättringspost”. Det är ett finare ord för ”luftpengar”, alltså pengar som inte finns. I övrigt vill de fem bromsa investeringarna vilket enligt dem skulle ge minskade driftskostnader på 24 miljoner. Det är förstås inte möjligt att bromsa så långt gångna investeringar som skulle ge driftskostnadsminskningar under nästa år. Om inte femlingarna vill åstadkomma en enorm kapitalförstöring och avbryta byggen och anläggningar som är nästintill helt färdigställda.
   I övrigt kommer de kommunala bolagen att pungslås på pengar. I alliansens budgetförslag för 2019 skulle LKF och Kraftringen pungslås på sammanlagt 35 miljoner.
förvänta sej minskade insatser för att få ner vägtrafikens utsläpp.

Kraftiga nedskärningar
Detta är vad vi vet utifrån det budgetförslag som de fem
borgerliga partierna lade fram i somras. Exakt vilket politiskt program som nedskärningskvintetten kommit överens om är i skrivande stund oklart. Sydsvenskan redogör dock för några punkter. ” … välfärden ska vara kostnadseffektiv”. Givetvis är detta en floskel eftersom alla partier håller med om det. Men i Filip Sandbergs mun betyder det ”kraftiga nedskärningar”. Centerpartiet och FNL är också beredda att springa ifrån sitt tidigare motstånd mot exploatering av högklassiga jordbruksmark. Nu heter det att inga nya detaljplaner ska antas för byggande på jordbruksmark i klass 8 – 10. Men det gäller inte de detaljplaner de fem gör undantag för. Gissa om det blir många undantag!

Fyrspårsutbyggnad på stambanan hotad
Nedskärningskvintetten ställer också som villkor för utbyggnad av stambanan med två spår mellan Lund och Hässleholm att Trafikverket ska avge ett löfte om att dessa två nya spår ska ligga i en järnvägstunnel. I klartext innebär detta att nedgrävningskvintetten ska se till att Lund bryter det avtal som kommunen slutit med Trafikverket. I avtalet fastslås att det är markläge som i första hand gäller och enbart om Trafikverket finner att miljö- eller andra skäl kräver annat höjdläge kan ett annat läge bli aktuellt. Det är alltså Trafikverket, inte Lunds kommun, som enligt avtalet avgör höjdläget. Detta krav från det nya styret i Lund hotar därmed utbyggnaden till fyra spår Lund – Hässleholm och det hotar också att bromsa upp byggandet av nya Lund C.  Nedskärningskvintetten är sålunda även en nedgrävningskvintett.

Rödgrönrosa opposition i valteknisk samverkan
Samtal pågår nu mellan S, MP, V och Fi om att få ihop en valteknisk samverkan i fullmäktige vid val till nämnder och styrelsen. Vitsen med en valteknisk samverkan är få så stort inflytande som möjligt i form av platser i nämnder och styrelser. Detta i jämförelse med om partierna går fram var för sej. Hur dessa samtal kommer att sluta är ännu ovisst, men enligt uppgift förs samtalen i mycket god anda. Senast torsdag den 25 oktober måste en eventuell samverkan vara klar – då ska fullmäktige fatta beslut om kommunstyrelse och kommunalråd.
   Huruvida en trolig valteknisk samverkan också ska resultera i någon form av politisk samverkan återstår att se. Hur som helst: den rödgrönrosa oppositionen är på bettet och kommer att ge järnet för att få till stånd politiska beslut i ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.

PS. Det finns förvisso en del en kan säja om den blivande kommunstyrelseordförandens politiska meritlista. Men det gör jag inte. DS

Jordsystemet slår tillbaka av Gunnar Stensson

Temperaturen stiger, polarisarna smälter, kusterna översvämmas, orkanerna blir våldsammare, världshaven försuras, skogarna brinner, öknarna breder ut sig, livsvillkoren för människor och allt levande förändras och försämras.
   Orsaken är människans användning av fossil energi, alltifrån den industriella revolutionen till tiden efter andra världskriget med dess snabba tillväxt av resursförbrukning, konsumtion och avfall.
   Processen blir självförstärkande när permafrosten i Sibirien och Kanada smälter och släpper ut ytterligare ofantliga kvantiteter metangas i atmosfären.
   Vi har nått en punkt där människans makt över jordsystemet förändrats på ett sätt som saknar motstycke i historien – samtidigt som jordsystemet slår tillbaka med krafter som inte varit verksamma sedan istiden för 10 000 år sedan.
   Den nya tiden kallas antropocen, människans tidsålder. Människan skapar sin egen historia – men samtidigt jordens och det är jorden som till slut bestämmer människans. Så beskriver Sverker Sörlin det nya läget i sin bok Antropocen.
   Begreppet antropocen lägger ansvaret för jordsystemets kris på hela mänskligheten, något som kritiserats av Andreas Malm och Alf Hornborg vid Lunds universitet i The Anthropocene Review 2014 med argumentet att det är de rika länderna i norr och i synnerhet de som styr över det ekonomisk-politiska systemet som orsakat klimatkrisen. 

Klimatkrisen har gett upphov till begreppet jordsystem, Earth system, som utforskas av internationella organisationer där ekologer, meteorologer, oceanografer, geologer, atmosfärforskare och glaciologer samverkar.
   Viktigast är kanske FN:s klimatpanel IPCC, som för en vecka sedan skickade den första rapporten av fem om tillståndet på planeten jorden.
   Den aktuella IPPC-rapporten kräver att den globala uppvärmningen stoppas på 1,5 grader i stället för de 2 grader som Parisöverenskommelsen fastslog.
   Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet, som deltog i IPCC-mötet säger att den halva graden gör stor skillnad. Den kan till exempel bevara två miljoner kvadratkilometer av permafrosten i Arktis.
   Före 2030 måste de globala koldioxidutsläppen minska med 45 procent.


Nyligen utkom Den trotsiga jorden. Människans öde i antropocen av den australiske filosofen Clive Hamilton på Daidalos förlag.
   Clive Hamilton är en av de ledande tänkarna i debatten om världs-systemet och antropocen och har bland annat utgivit Requiem for a Species: why we resist the Truth about Climate Change och Earthmasters: The Dawn of the Age of Climate Engineering.
   Mänskligheten som är den yttersta kvisten på den jordiska evolutionens träd har orsakat störningarna i jordsystemet och måste i samverkan med jordsystemet ta ansvar för jordens framtid.
   Vi kan bli varelser som vägleds av en ny kosmologisk känsla rotad i mänsklighetens djupa betydelse för jordens utveckling och som möter antropocens hot kollektivt genom politiken.

Aktivisten Naomi Klein som 2015 gav ut Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet framhåller att Clive Hamiltons samlade verk lagt en grund för hennes klimatkamp och påpekar också att Andreas Malms arbete om kolets historia påverkat henne mycket.
   Naomi Klein varnar för miljardärerna och avslöjar Bill Gates dubbelmoral när han i en rad artiklar uttrycker oro för klimatförändringarna, samtidigt som han i december 2013 investerar minst 1,2 miljarder i två oljejättar, BP och ExxonMobil, vilket bara är en liten del av hans aktieinnehav i fossila bränslen.
   Bill Gates rekommenderar Factfulness. Det kan vara ett skäl att misstro avsikterna bakom boken och avråda från att den delas ut på skolorna.
   Jag har tidigare rekommenderat Sverker Sörlins Antropocen. En essä om människans tidsålder.
Den är en utomordentlig introduktion till det internationella meningsutbytet om jordsystemet och antropocen.

Rivstart för Vänsterpartiets nya riksdagsgrupp!
av Hanna Gunnarsson


 
Jag har fått det stora förtroendet att vara en av Vänsterpartiets nya riksdagsledamöter! Partikamraterna bestämde listan i våras och väljarna bekräftade medlemmarnas beslut på valdagen. Rösträkningen drog ut på tiden, men när allt var färdig stod det klart att Vänsterpartiet ökade med sju mandat, till 28 ledamöter i riksdagen. Vi är totalt 10 nya ledamöter i gruppen, och vi togs emot med öppen famn och ett mycket välkomnande arbetssätt veckan innan själva uppropet och öppnandet. Att gruppen har ökat med så många platser ställer dock till det lite på det praktiska planet. Partikansliet får en ny våning med kontor i ett av riksdagshusen och en flyttkarusell för ledamöter och politiska sekreterare har fått genomföras. Eftersom ett av riksdagens stora hus, Ledamotshuset, ska renoveras tog det även lite tid innan fördelningen av övernattningslägenheter för ledamöterna blev helt klar.

Vänsterpartiet fick verkligen en rivstart på den nya mandatperioden! Redan när vi träffades för de första gruppmötena hade partiets verkställande utskott beslutat att vänsterpartiet skulle nominera Lotta Johnsson Fornarve till andra vice talman, den talmanspost som sverigedemokraterna annars skulle ta. Vänsterpartiets utgångspunkt var att det egentligen skulle vara centerpartiet som skulle sätta upp en motkandidat, efter C är fjärde största parti och större än V. Men centerpartiet vill inte göra detta och vänsterpartiet gick därför fram med en kandidat istället. Som ni säkert har sett i alla möjliga medier vann vi också platsen efter en lång sluten votering i kammaren (de maximala tre voteringsrundorna krävdes, varje voteringsrunda och rösträkning tog en timme). En talmanspost är såklart en stor framgång för Vänsterpartiet, inte minst för att vår nominering gjorde att SD blev utan plats i talmanspresidiet. Nomineringen blev på så sätt ett tydligt sätt för oss i vänsterpartiet att säga att det är vi som är det främsta antirasistiska partiet, inte bara i ord utan också i handling. Talmansposten ger också Vänsterpartiet insyn och medverkan i det arbete som talmanspresidiet gör, som organisering av arbetet i kammaren, mottagande av internationella besök och såklart den viktiga regeringsbildningen.

Under andra veckan fick vi också besked om att Vänsterpartiet har fått två presidieposter i utskotten, något som vi inte trodde att vi skulle få (och inte hade förra mandatperioden). Dels har vi fått ordförandeposten i trafikutskottet och dels vice ordförande i kulturutskottet. Båda är betydelsefulla för Vänsterpartiets arbete. Trafikutskottet, där Jens Holm kommer vara ordförande, är såklart ett mycket viktigt utskott för miljö- och klimatarbetet. Det är ett utskott vi har hört talas om mycket i Lund, både för att Karin Svensson Smith (mp) har varit ordförande men också för att Lund med både spårvägsprojekt, höghastighetståg och en av Sveriges mest trafikerade stationer står mitt i diskussionerna om järnvägens upprustning och utbyggnad. Vi ser nog alla mycket fram emot Vänsterpartiets arbete i detta utskott, det finns mycket att göra för att minska biltrafiken och rusta upp järnvägen i Sverige. Kulturutskottet har ju en viktig plats i Vänsterpartiets arbete för ökad jämlikhet. Under detta utskott finns, förutom statens stöd till kultur och idrott, också frågor som radio och tv, ungdomspolitiken och demokratifrågor med mera. I detta utskott kommer Vasiliki Tsouplaki (Västmanland) vara vice ordförande.

Själv fick jag äran och förtroendet att vara ordinarie ledamot i försvarsutskottet och talesperson i försvarsfrågor. Det stod högst upp på min önskelista, frågorna intresserar mig efter att ha bott i Revingeby, nära P7, i flera år. Frågorna om försvar och säkerhet är ju såklart viktiga i ett parti som står fredsrörelsen nära, och i en tid den svenska alliansfriheten är hotad i och med vårt nära samarbete med Nato. Jag ska göra mitt allra bästa i arbetet som riksdagsledamot de kommande fyra åren!

Alliansen har tyvärr också vunnit segrar. Först lyckades moderaterna få talmansposten genom att SD röstade på deras kandidat, sedan fällde alliansen och SD S-Mp-regeringen i den numera obligatoriska statsministeromröstningen som ska hållas precis i början av den nya mandatperioden och till slut fick moderaterna uppdraget att bilda regering. I skrivandets stund vet vi inte vilken regering vi kommer få, eller när. Vänsterpartiets riksdagsgrupp har gruppmöte varje tisdag eftermiddag och vi får kontinuerliga rapporter och för diskussioner om det parlamentariska läget.

Riksmötets öppnande var såklart en fin upplevelse, med gudstjänst, öppningsceremoni och en fantastisk konsert i Stockholms konserthus på kvällen. Kungafamiljen deltog vid samtliga programpunkter under dagen men vänsterpartiets ledamöter sjöng självklart inte med i Kungssången vid något tillfälle. Servicenivån bland medarbetarna i riksdagsförvaltningen är imponerande hög. Trots de stora förändringar som varje mandatperiodsskifte innebär fungerar organisationen utan något påtagligt gnissel och allt har flutit på jättesmidigt för alla 110 nya ledamöter. Introduktionsprogrammet är omfattande och varierat, brevlådorna var markerade med allas namn från första dagen, massor av nya telefoner och datorer har lämnats ut av en IT-avdelning som till och med är bemannad på helger! Den inledande paniken över detta nya uppdrag mildrades snabbt av detta fina mottagande, både av vänsterpartigruppen och riksdagsförvaltningen.
Hanna Gunnarsson (v)
Riksdagsledamot för valkretsen Skåne läns södra
Veckobladets självutnämnda korrespondent i Stockholm


I den mån det förändrar något så yttrycker härmed red att denna utnämning med glädje stadfästs.
red

Lever kommunismens idé? av Johan Lönnroth

I dessa tider av angrepp på Vänsterpartiet för vårt kommunistiska förflutna kan det vara intressant att kolla vad de som fortfarande kallar sig kommunister har att säga om hur de dels ser på de havererade partidiktaturerna i Östeuropa, dels vad de menar med sin egen kommunism. Jag hittade en antologi ”Kommunismens idé” (Tankekraft förlag) som publicerades 2010 där de mest namnkunniga kommunisterna eller kommuniststämplade uttalar sig i frågan.

Jag citerar bokens inledning som är författad av Slavoj Zizek och Costas Douzinas:
”Vänsterns långa natt närmar sig sitt slut… Nya former av radikal aktivism och mobilisering har beledsagat politikens återkomst. I Latinamerika är vänsterrörelserna i Bolivia, Venezuela och Brasilien i färd med att utveckla helt nya och uppfinningsrika vägar till socialism. I USA var valet av Barack Obama ett symboliskt ögonblick… I Indien, Kina och Afrika har oliktänkande, motstånd och rebellisk-het avlöst rädslan och håglösheten under 1990-talet.”

Här högg de båda inledarna rejält i sten. Venezuela är på väg mot ett ekonomiskt och politiskt sammanbrott. Och i Brasilien är den fascistiska högern på frammarsch medan vänsterns stora hopp Lula sitter i fängelse. Repressionen mot oliktänkande har ökat i Kina. Hindunationalism och förtryck mot muslimer breder ut sig i Indien. Det finns en del framsteg i Afrika, men där är fortfarande gott om auktoritära regimer.

Även en annan bidragsgivare till boken, Alain Badiou, försöker vara optimist och skriver: ”Det finns många tecken på att den reaktionära perioden närmar sig sitt slut…” Men sedan kommer en mer dyster bild: ”Vi bevittnar skandalösa och växande ojämlikheter både mellan länder och mellan samhällsklasser … den politiska klyftan mellan å ena sidan tredje världens bönder och de arbetslösa och fattiga lönearbetarna i våra så kallade utvecklade länder och å andra sidan de "västerländska" medelklasserna, är fullständigt omöjlig att överbrygga…”

Här har Badiou ganska rejält fel. Minskade inkomstskillnader mellan länder tar över de ökade klyftorna inom länder så att de globala inkomstskillnaderna mätt i ginikoefficienten långsamt minskat de senaste tre decennierna. Det är arbetarklass och medelklass i USA och Europa som är de relativa förlorarna medan merparten av de fattiga i Kina och Indien flyttat upp i den globala klasstrappan. Det är samtidigt sant att de extremt rika kraftigt har ökat sin andel av den globala förmögenheten. Men det finns också anser jag en ny internationell vänsterrörelse i USA och Europa som inte kallar sig kommunister och som inger hopp.

Susan Buck-Morss skriver i sitt bidrag: ”Marx teori var i och med revolutionen i Ryssland tvungen att rätta sig efter fakta.” Jo Marx trodde ju att socialismen skulle komma först till den mest avancerade kapitalismen typ den i England, Tyskland, frankrike och kanske USA. Men hans feltänk kritiserades av Rosa Luxemburg som skrev att han antog en sluten ekonomi och att kapitalismen kommer att överleva så länge den har en icke-kapitalistisk omvärld att expandera i. Så socialism i ett land är i det långa loppet en orimlighet. Vilket ju visade sig vara rätt 70 år efter det att Rosa mördades.

Susan Buck-Morss skriver också: ”Vi kommer inte att lyckas om vi fortsätter att bara läsa västerländska tänkare, eller bara icke-västerländska tänkare som har accepterat att diskutera på våra villkor. Det kommer inte att hända om vi stannar kvar i tryggheten av just den civilisation vi har råkat födas i.”

Det låter sig sägas. Bara hon inte menar att vi skall acceptera de av religion eller tradition motiverade formerna av kvinnoförtryck eller intolerans mot andra religioner eller ateism som grasserar i stora delar av världen.

Terry Eagleton skriver: ”Frihet kräver fritid, som i sin tur förutsätter materiella resurser – och om alla ska kunna vara fria handlar det om resurser som överträffar de vildaste drömmarna hos de allra sniknaste bankirerna. I klassiska marxistiska termer måste basen utvecklas till en punkt där den helt enkelt kan negera sin egen brutalt påträngande närvaro och försvinna ur medvetandet, som en uppassare som är vaksam på dina minsta behov men samtidigt håller sig själv osynlig i bakgrunden.”
   Bra formulerat tycker jag. Men det är mycket, mycket långt dit.

Michael Hardt skriver: ”Keynes förutspådde rentierernas bortdöende och att de skulle ersättas av kapitalistiska investerare som organiserar och förvaltar produktionen.”
   Ja oj så fel Keynes hade! Nu ser vi tvärtom hur den gamla sortens kapitalister som själva deltog i besluten om produktion och investeringar ersätts av passiva eller spekulerande mottagare av kursvinster, utdelningar och räntor.

Hardt igen: ”Vårt kommunistiska projekt har mer tillgängliga vapen än någonsin förr.”
   Och Jean-Luc Nancy skriver: ”Ordet kommunist fanns redan på 1300-talet i bemärkelsen ´person som gemensamt äger egendom som är undandragen arvslagen´”.
   Och Antonio Negri: ”Att vara kommunist innebär att vara mot staten … därför är kommunismen fiende till socialismen som i sin klassiska form alienerar den proletära kraften … vi vill frigöra vår existens genom att undandra oss kapitalismens alienation och statens maktutövning.”

Uppenbarligen vill de tre ärerädda kommunistbegreppet. Men så länge enpartidiktaturen i Kina kallar sig kommunistisk tror jag det är ett dödfött projekt. Den Tredje Vänstern ska stå för frihetlig och demokratisk socialism.

Zizek skriver i sitt egna bidrag: ”Proletariatet är indelat i tre delar som spelas ut mot varandra: Intellektuella som har kulturella fördomar mot obildade arbetare, arbetare som visar upp ett populistiskt hat mot de intellektuella och utstötta som är antagonistiska till samhället som sådant. Det gamla stridsropet ”Proletärer förenen er” är mer relevant än någonsin.”

Visst, det kan jag hålla med om. Men med den reellt existerande nationalistiska kommunismen har den gamla fina parollen mycket litet gemensamt.
   Det Kommunistiska Manifestets idé om kommunismen är således om inte död så nästan.