Inledning: Carin Högstedt, f d v-kommunalråd (v), Växjö Diskussionsmöte 7 november kl. 19.00 Högevallsbadets konferenslokal
Alla hjärtligt välkomna!
Nästa diskussionsmöte kring våra ideologiska "Utgångspunkter":
Vad är bra feministisk vänsterpolitik? Tiina Rosenberg den 27 november, samma plats och samma klockslag.
Arrangör: Demokratisk Vänster
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2007-11-01
Mörkets hjärta 5
av Gunnar Stensson
I söndags (28/10) uppmanade borgmästaren i Mogadishu invånarna att lämna stan. 750 000 hade redan gjort det. Samma dag gjorde den etiopiska armén en storoffensiv – inne i stan. Och Somalias premiärminister avgick. När alla somalier är borta kommer den etiopiska armén och interimsregeringen att ha stan för sig själva.
Somalierna är nu den näst irakierna största flyktinggruppen i Sverige. Och den ökar snabbt till följd av USA:s och Etiopiens insatser.
För ett år sedan återvände många somalier hem eftersom de Islamiska domstolarna infört lag och ordning.
Somalierna är nu den näst irakierna största flyktinggruppen i Sverige. Och den ökar snabbt till följd av USA:s och Etiopiens insatser.
För ett år sedan återvände många somalier hem eftersom de Islamiska domstolarna infört lag och ordning.
Som i Paris?
av Gunnar Sandin
Jag läste förra veckan med intresse dv:s och mp:s gemensamma motion om spårväg på Autostradan Malmö–Lund (var s och v inbjudna att medsignera?). Mina tankar gick till Paris. Frankrike går i spetsen för spårvagnens europeiska renässans och Paris har hittills fått fyra nya linjer. T3 som är cirka en mil lång och invigdes i fjor är den mest centrala av dem. Den går perifert i södra delen av staden och binder samman en rad radiella metrolinjer.
Det intressanta i sammanhanget är att den delvis följer en stor stadsmotorled, ”la grande ceinture”. Den är sexfilig, men när spårvägen kom och behövde plats på lång sträcka fick antalet filer där reduceras till fyra, och de återstående gjordes något smalare. Går det i Paris borde det alltså gå i Skåne. Men detta med Autostradans mittremsa väcker frågor. Den befintliga remsan är smal och rymmer inte ens ett enkelspår. Minst en nuvarande körfil behöver tas i anspråk. Det låter sej naturligtvis göra. Vad Vägverket har diskuterat är ju att låta bilar köra i vägrenarna, och dit kan de makas ut när spårvägen ockuperar en eller två mittfiler. Då är det inte längre en motorväg utan en motortrafikled där hastigheten måste sänkas, men inte mej och miljön emot.
Det finns två stora fördelar med förslaget. En är som påpekas att en ny och viktig del av Lund får spår, en annan att det är relativt billigt eftersom både mark och underbyggnad finns. Inga tredskande markägare är inblandade, så snabbt kan det gå – om den politiska viljan finns. Men det finns också nackdelar med dragningen. En styrka med snabbspårvägar är att hållplatser kan läggas relativt tätt och skapa nytta för fler, men utmed Autostradan är det egentligen bara Åkarp som har en naturlig mellanhållplats på sträckan. Ligger spåren i mitten måste vägbanorna svängas ut för att ge plats för plattformar på sådana ställen.
Det är möjligt att en grundlig utredning skulle finna totalekonomin bättre med en annan sträckning. Men å andra sidan har spårvagnstrafik mellan Malmö och Lund utretts många gånger sen den första studien 1896. Nu börjar det bli dags att komma till skott.
PS Jag har i flera sammanhang förespråkat en ESS-etablering i Lund. Bertil Egerö tenderade åt en annan uppfattning förra veckan, och det är inget konstigt med det. En detalj dock. Det talas om riskabla vätgasmoln. Mina kunskaper i kemi är rudimentära, men med tanke på vätets atomvikt tror jag att ett sådant moln snabbt skulle förflyktigas.
Det intressanta i sammanhanget är att den delvis följer en stor stadsmotorled, ”la grande ceinture”. Den är sexfilig, men när spårvägen kom och behövde plats på lång sträcka fick antalet filer där reduceras till fyra, och de återstående gjordes något smalare. Går det i Paris borde det alltså gå i Skåne. Men detta med Autostradans mittremsa väcker frågor. Den befintliga remsan är smal och rymmer inte ens ett enkelspår. Minst en nuvarande körfil behöver tas i anspråk. Det låter sej naturligtvis göra. Vad Vägverket har diskuterat är ju att låta bilar köra i vägrenarna, och dit kan de makas ut när spårvägen ockuperar en eller två mittfiler. Då är det inte längre en motorväg utan en motortrafikled där hastigheten måste sänkas, men inte mej och miljön emot.
Det finns två stora fördelar med förslaget. En är som påpekas att en ny och viktig del av Lund får spår, en annan att det är relativt billigt eftersom både mark och underbyggnad finns. Inga tredskande markägare är inblandade, så snabbt kan det gå – om den politiska viljan finns. Men det finns också nackdelar med dragningen. En styrka med snabbspårvägar är att hållplatser kan läggas relativt tätt och skapa nytta för fler, men utmed Autostradan är det egentligen bara Åkarp som har en naturlig mellanhållplats på sträckan. Ligger spåren i mitten måste vägbanorna svängas ut för att ge plats för plattformar på sådana ställen.
Det är möjligt att en grundlig utredning skulle finna totalekonomin bättre med en annan sträckning. Men å andra sidan har spårvagnstrafik mellan Malmö och Lund utretts många gånger sen den första studien 1896. Nu börjar det bli dags att komma till skott.
PS Jag har i flera sammanhang förespråkat en ESS-etablering i Lund. Bertil Egerö tenderade åt en annan uppfattning förra veckan, och det är inget konstigt med det. En detalj dock. Det talas om riskabla vätgasmoln. Mina kunskaper i kemi är rudimentära, men med tanke på vätets atomvikt tror jag att ett sådant moln snabbt skulle förflyktigas.
Svar till Sten H
av Sven-Hugo Mattsson
Sten H tar i förra VB upp en intressant diskussion om sverigedemokraterna. Det är säkert så att sd får röster på grund av att den svenska välfärden inte fungerar fullt ut. När Alliansen nu drar isär samhället än mer, snacka om omvänd klasskamp, så är det en grogrund för ännu större framgångar för sd.
En av de saker som inte är bra är att många har svårt att komma in på arbetsmarkanden. Timanställning som innebär att man kan gå i flera år utan den trygghet som en tillsvidare-anställning innebär. De lägsta pensionerna, garantipensionen, är så låga att det är svårt att fullt ur kalla Sverige en välfärdsstat. En pension som är så låg att den bara ligger något över socialbidragsnormen, och därmed förutsätter en massa bidrag, är en skam. Tyvärr har ju sd en poäng när dom kräver att de lägsta pensionerna skall höjas.
Som skrivet, det är mycket som inte fungerar som det borde. Däremot är jag inte säker på att Sten H har rätt när han skriver att det skett ”stora nerskärningar av jobb och personal inom den offentligt drivna verksamheten”. Sten H utgår från att detta har skett sen början av 90-talet. Är det verkligen så? Vi betalar, generellt sett, mer kommunalskatt nu än i början av 90-talet och vi gör det på löner som realt har ökat kraftigt. Nu är inte detta dom enda parametrar som bestämmer om verksamheten har ökat eller minskat. Men om Sten H har rätt så undrar jag var pengarna vi betalar mer i kommunalskatt blir av. Den kommunala verksamheten bygger ju i stor utsträckning på arbetstillfällen.
Jag ställer mig också tveksam till att sd i någon större utsträckning lockar till sig väljare ur de socio-ekonomiska grupper som vänstern betraktar som sina. Och om det är så, så tror jag också att dessa personer, förutom att de inte fullt ut har stöd av välfärdssamhället, också har den otäcka människosyn som sd har.
Sten H frågar också om det är fel att vara missnöjesparti, syftande på vänsterpartiet, svaret är nej! Jag svarar ja. Vänsterpartiet har under många år varit underlag för socialdemokratiska regeringar. I Lund är man numera en del av majoriteten ungefär varannan mandatperiod. Jag tror att det är bättre att vänsterpartiet förklarar sig regeringsdugligt. Att man verkar för en plattform, tillsamman med s och mp, att gå på val med. En vänsterallians. Förutsättningarna för detta har knappast varit bättre. Det borde inte finnas några större hinder för att komma överens i försvars- och utrikespolitiken, till skillnad från tidigare när Sovjetunionen fanns och vänsterpartiet hette Vpk. Med tanke på de miljöhot som finns borde det också vara möjligt att göra en bra överenskommelse i trafik- och energipolitiken. Jag är rätt säker på att en vänsterallians hade stärkt både vänsterpartiet och vänstern i allmänhet.
Om det skapas en vänsterallians så tror jag att vänsterpartiet har större möjligheter att få igenom krav som skulle göra Sverige mer jämställt och jämlikt. Då ökar kanske möjligheten att marginalisera sverigedemokraterna.
Sven-Hugo Mattsson, demokratisk vänster
En av de saker som inte är bra är att många har svårt att komma in på arbetsmarkanden. Timanställning som innebär att man kan gå i flera år utan den trygghet som en tillsvidare-anställning innebär. De lägsta pensionerna, garantipensionen, är så låga att det är svårt att fullt ur kalla Sverige en välfärdsstat. En pension som är så låg att den bara ligger något över socialbidragsnormen, och därmed förutsätter en massa bidrag, är en skam. Tyvärr har ju sd en poäng när dom kräver att de lägsta pensionerna skall höjas.
Som skrivet, det är mycket som inte fungerar som det borde. Däremot är jag inte säker på att Sten H har rätt när han skriver att det skett ”stora nerskärningar av jobb och personal inom den offentligt drivna verksamheten”. Sten H utgår från att detta har skett sen början av 90-talet. Är det verkligen så? Vi betalar, generellt sett, mer kommunalskatt nu än i början av 90-talet och vi gör det på löner som realt har ökat kraftigt. Nu är inte detta dom enda parametrar som bestämmer om verksamheten har ökat eller minskat. Men om Sten H har rätt så undrar jag var pengarna vi betalar mer i kommunalskatt blir av. Den kommunala verksamheten bygger ju i stor utsträckning på arbetstillfällen.
Jag ställer mig också tveksam till att sd i någon större utsträckning lockar till sig väljare ur de socio-ekonomiska grupper som vänstern betraktar som sina. Och om det är så, så tror jag också att dessa personer, förutom att de inte fullt ut har stöd av välfärdssamhället, också har den otäcka människosyn som sd har.
Sten H frågar också om det är fel att vara missnöjesparti, syftande på vänsterpartiet, svaret är nej! Jag svarar ja. Vänsterpartiet har under många år varit underlag för socialdemokratiska regeringar. I Lund är man numera en del av majoriteten ungefär varannan mandatperiod. Jag tror att det är bättre att vänsterpartiet förklarar sig regeringsdugligt. Att man verkar för en plattform, tillsamman med s och mp, att gå på val med. En vänsterallians. Förutsättningarna för detta har knappast varit bättre. Det borde inte finnas några större hinder för att komma överens i försvars- och utrikespolitiken, till skillnad från tidigare när Sovjetunionen fanns och vänsterpartiet hette Vpk. Med tanke på de miljöhot som finns borde det också vara möjligt att göra en bra överenskommelse i trafik- och energipolitiken. Jag är rätt säker på att en vänsterallians hade stärkt både vänsterpartiet och vänstern i allmänhet.
Om det skapas en vänsterallians så tror jag att vänsterpartiet har större möjligheter att få igenom krav som skulle göra Sverige mer jämställt och jämlikt. Då ökar kanske möjligheten att marginalisera sverigedemokraterna.
Sven-Hugo Mattsson, demokratisk vänster
Sverigedemokraterna och vi, del II
av Sten H.
I ett inlägg i förra veckans VB tog jag upp det faktum att Sverigedemokraterna gick starkt framåt i förra årets val och att de kan komma in i riksdagen vid nästa val. Det ställer alla partier inför problem, både vad gäller hur vi ska bemöta deras agitation och hur vi ska hantera dem i de församlingar där de blir representerade. Jag kallade dem ett missnöjesparti och talade för att vi ska visa respekt för många av de människor som i sitt missnöje röstar på dem. Det gäller förstås inte alla: bland de missnöjda finns det väl också en bottensats av äkta rasister, och inte minst verkar den vara representerad bland ledande i partiet. Men, och det är det viktiga, de röster de får kommer från människor som känner sig otrygga i ett samhälle de inte längre känner igen. De förändringar som Sverige genomgått sedan 1990 med arbetslöshet, privatisering, omstrukturering, invandring m.m. bygger under en otrygghet som Sverigedemokraterna kunnat exploatera.
Affärsidé: främlingsfientlighet
Jag skriver Sverige men det här gäller såvitt jag förstår nästan alla länder i Västeuropa. Härom helgen visade det sig i Schweiz, detta land av konsensuspolitik och stabilitet, där det främlingsfientliga SVP fick nästan 29 procent av rösterna, samtidigt som socialdemokraterna åkte ner till 19 procent. Det intressanta här är att SVP är högerinriktat, lett av en mångmiljonär och med en nationalkonservativ inriktning. Detta till skillnad från t.ex. Dansk Folkeparti som har en välfärdspositiv och halvt socialdemokratisk hållning. Det gemensamma är förstås främlingsfientligheten, det är den som ger framgången.
Främlingsfientligheten är alltså varumärket, affärsidén, och sen kan resten av politiken vara lite hur som helst. Det är det tydliga utpekandet av invandringen som enda orsak till all otrygghet som är utmärkande. Det påminner faktiskt om nazismen i Tyskland som var en egendomlig blandning av konservatism, socialism och nationalism, men som tydligt pekade ut judarna som orsaken till de sociala och ekonomiska problem människor kände av. Botemedlet var bara ett: eliminerandet av den judiska befolkningsgruppen. På samma sätt är det med sverigedemokraterna: stopp för invandringen och repatriering av invandrare. På partiets hemsidor sammanfattar man sitt program;
Nej till EU, 3 rader
Nationell och social rättvisa, 9 rader
Brottslighet, missbruk och sjukskrivningar, 5 rader
Skatterna, 5 rader
Sysselsättningen, 5 rader
Invandringen, 28 rader
Utöver invandringen handlar det om att skatterna är för höga, att skendemokrati råder, att västerlandets kristna etik ska värnas, att brottsligheten är för hög och sjukskrivningarna är för många och att ett gynnsamt företagsklimat är önskvärt. Man skulle kunna ta det för en blandning av sådana tankar man under åren mött i den enklare agitationen från kristdemokrater och moderater (innan de blev nya!), allt tillspetsat med en kraftig dos av nationalism.
Hur kan sd bemötas?
Kan då detta bemötas? Jo, det borde vara möjligt. Det är ett högerprogram av enklaste snitt och det är som sådant det bör exponeras. Att det vinner anklang i högerkretsar, inte minst bland de som känner sig hemlösa efter moderaternas nya framtoning kan vi säkert inte hindra och det får bli de borgerliga partiernas problem. Men det borde vara fullt möjligt att inför de grupper inom arbetarklassen som känner sig otrygga och hotade under samhällsomvandlingen gå till motangrepp och påvisa att det är reaktionära och högerinriktade åsikter som präglar partiet. Partiet har inget som pekar framåt eller går till grunden med de samhällsproblem som globalisering, teknisk utveckling, strukturförändringar, miljöfaror etc åstadkommer. Människor kommer att inse att de utmaningar som samhällsutvecklingen ställer oss inför inte kan effektivt bemötas med viftande med svenska flaggor.
Flaggviftande
Men själva invandringen då? Ja, det är den och enbart den sverigedemokraterna vill tala om. Då måste lösningen vara att förneka dem det. Det swkulle vara dumt att förneka att invandringen ger upphov till problem, i skolor, i bostadsområden etc. Det är inte lätt att ta emot och snabbt absorbera stora grupper människor i ett samhälle och vi har inte varit särskilt bra på det heller de senaste årtiondena. Men där kan man sätta stopp och säga att man har en helt annan åsikt än sverigedemokraterna i frågan om invandringspolitik och sen låta bli att käfta emot dem. I stället ska man ta upp hur de ser andra sociala frågor: privatiseringarna, skattesänkningarna till höginkomststagarna, klimatfrågan, vård, skola, omsorg. Hur ser de förresten på USA-imperialismen som är den drivande i att producera flyktingar just nu? Hur ställer de sig till klassklyftorna, jämlikheten mellan könen, ungdomens bostadsfrågor etc? Alltså, inte ge efter en tum för främlingsfientligheten, men förneka dem diskussion på deras hemmaplan där de är vana att vinna.
Det finns undersökningar gjorda över sd:s insatser i de kommunala församlingar där de redan har suttit en period. Det visar sig då att de nästan aldrig har gjort någonting, i den utsträckning de alls de har suttit på sina platser. Motionerna brukar inte gå längre än till flaggviftande. Karakteristisk är sd:s motion till kommunfullmäktige i Lund, aktuell på oktobersammanträdet: de vill att Lunds kommun polisanmäler sig själv för diskriminering mot svenskfödda när det gäller anställningar hos kommunen. Det är inte värt papperet det är skrivet på.
Bojkotta inte, visa på tomheten!
Det är möjligt att det är först efter en mandatperiods deltagande i de beslutande försam¬lingarna som man kan visa på hur meningslösa proteströster på sverigedemokraterna är. Desto viktigare är det att bemöta dem, inte med bojkott eller uteslutning utan genom argument i sakfrågor. Alla erfarenheter säger att isolering och försök att utestänga dem från styrelser etc. slår åt andra hållet. Då odlas bara martyrskap och anklagelser för bristande demokrati. På samma sätt är det för ett missnöjesparti (i god mening!) som vänsterpartiet felaktigt att sluta sig samman med borgare och sossar för att hålla sverigedemokrater ute. Det är tvärtom genom att släppa in dem och visa på tomheten i vad de har att komma med som de kan bemötas.
Det finns naturligtvis inga enkla recept i politiken, och det faktum att främlingsfientliga partier i land efter land når framgångar, visar på svårigheterna att bemöta dem.. Enkla förklaringar som deras vinner alltid gehör, åtminstone till en början.
Till slut: jag är ingen speciell kännare av främlingsfientlighet och dess politiska uttryck. Men jag är oroad över den passivitet och rentav uppgivenhet det finns inför sd:s uppträdande. Det jag skrivit här är i hög grad inspirerat av det utomordentliga anförande Herman Schmied höll första maj i år i Trelleborg. Han uttryckte sig kunnigare och mer nyanserat än jag och jag är förstås ensam ansvarig för vad jag skrivit. Det skulle vara roligt att höra fler röster i det här ämnet, t.ex. från dem som själv mött sverigedemokrater i parlamentariska församlingar.
Affärsidé: främlingsfientlighet
Jag skriver Sverige men det här gäller såvitt jag förstår nästan alla länder i Västeuropa. Härom helgen visade det sig i Schweiz, detta land av konsensuspolitik och stabilitet, där det främlingsfientliga SVP fick nästan 29 procent av rösterna, samtidigt som socialdemokraterna åkte ner till 19 procent. Det intressanta här är att SVP är högerinriktat, lett av en mångmiljonär och med en nationalkonservativ inriktning. Detta till skillnad från t.ex. Dansk Folkeparti som har en välfärdspositiv och halvt socialdemokratisk hållning. Det gemensamma är förstås främlingsfientligheten, det är den som ger framgången.
Främlingsfientligheten är alltså varumärket, affärsidén, och sen kan resten av politiken vara lite hur som helst. Det är det tydliga utpekandet av invandringen som enda orsak till all otrygghet som är utmärkande. Det påminner faktiskt om nazismen i Tyskland som var en egendomlig blandning av konservatism, socialism och nationalism, men som tydligt pekade ut judarna som orsaken till de sociala och ekonomiska problem människor kände av. Botemedlet var bara ett: eliminerandet av den judiska befolkningsgruppen. På samma sätt är det med sverigedemokraterna: stopp för invandringen och repatriering av invandrare. På partiets hemsidor sammanfattar man sitt program;
Nej till EU, 3 rader
Nationell och social rättvisa, 9 rader
Brottslighet, missbruk och sjukskrivningar, 5 rader
Skatterna, 5 rader
Sysselsättningen, 5 rader
Invandringen, 28 rader
Utöver invandringen handlar det om att skatterna är för höga, att skendemokrati råder, att västerlandets kristna etik ska värnas, att brottsligheten är för hög och sjukskrivningarna är för många och att ett gynnsamt företagsklimat är önskvärt. Man skulle kunna ta det för en blandning av sådana tankar man under åren mött i den enklare agitationen från kristdemokrater och moderater (innan de blev nya!), allt tillspetsat med en kraftig dos av nationalism.
Hur kan sd bemötas?
Kan då detta bemötas? Jo, det borde vara möjligt. Det är ett högerprogram av enklaste snitt och det är som sådant det bör exponeras. Att det vinner anklang i högerkretsar, inte minst bland de som känner sig hemlösa efter moderaternas nya framtoning kan vi säkert inte hindra och det får bli de borgerliga partiernas problem. Men det borde vara fullt möjligt att inför de grupper inom arbetarklassen som känner sig otrygga och hotade under samhällsomvandlingen gå till motangrepp och påvisa att det är reaktionära och högerinriktade åsikter som präglar partiet. Partiet har inget som pekar framåt eller går till grunden med de samhällsproblem som globalisering, teknisk utveckling, strukturförändringar, miljöfaror etc åstadkommer. Människor kommer att inse att de utmaningar som samhällsutvecklingen ställer oss inför inte kan effektivt bemötas med viftande med svenska flaggor.
Flaggviftande
Men själva invandringen då? Ja, det är den och enbart den sverigedemokraterna vill tala om. Då måste lösningen vara att förneka dem det. Det swkulle vara dumt att förneka att invandringen ger upphov till problem, i skolor, i bostadsområden etc. Det är inte lätt att ta emot och snabbt absorbera stora grupper människor i ett samhälle och vi har inte varit särskilt bra på det heller de senaste årtiondena. Men där kan man sätta stopp och säga att man har en helt annan åsikt än sverigedemokraterna i frågan om invandringspolitik och sen låta bli att käfta emot dem. I stället ska man ta upp hur de ser andra sociala frågor: privatiseringarna, skattesänkningarna till höginkomststagarna, klimatfrågan, vård, skola, omsorg. Hur ser de förresten på USA-imperialismen som är den drivande i att producera flyktingar just nu? Hur ställer de sig till klassklyftorna, jämlikheten mellan könen, ungdomens bostadsfrågor etc? Alltså, inte ge efter en tum för främlingsfientligheten, men förneka dem diskussion på deras hemmaplan där de är vana att vinna.
Det finns undersökningar gjorda över sd:s insatser i de kommunala församlingar där de redan har suttit en period. Det visar sig då att de nästan aldrig har gjort någonting, i den utsträckning de alls de har suttit på sina platser. Motionerna brukar inte gå längre än till flaggviftande. Karakteristisk är sd:s motion till kommunfullmäktige i Lund, aktuell på oktobersammanträdet: de vill att Lunds kommun polisanmäler sig själv för diskriminering mot svenskfödda när det gäller anställningar hos kommunen. Det är inte värt papperet det är skrivet på.
Bojkotta inte, visa på tomheten!
Det är möjligt att det är först efter en mandatperiods deltagande i de beslutande försam¬lingarna som man kan visa på hur meningslösa proteströster på sverigedemokraterna är. Desto viktigare är det att bemöta dem, inte med bojkott eller uteslutning utan genom argument i sakfrågor. Alla erfarenheter säger att isolering och försök att utestänga dem från styrelser etc. slår åt andra hållet. Då odlas bara martyrskap och anklagelser för bristande demokrati. På samma sätt är det för ett missnöjesparti (i god mening!) som vänsterpartiet felaktigt att sluta sig samman med borgare och sossar för att hålla sverigedemokrater ute. Det är tvärtom genom att släppa in dem och visa på tomheten i vad de har att komma med som de kan bemötas.
Det finns naturligtvis inga enkla recept i politiken, och det faktum att främlingsfientliga partier i land efter land når framgångar, visar på svårigheterna att bemöta dem.. Enkla förklaringar som deras vinner alltid gehör, åtminstone till en början.
Till slut: jag är ingen speciell kännare av främlingsfientlighet och dess politiska uttryck. Men jag är oroad över den passivitet och rentav uppgivenhet det finns inför sd:s uppträdande. Det jag skrivit här är i hög grad inspirerat av det utomordentliga anförande Herman Schmied höll första maj i år i Trelleborg. Han uttryckte sig kunnigare och mer nyanserat än jag och jag är förstås ensam ansvarig för vad jag skrivit. Det skulle vara roligt att höra fler röster i det här ämnet, t.ex. från dem som själv mött sverigedemokrater i parlamentariska församlingar.
Att skriva om historien
av Gunnar Stensson
Historien ger Carl Rudbeck problem. Den stämmer inte med hans föreställningar.
1975 jublade världen. Också många amerikaner. USA lämnade Vietnam. En femtedel av Vietnams skogar och enorma åkerarealer hade blivit förödda med napalm, växtgifter och konventionella bomber. Tre miljoner vietnameser och 55 000 amerikanska soldater var döda.
Den lite till åren komne Carl Rudbeck, fanatisk USA-hyllare, skriver i Sydsvenskan (29/10) helt sonika om historien. Han jublade inte 1975. För honom var USA:s uttåg hemskt. En personlig besvikelse, ju. Men han borde för sin egen skull kolla i en uppslagsbok innan han ger efter för sina känslor nästa gång.
Båtflyktingarna
Båtflyktingarna och den komplexa tragedi vari de ingår är ett mörkt kapitel i historien, i Kinas och USA:s liksom i Vietnams. Men det var inte så som Carl Rudbeck tror.
Kina förberedde tillsammans med Pol Pot en invasion i Vietnam. Men Vietnam störtade Pol Pot och avslöjade de röda khmerernas massmord på intellektuella och stadsbefolkning, minst 1,5 miljoner, det värsta sedan nazisternas utrotning av judar, zigenare, homosexuella och ”mindervärdiga raselement”.
För den insatsen borde världen ha tackat Vietnam.
Den kinesiska invasionen i det av kriget utarmade Vietnam ägde rum 1978, men slogs tillbaka.
Under konflikten kom vietnameser med kinesiskt ursprung i kläm. Deras lojalitet betvivlades, trots att många av dem var krigsveteraner och inte quislingar som Carl Rudbeck tror. Många tvingades fly. De blev båtflyktingarna.
Kambodja
Pol Pot flydde med sina fruktade röda khmerer till gränsen mot Thailand. Där fick han stöd av de påstått humanitära länderna USA, Storbritannien och Kina med vapen och ekonomi. De röda khmererna kunde fortsätta att mörda i de områden som inte skyddades av Vietnam. Han fick representera Kambodja i FN.
Kriget mot Vietnam
USA:s och Kinas krig mot Vietnam genom deras ombud Pol Pot (som stöddes av Jan Myrdal och kompani) fortsatte till 1989 och hade syftet att få Vietnam att förblöda, ”to bleed Vietnam white”. Först efter 1989 lämnade USA Vietnam i fred. Då var vietnameserna för trötta för att jubla. Och västvärlden skämdes.
Det fria och fredliga Vietnam intog på 2000-talet sin plats bland Asiens tigerekonomier. Amerikanska soldater som lidit av kriget, om än i oändligt mycket mindre grad än vietnameserna, kom på besök och hälsades som vänner. Försoning, trots USA:s illdåd. Så kan det gå när USA till slut låter ett land vara i fred.
Men det vet inte den lite till åren komne Carl Rudbeck.
Heja USA
Naturligtvis hejade Carl Rudbeck på USA när Irak invaderades. Större delen av världens befolkning insåg att det var ett brott redan 2003. Men inte Carl Rudbeck. Hans stoltaste stund var när den segerrusige Bush i bästa Hollywoodstil utropade ”Mission accomplished”.
Nu närmar sig slutet. Då konstaterar Carl Rudbeck: ”USA kan inte lämna Irak”.
Han bygger sin åsikt på Vietnamkriget i den propagandaversion som sedan årtionden avslöjats som en härva av lögner, inte minst av amerikanerna själva (utom Bush, förstås), och som etsat sig fast i hjärnan på den lite till åren komne Carl Rudbeck. Därifrån lär den aldrig försvinna. Men den hör inte hemma i Sydsvenskan. Tidningen är bättre än så.
Det är utmärkt att regeringen nu vill göra historia till ett kärnämne. Så får dagens ungdom tid att ta till sig fakta, till exempel ur en uppslagsbok, och rustas mot reaktionära ideologers historieförfalskningar.
1975 jublade världen. Också många amerikaner. USA lämnade Vietnam. En femtedel av Vietnams skogar och enorma åkerarealer hade blivit förödda med napalm, växtgifter och konventionella bomber. Tre miljoner vietnameser och 55 000 amerikanska soldater var döda.
Den lite till åren komne Carl Rudbeck, fanatisk USA-hyllare, skriver i Sydsvenskan (29/10) helt sonika om historien. Han jublade inte 1975. För honom var USA:s uttåg hemskt. En personlig besvikelse, ju. Men han borde för sin egen skull kolla i en uppslagsbok innan han ger efter för sina känslor nästa gång.
Båtflyktingarna
Båtflyktingarna och den komplexa tragedi vari de ingår är ett mörkt kapitel i historien, i Kinas och USA:s liksom i Vietnams. Men det var inte så som Carl Rudbeck tror.
Kina förberedde tillsammans med Pol Pot en invasion i Vietnam. Men Vietnam störtade Pol Pot och avslöjade de röda khmerernas massmord på intellektuella och stadsbefolkning, minst 1,5 miljoner, det värsta sedan nazisternas utrotning av judar, zigenare, homosexuella och ”mindervärdiga raselement”.
För den insatsen borde världen ha tackat Vietnam.
Den kinesiska invasionen i det av kriget utarmade Vietnam ägde rum 1978, men slogs tillbaka.
Under konflikten kom vietnameser med kinesiskt ursprung i kläm. Deras lojalitet betvivlades, trots att många av dem var krigsveteraner och inte quislingar som Carl Rudbeck tror. Många tvingades fly. De blev båtflyktingarna.
Kambodja
Pol Pot flydde med sina fruktade röda khmerer till gränsen mot Thailand. Där fick han stöd av de påstått humanitära länderna USA, Storbritannien och Kina med vapen och ekonomi. De röda khmererna kunde fortsätta att mörda i de områden som inte skyddades av Vietnam. Han fick representera Kambodja i FN.
Kriget mot Vietnam
USA:s och Kinas krig mot Vietnam genom deras ombud Pol Pot (som stöddes av Jan Myrdal och kompani) fortsatte till 1989 och hade syftet att få Vietnam att förblöda, ”to bleed Vietnam white”. Först efter 1989 lämnade USA Vietnam i fred. Då var vietnameserna för trötta för att jubla. Och västvärlden skämdes.
Det fria och fredliga Vietnam intog på 2000-talet sin plats bland Asiens tigerekonomier. Amerikanska soldater som lidit av kriget, om än i oändligt mycket mindre grad än vietnameserna, kom på besök och hälsades som vänner. Försoning, trots USA:s illdåd. Så kan det gå när USA till slut låter ett land vara i fred.
Men det vet inte den lite till åren komne Carl Rudbeck.
Heja USA
Naturligtvis hejade Carl Rudbeck på USA när Irak invaderades. Större delen av världens befolkning insåg att det var ett brott redan 2003. Men inte Carl Rudbeck. Hans stoltaste stund var när den segerrusige Bush i bästa Hollywoodstil utropade ”Mission accomplished”.
Nu närmar sig slutet. Då konstaterar Carl Rudbeck: ”USA kan inte lämna Irak”.
Han bygger sin åsikt på Vietnamkriget i den propagandaversion som sedan årtionden avslöjats som en härva av lögner, inte minst av amerikanerna själva (utom Bush, förstås), och som etsat sig fast i hjärnan på den lite till åren komne Carl Rudbeck. Därifrån lär den aldrig försvinna. Men den hör inte hemma i Sydsvenskan. Tidningen är bättre än så.
Det är utmärkt att regeringen nu vill göra historia till ett kärnämne. Så får dagens ungdom tid att ta till sig fakta, till exempel ur en uppslagsbok, och rustas mot reaktionära ideologers historieförfalskningar.
Till regeringsrätten
av Gunnar Stensson
ÖVERKLAGANDE av Kammarrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd av länsrättens beslut den 26 juli 2007 i mål nr 7001-07. Kammarrättens beslut meddelat 2007-10-10
Beslutsprocessen i ärende rörande detaljplanen för Klostergården 2:6 m fl i Lund
Detaljplanen för Klostergården 2:6 m fl i Lund, vari BUP-området ingår, upprättades 2006-02-01 och reviderades 2006-03-27.
Gunnar Stensson
Läs hela skrivelsen»
Beslutsprocessen i ärende rörande detaljplanen för Klostergården 2:6 m fl i Lund
Detaljplanen för Klostergården 2:6 m fl i Lund, vari BUP-området ingår, upprättades 2006-02-01 och reviderades 2006-03-27.
Gunnar Stensson
Läs hela skrivelsen»
Kristidender III: Demokratikris i USA?
av Erik Kågström
I juni 2007 ställde Gallup en fråga till det amerikanska folket: ”In general, are you satisfied or dissatisfied with the way things are going in the USA at this time?” Hela 74% svarade att de var missnöjda. Rapporten uppgav inte orsakerna till missnöjet men man kan anta att det misslyckade kriget i Irak haft stor betydelse. Bland progressiva liberaler i USA verkar man mest vara orolig över att landet håller på att utvecklas till en polisstat och att antidemokratiska krafter kan vara på väg att helt ta över makten i landet. Till dessa krafter räknar man förstås den nuvarande bushregimen.
President Bush fällde nyligen med sitt veto ett lagförslag som syftade till att tio miljoner amerikanska barn skulle få sjukförsäkring. Detta gjorde han trots att åtskilliga av hans åsiktsfränder i det republikanska partiet stött förslaget och trots att opinionsundersökningar visat att en majoritet av det amerikanska folket stöder förslaget. Vetot har också fått utstå stark kritik i amerikanska massmedia. Man kan undra varför presidenten vidtagit en så uppenbart impopulär åtgärd. En förklaring kan vara att han trots allt tror sig ha stöd för sitt handlande av en betydande amerikansk opinion som är negativ till offentligt finansierad välfärd. Bushs åsiktsfränder tycker kanske at privatpersoners allmosor till behövande och kristna församlingars sociala verksamhet skall räcka till för att täcka fattiga människors behov av hjälp.
Det är troligen också vad Bush avsåg när han i sitt invigningstal 2001 talade om compassionate conservatism . Den negativa inställningen till den offentliga sektorn är bara ett uttryck för de reaktionära idéer som kännetecknar den neokonservativa rörelse som fört fram George W. Bush till presidentposten och som lyckades få honom omvald 2004 trots att det då bör ha stått klart vilka grumliga principer han står för. Jag skall försöka beskriva den bild jag fått av denna neokonservativa rörelse som jag i fortsättningen betecknar Rörelsen. Är farhågorna för demokratins överlevnad i USA befogade? Mina källor är huvudsakligen amerikanska massmedia, nätsajter och publikationer under senare år.
Rörelsen - som Paul Krugman kallar movement conservative i sin senaste bok (1) - har sina rötter i fyrtiotalet. Åtskilliga elitistiska intellektuella amerikaner hyste då en djup motvilja mot Roosevelts New Deal med de solidaritets- och jämlikhetsideal som den byggde på. Resultatet av New Deal blev något som med viss rätt kan sägas vara det närmaste ett klasslöst samhälle som historien kan uppvisa. En stor majoritet av folket utgjordes då av en relativt välbärgad medelklass som även innefattade industriarbetare. Jämfört med decennierna i början av seklet fanns det relativt få miljonärer och relativt få fattiga. Den situationen bestod från mitten av fyrtiotalet till mitten av sjuttiotalet. Dessa gynnsamma förhållanden gällde dock bara den vita majoriteten.
Chicago University hade rykte om sig att vara det mest progressiva av de amerikanska universiteten under efterkrigstiden. Paradoxalt nog härrör flera av de idéer som sedan burit upp Rörelsen från just den läroanstalten. Ekonomerna Friedrich von Hayerz och Milton Friedman förberedde sig där länge och grundligt för att sätta stopp för New Deal och ersätta keynesianismen med det som vi nu kallar neoliberal ekonomi. De grundade den ekonomiska Chikagoskolan och som Naomi Klein visat i sin senaste bok (2) handlade det inte bara om att släppa loss marknadskrafterna och befria dem från ”skadligt” inflytande från statliga interventioner utan också om att reformera ”outvecklade” stater genom att först ge en chockbehandling som innebär att man privatiserar offentlig egendom, utplånar befintliga institutioner, skapar arbetslöshet, fattigdom, allmän misär och kaos för att sedan på en tabula rasa bygga upp ett nytt superkapitalistiskt idealsamhälle. Chile fick bli den första försökskaninen.
(2) Naomi Klein 2007 “Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott”.
President Bush fällde nyligen med sitt veto ett lagförslag som syftade till att tio miljoner amerikanska barn skulle få sjukförsäkring. Detta gjorde han trots att åtskilliga av hans åsiktsfränder i det republikanska partiet stött förslaget och trots att opinionsundersökningar visat att en majoritet av det amerikanska folket stöder förslaget. Vetot har också fått utstå stark kritik i amerikanska massmedia. Man kan undra varför presidenten vidtagit en så uppenbart impopulär åtgärd. En förklaring kan vara att han trots allt tror sig ha stöd för sitt handlande av en betydande amerikansk opinion som är negativ till offentligt finansierad välfärd. Bushs åsiktsfränder tycker kanske at privatpersoners allmosor till behövande och kristna församlingars sociala verksamhet skall räcka till för att täcka fattiga människors behov av hjälp.
Det är troligen också vad Bush avsåg när han i sitt invigningstal 2001 talade om compassionate conservatism . Den negativa inställningen till den offentliga sektorn är bara ett uttryck för de reaktionära idéer som kännetecknar den neokonservativa rörelse som fört fram George W. Bush till presidentposten och som lyckades få honom omvald 2004 trots att det då bör ha stått klart vilka grumliga principer han står för. Jag skall försöka beskriva den bild jag fått av denna neokonservativa rörelse som jag i fortsättningen betecknar Rörelsen. Är farhågorna för demokratins överlevnad i USA befogade? Mina källor är huvudsakligen amerikanska massmedia, nätsajter och publikationer under senare år.
Rörelsen - som Paul Krugman kallar movement conservative i sin senaste bok (1) - har sina rötter i fyrtiotalet. Åtskilliga elitistiska intellektuella amerikaner hyste då en djup motvilja mot Roosevelts New Deal med de solidaritets- och jämlikhetsideal som den byggde på. Resultatet av New Deal blev något som med viss rätt kan sägas vara det närmaste ett klasslöst samhälle som historien kan uppvisa. En stor majoritet av folket utgjordes då av en relativt välbärgad medelklass som även innefattade industriarbetare. Jämfört med decennierna i början av seklet fanns det relativt få miljonärer och relativt få fattiga. Den situationen bestod från mitten av fyrtiotalet till mitten av sjuttiotalet. Dessa gynnsamma förhållanden gällde dock bara den vita majoriteten.
Chicago University hade rykte om sig att vara det mest progressiva av de amerikanska universiteten under efterkrigstiden. Paradoxalt nog härrör flera av de idéer som sedan burit upp Rörelsen från just den läroanstalten. Ekonomerna Friedrich von Hayerz och Milton Friedman förberedde sig där länge och grundligt för att sätta stopp för New Deal och ersätta keynesianismen med det som vi nu kallar neoliberal ekonomi. De grundade den ekonomiska Chikagoskolan och som Naomi Klein visat i sin senaste bok (2) handlade det inte bara om att släppa loss marknadskrafterna och befria dem från ”skadligt” inflytande från statliga interventioner utan också om att reformera ”outvecklade” stater genom att först ge en chockbehandling som innebär att man privatiserar offentlig egendom, utplånar befintliga institutioner, skapar arbetslöshet, fattigdom, allmän misär och kaos för att sedan på en tabula rasa bygga upp ett nytt superkapitalistiskt idealsamhälle. Chile fick bli den första försökskaninen.
En annan Chicagoskola grundades av Leo Strauss. Enligt hans esoteriska och elitistiska filosofi skall samhället styras av några få ”vise män” som är de enda som har insikt i de ”sanna” förhållandena. Arbetsmetoderna skall innefatta bruket av noble lies, desinformation och hemlighetsfullhet. Flera av Bushs närmaste medarbetare är straussianer. (Bl a Wolfowitz som sedan han fick sparken från Världsbanken för att ha gynnat sin fästmö på ett otillbörligt sätt, nu har ett välbetalt jobb vid det neokonservativa American Enterprise Institute). Strauss ideologi är klart antidemokratisk vilket man kanske inte kan säga om den ekonomiska Chikagoskolan även om genomförandet av dess ekonomiska system inte utesluter, och ofta kräver, antidemokratiska och våldsamma metoder.
Chicago var förstås inte den enda pesthärden när det gäller neokonservatism. William F. Buckley Jr. gick 1951 med sin bok ”God and Man at Yale” till storms mot sitt universitet p g a dess ”aggressiva sekularisering” och för att fakultetsmedlemmar tilläts undervisa om keynesianism. 1955 grundade han tidskriften National Review som fortfarande är den främsta konservativa tidskriften i USA. Buckley hedrades 1991 av George H.W.Bush med presidentens frihetsmedalj.
En annan av neokonservatismens grand old men var Irving Kristol. Han var till en början socialist och under en tid redaktör för tidskriften Commentary. Han kom emellertid på andra tankar och belönades 2002 för detta av George W. Bush med presidentens frihetsmedalj. Kristol var 1965 med och grundade tidskriften The Public Interest som fronderade mot Lyndon Johnsons Great Society. Commentary blev så småningom huvudsakligen ett språkrör för Israel-lobbyn i Washington.
De neokonservativa idéerna höll sig länge inom den akademiska världens hank och stör. Det var först på 70-talet som det uppstod en rörelse på gräsrotsnivå. Den ekonomiska turbulensen p g a oljeprischockerna gjorde att man kunde börja ifrågasätta den keynesianska ekonomin och New Deal. De neokonservativa utnyttjade kommunistparanoian på många sätt. Man uttalade sitt stöd för ägarna av små och medelstora företag i deras tvister med facken. Man utnyttjade de rasistiska stämningar som vuxit fram som en reaktion på medborgarrättsrörelsens framgångar och lagar mot segregation som stiftades. Dessutom visade det sig att den snabbt växande gruppen evangeliska kristna i stort sett hade samma politiska och ekonomiska prioriteringar som de neokonservativa. Snart kom också Big Business med i bilden.
Förmögna familjer startade och understödde resursstarka konservativa tankesmedjor – American Enterprise Institute, Cato Institute, Heritage Foundation. På det ekonomiska planet fick Rörelsen sitt genombrott när Ronald Reagan 1980 blev vald till president. Reagan satte snabbt ned foten och avskedade 11 000 strejkande flygplatstjänstemän. Facket krossades och under de 27 år som förflutit sedan dess har amerikanska arbetare inte förmått kämpa sig till någon nämnvärd ökning av reallönerna samtidigt som inkomstskillnaderna mellan den rikaste och den fattigaste femtedelen i USA har nått de nivåer som fanns före New Deal.
I nästa nummer: Neokonservatismen och den kristna högern i USA i dag.
Erik Kågström
(2) Naomi Klein 2007 “Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott”.
Vad är rak skolpeng?
av Gunnar Stensson
Ett spel med pengar.
Eleven reduceras till en slant, samma för alla, oavsett individuella förutsättningar.
Makten koncentreras till kommunstyrelsen där sakkunskapen är liten och tiden knapp.
Ideologerna härjar.
De demokratiskt valda skolnämnderna ställs offside.
Sakkunskap och god byråkrati föraktas programmatiskt.
Tjänstemän och politiker avpolleteras.
Grundskolan fragmenteras, oklart i vilken grad.
(Ska varje skola vara självständig eller är det bara rektorsområdena?
Hur går det för små skolor med små resurser?)
Rak skolpeng leder till ett instabilt, svåröverskådligt system som gör planering omöjlig.
Sämre skollokaler.
Rektor förvandlas till budgetdiktator.
Rektor isoleras från skolkollektivet (lärare, elever, personal), utan tid för pedagogisk ledning.
Rektor ensam är svagare än en nämnd i förhållande till kommunstyrelsen.
Rektor frestas/tvingas spara på skolbibliotek, simundervisning och kulturevenemang.
Det sociala ansvaret hamnar i skymundan (socialt ansvar belastar rektors årliga budget).
Barn med särskilda behov missgynnas.
Färre barn får tillgång till resursskolan.
Kostnadskrävande barn stöts ut.
Naturskolans verksamhet försvåras.
Modersmålsundervisningen snedvrids (den är borgarna speciellt negativa till: en gång startade de ett mediadrev och tillsatte till och med en ganska dyr utredning för att misstänkliggöra den, men utredningen kom fram till att verksamheten höll högsta klass och modersmålsundervisningen räddades undan det borgerliga attentatförsöket).
Vad är syftet med rak skolpeng?
Marknadsstyrda skolor
Oöverskådlighet genom fragmentering.
Segregation.
Konkurrens mellan skolorna om eleverna/pengarna.
Betygsinflation. (Rektor: sätt högre betyg, så får vi fler elever, så får skolan mer pengar, så får du högre lön! Och jag med!)
Bättre skolor i rika stadsdelar, sämre i fattiga.
Nedskurna skolkostnader för att sänka skatten.
Underlättad avknoppning för att berika skolspekulanter (i Reinfeldts hemkommun Täby avknoppades Tibbleskolan mot alla inblandades önskan, vilket gjorde rektorn till mångmiljonär. Samma sak kan ske med Tunaskolan i Lund).
Minskat fackligt inflytande genom fragmentering (de fackliga representanterna tvingas förhandla i varje skolfragment för sig).
Eleven reduceras till en slant, samma för alla, oavsett individuella förutsättningar.
Makten koncentreras till kommunstyrelsen där sakkunskapen är liten och tiden knapp.
Ideologerna härjar.
De demokratiskt valda skolnämnderna ställs offside.
Sakkunskap och god byråkrati föraktas programmatiskt.
Tjänstemän och politiker avpolleteras.
Grundskolan fragmenteras, oklart i vilken grad.
(Ska varje skola vara självständig eller är det bara rektorsområdena?
Hur går det för små skolor med små resurser?)
Rak skolpeng leder till ett instabilt, svåröverskådligt system som gör planering omöjlig.
Sämre skollokaler.
Rektor förvandlas till budgetdiktator.
Rektor isoleras från skolkollektivet (lärare, elever, personal), utan tid för pedagogisk ledning.
Rektor ensam är svagare än en nämnd i förhållande till kommunstyrelsen.
Rektor frestas/tvingas spara på skolbibliotek, simundervisning och kulturevenemang.
Det sociala ansvaret hamnar i skymundan (socialt ansvar belastar rektors årliga budget).
Barn med särskilda behov missgynnas.
Färre barn får tillgång till resursskolan.
Kostnadskrävande barn stöts ut.
Naturskolans verksamhet försvåras.
Modersmålsundervisningen snedvrids (den är borgarna speciellt negativa till: en gång startade de ett mediadrev och tillsatte till och med en ganska dyr utredning för att misstänkliggöra den, men utredningen kom fram till att verksamheten höll högsta klass och modersmålsundervisningen räddades undan det borgerliga attentatförsöket).
Vad är syftet med rak skolpeng?
Marknadsstyrda skolor
Oöverskådlighet genom fragmentering.
Segregation.
Konkurrens mellan skolorna om eleverna/pengarna.
Betygsinflation. (Rektor: sätt högre betyg, så får vi fler elever, så får skolan mer pengar, så får du högre lön! Och jag med!)
Bättre skolor i rika stadsdelar, sämre i fattiga.
Nedskurna skolkostnader för att sänka skatten.
Underlättad avknoppning för att berika skolspekulanter (i Reinfeldts hemkommun Täby avknoppades Tibbleskolan mot alla inblandades önskan, vilket gjorde rektorn till mångmiljonär. Samma sak kan ske med Tunaskolan i Lund).
Minskat fackligt inflytande genom fragmentering (de fackliga representanterna tvingas förhandla i varje skolfragment för sig).
Splittrad elevdemokrati.
Några effekter av rak skolpeng?
Skolan blir sämre.
Fler elever misslyckas.
Lunds position som skolstad går förlorad.
Vilka vill ha rak skolpeng?
Bara Tove Klette och Lars Hansson (fast det finns några till som låtsas vilja det).
Hur stoppar vi rak skolpeng
På fullmäktigemötet den 25 oktober debatterades förslaget i tre timmar, vilket innebar att många viktiga argument tillfördes opinionsbildningen mot förslaget.
Oppositionen lyckades genomdriva en minoritetsåterremiss. Däremot var det majoriteten, de fyra skramlande skolslantarna, som formulerade direktiven.
De borde ha varit:
- Utred möjligheterna för mindre skolor att bedriva sin verksamhet på ett tillfredsställande sätt utan de institutioner som idag stöder dem.
- Utred grundligt hur skolpengsystemet kommer att påverka modersmålsundervisningen och hur en fullgod modersmålsundervisning ska kunna garanteras.
- Utred hur nämnderna kan få insyn i, styra och leda skolutvecklingen under de förutsättningar som blir följden av skolpengssystemet.
- Utred vilka möjligheter att påverka och hävda sina krav som de fackliga organisationerna kommer att ha inom det fragmenterade skolpengssystemet.
- Utred modersmålsverksamhetens möjliga finansiering utanför skolpengssystemet så att verksamheten kan upprätthålla sin höga kvalitet.
Men majoriteten skrev inte utred utan använde genomgående ordet ”förtydliga”. Så förringar man verkligheten, samtidigt som man antyder att oppositionen och allmänheten är lite dum.
Medan tjänstemännen (rasande under den lugna ytan) genomför dessa utredningar måste ett omfattande opinionsarbete mot skolpengen bedrivas. Flera kommuner har erfarenhet av skolpengssystemets förödande konsekvenser. Bjud in representanter, anordna offentlig möten.
Gunnar Stensson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)