President Bush fällde nyligen med sitt veto ett lagförslag som syftade till att tio miljoner amerikanska barn skulle få sjukförsäkring. Detta gjorde han trots att åtskilliga av hans åsiktsfränder i det republikanska partiet stött förslaget och trots att opinionsundersökningar visat att en majoritet av det amerikanska folket stöder förslaget. Vetot har också fått utstå stark kritik i amerikanska massmedia. Man kan undra varför presidenten vidtagit en så uppenbart impopulär åtgärd. En förklaring kan vara att han trots allt tror sig ha stöd för sitt handlande av en betydande amerikansk opinion som är negativ till offentligt finansierad välfärd. Bushs åsiktsfränder tycker kanske at privatpersoners allmosor till behövande och kristna församlingars sociala verksamhet skall räcka till för att täcka fattiga människors behov av hjälp.
Det är troligen också vad Bush avsåg när han i sitt invigningstal 2001 talade om compassionate conservatism . Den negativa inställningen till den offentliga sektorn är bara ett uttryck för de reaktionära idéer som kännetecknar den neokonservativa rörelse som fört fram George W. Bush till presidentposten och som lyckades få honom omvald 2004 trots att det då bör ha stått klart vilka grumliga principer han står för. Jag skall försöka beskriva den bild jag fått av denna neokonservativa rörelse som jag i fortsättningen betecknar Rörelsen. Är farhågorna för demokratins överlevnad i USA befogade? Mina källor är huvudsakligen amerikanska massmedia, nätsajter och publikationer under senare år.
Rörelsen - som Paul Krugman kallar movement conservative i sin senaste bok (1) - har sina rötter i fyrtiotalet. Åtskilliga elitistiska intellektuella amerikaner hyste då en djup motvilja mot Roosevelts New Deal med de solidaritets- och jämlikhetsideal som den byggde på. Resultatet av New Deal blev något som med viss rätt kan sägas vara det närmaste ett klasslöst samhälle som historien kan uppvisa. En stor majoritet av folket utgjordes då av en relativt välbärgad medelklass som även innefattade industriarbetare. Jämfört med decennierna i början av seklet fanns det relativt få miljonärer och relativt få fattiga. Den situationen bestod från mitten av fyrtiotalet till mitten av sjuttiotalet. Dessa gynnsamma förhållanden gällde dock bara den vita majoriteten.
Chicago University hade rykte om sig att vara det mest progressiva av de amerikanska universiteten under efterkrigstiden. Paradoxalt nog härrör flera av de idéer som sedan burit upp Rörelsen från just den läroanstalten. Ekonomerna Friedrich von Hayerz och Milton Friedman förberedde sig där länge och grundligt för att sätta stopp för New Deal och ersätta keynesianismen med det som vi nu kallar neoliberal ekonomi. De grundade den ekonomiska Chikagoskolan och som Naomi Klein visat i sin senaste bok (2) handlade det inte bara om att släppa loss marknadskrafterna och befria dem från ”skadligt” inflytande från statliga interventioner utan också om att reformera ”outvecklade” stater genom att först ge en chockbehandling som innebär att man privatiserar offentlig egendom, utplånar befintliga institutioner, skapar arbetslöshet, fattigdom, allmän misär och kaos för att sedan på en tabula rasa bygga upp ett nytt superkapitalistiskt idealsamhälle. Chile fick bli den första försökskaninen.
En annan Chicagoskola grundades av Leo Strauss. Enligt hans esoteriska och elitistiska filosofi skall samhället styras av några få ”vise män” som är de enda som har insikt i de ”sanna” förhållandena. Arbetsmetoderna skall innefatta bruket av noble lies, desinformation och hemlighetsfullhet. Flera av Bushs närmaste medarbetare är straussianer. (Bl a Wolfowitz som sedan han fick sparken från Världsbanken för att ha gynnat sin fästmö på ett otillbörligt sätt, nu har ett välbetalt jobb vid det neokonservativa American Enterprise Institute). Strauss ideologi är klart antidemokratisk vilket man kanske inte kan säga om den ekonomiska Chikagoskolan även om genomförandet av dess ekonomiska system inte utesluter, och ofta kräver, antidemokratiska och våldsamma metoder.
Chicago var förstås inte den enda pesthärden när det gäller neokonservatism. William F. Buckley Jr. gick 1951 med sin bok ”God and Man at Yale” till storms mot sitt universitet p g a dess ”aggressiva sekularisering” och för att fakultetsmedlemmar tilläts undervisa om keynesianism. 1955 grundade han tidskriften National Review som fortfarande är den främsta konservativa tidskriften i USA. Buckley hedrades 1991 av George H.W.Bush med presidentens frihetsmedalj.
En annan av neokonservatismens grand old men var Irving Kristol. Han var till en början socialist och under en tid redaktör för tidskriften Commentary. Han kom emellertid på andra tankar och belönades 2002 för detta av George W. Bush med presidentens frihetsmedalj. Kristol var 1965 med och grundade tidskriften The Public Interest som fronderade mot Lyndon Johnsons Great Society. Commentary blev så småningom huvudsakligen ett språkrör för Israel-lobbyn i Washington.
De neokonservativa idéerna höll sig länge inom den akademiska världens hank och stör. Det var först på 70-talet som det uppstod en rörelse på gräsrotsnivå. Den ekonomiska turbulensen p g a oljeprischockerna gjorde att man kunde börja ifrågasätta den keynesianska ekonomin och New Deal. De neokonservativa utnyttjade kommunistparanoian på många sätt. Man uttalade sitt stöd för ägarna av små och medelstora företag i deras tvister med facken. Man utnyttjade de rasistiska stämningar som vuxit fram som en reaktion på medborgarrättsrörelsens framgångar och lagar mot segregation som stiftades. Dessutom visade det sig att den snabbt växande gruppen evangeliska kristna i stort sett hade samma politiska och ekonomiska prioriteringar som de neokonservativa. Snart kom också Big Business med i bilden.
Förmögna familjer startade och understödde resursstarka konservativa tankesmedjor – American Enterprise Institute, Cato Institute, Heritage Foundation. På det ekonomiska planet fick Rörelsen sitt genombrott när Ronald Reagan 1980 blev vald till president. Reagan satte snabbt ned foten och avskedade 11 000 strejkande flygplatstjänstemän. Facket krossades och under de 27 år som förflutit sedan dess har amerikanska arbetare inte förmått kämpa sig till någon nämnvärd ökning av reallönerna samtidigt som inkomstskillnaderna mellan den rikaste och den fattigaste femtedelen i USA har nått de nivåer som fanns före New Deal.
I nästa nummer: Neokonservatismen och den kristna högern i USA i dag.
Erik Kågström
(2) Naomi Klein 2007 “Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar