Återinför asylrätten!

Landsomfattande protestdag på lördag.
Demonstration från Gustav Adolfs torg i Malmö 13:30

Stoppa utvisningarna!!
Aldrig har det varit så svårt att få asyl i Sverige som idag. Svensk flyktingpolitik är utmärkande för sin omänskliga behandling av nödställda och har satt rekord i antalet anmälningar av FN:s tortyrkommitté. Den omänskliga flyktingpolitiken skriver ut dödsdomar och kan beskrivas som politiska misshandel. Antalet flyktingar i världen har fördubblats de senaste årtiondena. Det beror på krig och diktatur som följs av fattigdom och ökande miljö och svältkatastrofer. Samtidigt stängs gränserna allt mer för flyktingar som tvingas fly. Det är bara en bråkdel som lyckas ta sig till de rikare länderna.
För alla de som efter Flyktingamnestirörelsen 2005 trodde att situationen skulle förbättras har blivit starkt besvikna. Återigen tvingas människor gömma sig för att inte utvisas till länder som Iran, Irak eller Afghanistan. Vad gäller de två senare så menar den nya högerregeringen och Migrationsverket att ingen väpnad konflikt råder i varken Irak eller Afghanistan trotts att det i Irak dör i snitt över 100 personer per dag. På grund av situationen i Afghanistan har UNHCR stoppat 14 utvisningar från Landvetter i Göteborg, men Sverige fortsätter ändå att utvisa dit. Till Iran utvisas människor trots att de dödas i kampen för att få uttrycka sina fri- och rättigheter. Sverige kan inte bortse från dessa omständigheter längre.
En massiv opinion håller nu på att växa fram mot den omänskliga flyktingpolitiken. Runt om i hela landet demonstrerar elever och lärare mot utvisningar av klasskamrater, studenter mot att kurskompisar utvisas. Allt fler inser det omänskliga i den rådande flyktingpolitiken. Asylrörelsen2008 har bildats som ett direkt resultat av att asylrätten idag i praktiken är avskaffad.
Nu krävs det kamp för att göra asylpolitiken human igen. Återinför asylrätten. Anslut dig, eller din organisation redan idag!
Asylrörelsen2008
Kontakta: Robert Olsson, Asylgruppen i Malmö, 070 695 42 88

Chefesten 2008

Kulturtips

LUND QUEER FILM FESTIVAL 2-11/5 2008
För andra året i rad arrangerar Folkets Bio i Lund en filmfestival med hbt-tema. Vi har ju bytt namn också till Lund Queer Film Fest, men upplägget är detsamma.

Läs mer på

Miriam Aïda
Picknickteater på Victoria
9-10 Maj 19.30

Soniquete Flamenco
Eldig flamenco med dans, sång, slagverk, på Jeriko 9 maj
Flogging Molly (US)+ Support Pepper
Mejeriet, Lund 10 Maj
Lars-Erik Larsson 100 år JUBIELUMSKONSERT
söndag den 11 maj kl.18.00 i Åkarp
Leonard Cohen Songs
CD-RELEASE och konsert med Lena Måndotters publikhyllade Cohen-tolkningar på Restaurang SMAK på Malmö Konsthall onsdag 14 maj kl 20.30
Calaisa
på Palladium onsdag 14 Maj
Roffe Wikström
Victoria
Torsdagen den15/5 kl 19.30 - UTSÅLT!
Fredagen den 16/5 kl 19.30 - UTSÅLT!
Lördagen den 17/5 kl 19.30 - EXTRA INSATT!!
Ett litet urval från kulturcentralens digra utbud.
Läs om alla deras begivenheter

EU-öppningar i vänsterpartiet? av Gunnar Sandin

Jag la märke till en sak i Lars Ohlys förstamajtal som kan vara intressant trots att inga politiska kommentatorer (de stora redaktionerna för ju manuset) såvitt jag vet har tagit upp det. Han påpekade att socialdemokraterna genom sin röststyrka i riksdagen har makt att stoppa en ratificering av Lissabonfördraget, och han uppmanade dem att villkora ett godkännande med att Sverige får undantag beträffande arbetsrätten som gör att det inte blir några ändringar i kollektivavtalens status och att lönedumpning omöjliggörs. Visst, men anta att s går med på detta. Kan då vänsterpartiet för egen del rösta nej till fördraget? Ja, säger Ohly själv tillsammans med Josefin Brink och Jonas Sjöstedt i Dagens Nyheter. Men här brister den politiskt-praktiska logiken. Det skulle inte höja vänsterpartiets anseende hos socialdemokraterna, till exempel i en regeringsförhandling, om det inte följde den bibliska principen ”allt vad ni vill att mänskorna ska göra mot er” etc. Därför tolkar åtminstone jag Lars Ohlys utspel som en fingervisning om att vänsterpartiets EU-linje kan vara en smula förhandlingsbar om det skulle knipa.
Jag noterade också att Ohly inte tryckte speciellt hårt på kravet om folkomröstning om fördraget. Han har väl märkt svårigheterna att mobilisera en opinion i frågan.
Ett annat EU-utspel gör Jonas Sjöstedt i veckans Flamman. Nu handlar öppnandet om att vänsterpartiet borde släppa in representanter för andra på sin kandidatlista i EU-valet. Oavsett hur mp-kongressen ställer sej verkar partiet inte längre pålitligt i sin EU-negativism, menar Sjöstedt, och då återstår bara vänsterpartiet om man bortser från junilistan (och sverigedemokraterna som han inte nämner). I det läget tycker han att v borde släppa in EU-kritiska miljöpartister och socialdemokrater på valsedeln. Om man vill kan man i förslaget ana en viss kritik från den erkänt skicklige Sjöstedt av hur vänsterpartiets nuvarande ledamöter i EU-parlamentet sköter sej.
Det skulle vara intressant om hans förslag gick igenom. Utsikterna verkar emellertid mycket små – åtminstone ifall det handlar om placeringar i närheten av valbarhet. Det föreslogs en gång för längesen att den partilöse vänsterekonomen Sven Grassman skulle placeras högt på en Stockholmslista, men trots att Grassmans uppmärksammade kritik av s-regeringen gillades starkt av vänstern kunde han inte tränga undan en trägen arbetare i (v)ingården. Och partiet har blivit slutnare sen dess. Lokala försök att nominera partilösa brukar mötas med förtrytelse.
Men det ska bli ett intressant EU-val. Kommer v att få fler mandat än sd?

Etanolbrev 8 av Erik Kågström

Tal vid Röda Kapellets appellmöte med Vänsterpartiet på Mårtenstorget 19 april

Världen står inför en livsmedelskris. Under 2000-talet har konsumtionen av spannmål alla år utom ett varit större än produktionen. Världens spannmålslager håller på att tömmas. På ett år har priserna på vete och majs fördubblats. Från olika delar av världen strömmar det nu in rapporter om upplopp och protester mot matpriser och brist på mat. Det är ingen tillfällighet att protesterna kommer från de länder som är hemvist för flertalet av de 800 miljoner människorna som svälter, är undernärda och skall klara sig på mindre än en dollar om dagen. De konkurrerar om livsmedel med 800 miljoner bilister varav alltför många nu tror att etanol i tanken skall minska växthuseffekten, vilket inte är sant när det gäller etanol på majs eller vete. Men spannmålsproducenterna är förstås glada för att få ut ett ökande mervärde på sina produkter.
FN:s rapportör för globala livsmedelsfrågor, Jean Ziegler, säger att etanolboomen är ett brott mot mänskligheten. Mycket talar för att han har rätt.
Det finns andra faktorer än etanol som bidragit till spannmålsbrist och prisstegringar. Men vi kan inte hindra kineser från att äta mera kött, vi kan inte hindra att olja till traktorer och transporter blir dyrare, vi kan inte hindra att megastäderna i världen breder ut sig på odlingsbar mark, vi kan inte hindra torkan som lamslagit Australiens veteproduktion, vi kan inte hindra ökenspridningen i världen, vi kan inte hindra att jordens befolkning ökar med 70 miljoner varje år. Men vi kan säga nej till etanol som tillverkats av grödor på mark som hade kunnat användas till livsmedelsproduktion. Det gäller även brasilianska sockerrör som nu breder ut sig på det landets bördigaste jordar och leder till avskogning i Amazonerna. Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand har sagt att hon är stolt när hon tankar sin bil med etanol från Brasilien. Själv är jag är stolt över att jag bara använder etanol som kosttillskott.
Erik Kågström

Tillägg: En väsentlig orsak till livsmedelsbristen i världen är naturligtvis de subventioner och exportstöd som EU och USA tillämpat sedan decennier. Ett skrämmande exempel är Haiti. Detta fattiga land var självförsörjande på ris för tjugofem år sedan. När diktatorn Baby Doc Duvalier kastades ut ur landet (flögs ut av USA) tog han statskassan med sig. Haiti beviljades ett stort lån av IMF. Förutom de vanliga villkoren - privatiseringar och minskade statliga bidrag till sjukvård och undervisning – skulle Haiti också sänka sina tullar på bland annat ris. Landet översvämmades av billigt subventionerat ris från USA och den egna risproduktionen upphörde efter hand helt och hållet. Nu importerar Haiti varje år 240 tusen ton ris från USA. Den 18 april i år tillrättavisade New York Times Haiti: ”Haiti, its agriculture industry in shambles, needs to better feed itself”. Skuldavskrivning kom igång sent för Haiti. Först 2006 kom det landet med på listan. Medan folket svälter betalar Haiti i dag en miljon dollar i veckan i räntor till banker som en gång skapades för att avskaffa fattigdomen i världen.

Valfrihet och besparingar insändare från V

Så lanserar borgerligheten upphandlingen av driften av äldreboenden och grupp-och servicebostäder.
Före valet 2006 sa alla partier att omsorg och vård måste få kosta för att garantera god kvalitet. När grundbemanningen i äldreboendena nu sänks från 0,99 årsarbetare per vårdtagare till 0,80 och personaltätheten i grupp-och serviceboende från 2,15 till1 1,75 så finns ingen risk för försämringar enligt den borgerliga majoriteten.
Det får man säga är en fantastisk slutsats. Den personal som hittills skött dessa uppgifter är alltså förklarad ineffektiv och inkompetent liksom den organisation som svarat för verksamheten d.v.s. vår egen.
Beträffande den omskrivna och utlovade valfriheten är det också en intressant debatt. Vems valfrihet handlar det om? Vårdtagarna? Nej de är inte tillfrågade. Ej heller deras anhöriga. Men de anställda då? Vårdpersonalen som hittills skött verksamheten och som torde vara de som är väl insatta i densamma? Nej, de har inte fått lämna anbud. Den enda valfrihet som funnits är borgarnas val av entreprenör. Så har man också utsett de stora världsomspännande företagen Carema och Attendo Care. Självklart kan dessa lämna billigaste anbud. I Linköping har Carema lämnat anbud på 0 kronor för äldrevården. Där sparar förvaltningen 45 miljoner i år. ”Ett strategiskt beslut. Det kommer att löna sig på sikt” säger Caremas regionchef Gertrud Öjetoft.
Detta är inte valfrihet det är en utveckling mot oligopol.
Saima Jönsson Fahoum (v)
Lars A.Ohlsson (v)

Om åtgärder för att motverka förstörelse av DV

Bilden är lånad från Jönköpings webb,
kanske nåt för Lund?

DV-interpellation

Det finns goda skäl att anta att påverkan av alkoholhaltiga drycker spelar stor roll för förstörelse och nedskräpning i Stadsparken under valborgsmässoafton.

Det förefaller därför egendomligt att regler för alkoholförtäring på allmän plats saknas i Lunds ”Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Lunds kommun”. Om det offentliga rummet utlyses som alkoholfri zon - dvs att alkoholförtäring, vid valborg och kanske också vid en del andra tillfällen, inte tillåts på allmän plats, och om brott mot alkoholfriheten resulterar i kännbara böter skulle sannolikt den genomsnittliga berusningsgraden minska och därmed också förstörelse- och nedskräpningslustan.
Man kan också konstatera att det i ordningsstadgan inte finns något förbud mot nedskräpning på allmän plats. Givetvis kan det diskuteras i vilken utsträckning ett förbud mot nedskräpning har effekt, men ett förbud gör det möjligt för polis att ingripa när så anses påkallat. Det ger också stöd för allmänheten och ordningspersonal att påtala att nedskräpning är olagligt.
För att en alkoholfrihetsföreskrift och förbud med nedskräpning ska ha effekt fordras givetvis att kommunen kan förmå polisen att ingripa mot överträdelser av förbudet.
Våra frågor till kommunalrådet, tillika ordföranden i Tekniska nämnden är därför
är du beredd att verka för att i de lokala ordningsföreskrifterna reglera alkoholförtäring på allmän plats
är du beredd att verka för att i de lokala ordningsföreskrifterna förbjuda nedskräpning på allmän plats
Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

VB citerar VA

Dödligt miljövänligt
Brittiska vapentillverkaren BAE Systems har lanserat miljövänligare vapen. Bland miljönyheterna finns ammunition med mindre bly, bepansrade fordon med minskade koldioxidutsläpp, och reducerad utsläpp i granaterna. Även robotar som skjuts i känsliga maritima miljöer har minskad utsläpp för att skydda känsligt naturliv.

Detta är så vitt red vet första gången VB lånat material från VA (Veckans Affärer). Exemplet ovan är det vansinnigaste som setts på länge men de övriga exemplen går inte av för hackor de heller, följ gärna länken nedan.

Åtta gröna bluffar
Företagens hetsjakt på miljöstämplar har nu fått ett eget begrepp, greenwashing. Eller vad sägs om Lexus klimatvänliga SUV. Här är åtta gröna magplask. Publicerad 2008-05-06 kl 07:50 http://va.se/nyheter/bildspel/2008/05/sex-grona-missar/?picture=5#page-content

Nya tankar om Israel-Palestina av Gunnar Stensson

Salomonisk visdom
Israel fyller sextio år. I anledning av detta arrangerade Palestinagruppen ett seminarium lördagen 26 maj.
Sune Persson från Göteborgs universitet inledde seminariet med att efterlysa salomonisk visdom i hanteringen av Palestinakonflikten.
I den bibliska berättelsen fäller kung Salomo en dom i en rättegång där två kvinnor gör anspråk på samma barn. Eftersom ingen av kvinnorna kan bevisa sin rätt bestämmer Salomo att barnet ska huggas mitt itu så att de får en halva var. Då säger hon som var mor till den ännu levande pojken: ”Herre, ge honom hellre åt henne, döda honom inte”. Då befaller kungen: ”Ge det levande barnet åt kvinnan där. Döda honom inte. Det är hon som är hans mor.”
Berättelsen finns att läsa i Första kungaboken, tredje kapitlet. Brecht lånade in den i sitt drama Den kaukasiska kritcirkeln.

Enstatslösning
Sune Persson, som under årtionden forskat i konflikten, har kommit fram till att enstatslösningen är den enda möjliga. Erfarenheten av sextio års blodiga strider har visat att tvåstatslösningen är omöjlig.
Innan staten Israel bildades fanns en lång tradition av fredlig samlevnad mellan muslimer, judar och kristna i Palestina.
Den av FN beslutade delningsplanen innebar att palestinierna som utgjorde 33 procent av befolkningen fick 7 procent av territoriet.
Arabstaternas motstånd mot en uppdelning av Palestina var ett motstånd mot uppdelningen av landet (försöket att hugga barnet mitt itu).
När FN-beslutet ändå genomdrevs fördrevs 700 000 palestinier. Situationen förvärrades av sexdagarskriget då ytterligare hundratusentals palestinier tvingades fly och Israel ockuperade stora delar av det område som FN tilldelat Palestina. Sedan dess har bosättarrörelsen lagt under sig ytterligare delar av de ockuperade områdena. Att klyva det nu hopplöst fragmenterade landet är idag svårare än någonsin.
Sune Persson påpekade också att definitionen av Israel som en judisk stat inte stämmer med verkligheten. Tjugo procent av befolkningen är muslimer och många är kristna. Dessutom finns en stor andel importerade gästarbetare utan medborgerliga rättigheter.

Tvåstatslösning via EU
Jorge Buzaglio, docent i nationalekonomi och verksam i organisationen Judar för israelisk-palestinsk fred, menade att man genom en dra en gränslinje mellan judar och palestinier skapat en apartheid-situation.
Många av de palestinska flyktingarna kommer aldrig att kunna återvända, men kan kanske kompenserar ekonomiskt, något som flera arabstater förklarat sig beredda att göra.

Efter Bushregimens försvinnande kommer USA få möjlighet att koncentrera sig på att skapa fred i området.
Kanske är en mjuk tvåstatslösning möjlig, utan murar och gränspassager. Den kunde undrlättas genom att både Israel och den palestinska staten erbjöds medlemskap i EU på de villkor för EU-medlemskap som gäller beträffande demokrati, likabehandling, mänskliga rättigheter osv. Därmed skulle det hat, den rasism och diskriminering som existerar i båda länderna så småningom kunna bringas att upphöra.

Varianter av enstatslösning
Den tredje talaren var Nu´man Kanafani från Köpenhamns universitet, avdelningen för internationell ekonomi och politik. Han påpekade att begreppet enstatslösning inte är entydigt utan förekommer i en rad olika varianter, varianter som redan idag existerar i olika delar av världen.
För det första finns naturligtvis den sekulära demokratiska staten. Det är den som de flesta tänker på. Både den socialdemokrati som grundade Israel och al Fatah var sekulära rörelser. Att alltfler sökt sig till fundamentalistiska politiska grupper försvårar denna modell för enstatslösning.
För det andra kan man tänka sig att skapa någon form av binationell stat. Det innebär att innanför en gemensam gräns och inom en gemensam huvudstruktur skapa två parallella samhällsorganisationer, en palestinsk och en judisk. De två folken skulle båda åtnjuta samma fundamentala rättigheter och leva inom samma territorium.

Nya perspektiv och utopier
Alla, inte minst de tre talarna själva, är medvetna om att dessa tankar är utopiska och långt ifrån färdigformulerade. Men alla är också överens om att den lösning som man hittills under sextio år försökt tvinga på folken visat sig omöjlig att förverkliga. Nya tankar måste prövas, nya modeller måste konstrueras.
I historien finns många exempel på att problemlösningar som länge framstod som orealistiska till slut förverkligades eftersom de var nödvändiga.
Seminariet var i högsta grad tankeväckande.
Om jag missförstått eller försummat delar av seminariets tankeinnehåll så finns ju möjlighet att rätta mig och att komplettera och kommentera idéerna här i Veckobladet.
Under nuvarande förhållanden gäller det dock att fortsätta solidaritetsarbetet i Palestinagruppen i Lund och andra organisationer.

Al-Qaida och vägen till 11 september av Gunnar Stensson

Bakgrundsfakta att minnas vid läsningen:
Egyptens förnedring som brittisk koloni under kung Farouk, nederlaget i samband med staten Israels bildande, Nassers maktövertagande 1952, nationaliseringen av Suezkanalen 1956, katastrofen i sexdagarskriget 1967, Yom Kippur-kriget 1973, Egyptens fredsfördrag med Israel 1979, Khomeinis islamiska revolution i Iran 1979, Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan 1979, mordet på president Sadat 1981, Sovjetunionens sammanbrott 1989, Kuwaitkriget 1991 och den förhatliga amerikanska närvaron i Saudiarabien, intill islams heliga stad Mecka.

SÅ FÖDDES AL-QAIDA
”En teori är att USA:s tragedi den 11 september föddes i Egyptens fängelser. Förkämpar för mänskliga rättigheter i Kairo anser att tortyren skapade ett begär efter hämnd, först hos Sayyid Qutb och senare hos hans efterföljare Ayman al-Zawahiri.”
Citatet är hämtat ur Lawrence Wrights bok ”Al-Qaida och vägen till 11 september”, Bonniers 2007. Dess intressantaste del är beskrivningen av den islamiska fundamentalismens framväxt i Egypten. En fast grund lades av Qutb (uttalas kohtab) som var medlem i Muslimska brödraskapet och ledande intellektuell i Egypten.
När Nasser gripit makten 1952 erbjöds han att bli rådgivare åt det Revolutionära kommandorådet. Men Nasser var sekulär nationalist och brukade kalla sig socialist medan Qutb var islamist. Det skar sig snart mellan de båda männen.
Efter ett mordförsök mot Nasser 1954 fängslades Qutb och många andra islamister. Flera hängdes omedelbart. Andra utsattes för svår tortyr. Under den långa fängelsevistelsen skrev Qutb bland annat ett manifest med titeln ”Milstolpar”. Wright jämför dess betydelse med Lenins skrift ”Vad bör göras”.
Efter åratal av umbäranden och svår tortyr dömdes Qutb 1966 till döden. Demonstranter mot dödsdomen fyllde Kairos gator. För att blidka demonstranterna var Nasser villig att benåda Qutb, men Qutb vägrade. Han hängdes 29 augusti 1966.

Arvet efter Qutb
Ayman al-Zawahiri kom från en inflytelserik egyptisk familj och var en stillsam och vänlig ung man. Han utbildade sig till kirurg. Han hörde berättelserna om Qutbs lidanden i fängelset, studerade Qutbs skrifter och blev anhängare till den islamism som Qutb givit sitt liv för.
Zawahiri deltog i det afghanska befrielsekriget mot Sovjetunionen som kirurg för mujaheddin.
Efter Nassers död 1970 blev Sadat Egyptens president. Han ingick 1979 ett fredsfördrag med Israel. Det upprörde hela arabvärlden och i synnerhet jihadisterna i Egypten. Den 6 oktober 1981 mördades han under en stor militärparad (jämför talibanernas överfall på en militärparad i Kabul härom veckan). Hundratals jihadister greps och spärrades in i trånga stenceller i Citadellet, som byggts av Saladin på 1100-talet.
Fångarna utsattes liksom tidigare Qutb för grym tortyr. I den ingick sexuell förnedring och användande av hundar enligt samma metoder som kvinnliga amerikanska soldater tillämpade mot irakiska fångar i Abu Ghraib. Samt naturligtvis elektrisk tortyr. USA utnyttjar fortfarande den egyptiska tortyrtraditionen, och som vi minns skickade svenska Säpo i samarbete med CIA-agenter två egyptiska män till Kairo.
Jag minns ett tv-inslag från rättegångens inledning den 4 eller 5 december 1982 då 300 fångar visades upp i burar. Plötsligt framträder en av dem. Det är Zawahiri. Han säger: ”Vi är här – den verkliga islamiska fronten och den verkliga oppositionen mot sionismen, kommunismen och imperialismen.”
Zawahri kunde inte motstå tortyren utan angav flera av sina kamrater varpå han släpptes 1984. Tortyren präglade honom så att han resten av sitt liv utstrålade stor misstänksamhet och en överväldigande hämndtörst. Många av fångarna berättade att de efter tortyren fått visioner av änglar och av det rättvisa islamiska samhället. (Sigurd Hoel, den norske författaren, berättar i ”Möte vid milstolpen” om liknande effekter på fångar som utsattes för nazistisk tortyr).

Usama bin Ladin
Fadern till Usama var en fattig saudisk analfabet som genom att bygga vägar, oljeanläggningar, moskéer och bostadsområden kom att bli en av Saudiarabiens rikaste och mest inflytelserika män.
Själv var Usama en tystlåten islamist som studerade Koranen och Qutbs manifest ”Milstolpar”. Liksom fadern var han också en effektiv vägbyggare, vilket han bland annat visade i Afghanistan, där hans vägbyggen blev viktiga i kampen mot Sovjetunionen och hans befästningsanläggningar i bergsgrottorna trotsade både ryssar och amerikaner. Under kriget mot Sovjetunionen levde han tidvis i Peshawar där han besökte sjukhusen med sårade mujaheddin-kämpar. Han blev populär för sin rikedom och generositet.
I Afghanistan bildade han en egen stridsgrupp med islamister från Saudiarabien och Egypten. Han deltog i några häftiga strider mot överlägsna sovjetiska förband men hans arabiska brigad var på det stora hela av liten militär betydelse. Den stora insatsen var vägbyggena och befästningarna.
1986 kom Zawahiri till Peshawar och öppnade en praktik på ett Röda Halvmånen-sjukhus, vars personal dominerades av medlemmar i Muslimska brödraskapet.
När Sovjetunionen 1988 började dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan hade Zawahiri och bin Ladin börjat bygga en organisation som de kallade ”Basen”, al-Qaida. Kampen skulle fortsätta till sista andetaget eller tills den islamiska staten var grundad. Ett geografiskt stort område mättes upp. Det omfattade de södra sovjetrepublikerna, Bosnien, Filippinerna, Kashmir, Centralasien, Somalia, Eritrea och Spanien, hela det område som en gång utgjorde det stora islamiska imperiet.

Vi vet vad som hände sedan
Jag slutar min framställning här. Wright ger en detaljerad redogörelse för attentat, konflikter och rader av påfrestningar av olika slag inom al-Qaida.
USA var efter Sovjetunionens fall den enda supermakten. Amerikanska trupper fick i samband med Kuwaitkriget baser i Saudiarabien. För bin Ladin var det ett helgerån.
Bin Ladins förmögenhet som varit viktig under al Qaidas uppbyggnad gick förlorad. Man får intrycket att organsationen höll på att bli en perifer, skör och ineffektiv, trots ett par framgångsrika attentat. Men under ytan växer planerna på angreppet mot World Trade Center fram.
Al-Qaida är en bisak i historien, men en bisak som kom att förändra verkligheten. Man påminns om studenten Princip som genom mordet i Sarajevo utlöste första världskriget.
Mindre intressant i mina ögon är skildringen av händelseutvecklingen på den amerikanska sidan. Både CIA och FBI hade tidigt mängder av material om bin Ladin och al-Qaida. De hade var för sig koll på flera av de piloter som genomförde 9/11. Men de var extremt byråkratiska och motarbetade varandra som ett par klumpiga kunskapsdinosaurier fullproppade med oändliga mängder av osorterad information.
Det är emellertid denna del av historien som intresserat de amerikanska läsarna mest. De är fascinerade av inkompetensen i underrättelseorganen och insikten att 9/11 mycket väl kunde ha undvikits. Det påminner om den svenska polisens tafflighet i Engla-fallet.
Engla mördades och 9/11 blev verklighet. Katastrofen fick ett bestämmande inflytande på global politik och maktkamp under hela den förflutna delen av 2000-talet.

Falnad glöd av Sten H

Den 3 maj, dvs i lördags, var det precis fyrtio år sen tennismatchen mellan Sverige och Sydrhodesia stoppades i Båstad. Vi var några från Lund som for upp till Båstad för att fira jubiléet och satte upp en minnesskylt Det blev en fin liten ceremoni: utomordentliga tal av Bo Lindblom (återges nedan) och Herman Schmid, musik av en grupp ur Röda Kapellet. Vi var väl så där tjugofem Båstadbor och tillresta..
Varför gjorde vi så, var det en nostalgitripp för överlevande 68-or? Nej, faktiskt inte. Jag tror att det handlar om stolthet, om behovet att säga att vi hade rätt och att inte bara ta skit. Det saknades förvisso inte missriktade och misslyckade aktioner 1968 (kårhusockupationen!) men Båstaddemonstrationerna var en framgång: vi lyckades stoppa matchen och ingen påstår längre att idrott saknar relationer till politik.

En backlash mot vänstern
Det pågår sedan länge en väldig backlash mot vänstern: vi är eller var diktaturkramare som snarast borde klä oss i säck och aska och ångra våra ställningstaganden. Jo, vi sa och gjorde en del dumheter, det är inte det. Men vi hade rätt om Vietnam, vi hade rätt om Chile och Nicaragua, vi hade rätt om Jugoslavien, om Israel, om Sydafrika, vi hade rätt om Irak. Och vi var inte en pöbel som drog fram genom Båstads gator.
Jag skulle fylla trettio år den gången, hade familj och var aktiv socialdemokrat. Alltså inte precis den sortens huligan tidningarna utmålade oss som. Jag for till Båstad med några kompisar därför att jag tyckte att jag måste, jag kunde inte sitta hemma medan Wallenberg triumferade. Jag var rädd när vi satt vid grinden, särskilt när poliserna började släpa bort folk och en motorcykelpolis gjorde utfall mot oss genom att dra på in emot oss sittande. Jag var lättad när det sades att vi kunde gå därför att matchen var inställd sedan andra och djärvare kamrater hade kastat ägg på planen

En första spik i kistan
För mig blev Båstad en första spik i kistan. Jag var född socialdemokrat och anhängare till Tage Erlanders starka samhälle och nu utsattes jag för detta starka samhälle av dess motorcykelpoliser. Senare upplevelser i Vietnamdemonstrationer och avslöjandet av IB gjorde att det inte var möjligt för mig längre att kalla mig socialdemokrat. Jag kan så här i efterhand beklaga att det blev så. Vi var ju många som stöttes bort från socialdemokratin dessa år och därmed från samhällsinflytande. 68, vad som nu innefattas i det, var ett politiskt misslyckade, vilket märktes allt tydligare under 70-talets gång. Socialt och kulturellt var det däremot framgångsrikt och har färgat vårt hela vårt sätt att leva. Dess idéer och organisationsformer har nått en bred spridning, t.ex. i den kvinnorörelse och den miljörörelse som föddes då. Fackföreningsrörelsen radikaliserades, med tidsfördröjning, men ändå med vinster som MBL Dessvärre väckte vi också våra motståndare som med sin bedövande ekonomiska och mediamässiga styrka sedan länge har övertaget i striden om samhället.
Historieskrivning är aldrig bara en fråga om vad som faktiskt hände. Makten över historien är också en makten över nuet och ibland också framtiden. Nyhetsredaktionen på Sydsvenskan fullföljde en lång högertradition när man på första sidan i söndags publicerade en bild där man på långt avstånd ser ett patetiskt litet gäng som spelar på gatan utanför Tennisförbundets pampiga anläggning. Rubriken löd ”Glöden från 68 har falnat”. För all del, glöd om det nu var en sådan, tenderar att falna på fyrtio år. Men vi ångrar nog inget.

Fyrtio år efteråt av Bo Lindblom

Det mesta som hände i Båstad för 40 år sedan var ganska lätt att förutse. Det var ingen överraskning att Tennisförbundet drev igenom att matchen skulle spelas och att det skulle ske i Båstad. Det var rätt naturligt att en del Båstadbor inte gillade det beslutet och tyckte att kommunen kunde ha tillfrågats, och att många var negativa till den väntade demonstrationen. Det stod tidigt klart att det skulle bli en demonstration med tillresta representanter för de politiska ungdomsförbunden utom moderaterna, samt ett ovisst antal studenter från Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund. Det var ofrånkomligt att det skulle bli en konfrontation mellan polisen och de demonstranter som hade bestämt sig för att blockera grindarna. Eftersom tennis är en ganska känslig sport som i avgörande lägen kräver största möjliga tystnad var det inte heller någon överraskning att man tvingades inställa matchen.

Nej, det enda som var förvånande och oväntat, ja egentligen alldeles häpnadsväckande, det var att närvarande representanter för svenska massmedier med några få undantag visade sig totalt oförmögna att någorlunda sakligt beskriva vad som faktiskt hände. TV, radio och tidningar fylldes av upphetsade rapporter om beväpnade horder som hade försökt storma tennisstadion, demonstranterna skildrades som smutsiga, långhåriga och drogpåverkade ligister. Radions legendariske Sven Jerring berättade att han inte sett något värre sedan han 50 år tidigare hade råkat bli vittne till ryska revolutionen i Sankt Petersburg.

Och ingenting av det här var sant. Foton och filmbilder visade en sittdemonstration som häftigt angreps av ängsliga och förvirrade poliser. När det till slut blev rättegångar återstod bara fem fall. Antony Engurube från Nigeria hade kastat en sten som träffade örat på en brandman från Båstad. Rebecka Olsson hade sprungit in på tennisplanen och gjort motstånd mot de fyra poliser som grep henne. Klas Hellborg från Lund hade skurit av den brandslang som användes för att försöka driva bort de sittande demonstranterna vid norra grinden. Mouna Diallo från Senegal fick käkbenet knäckt av ett batongslag och föll till marken där hon hittade en trätoffel. Hon tog sig upp och innan hon svimmade igen slog hon polismannen i ansiktet med trätoffeln. En annan polisman hade träffats på låret av ett okokt ägg.

Några av oss som av olika skäl inte deltog i demonstrationen ägnade sommaren åt att försöka reda ut vad som hänt. Det ledde bland annat till att vi åtta månader senare bildade de två första Amnestygrupperna i Halland. Vi hoppades att vi med fredliga medel och utan konfrontationer med svensk polis skulle kunna medverka till att bekämpa förtrycket i olika länder. I min egen grupp i Laholm tilldelades vi tre fall – en fängslad fackföreningsledare i Spanien, en kolgruvearbetare som försökt fly från Östtyskland och en oppositionell mekaniker som satt i fånglägret Gonakudzingwa i Rhodesia. Vi lyckades bra med alla tre fallen. Under flera år drev vi ett projekt med så kallade skoladoptioner där svenska familjer betalade skolavgifter för politiska fångars barn i Rhodesia. Numera är Zimbabwe på nytt ett problemområde i arbetet för mänskliga rättigheter, sedan Robert Mugabe har blivit alldeles maktgalen på gamla dar.

Jag har under den senaste månaden roat mig med att på Google leta upp hur det har gått för de här påstått vildsinta, skäggiga och smutsiga våldsverkarna från den 3 maj 1968. Genomgående tycks de ha klarat sig bra. De har tagit sina examina, fått viktiga uppgifter i samhället, bidragit till folkhemmets utveckling. Det enda möjliga undantaget är den genomsnälle anarkisten Klas Hellborg, han som vid återsamlingen utanför Stiftsgården försökte få demonstranterna att gå tillbaka ner till tennisstadion för att städa efter sig. Han fick det motigt och är enligt uppgift död sedan flera år. Vad massmedierna och tennisförbundet möjligen lärde sig av sitt skandalösa misslyckande kan man diskutera, men det finns det inte utrymme för här och nu. Vi får nöja oss med att konstatera att Båstad -68 för många blev en vattendelare i svensk politik, som tydligt visade att idrott och politik och mäktiga affärsintressen i allra högsta grad hör ihop. Och snart kommer det att bekräftas än en gång, och nu i Beijing av alla platser!
Bo Lindblom
2008-05-03

Bara plakatpolitik? av Göran Persson

Under de nyss avhållna manifestationerna på 1 maj har den politiska oppositionen (läs v och sap) försökt visa att det finns ett alternativ till den borgerliga regeringspolitiken.
Det för mig viktigaste i Lars Ohlys tal under v:s samling på Stortorget var påminnelsen om att oppositionen inte alltid är bara det utan i vissa viktiga frågor även har makt. Sap, mp och v har tillräcklig styrka att stoppa ratificeringen av Lissabonfördraget i riksdagen. V vill det säkert och troligen vill väl fortfarande mp det. Men vad vill s?
Det har talats mycket om hur man skall formera sig inför nästa val, gemensamt valmanifest eller inte har diskuterats. Nu är det dags att diskutera om det överhuvudtaget finns något att formera. Det skall till en mycket viktig fråga för att säga kategoriskt nej till att medverka i eller ens stödja en regering där Socialdemokraterna ingår efter nästa val. Här finns den; om s inte medverkar till att stoppa Lissabonfördraget och på detta och alla andra möjliga sätt inklusive utträde bekämpar hotet mot kollektivavtalen så måste man betrakta s som lika mycket politisk fiende som de borgerliga partierna.
Att i opposition värna om både det ena och det andra men låta bli att göra något när man har chansen förtjänar bara förakt.
Politikerförakt är inte alltid orättvist!
Göran Persson

PS
Visst röstade jag ja till EU på sin tid och är fortfarande övertygad om att även Marx hade gjort det. Men någon måtta får det vara, vad som helst kan inte accepteras bara för att få tyskar och fransmän att låta bli att slå ihjäl varandra.
I sakfrågan hänvisar jag till det uttalande som antogs av Lunds sektion 14 av Byggnads. Uttalandet kan läsas nedan.

Säg nej till Lissabonfördraget uttalande av Byggnads Södra Skåne

Lavalmålet EG-domstolens besked i det s.k. Lavalmålet är ett av de allvarligaste hoten mot den svenska fackföreningsrörelsen sedan början av 1900-talet. Fackföreningar far, enligt domstolen, inte använda stridsåtgärder för att få till stånd hela innehållet i ett kollektivavtal, utan endast minimimvåerna. Strejkrätten underordnas den fria rörligheten av tjänster och det blir fritt fram för utländska kollektivavtal i Sverige.

Historik Lavalmålet har sin upprinnelse i att Vaxholms kommun för fyra år sedan lade ut uppdraget att bygga om en skola på det lettiska företaget Laval un Partneri. Företaget hade vid tidigare projekt i Sverige haft avtal med Byggnads och förhandlingarna var därför inledningsvis rutinartade. Men när två advokater, trädde in i bilden bröt förhandlingarna samman. De visade upp ett nyligen tecknat lettiskt avtal och hävdade att detta gällde i Sverige. Konflikten, som skulle leda till att företaget gick i konkurs och att hela den svenska modellen hamnade under EU-juristernas lupp, var därmed ett faktum. Frågan drogs till arbetsdomstolen som inte var säker på hur EG-rätten skulle tolkas och begärde ett förhandsutlåtande från EG-domstolen.
De flesta svenska bedömare trodde att Byggnads skulle frias. Om inte, varnade LO-ledningen, kunde det svenska EU-medlemskapet komma att omprövas.

Domen I slutet av förra året slog därför domen i Laval-målet ned som en bomb. Domstolen går längre än vad som tidigare betraktats som det värsta scenariot. Den förklarar att den svenska utstationeringslagen inte är förenlig med EG-rätten och ifrågasätter det svenska kollektivavtalssystemet. Domstolen konstaterar att de svenska kollektivavtalen har så hög täckningsgrad på arbetsplatserna i Sverige att det skulle kunna motsvara en lagstiftad allmängiltigförklaring. Men de svenska kollektivavtalen går utöver den “hårda kärnan” i EG-direktivet och behöver därför inte tillämpas av utstationerande företag.
Vad det gäller löner har Sverige inte utnyttjat möjligheten till lagstiftade minimilöner. 1 alla andra frågor i den “hårda kärnan” i EG-direktivet har Sverige lagstiftning. Därför leder det inte till social dumpning att utländska företag tillämpar utländska kollektivavtal i Sverige utan det är fritt fram enligt EG-domstolen.

Byggavtalet får underkänt av EG-domstolen. Huvudlöneformen är ackord och ett bygge startar med en förhandling av löneformen. Att kräva förhandlingar med arbetsgivaren för att komma fram till en lönenivå accepteras inte av domstolen.

Svensk lagstiftning Den svenska Lex Britannia, som ger fackföreningarna rätt att kräva svenska kollektivavtal, även om det redan finns utländska avtal är i strid med EG-rätten skriver domstolen.

Likabehandling av svenska och utländska arbetare betraktar EG-domstolen som diskriminering av utländska företag! Det visar återigen att EU: s lagstiftning gynnar arbetsgivarparten. Fri rörlighet är viktigare än strejkrätten. På denna punkt är domen mycket långtgående. Arbetsrätten, sociala rättigheter, ja till och med yttrande- och mötesfrihet, är inte, enligt domstolen, några absoluta rättigheter eller friheter, som är oberoende av gemenskapsratten. Så underordnas det som fram tills nu varit självklara sociala rättigheter i Sverige marknadens norm.

Lissahonfördraget gör stadgan om de mänskliga rättigheterna “bindande”. Det har vilselett många att tro att Laval-domen varit omöjlig om Lissabonfördraget varit på plats. Men EG-domstolen har redan tagit hänsyn till Lissabonfördraget i domen. EG-domstolen skriver att trots att hänsyn skall tas till Stadgan så gäller “att de grundläggande rättigheterna, dvs yttrande- och mötesfriheten respektive skyddet för mänsklig värdighet, undgår inte rillämpningsområdet för bestämmelserna i fördraget“.
För att ytterligare poängtera EU-rättens överhöghet står i Förklaring 29 i Lissabonfördraget “... Stadgan, ... ändrar inte de befogenheter och uppgifter som fastställts genom fördragen”.

Ratificeras Lissabonfördraget av Sveriges Riksdag godkänner Sverige Laval-domen och konsekvenserna den får på svensk arbetsmarknad eftersom EG-domstolen redan tagit hänsyn till Lissabonfördraget i domen.
Enda möjligheten att undanröja EG-domstolens beslut är att säg nej till Lissabonfördraget och kräva förändringar i fördragstexten. Det är inte rimligt att några oavsättbara domare i EU skall få avgöra spelreglerna på svensk arbetsmarknad.

Byggnads säger nej till Lissabonfördraget.

Byggnads kräver förändringar i fördragstexten.

Ovanstående uttalande togs vid sektionsmötet i
Lunds Sektion 14 Byggnads Södra Skåne den 17 april 2008.
Clas Fleming (sektionsordförande)