Det mesta som hände i Båstad för 40 år sedan var ganska lätt att förutse. Det var ingen överraskning att Tennisförbundet drev igenom att matchen skulle spelas och att det skulle ske i Båstad. Det var rätt naturligt att en del Båstadbor inte gillade det beslutet och tyckte att kommunen kunde ha tillfrågats, och att många var negativa till den väntade demonstrationen. Det stod tidigt klart att det skulle bli en demonstration med tillresta representanter för de politiska ungdomsförbunden utom moderaterna, samt ett ovisst antal studenter från Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund. Det var ofrånkomligt att det skulle bli en konfrontation mellan polisen och de demonstranter som hade bestämt sig för att blockera grindarna. Eftersom tennis är en ganska känslig sport som i avgörande lägen kräver största möjliga tystnad var det inte heller någon överraskning att man tvingades inställa matchen.
Nej, det enda som var förvånande och oväntat, ja egentligen alldeles häpnadsväckande, det var att närvarande representanter för svenska massmedier med några få undantag visade sig totalt oförmögna att någorlunda sakligt beskriva vad som faktiskt hände. TV, radio och tidningar fylldes av upphetsade rapporter om beväpnade horder som hade försökt storma tennisstadion, demonstranterna skildrades som smutsiga, långhåriga och drogpåverkade ligister. Radions legendariske Sven Jerring berättade att han inte sett något värre sedan han 50 år tidigare hade råkat bli vittne till ryska revolutionen i Sankt Petersburg.
Och ingenting av det här var sant. Foton och filmbilder visade en sittdemonstration som häftigt angreps av ängsliga och förvirrade poliser. När det till slut blev rättegångar återstod bara fem fall. Antony Engurube från Nigeria hade kastat en sten som träffade örat på en brandman från Båstad. Rebecka Olsson hade sprungit in på tennisplanen och gjort motstånd mot de fyra poliser som grep henne. Klas Hellborg från Lund hade skurit av den brandslang som användes för att försöka driva bort de sittande demonstranterna vid norra grinden. Mouna Diallo från Senegal fick käkbenet knäckt av ett batongslag och föll till marken där hon hittade en trätoffel. Hon tog sig upp och innan hon svimmade igen slog hon polismannen i ansiktet med trätoffeln. En annan polisman hade träffats på låret av ett okokt ägg.
Några av oss som av olika skäl inte deltog i demonstrationen ägnade sommaren åt att försöka reda ut vad som hänt. Det ledde bland annat till att vi åtta månader senare bildade de två första Amnestygrupperna i Halland. Vi hoppades att vi med fredliga medel och utan konfrontationer med svensk polis skulle kunna medverka till att bekämpa förtrycket i olika länder. I min egen grupp i Laholm tilldelades vi tre fall – en fängslad fackföreningsledare i Spanien, en kolgruvearbetare som försökt fly från Östtyskland och en oppositionell mekaniker som satt i fånglägret Gonakudzingwa i Rhodesia. Vi lyckades bra med alla tre fallen. Under flera år drev vi ett projekt med så kallade skoladoptioner där svenska familjer betalade skolavgifter för politiska fångars barn i Rhodesia. Numera är Zimbabwe på nytt ett problemområde i arbetet för mänskliga rättigheter, sedan Robert Mugabe har blivit alldeles maktgalen på gamla dar.
Jag har under den senaste månaden roat mig med att på Google leta upp hur det har gått för de här påstått vildsinta, skäggiga och smutsiga våldsverkarna från den 3 maj 1968. Genomgående tycks de ha klarat sig bra. De har tagit sina examina, fått viktiga uppgifter i samhället, bidragit till folkhemmets utveckling. Det enda möjliga undantaget är den genomsnälle anarkisten Klas Hellborg, han som vid återsamlingen utanför Stiftsgården försökte få demonstranterna att gå tillbaka ner till tennisstadion för att städa efter sig. Han fick det motigt och är enligt uppgift död sedan flera år. Vad massmedierna och tennisförbundet möjligen lärde sig av sitt skandalösa misslyckande kan man diskutera, men det finns det inte utrymme för här och nu. Vi får nöja oss med att konstatera att Båstad -68 för många blev en vattendelare i svensk politik, som tydligt visade att idrott och politik och mäktiga affärsintressen i allra högsta grad hör ihop. Och snart kommer det att bekräftas än en gång, och nu i Beijing av alla platser!
Bo Lindblom
2008-05-03
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar