Mellan 50-talet och fram till 70 – talet sänkte vi veckoarbetstiden från 48 till 40 timmar. Vi fick allt fler semesterdagar. Vi fick studieledighetslagen, förtroendepersonlagen och föräldraledigheten blev längre. Vi sänkte dessutom pensionsåldern från 67 till 65 år. Allt detta innebar att den enskilde individen kunde sänka sin arbetstid ungefär 25–30 %.
Att göra detta innebar inte några större problem och jag kan inte komma ihåg att det fanns någon större opposition mot det, det var ju under en Fälldinregering som pensionsåldern sänktes. Förutsättningarna var goda, produktivitetsökningen var stor, vi kunde genomföra allt detta med bibehållen eller tom ökad reallön. Kvinnor gick ut i arbetslivet allt mer.
Som jag minns det, fanns en självklarhet i att vi skulle gå vidare med ytterligare förkortningar. Hade någon, i början av 80-talet, påstått att vi de närmaste 30 åren inte skulle spräcka 40-timmarveckan, hade denne inte blivit trodd.
Misstaget
Så gjorde vänstern ett misstag, när man i slutet av 70-talet krävde 30-timmarsvecka, inte sällan med kravet på bibehållen lön. Visst, det fanns så klart i kravet att det var på sikt, men det upplevdes trots allt som ett gigantiskt överbud. För de som är motståndare till sänkt arbetstid är det enkelt att argumentera emot, matematiskt skulle det kosta företagen 33 % mer. Om man är motståndare behöver man ju inte tala om fördelarna med en 30-timmarsvecka.
Att vänstern gjorde det här misstaget kan trots allt förklaras. Det fanns en eufori i frågan, vi hade sänkt arbetstiden kraftigt och de som tyckte att vi nu hade chansen att byta ut produktivitetsökning mot lägre arbetstid istället för allt fler prylar, kände helt enkelt optimism. Vi hade det materiellt bra redan då, för 30 år sedan, och miljödebatten fanns i hög grad då också. Men vi gjorde ett misstag.
38 timmar
Vi har nu en god lärdom, vi lär av historien, vad kravet på 30-timmarsvecka har inneburit. Vi har inte fått en minut mer i sänkning. När nu Vänsterpartiet går ut med samma krav år 2012 så kan man vara säker på en sak, vi kommer inte på lång tid att få någon arbetstidsförkortning. Jodå, kravet är fortfarande att det skall genomföras på sikt, men min fråga är: varför inte kräva, förslagsvis, 38-timmar inom låt säga tre år. Detta är ett fullt realistiskt förslag! När politiken föreslår en förkortning måste man också ta fram en pengapåse, att bara kräva utan att visa hur finansieringen skall gå till är bara ett slag i luften.
Tillsammans med vem?
Nu tror jag inte man får en majoritet ens för ett så modest förslag som 38 timmar. Visserligen finns förutsättningarna, vi har fortfarande en mäktig produktivitetsökning. Många av våra tjänster gör vi direkt genom datorerna, köper biljetter, skickar räkningar och vi scannar själv in våra varor. Runt omkring syns det tydligt att allt sker effektivare. Vi har fortfarande tillväxt och i en debatt om sänkt arbetstid kan vi föra fram den massarbetslöshet vi har, självklart ger en arbetsminskning fler jobb. Förmodligen skulle man få med sig Miljöpartiet. Men S, som är ett uttalat tillväxtparti, är inte alls intresserade. ”Hela politiken ska gå ut på att fler skall arbeta mera”, som Ylva Johansson har uttryckt det. Men här finns trots allt en chans, det ligger inom räckhåll att V och Mp, tillsammans, blir större än S. I det läget kan man kanske få igenom en rödgrön uppgörelse på minskad arbetstid. Men då måste förslaget vara modest och det måste finnas en finansiering.
Annars står vi där med 40-timmarsveckan för evigt!
hyllar jag en turk som sett ljuset. Kemal Dervis verkade tidigare i Världsbanken och är nu vice president i den aktade tankesmedjan Brooking´s i Washington.
efter ett antal förlorade år. Men allt är naturligtvis inte Lars Ohlys fel. Han svarade mot och bars fram av en våg av nyortodoxi eller vad man ska kalla det och den var förvisso väl företrädd i våra trakter. Det berättas från kongressen i Uppsala att cirka hälften av rösterna från Skånedelegationen gick till Dinamarca och det finns nog ingen anledning att tro att de kamraterna i första hand drevs av feministisk glöd.