VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Stoppautförsäljningen.nu! är en politiskt obunden kampanj vars syfte är att samla in tillräckligt många namnunderskrifter för att få regeringen att ställa in den planerade utförsäljningen, tills dess att man har presenterat en kortsiktig och långsiktig konsekvensanalys för svenska folket att ta ställning till.
Länk till hemsidan
Sprid länken och engagera er!
WSF Global Day of Action 26 januari
www.wsf2008.net
Global day of action and mobilization är en dag för global samling för en mer rättvis, hållbar och demokratisk värld. Vi uppmärksammar att European Social Forum kommer till Malmö den 17-21 september.
Kl 14:00 (prick), Triangeln, Malmö
Vi kommer att bilda ett mänskligt nätverk genom att vi tar våra kompisar i handen och länkar upp med andra medan vi rör oss mot Triangelns mitt (torget vid fontänen).
Obs!!! för att kunna genomföra vår aktion är det viktigt att du är vid Triangeln prick kl 14:00 och sätter igång aktionen precis då!!
Sedan är alla välkomna till Kvarnby/Röda Huset!
Kl 14.30 - 17 på Kvarnby Fhsk/Röda Huset, Industrigatan 4, Malmö
14.30 Fika
15.00 Malmö möter ESF - vad innebär det?
• Hur gör vi ESF till en angelägenhet för alla Malmö-bor?
• Hur presenterar vi Malmö för våra internationella gäster?
• Är det möjligt för ett gäng Malmö-organisationer att forma en gemensam Malmö-appell?
• Hur kan vi Malmö/Skåne-organisationer samarbeta?
Vi visar även filmen Studiecirkeln och forumet: Det senaste världsforumet i Kenya samlade 75 000 deltagare och satte Afrikas sociala rörelser på den politiska kartan. Inför forumet arrangerades ABF-studiecirklar på många orter och över hundra personer åkte tillsammans till Nairobi. Filmen följer studiecirkeldeltagare från Malmö, Lund, Stockholm och Ludvika. Frågor som berörs är själva forumidéen, forumet och studiecirkeln som förberedelse inför resan. 22 minuter.
World Social Forum 2008
Mot nyliberal globalisering, krig, patriarkatet, rasism, kolonialism och miljökatastrofer
EN ANNAN VÄRLD ÄR MÖJLIG!
Arrangörer: ESF Norden 2008 och ABF Malmö
Wildbirds & Peacedrums
En hyllning till experimentet, på Jeriko 29 Januari Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3901
Gunnel Mauritzon Band
Strålande folksång med en doft av jazz, på Jeriko 30 januari Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3916
Palladium Baroque-festival för tidig musik under helgen 25-27 januari. Palladium 
En Historisk Modeshow På Palladium 27 januari kl 15.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3824
Ensemble Zefiro under ledning av Alfredo Bernadini På Palladium 26 januari 19.30 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3823
Jaap ter Linden På Palladium 26 januari 22.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3821
Ovidius Metamorfoser med studerande från Musikhögskolan i Malmö under ledning av Peter Spissky På Palladium 25 januari 22.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3820
Sirena (Danmark) Familjekonsert På Palladium 26 januari 15.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3822
Öppningskonsert med Svanholm Singers, Skånes Dansteater & Ensemble Mare Balticum På Palladium 25 januari 19.30 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3819
Teaterfestival/22 DAGAR
Teaterhögskolan på Bryggeriteatern 28 jan-10 feb
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3979 Teaterhögskolan har premiär för De Nya
KUNG OIDIPUS
NATTEN FÖRE SKOGARNA
PANIK, PANIK KOM INTE HIT!
SWEDEN TM
TEMA: DÖ(D)
ÖGONSVARTA
En juniförmiddag 1998 sitter jag i ett klassrum i Örebro tillsammans med några vänner från VSE, Vänskapsföreningen Sverige – Eritrea, för att diskutera en svensk kulturvecka i Eritreas huvudstad Asmara. Signalen från en mobiltelefon stör mötet. Någon svarar, ropar sedan upprörd: - Slå på tv:n!
I möteslokalens bländande solsken flimrar plötsligt bilder av rykande ruiner. Det är den etiopiska gränssstaden Mekele som högst två timmar tidigare hade blivit bombad av eritreanskt stridsflyg. Några dödsoffer.
Vi får snart veta att Asmaras flygfält (som alla känner väl) dessförinnan bombats av etiopiska plan. Flera bilder. Lyckligtvis inga dödsoffer. Ingen av oss trodde att krig hotade, även om intermezzon vid gränsen rapporterats.
Men kriget har börjat. Vi reser hem, till Malmö, Lund, Stockholm, Göteborg, Uppsala, Umeå, i den svenska sommarkvällen utan att förstå.
Någon vecka senare evakueras all utländsk personal från Eritrea (biståndsarbetare, affärsmän, eritreanska turister) eftersom man väntar att landet omedelbart kommer att ockuperas av den etiopiska krigsmakten. Carina Iassu, under några år ordförande för Eritreagrupperna, är en av dem. Efter att tillsammans med ett blandat sällskap européer ha väntat några timmar i hamnen i Massawa stiger hon ombord på en italiensk jagare och fraktas till Jemen.
Men Eritrea lyckas stoppa invasionen vid den bergiga gränsen i ett blodigt slag där den etiopiska armén i våg efter våg skickat fram sina soldater mot de eritreanska ställningarna. Fronten stabiliseras sedan för resten av kriget och trots ett par stormningsförsök håller Eritrea stånd. Den utländska personalen återvänder till landet.
Eritreas utrikesminister Haile Woldetensai reser till Europa för att vädja om stöd. En svart, smällkall vinterkväll håller han ett offentligt möte i Stockholm. Sida-lokalen vid Sergels torg är full. Han analyserar situationen på uttrycksfull engelska och svarar utförligt på frågor. En lång, tung man med massivt huvud. Jag får ett samtal med honom i sällskap med ambassadör Adhanom som jag känner väl sedan jag var med och bildade vänskapsföreningen Sverige-Eritrea. Haile Woldetensai håller de närmaste dagarna flera stora möten för tusentals oroliga eritreaner i aulor i Stockholms gymnasier.
En månad senare genomför den väldiga etiopiska armén krigets största offensiv vid en plats som kallas Tsorona. Anfallet pågår i tre dygn och de stupade räknas i tiotusental. Eritrea håller stånd även denna gång. Historiker betecknar slaget som det största i Afrika sedan Rommel besegrades under andra världskriget.
I maj 2000 startar en ny offensiv. Denna gång lyckas den etiopiska armén ta sig runt den eritreanska flanken. Den 19 maj ockuperas provinshuvudstaden Barentu. En miljon eritreaner (av en befolkning på cirka fyra miljoner) tvingas fly.
Kort därefter upphör striderna efter internationella påtryckningar. Fredsförhandlingar inleds i Alger. FN utser en internationell gränskommission för att fastställa gränsen mellan de båda länderna. En stor FN-styrka anländer i november 2000 för att övervaka vapenvilan.
Gränskommissionens uppdrag är ur vetenskaplig synpunkt enkelt eftersom gränsen i detalj är fastställd genom upprepade internationella överenskommelser mellan Italien och Etiopien. Den är utritad på kartor i hela världen. Gränsens dragning på marken kan däremot ifrågasättas på någon enstaka punkt. De största motsättningarna gäller den lilla staden Badme, som båda länderna gör anspråk på. De politiska komplikationerna är enorma i den spända situation som råder. Först två år senare undertecknas en gränsöverenskommelse i Alger av de båda parterna.
Under kriget slöt den stora eritreanska diasporan (mellan en halv och en miljon) solidariskt upp till hemlandets försvar och gjorde stora ekonomiska uppoffringar. Detta gällde inte minst de mellan åtta och tiotusen eritreanerna i Sverige. När vapenstilleståndet kom 2000 var lättnaden enorm. Efter två år fyllda av ångest skulle äntligen den demokratiska, sociala och ekonomiska utvecklingen komma igång igen! Inte minst gladde sig vänortsföreningen i Lund som byggde skolor, genomförde ett vattenprojekt nära Mendefera och deltog i trafikplaneringen i Asmara.
Allmänna val skulle hållas i december 2001. En livlig offentlig debatt kom igång under våren. Utgångspunkten var ett demokratiskt manifest från femton ledande eritreaner. En av de femton var utrikesminister Haile Woldetensai som besökt Sverige den där kalla februariveckan två år tidigare. Eritreas avgående och tillträdande ambassadörer i Sverige Adhanom och Hebret Berhe (som båda vid flera tillfällen besökt Lund) slöt upp kring manifestet. Den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak reste till Eritrea för att medverka i en av de nya tidningar som börjat ges ut i Asmara. Den fria debatten fördes också i Eritrea Profile, den statsägda eritreanska veckotidningen.
Det var dags att äntligen förverkliga Eritreas demokratiska tradition som sträckte sina rötter till 1940-talet då Woldeab Woldemariam lade grunden med sin tidning Eritrean Weekly Gazette, vars samtliga nummer förvaras som en nationell klenod i Asmara. Nu skulle en folkvald regering och en lagstiftande församling ta över efter de hårda åren av krig och undantagstillstånd.
Då kom 9/11 och sänkte sin slagskugga över alla andra skeenden. En global paranoia upphävde mänskliga och demokratiska rättigheter i hela världen. Dolda i mediamörkret ökade presidenter och diktatorer sin makt. Tortyr blev ett lika accepterat politiskt instrument som i nazi-Tyskland. I spetsen gick George Bush och de som ”var med oss”. 2001 var de många. Alla andra ”var med terroristerna”.
Eritreas ledare Issayas Afeworki såg möjligheten. Efter någon veckas förberedelser slog hans säkerhetsstyrkor till. Oppositionspolitikerna arresterades. En av dem var utrikesminister Haile Woldetensai, som är beroende av medicin för sin diabetes. Tidningarna lades ner. Redaktionsmedlemmarna fängslades, däribland Dawit Isaak. Eritreas ambassadör i Sverige, Hebret Berhe flydde till USA. En chockvåg drog genom det internationella eritreanska samhället. Rezene Tesfazion (som var med och grundade Eritreagruppen i Lund 1981) arrangerade en protestdemonstration i Stockholm.
Issayas Afeworki hävdade att de fängslade politikerna och journalisterna konspirerade mot Eritrea och samarbetade med fienden. Anklagelserna var omöjliga att tro på. Inga belägg framfördes någonsin. Många ansåg att han snart skulle tvingas avgå.
Men Etiopiens ledare Meles Zenawi spelade honom i händerna genom att ogiltigförklara den fredsöverenskommelse han själv nyss hade undertecknat. Han ignorerade de skarpa protesterna från FN, EU och USA. Den cirka hundratusen man starka etiopiska armen stannade kvar vid gränsen. Plötsligt hade krigsrisken ökat och många eritreaner menade att det viktigaste nu var att stå enade inför det etiopiska hotet mot Eritreas existens.
Många bedömare (däribland Eritreagrupperna) ansåg att det var omöjligt att befria de politiska fångarna så länge Etiopien vägrade erkänna gränsöverenskommelsen och hotade med krig. Förhoppningen var att Etiopien snart skulle tvingas ge vika inför det internationella trycket.
Men påtryckningarna från världssamfundet visade sig ineffektiva och världssituationen förändrades. USA som tidigare kritiserat det etiopiska avtalssbrottet började se Etiopien som en huvudbas i ”kriget mot terrorismen” på Afrikas Horn.
Åren gick utan att något förändrades längs gränsen. 2007 tröttnade FN:s säkerhetsråd och den 1 december drogs den internationella övervakningsstyrkan tillbaka. Nu står de båda ländernas arméer, sammanlagt mer än hundratusen soldater, ansikte mot ansikte på ömse sidor om gränsen. Minsta gnista kan tända eld på hela fronten. Gränsen har redan blivit en grav för mer än hundratusen unga män och kvinnor. Den har också blivit den avgrund i vilken de båda ländernas mänskliga, ekonomiska och sociala resurser störtats.
Julen 2006 invaderade Etiopien med USA:s goda minne Somalia och drev bort de islamiska domstolarna som börjat skapa en sorts ordning i det krigshärjade landet.
Under det gångna året har det somaliska motståndet mot Etiopien hårdnat. En rad somaliska organisationer samlades, som jag tidigare berättat, i höstas i Asmara för att bilda en enad front mot ockupationsmakten. Eritrea stöder politiskt det somaliska motståndet och bidrar med vapen och erfarna soldater. Så fortsätter den etiopisk-eritreanska konflikten på somaliskt territorium.
Den eritreanska diasporan fylls på med nya flyktingar från Eritrea, flyktingar som flyr från den egna regimen. Kritiken mot Afeworki växer. Men många väljer att tiga eftersom de inte vill sätta sin familj i fara och eftersom de vill/måste ha möjlighet att besöka den i Eritrea.
Idag, onsdagen den 23 januari 2008, rapporteras om en eritreansk flykting som lyckats rädda sig från att deporteras till Eritrea genom att göra våldsamt motstånd. UNHCR och Amnesty rapporterar att personer som avvisas till Eritrea utsätts för tortyr och försvinnanden. De uppmanar Sverige att omedelbart stoppa avvisningarna.
Och under hela tiden, alla de sex och ett halvt åren sedan september 2001, 2315 dagar fredagen den 25 januari i år, sitter de politiska fångarna isolerade på okända ställen i Eritrea utan hopp att någonsin bli fria. Män som kämpat i årtionden. Män med visioner av det framtida Eritrea. Det har ryktats att minst tre av dem avlidit. Hur har det gått för Haile Woldetensai? Har han fått sin diabetesmedicin eller hör han till dem som dött? När kommer Dawit Isaak som åtnjuter internationellt stöd hem? Hur lever Adhanom, Hebret Berhe, den eritreanska författningens fader professor Bereket Habte Selassie och alla de andra i sin exil i Afrika, Mellanöstern, Europa och Amerika?
Men ännu en gång har en befrielserörelse börjat organisera sig och samlas till möten och rådslag i London, Berlin och Stockholm för att förbereda kampen för ett fritt demokratiskt Eritrea. Förutsättningen är att stormakterna inte störtar Afrikas Horn i en fullständig kollaps som ödelägger Darfur, kanske Kenya, Etiopien, Eritrea och Somalia.
Texten ovan var avsedd att vara kort och koncentrerad. Nu blev den lång. Samtidigt känner jag att det kan bli nödvändigt att återkomma för att komplettera och kanske korrigera eventuella misstag.
Den franske historikern och demografen Emmanuel Todd har tagit upp detta problem i sin bok ”Låtsasimperiet” (1). Det är roligt att läsa Todd därför att han tar ut svängarna ordentligt. Fast man studsar inför generaliserande utsagor som ”den amerikanska kvinnan är kastrerande och hotfull, lika skrämmande för europeiska män som de allsmäktiga arabiska männen är skrämmande för europeiska kvinnor” eller ”tyskar är till sin natur ett lydigt folk som böjer sig för den starkare”. Många av Todds slutsatser får man ta med en nypa salt, men man skall nog inte underskatta en person som tidigt förutsade sovjetkommunismen sammanbrott. I strid med myten om Homo Sovjeticus hävdade han att det på grund av den sjunkande nativiteten i Sovjetunionen sannolikt skulle komma fram helt normala ryssar med goda möjligheter att välta kommunismen över ända.
Till ”rebellerna” räknar Todd Chalmers Johnson (2) och Joseph Stiglitz (3). Den sistnämnde har i ett senare arbete (4) med den hoppingivande titeln ”Making Globalization Work” åter tagit upp problemen med efterfrågan i världen – ”global aggregate demand”. Stiglitz anser dessutom att det är olyckligt att världens reservvaluta är knuten till ett enskilt lands valuta – dollarn. Stiglitz har tre alternativa förslag till hur i-länderna kan agera för att möta globaliseringens utmaningar. Ett sätt är att inte göra någonting utan låta marknadens osynliga hand styra utvecklingen. Det menar Stiglitz inte skulle fungera i USA eller Europa. Ett annat sätt är att USA och EU använder sin gemensamma ekonomiska styrka och inför spelregler som ensidigt gynnar de egna länderna. Stiglitz anser att det alternativet både är moraliskt förkastligt och ekonomiskt och politiskt ogenomförbart. Återstår att acceptera globaliseringen, men ändra reglerna så att den fungerar.
När det gäller den ekonomiska ojämlikheten i i-länderna anser Stiglitz att det inte räcker med att utbilda arbetskraften och hoppas på mera kvalificerade och välavlönade jobb. Det vill också till starkare sociala skyddsnät och progressiv beskattning som möjliggör transfereringar och därmed jämnare ekonomisk fördelning. Hur detta skall bli möjligt säger Stiglitz inte mycket om. Inte ens i USA torde man kunna införa ökad progressivitet i beskattningen utan att det leder till kapitalflykt. Förespeglingar om höjd bolagsskatt och marginalskatter för direktörer på kanske 80-90% som under 60- och 70-talen skulle nog inte medföra några strömhopp av företag till USA. Möjligen om man genomför den typ av regleringar som Gomory och Baumol föreslagit (5). Men då kan man inte längre tala om frihandel, och frihandel vill Stiglitz ha kvar. Globaliseringen har trots sina brister lett till ett enormt ekonomiskt uppsving i världen med en ökning av global BNP med 4% om året under 2000-talet, och en minskning av antalet fattiga och ökat välstånd för miljoner människor.
För Stiglitz måste lösningen bli att överstatliga institutioner får maktresurser att genomföra regleringar med social rättvisa som främsta mål och med särskild hänsyn till utvecklingsländernas behov. Hans förslag på det området är varken tydliga eller övertygande. Där ingår i varje fall inrättandet av en global reservvaluta, något i stil med Keynes ”Bancor”.
"Decoupling"
När den amerikanska importen krymper kommer sanningens minut för den övriga världen. Skall den globala efterfrågan räcka till för både omvärldens produktion och en ökad export från USA, en sannolik följd av den billigare dollarn? En del tror på något som kallas ”decoupling”, att övriga länder skall kunna ”koppla ur” beroendet av amerikanernas överkonsumtion. Andra är skeptiska. Bland pessimisterna finns tunga namn som Stephen Roach från finansföretaget Morgan Stanley, nobelpristagaren Joseph Stiglitz, finansmannen Georg Soros och ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, alla deltagare vid nu pågående ”Världsekonomiskt forum” i Davos. Roubini säger: ”USA står inför en recession över minst fyra kvartal. Eftersom det inte finns tillräckligt många köpstarka konsumenter i andra länder blir nedgången global” (6).
För en socialist är det naturligtvis tilltalande om ökad ekonomisk jämlikhet är en förutsättning för att världens ekonomi skall fungera. Det kan vara bra att den hypotesen i åtanke när man följer den framtida ekonomiska utvecklingen.
I kommande nummer bland annat – marknadskapitalism utan kapitalister
Erik Kågström
| (1) | Emmanuel Todd 2002 ”Låtsasimperiet” |
| (2) | Chalmers Johnson 2000 ”Blow Back: The Costs and Consequences of American Empire” |
| (3) | Joseph Stiglitz 2002 ”Globalization and Its Discontents” |
| (4) | Joseph Stiglitz 2006 ”Making Globalization Work” |
| (5) | Erik Kågström ”Kristidender VII” VB |
| (5) | Niklas Ekdal ”Fiaskot är föräldralöst” DN 080124 |
Centerpartiet har som VB tidigare informerat om, lämnat in en skrivelse till kommunstyrelsen där man föreslår att Lund ska sluta upp med att driva frågan om ett yttre godsspår och i stället ta upp diskussionen med Banverket om att utöka kapaciteten med flera spår genom Lund. Flera spår, även till priset av rivning av Armaturfabriken, är centerns budskap.
Kommunstyrelsen har skickat skrivelsen till Byggnadsnämnden och Tekniska nämnden för att få nämndernas synpunkter innan man tar ställning. Vid ondagens sammanträde i Tekniska nämnden förelåg ett tjänstemannaförslag för nämnden att ta ställning till. Förslaget gick, inte helt oväntat, ut på att Lund ska fortsätta driva frågan om ett yttre godsspår.
Demokratisk vänster hade förberett ett förslag till annat ställningstagande. DV:s yrkande följer nedan i sin helhet.
Yrkande från Demokratisk Vänster
Angående Yttre godsspår
Jag yrkar att Tekniska nämnden beslutar:
att som yttrande över centerpartiets skrivelse beträffande yttre godsspår och fler spår genom Lund avge följande yttrande:
Skrivelsen tar upp frågan om ökad kapacitet på Södra stambanan genom Lunds tätort, en fråga som enligt Tekniska nämndens uppfattning inom en snar framtid måste få sin lösning.
I skrivelsen påpekas att ett yttre godsspår inte är någon lösning på kapacitetsproblemen av den anledningen att det aldrig kommer att komma till stånd. Tekniska nämnden instämmer i denna bedömning, samtidigt som vi dessutom vill framhålla följande:
1 Fler spår söderifrån fram till Lund C kommer med största sannolikhet att behövas även om ett yttre godsspår skulle komma till stånd.
2 Behovet av investeringar i nya spår är stort i Skåne liksom i landet i sin helhet. Sett utifrån lundaperspektiv är investeringar i spårtrafik mellan Lund-Dalby, Lund-Södra Sandby, Lund-Staffanstorp, Lund-Bjärred eller en spårförbindelse direkt från Lunds norra och östra delar in mot Malmö Värnhem betydligt angelägnare än ett yttre godsspår.
Utifrån ett såväl trafikpolitiskt som klimat- och miljöpolitiskt perspektiv bedömer Tekniska nämnden sålunda att ett yttre godsspår förbi Lund måste komma långt ner på kommunens prioriteringslista för spårutbyggnad. Kommunstyrelsen bör därför i enlighet med skrivelsens förslag ta upp diskussioner med Banverket om utökad spårkapacitet genom Lund vid stationen.
Det blev tyvärr ingen längre debatt i frågan. Centern fegade och vågade inte stödja DV:s yrkande. Inte heller vågade man stödja sitt eget förslag fullt ut. I stället yrkade man någonting i stil med att "fokus ska riktas från yttre godsspår till stambanan". Och det är ju förstås ett steg framåt jämfört med kommunens låsning för yttre godsspår - men skrivelsen från centern talar klarspråk på ett helt annat sätt.
Efter en förberedande votering ställdes förvaltningens förslag mot DV:s. Det förstnämnda förslaget segrade med förkrossande majoritet - 8 mot 1 med två röster nedlagda. Det vill säja samtliga partier röstade mot DV:s förslag, utom centerpartiet och en folkpartist som la ner röst i slutvoteringen. (Mp var ej närvarande vid mötet, vilket innebär att DV fick röst- och förslagsrätt).
Är det då kört med att ta upp en realistiskt grundad dialog med Banverket om utökad kapacitet på stambanan fram till Lund från Malmöhållet? Kanske inte. Centern kan nog gaska upp sej igen, och om man ska döma av yttranden över Dv:s förslag i den kortfattade diskussionen kanske i varje fall folkpartiet till att börja med är berett till en förutsättningslös diskussion, möjligen också en del av moderaterna. Socialdemokraterna och vänsterpartiet, i varje fall i Tekniska nämnden, verkar dock i nuläget helt fastlåsta vid det yttre godsspåret som den högst prioriterade järnvägsinvesteringen i Skåne.
Ulf Nymark
Demokratisk Vänster i Tekniska nämnden
• ökad kapacitet i vägtrafiksystemet är ägnad att alstra ytterligare biltrafik och gynnande av externhandel på bekostnad av handeln i stadsdelscentra och i stadskärnan. Ökade trafikmängder kommer även den föreslagna biltillvända snabbmatserveringen att medföra. Ökad biltrafik står i strid med Lunds kommuns miljömål
• planeringen för området borde ta fasta på fysiska åtgärder och ekonomiska och juridiska styrmedel i syfte att minska biltrafiken, inte att stimulera till mer biltrafik och därmed ytterligare negativ miljö- och klimatpåverkan
Inget annat parti ställde upp på detta förslag till yttrande (mp deltog inte i mötet) Vänsterpartiet ville inte ha cirkulationsplatsen, men ställde upp på att gräva ner GC-trafiken under jorden.
Det är bara att konstatera att varken växthusgaser, kväveoxider eller partiklar är ett bekymmer för borgare och socialdemokrater. Inte heller hur det går med kommersiell och annan service i stadsdelarna och i stadskärnan.
Ulf Nymark
Demokratisk Vänster i Tekniska nämnden
