Vi upplever nu när vintern närmar sig allt intensivare romernas
situation som ett akut humanitärt och socialt problem för Lunds
invånare och kommunledning.
Situationen är på många sätt ny. Romerna, de så kallade
EU-flyktingarna, har kvar sina familjer i Rumänien, får bara vistas här
tre månader åt gången, saknar arbete och talar inte svenska. De har
oftast inga planer på att flytta hit permanent.
Bristen på rimliga lösningar, i Sverige och Rumänien, skapar en
frustration som kan leda till främlingsfientliga stämningar.
Det är inte första gången Lund ställs inför liknande
situationer. De förekom flera gånger i samband med båda världskrigen.
Då var lundabornas attityd generös och välvillig.
Under 1800-talets industrialisering var rörligheten stor bland
arbetare och hantverkare. Den socialdemokratiske pionjären August Palm
arbetade både i Tyskland och Danmark innan han 1880 återvände till
Malmö och spred de socialistiska tankar han tillägnat sig.
1800-talets tre sista decennier var en tid då Lund sakta och inte
utan svårigheter integrerade en stor grupp flyktingar som etniskt och
kulturellt på många sätt var annorlunda än den tidens skåningar och
lundabor: de ryska judarna.
På sidan 31 i tredje delen av Lunds historia (2012) berättar
Sverker Oredsson om denna process som alltså slutligen blev en
framgång, trots fördomar och sociala problem. Vi refererar och citerar
ur Oredssons framställning.
Tsarrysslands antisemitiska pogromer på¨1870-talet
hade tvingat fattiga judar att fly till Sverige, bland annat från
nuvarande Litauen. Många kom att slå sig ner i Skåne och Lund. De var
knappast välkomna.
”Flera (företrädesvis av mosaisk trosbekännelse) kunna anses som
sådana av vilkas inflyttning landet ingalunda kan vänta någon båtnad.
Dessa äro i torftiga ekonomiska omständigheter och utmärka sig ofta för
allt annat än ordning, redbarhet, laglydnad och fridsamhet. Då de
därjämte hava riklig avkomma, bör för fattigvårdssamhällena väntas för
deras skull en ej obetydlig börda”, skrev landshövding Gotthard
Wachtmeister 1881.
I Lund bosatte de sig i den stadsdel som kom att kallas Nöden
eller Judéen. Det innebar att Lund fick vad som på jiddisch kallas en
shtetl, en liten judisk stad, den enda i Sverige. Så småningom fick de
en synagoga. De försörjde sig ofta genom gårdfarihandel och var illa
sedda bland bofasta handelsmän.
”Dock var det så att de som bodde nära judarna inte hade någon aversion mot dem”, skriver Oredsson.
De judiska invandrarna kom snart att utmärka sig för samma
ordning, redbarhet, laglydnad och fridsamhet som de flesta andra
lundabor. De blev förvisso till båtnad för Lund.
Fattigdomen var utbredd i Nöden (liksom i hela
Sverige) långt fram på 1900-talet, troligen ända till efter andra
världskriget, enligt min mor som arbetade i ett barnhem på Stora
Tvärgatan på 1920-talet.
Många studenter bodde billigt i de gamla kåkarna på 1960- och
70-tal. Nu har flera av de ursprungliga husen rivits och ersatts av
moderna - och dyra - bostäder. Andra har renoverats.
Veckobladet återkommer till den tid då dessa offer för rysk
antisemitism integrerades i Lund och fick chansen till ett nytt liv.
Alla bidrag för att belysa perioden är välkomna.