Artikelförfattaren är webbredaktör för www.sparvagsfrittlund.se
I VB Nr 32 - 2014-10-30 berättar
Gunnar Stensson om ett besök på Kristallen där han ”försjunker” i
förslagen till omgestaltning av Lunds Centralstation - och konstaterar:
”En snygg förnyelse av Lund! Den får
FörNyaLund-partiet att framstå som en reaktionär rörelse, uteslutande
inriktad på att bevara nuvarande röra”, skriver han. Det är till att
vara välinformerad!
I lovprisandet av arkitektförslagen glömde han emellertid att nämna
tågresenärernas tjusiga möte med Lund, inspirerat av ”entré” i Malmö.
Där är det visserligen tyskt pensionskapital - och inte som i Lund, där
det vinstmaximerande Jernhusen står för investeringen.
Jernhusen äger och förvaltar fastigheter längs den svenska
järnvägen. Företaget knoppades av i samband med bolagiseringen av
Statens Järnvägar. De arbetar också aktivt med stadsutveckling och har
nu tagit sig an Lunds stationsområde.
I tidskriften Arkitektur 4/2014 finns en essä av Jesper Meijling med
titeln SLUTSTATIONEN som är granskning av Jernhusens agerande. Där ges
hårresande exempel på affärsidén, nämligen att leda resandeströmmar -
servera kunder - till Jernhusens kommersiella hyresgäster. Om man tror
att den primära funktionen skulle vara att på smidigast, enklast sätt
leda resenärerna till rätt avgång, då är man fel ute. Jernhusen plockar
även bort de klassiska väntrummen. De ger ju ingen avkastning. Idealet
är det kommersiella ”gatloppet” som på Kastrup mellan
säkerhetskontroll och avgångsterminal.
Ett särtryck av Jesper Meijlings essä finns (med vederbörligt tillstånd) publicerad på Aktion för
Spårvägsfritt Lunds hemsida.
Överhuvudtaget är vänsterns
totalt kritiklösa anammande av den ”nya ekonomiska geografin”
obegriplig. Eller är man bara ovetande? I så fall rekommenderas läsning
av rapporten: ”Stadsplanering och fastighetsvärden – spårväg Lund C
till ESS.” Finns att ladda ner på
Spårväg Lunds hemsida.
Slutsatserna är rent hisnande. Där påstås att spårvägens effekt på marknadsvärdena uppgår till
3,6 Mrd kr, och att det för bostäder och kontor motsvarar ca
10% respektive
13% högre pris/hyra jämfört med utan spårväg. ”På Brunnshög ligger ett guldägg”, som Håkan Lockby uttryckt det.
Tillåt en stillsam fråga: När blev det vänsterpolitik att
driva upp markvärdena och därmed hyrorna? Det är inte undra på att - som
det ryktas – LKB vill släppa Solbjer. Hyrorna där risker att bli
alldeles för höga. Solbjer är det område på Brunnshög som står först i
tur att bebyggas.
Är det inte hög tid för S, V och Mp att lämna strutspolitiken och på
allvar börja intressera sig för vad markägare och byggföretag sedan
länge insett, nämligen att man kan tjäna pengar på
”hållbarhetsprojekt”. Att ett projekt marknadsförs som ”hållbart” är
ingen garanti för att det också blir slutresultatet. Oftast är det mest
retorik, ett sätt att få hårdexploatera, inte sällan på bekostnad av
ytor för park och barns lek.
Den arrogans med vilken i synnerhet V och Mp bemöter
spårvägsmotståndarna är svår att förstå. När det självklara påpekas, att
Lund är för litet för spårväg, får man svaret, idag ja, men inte i
morgon. Trosvissheten går hand i hand med ointresset för att kritiskt
granska spårvägsprojektet i alla dess delar – inte minst
hållbarhetsaspekterna.
”Jag vet vad jag behöver veta” är det svar man oftast
får, eller som stadsbyggnadsdirektören Inga Hallén säger: ”Jag litar på
våra tjänstemän”. Det gjorde man också på slutet i 60-talet när
”Genombrottet” var aktuellt. Det var först när Agne Gustafsson och
Sverker Oredsson insåg vad som höll på att hända och slog larm som
övriga politiker vaknade och stoppade projektet.
Allt fler har nu kommit till insikt om att den så kallade
”spårvägsrenässansen”, som startade i Frankrike, nu är över. Det är
faktiskt så att fler planerade spårvägsprojekt skrinläggs idag än som
förverkligas. Huvudskälet är ekonomiskt. Ett högkvalitativt elbussystem
med samma prestanda som ett spårvägssystem kostar en tredjedel.
”Men kan varför kan vi inte ha
både spårväg och
elbussar?” Det är det halmstrå som spårvägsförespråkarna nu viftar
med. Men vem tror - om spårvägen byggs – att man då också skulle
vilja finansiera ett högklassigt elbussystem för
hela Lund?
Låt mig i just Veckobladet göra ett lite mera ideologiskt
färgat inpass: Den klassiska vänstern, som V vid högtidliga tillfällen
gärna åberopar, var ju i grunden positiv till ny teknik. Ny teknik,
rätt använd, uppfattades av Marx, Engels och andra som en frigörande
kraft. Den skapar nya och bättre arbets- och produktionsförhållanden,
vilket lägger grunden för att göra samhället drägligare att leva i för
de allra flesta människor.
Det är mot den bakgrunden obegripligt att Vänsterpartiet i
Lund inte vill bejaka det teknikskifte som nu pågår inom
kollektivtrafiken. Den nya elektromobiliteten öppnar ju för billiga,
flexibla och mera hållbara transportlösningar – elbussar, eltaxi,
elcyklar – och varudistributionen inte att förglömma. Vi som verkligen
gillar kollektiva transporter slipper buller, farliga utsläpp, och vad
fint vore det inte att få kunna åka bekvämt med elbuss eller eltaxi
till terminaler inomhus. Förhoppningsvis finns det med i det ramprogram
för Lunds stationsområde som väntas komma till våren.
Gunnar Stensson har uppenbart inte upptäckt vad som händer
utanför Lund. I Stockholm planerar man att alla ca 340 stadsbussar ska
vara eldrivna och laddningsbara inom några få år. Fyra linjer håller
just nu på att elektrifieras. Göteborg har redan en elbusslinje i
trafik och får snart ytterligare en. Linköping är på gång med att
lansera små elbussar. Utvecklingen är densamma i Latinamerika, USA och
Kanada. Där levererar t o m svenska Volvo el- och elhybridbussar. Men
varför inte i Lund?
När kommunistpartiet i Kina försöker rena stadsluften och
göra städerna lite grönare är det genom att introducera eldrivna fordon
– men spårvägar vill man inte bygga. Det är för dyrt, för bullrigt och
för komplicerat.
Runt om i Kina går idag tusentals elbussar i ordinarie
trafik. På många håll är hela flottor av taxibilar på väg att bli
eldrivna. På varutransporterna i de större städerna ställs nu krav på
att även de elektrifieras.
Utanför Chengdu kan man se småbönder som levererar sina
grönsaker till stadens marknader med tysta, utsläppsfria och
laddningsbara elfordon, och i Shenzhen drivs alla skolbussarna med grön
el. Ja, åk till Shenzhen, dra ett djupt andetag och upplev en allt
grönare storstad där även fåglarna kan höras i centrum.