1 september av Karin S

Den trötta busken
viftar höstslött med vinden.
Löv! Tyng mig inte!

Lund är inte Malmö av Gunnar Stensson

Daniel Pettersson, Anders Almgrens politiska sekreterare, flyttar till Uppsala där han fått jobbet som stabschef för socialdemokraterna i Uppsala läns landsting.
   Det är två år sedan S, V, MP och F! arrangerade den av DV finansierade Maktskiftesfestivalen på Gröningen i stadsparken.
   Daniel Petterssons insatser för att få evenemanget i hamn var intelligenta och kreativa. Han var en rolig samarbetspartner.
   Men Lund är inte Malmö. På Malmö-festivalen för ett par veckor sedan samlades 20 000 för att lyssna på Silvana Imam. I Lund kom knappt tusen. Studenterna ägnade väl terminsstarten åt trams och fylla bakom nationernas lyckta dörrar.
   Anders Almgren saknar säkert Daniel Pettersson. Det gör vi med.

Nato-utredningen av Gunnar Stensson

Det är mycket enkelt. Inget hot mot Sverige föreligger. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle inte göra oss säkrare eller militärt starkare. Däremot skulle det låsa våra ställningstaganden. Det skulle binda Sverige vid försvarsalliansens beslut. Det skulle provocera Ryssland att stärka sin beredskap. Att Sverige står utanför Nato utgör ett mått av osäkerhet.
   Detta mått av osäkerhet innebär handlingsfrihet för svensk utrikes- och försvarspolitik. Den handlingsfriheten måste vi bevara. Nej till Nato-medlemskap!

Lund Comedy Festival och vi på Klorran av Gunnar Stensson

Sara Martelius skriver i gratistidningen Hallå:
”Måns slår huvudet på spiken efter att gensvaret uteblivit på hans fråga om någon från publiken är från ”Klorran” (Klostergården): ”Nej, biljetterna är ju ganska dyra”.
   Man kan tänka sig publikens självgoda flabb.
   Sara önskar att vi skulle få ta del av något ur evenemanget gratis. Men vi skulle nog ändå inte trivas i Måns unkna lilla bubbla.

USA 1941 och 2016 av Gunnar Stensson

James Ellroy, Perfidia, Modernista 2016
Perfidia är ett begrepp som betyder trolöshet, förrädiskhet, falskhet. Det är också en låt som Glenn Millers orkester spelade på 1940-talet. 
   Ellroys roman skildrar Los Angeles vid tiden för det japanska anfallet mot Pearl Harbour i december 1941. USA hamnar i krig. En orgie av upphetsning, hat, rasförföljelse och vinningslystnad följer. Nationalistiska, nazistiska, antisemitiska och fascistiska organisationer mördar medlemmar ur den stora japanska minoriteten. Polis och gangstergäng samarbetar med korrumperade politiker för att berika sig på japanernas bekostnad. Aningslösa filmstjärnor förlorar sig i knark, alkohol, sex och lyx. Armén värvar frivilliga. Japanska ubåtar gör strandhugg längs Kaliforniens stränder. Rättslösa mexikanska gästarbetare slavar i plantagerna.
   Ellroys blixtsnabba språk kräver intensiv uppmärksamhet av läsaren. En rad kända personer är inblandade som filmbolaget Columbias chef Harry Cohn, FBI-chefen J Edgar Hoover, Mussolinianhängaren Joseph Kennedy, far till den unge John F Kennedy, Eleanor Roosevelt och filmstjärnor som Bette Davis, Bob Hope, Gloria Swansson och sångaren Paul Robesson.
   En drivande roll har den sympatiske psykopaten överkonstapel Dudley Smith som påverkad av droger och alkohol under juldagarna både hinner bli Bette Davis älskare och ta livet av ett stort antal personer. Själv fäste jag mig vid den tuffa 21-åringen Kay Lake som för dagbok för att begripa vad som händer.
   Själv var jag i Skåne vid den tid då romanen utspelar sig och fick en ubåt som sprängde ett lastfartyg i julklapp.
   Ellroy har skrivit en historisk roman. Men han har skrivit den nu. Nu när Donald Trump och Hillary Clinton står mitt i sin groteska valkamp, när amerikansk polis varje vecka skjuter en eller flera svarta, när organisationen ”Black lives matter” växer sig stark, när 500 mord begåtts enbart i Chicago i år (SDS 8/9), när vapenlobbyn dominerar politiken, när hemmafruar och skolpojkar bär revolvrar, när den enda procenten äger halva förmögenheten.
   Perfidia handlar självklart om dagens USA.

Tre svenska delegater på Women’s Boat to Gaza

 

PRESSMEDDELANDE: 2016-09-06 16:46

På Women´s Boat to Gaza (WBG), som avseglar från Barcelona i nästa vecka (14/9), kommer tre svenska människorättsaktivister finnas ombord på de olika etapperna:
 • Malin Björk
 • Paulina de los Reyes
 • Jeannette Escanilla

Malin Björk arbetar sedan 2014 som Europaparlamentariker för Vänsterpartiet. Kvinnors och flyktingars rättigheter hör till hennes främsta politiska frågor. Tidigare har Malin bland annat arbetat för intresseorganisationen European Women´s Lobby. Hon är också en stark förkämpe för HBTQ-frågor.

Paulina de los Reyes är professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet och ordförande för Svenska Föreningen för genusvetenskap. Hennes huvudsakliga forskningsområden är postkolonial feminism, kritisk rasteori och arbetslivsstudier. Som före detta politisk flykting undan den chilenska diktaturen, har Paulina lång erfarenhet av solidaritetsarbete och MR-aktivism:
   - Efter nio år av belägring är det viktigare än någonsin att visa vår solidaritet med folket på Gazaremsan och att sätta press för att få ett slut på den omänskliga blockad som gett så mycket lidande åt befolkningen. Som forskare vet jag hur särskilt sårbara kvinnor är under krigsförhållanden. Som aktivist har jag inspirerats av de palestinska kvinnornas förmåga att göra motstånd. Som människa kan jag inte förbli passiv när Gazaborna hålls instängda och isolerade.

Jeannatte Escanilla är ledamot (v) i Uppsala läns landstingsfullmäktige och vice ordförande i beredning för barn och unga. Hon är också första ersättare till Riksdagen. 2012 seglade hon med Ship to Gazas Estelle från Visby till Stockholm. Jeannette kommer att vara ombord under den sista sträckan fram till Gaza:
   - Jag är glad över möjligheten att segla med Women's Boat to Gaza. För mig är det viktigt att i handling få visa den internationella solidaritet som Gaza så väl behöver. Det är kvinnor och barn som drabbas allra värst av blockaden. Tillsammans kan vi bryta blockaden!
Women´s Boat to Gaza är den nya aktionen från Ship to Gaza och Freedom Flotilla. Såväl besättning, delegater, aktivister som media på de två båtarna består av kvinnor från världens alla hörn. Båtarna avseglar från Barcelona 14 september och beräknas anlöpa Gaza några veckor senare.

Då började den globala uppvärmningen av Gunnar Stensson

Andreas Malm
Fossil Capital – the rise of steam power and the roots of global warming.
Verso 2015

Jag minns en föreläsning av Andreas Malm i Smålands nation för några år sedan. Hans bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent” hade just kommit ut. Den slitna föreläsningssalen, som jag själv använt på 1970-talet, var proppfull. Det var i samband med det fasansfulla klimatfiaskot i Köpenhamn. Föreläsningen var lysande.
   Naomi Klein hänvisar till Andreas Malm som internationellt respekterad auktoritet i sin bok ”Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet”. I Lund är han utanför vänsterkretsarna mindre känd, även om  John Weman ägnade honom en insiktsfull recension i Sydsvenskan 30 mars i år.
   Fossil Capital är ett lysande exempel på ekonomisk historia.
   Vi är alla indoktrinerade i föreställningen om den tekniska utvecklingen som en rationell och god kraft bortom mänsklig kontroll, en oberoende kraft som  inte  kunde utvecklats på annat sätt än så som den faktiskt har gjort.. Andreas Malm visar utvecklingen kunde ha blivit en annan.
   Vi har fått lära oss att Watts ångmaskin var industrialismens motor. Andreas Malm visar att vattenkraften på 1700-talet hade utgjort ett bättre alternativ, ett renare och mer ekonomiskt  alternativ.
   Varför kom då den förorenande, klimatfarliga, människoförtärande ångmaskinen att bli energivalet i det industriella föregångslandet Storbritannien?
   På grund av samhällsstrukturen, är svaret. För att utnyttja vattenkraften skulle man ha varit tvungen att förhandla och samarbeta. Men Storbritannien hade en kapitalistisk struktur som byggde på privat ägande, konkurrens och kamp om tillgångarna och utnyttjandet av en stor och växande allt mer utarmad arbetarklass. Ångmaskinen koncentrerade människorna i stora industristäder och gjorde dem beroende av fabriksägarna. Klimatföroreningarna drabbade arbetarna. London  fog är ett begrepp
   De fossila utsläppen från ångmaskinen innebar starten den klimatuppvärmning, som sedan fortsatt i 200 år och nu hotar mänskligheten med global katastrof. I intensifierad takt. Mellan 2010 och 2012 byggdes mer än dubbelt så mycket kolkraft som under  hela 1990talet.

Finns det någon väg ut?
Ja, säger Andreas Malm. Den tekniska utvecklingen är ingen predestinerad naturkraft. Vi bestämmer.
   Förnybar energi, sol, vind och vatten, är i grunden fri energi. Därmed  strider den mot principen om privat ägande. Den förnybara energin kräver samarbete.
   I december 2015 slöts det globala klimatavtalet i Paris. Det blir giltigt när 55 länder undertecknat det. Hittills har bara ett antal små nationer som Palestina och öländer som Maldiverna undertecknat det.
   Men härom dagen godkändes det av både USA och Kina, världens två största klimatförorenare. Det väcker hopp.
   Fortfarande står EU utanför. Perspektivlösheten och brutaliteten i många EU-nationer oroar.
   Andreas Malm arbetar på Humanekologiska institutionen i Lunds universitet, den institution som professor  Alf Hornborg gjort världskänd.
   Kanske kunde någon folkrörelse- eller partiorganisation arrangera en föreläsning som den i Smålands nation får sju år sedan. Eller starta en studiecirkel kring boken. Du måste hur som helst läsa den. Det är vi som behöver den, vi som inte tillhör den enda procenten och dess följe av dyrkande tillbedjare.

Ledande svenska politiker deltog i pro-Israel rally av Bertil Egerö

Det har förvisso nämnts i Sydsvenskan och flera andra tidningar. Men någon kris inom de aktuella partierna har det inte lett till. Svenska politiker som deltar som talare i en starkt högervriden sionistisk organisations ”Pro-Israel Rally”.
   Göteborgs-Posten tog den 29 augusti in en artikel av Olle Katz, talesman för ”Judar för israelisk-palestinsk fred”. Där säger han bl.a.: ”När Ebba Busch Thor (KD) och Birgitta Ohlsson (L) går upp i talarstolen på Sionistiska Federationens möte söndagen 28 augusti ger de därmed sitt stöd till bosättningar som inte ens staten Israel officiellt stödjer…… Att tala på Sionistiska Federationens möte betyder att ni tar ställning för ett ’Stor-Israel’ där Palestina bit för bit införlivas med Israel, med tvång, med våld, utan respekt för äganderätt. Det innebär, som jag förstår, ett avståndstagande från tanken om en tvåstatslösning. Det är rimligt att fråga er om vilken fredsplan ni då har. Ett stöd för den mest aggressiva bosättarrörelsen betyder att ni tar avstånd från era partiers hittills förda politik vad gäller konflikten”.
Det är på ett sätt fascinerande att två allianspartiers ledande politiker så blatant bortser från den palestinska befolkningens rättigheter. Ändå säger de sig stå för den sedan mycket länge dödförklarade tvåstatslösningen. Olle Katz menar att högerorganisationer som Sionistiska Federationen är Israels verkliga dödgrävare. I vilket fall backar de upp den extrema politik som Netanhyau-regeringen för, och som får motståndet mot Israel att växa över hela världen.

Olle Katz’ artikel har också publicerats i SVT’s Opinion:”Riksdagsledamöter stöttar israeliska högerextremister”
   Varför väljer svenska riksdagspolitiker att manifestera tillsammans med högerextremistiska krafter för att stödja den israeliska extremhögerns krav på mer mark och fler bosättningar?
   En av arrangörerna, Sionistiska federationen i Sverige, är en avläggare till World Zionist Organisation som ger stora bidrag till de illegala bosättningarna, enligt en artikel i israeliska Haaretz.
   Scandinavian Pro-Israel Rally är ett möte avsett att mana till stöd för den israeliska regeringspolitik som under 20 års tid bedrivit ockupationspolitik och landgrabbing samt dödat tusentals oskyldiga vid krigen mot Gaza.
   Arrangörerna är företrädare för bosättarrörelsen och den israeliska bosättarpolitiken. Bland talarna finns Israels ambassadör men även Margareta Cederfelt och Mats Green (M), Andreas Carlson, (KD) och Mathias Sundin (FP). Innebär detta att de tar avstånd från moderpartiernas stöd för en tvåstatslösning?

Är riksdagspartierna medvetna om att flera av arrangörsgrupperna inte skiljer på vad som är Israel och vad som är ockuperat område.
   De är en del av en högerextrem rörelse med tydliga rasistiska inslag. Varför vill företrädare för etablerade riksdagspartier synas tillsammans med dem?
   Israels politik under premiärminister Netanyahu hotar grundvalen för landets existens som demokratisk stat och på längre sikt dess existens över huvud taget.

Förtrycket föder hat, stärker radikaliseringen bland palestinier och israeler samt minskar möjligheten till en varaktig fred. All diskussion om ockupation, bosättningar och blockad benämns av de så kallade pro-israelerna som antisemitism i avsikt att strypa samtalet.
   En allt starkare internationell opinion motsätter sig Israels illegala ockupationspolitik, de ständigt växande illegala bosättningarna och de dagliga trakasserier som palestinier utsätts för i sina egna samhällen, som exempelvis i Hebron.

Flera företag och fonder, som bevakningsföretaget G4S, har de senaste åren avslutat sitt engagemang i Israel då ett stöd för ockupationspolitiken inte är bra för affärerna. Välutbildade israeler packar flyttväskorna och tar sig till Europa och USA.
   "Vi judar som vill tro på en framtid för Israel, en framtid där demokratin sätts före religionen, en stat som bygger på grundläggande humanistiska värderingar, menar att deltagarna i Pro- Israel Rally i själva verket är Israels verkliga dödgrävare."
   Det är inte en grupp som värnar om den judiska statens överlevnad. Det är en stödgrupp för en politik som riskerar att radera ut Israel.

Anhängarna sätter etnicitet före demokrati
Vi som vill att världen skall vara en plats där människor kan leva i fred, trygghet i samhällen där mänskliga rättigheter respekteras måste bekämpa nationalism och rasism i alla dess former.
   Den religiösa och politiska fundamentalismen är livsfarlig för oss alla och hotar den demokrati vi vunnit. En demokrati som kan visa sig skörare än vi tror.
Vägen framåt för Israel och den enda lösningen för att behålla en judisk stat är en tvåstatslösning, baserad på de gränser som gällde före ockupationen 1967. 
   Två demokratiska stater måste samverka och bygga upp trygghet på detta lilla område (i storlek som Småland). En dialog som fokuserar på mänskliga rättigheter i stället för hat är nödvändig för att nå målet. En sådan lösning skulle kunna vända utvecklingen i hela regionen.
   Det vi behöver minst av allt är extrema pro-israeler som ytterligare stärker hat, antisemitism och islamofobi.
   Varför stöttar svenska riksdagsledamöter dessa extrema krafter?
Olle Katz, Talesperson för JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred
Se http://www.svt.se/opinion/article3323865.svt
 

 

Den internationella BDS-rörelsen – bojkott, desinvestment, sanctioner – mot staten Israel växer sig allt starkare runt om i världen. Medvetna akademikerorganisationer ansluter sig och avbryter samarbeten med israeliska universitet. I Sydafrika med dess erfarenhet av apartheid är rörelsen mycket stark.
   När ska de liberala judarna i Israel själva på allvar börja ta upp kampen mot den destruktiva politik dess ’demokratiska’ regering för? Och de judiska församlingarna i diasporan?

66 år i skolan 24. 1969-73: 5. Heleneholmsskolan av Den Gamle

Varför vållade USA:s julbombningar mot Hanoi sådan indignation?
   1972 var ett brytningsår i världspolitiken, i svensk politik och för den svenska Vietnam-rörelsen. President Nixon besökte Kina i februari. Kinas stöd till Vietnam minskade, samtidigt som konflikten med Sovjetunionen ledde till gränssammanstötningar. Sovjetiskt bistånd till Vietnam försvårades. Nixon fick fria händer att trappa upp kriget och bombningarna som riktades mot Vietnams dammar intensifierades.
   Studierektorn på Heleneholmsskolan arrangerade en debatt mellan mig och en kollega som företrädde Demokratisk Allians, organisationen som stödde Saigonregimen, hade anlagt brand i FNL-rörelsens kontor på Dalagatan i Stockholm och senare förknippades med Palme-mordet. Jag vann lätt eftersom jag kunde stödja mina argument på Pentagon-rapporten som just tryckts på svenska. Den USA-sympatiserande Kvällsposten skrev att debatten var oavgjord.
   Inte bara Nixon utan också DFFG:s ledning besökte Kina. De utarbetade ett studiematerial om den sovjetiska ”socialimperialismen” och kallade till kongress i Eskilstuna i juni. Jag reste dit som delegat för Lunds FNL-grupp.  Hundratals FNL:are samlades från hela Sverige.
   Kongressen inleddes med gruppdiskussioner, ledda av kfml:s aktivister från Stockholm. Ordförande i min grupp var en kvinna som hette Diamant. Så kunde kongressens beslut styras. Avvikelser tolererades inte. Orminge FNL-grupp uteslöts om varnande exempel.
   Jag var upprörd och orolig över vad jag upplevde som ett avsteg från solidariteten med Vietnam och det hårda tonläget.
   Vietnam dominerade människors medvetande i samhället och skolan, när julbombningarna mot Hanoi inleddes. Palmes fördömande uttryckte vad många kände.

I maj 1973 avslöjade JanGuillou och Peter Bratt i FIB-Kulturfront att socialdemokratins och statens spionorganisation IB systematiskt registrerade medlemmar i vänsterorganisationer, inte minst FNL-grupperna. Själv blev jag oerhört indignerad och hoppades att jag blivit registrerad. Regeringens och Palmes förnekanden framstod snart som uppenbara lögner. I september framträdde Jan Guillou i AF:s stora sal, inte för att någon väntade nya avslöjanden utan för att han var publikdragande. När han arresterades i Peter Larssons studentrum av SÄPO:s Kling och Klang bekräftades misstron mot Palme för minst ett år framåt.
   Den 11 september mördade Augusto Pinochet, stödd av USA, Chiles demokratiskt valde president Allende och tiotusentals andra. En fascistregim tog över makten. FNL-gruppen arrangerade ett opinionsmöte i Svaneskolans aula som fylldes till bristningsgränsen. Paul M Sweezy och Paul A Baran från Monthly Review, den ledande marxistiska tidskriften i USA, var där och gjorde ett kort uttalande. Lena Granhagen framträdde med sånger.

Åter till skolan. Allt detta påverkade förstås min undervisning.
   Heleneholms högstadium hade sex paralleller och drygt 30 elever i varje klass. Under mina första år prövades en undervisningsmodell i de samhällsorienterande ämnena som syftade till att kompensera bristen på lärare.
   Alla klasser i en årskurs läste samtidigt samma arbetsområde, till exempel Kina. En eller ett par lärare hade huvudansvar och utarbetade presentation, arbetsuppgifter och skriftliga prov. Klasserna indelades i två avdelningar med tre klasser i varje. Ett arbetsområde inleddes med introduktion i aulan inför respektive avdelning, drygt 90 elever. De satt sedan i angränsande klassrum och löste arbetsuppgifterna under kanske tre veckor. I varje klassrum fanns en lärare. En elevassistent rörde sig mellan klassrummen. Arbetsområdet avslutades med ett prov. Den som utformat arbetsområdet rättade samtliga skrivningar och satte betyg som fördelades enligt skalan 1 till 5.
   Arbetsmetoden varierades en del de två, tre år den tillämpades. Den förutsatte ett nära samarbete inom lärarlaget. Elevernas studier liksom slutprovet bestod mest i att skriva svar på stencilerade frågor. Betygssättningen vid terminens slut utförde lärarna gemensamt.
   Det gick åt en massa stenciler för arbetsuppgifterna. Vi hade en sekreterare, kvinnlig, trevlig, effektiv, som skrev ut och mångfaldigade materialet. Arbetsmodellen var mekanisk. Men den befrämjade samarbete mellan lärarna och nya lärare snabbt kom in i rutinerna. Betygen uppfattades som rättvisa eftersom de kunde dokumenteras.

Karins utbildning till dramapedagog vid Lunds universitet berättigade oss till studentbostad i Ulrikedal, men 1973 flyttade vi till Klostergården. En sommarvecka drog vi våra tillhörigheter på en kärra till Blidvädersvägen. Området var nybyggt och gårdar och park fortfarande ganska ödsliga. Sara flyttade till Klostergårdsskolan. Martin fick gå kvar i Järnåkra.
   Dramapedagogutbildningen var stimulerande. Bland kurskamraterna fanns Ronny Danielsson och andra som senare blev betydelsefulla inom teatern. Tillsammans med Carina Borg, tidigare dansare i Cullbergbaletten, gjorde Karin ett specialarbete på St Lars som ledde till den teater- och kulturverksamhet bland patienterna som hon fortsatte med så länge de fanns kvar i Sankt Lars.