Samtal om Fred i Mellanöstern

Arr. Tro och Solidaritet i Lund och ABF
Tisdagen den 8 november kl 19-21 i stora salen
Folkets hus, Kiliansgatan 9

Konflikterna och krigen i Mellanöstern är vår tids största tragedi. Ända sedan 1960-talet har konflikterna präglat relationerna i denna del av världen och den har succesivt dragit in allt fler delar av världen i en låsning, som inga krafter tycks rå på. Terrorn, kampen mot terrorn och massflykt är den senaste fasen i denna förbannelse, som skapar ett lidande utan motstycke i andra delar av dagens värld.
   Hur ser blockeringarna ut och hur kan de förklaras? Vilka är de krafter och historiska skeenden som är viktigast för att förstå konflikten? Utåt sett verkar den som en konfrontation mellan olika religioner, islam mot judendomen, islam mot kristendomen. Men hur viktig är religionen för att förklara konflikterna? Om inte, vilka är då huvudorsakerna till den hopplösa låsningen?
   Vilka är de största ideologiska och sociala hindren för samarbete och försoning? Vad kan utgöra en gemensam grund för samtal kring samarbete och försoning i regionen? Hur kan vi utforma det praktiska fredsarbetet?
   Lunds förening för Tro och Solidaritet har i samarbete med ABF inbjudit tre forskare med bakgrund i olika religiösa traditioner för att samtala om dessa frågor.

Talare, som inleder med 15 minuter var kring sina perspektiv på problematiken. Sedan följer en helt öppen diskussion:
   Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet och ordf. för Tro och Solidaritet i Sverige
   Kenneth Hermele, universitetslektor i globala studier vid Göteborgs universitet och medlem i föreningen Judar för Israelisk - Palestinsk Fred (JIPF)
   Anne Sofie Roald, professor i religionsvetenskap, Malmö Högskola
   Samtalsledare: Jan Hjärpe, professor emeritus i Islamologi

   Organisatör: Staffan Lindberg
Affisch »

Alternativ till Nato

Valter Mutt, riksdagsledamot (MP) och Natomotståndare, samtalar om hoten mot freden. Han berättar varför han tycker det är en dålig idé att ansöka om medlemskap i en kärnvapenallians och tar även upp vad vi skulle kunna göra istället.

Tid: 11 november kl. 18.00-20.00
Plats: Folkets Hus i Lund, Kiliansgatan 9 (källarlokalen)
Fika kommer att finnas till självkostnadspris. Gratis inträde.
Affisch »

Konstutställning

 

Ann Schlyter ställer ut akvareller med Skånemotiv på Martas café, Stadsbiblioteket. Utställningen pågår hela november.

1944 av Karin S

En kall kväll
snö i Rak-in
Pappa gick före.
Vi var tysta.
Snart var det jul.
Då skulle jag vara
överraskad och glad
över de hemstickade
strumporna
som kliade
och luktade
får och talg.
Det var krig.

Veckans sanning

Arbetstidsförkortning är att omfördela rikedom och ge människor möjlighet till ett bättre liv och mer tid till familj och fritid.
Martina Skrak och Hanna Gedin, V

Veckans citat

Det handlar om demokrati. Var går gränsen?

Ceta, frihandelsavtalet mellan EU och Kanada, gick igenom härom veckan.  Avtalet innehåller en punkt om ”investeringsskydd” som ger företag rätt att stämma enskilda stater om de fattar beslut som hotar företagens vinst. Det kan t.ex. handla om miljölagar. I en kommentar skriver Anne-Marie Pålsson, M. ”Var gränsen ska gå mellan företagen/marknaden och demokratin är ju helt centralt för demokratins räckvidd.”
SDS 31/10

Historiskt hög nivå av klimatgaser i atmosfären av Ulf N

I förra veckan rapporterade Meteorologiska Världsorganisationen (WMO) att den kritiska 400 ppm-gränsen (miljondelar) för klimatgaser i atmosfären är passerad. År 2015 var det första år där koncentrationen genomsnittligt på helårsbasis låg över 400 ppm. Nya toppnivåer kommer att nås under 2016 då nivåerna ständigt förväntas ligga över 400 ppm. Ett faktum som ofta förbises i diskussionerna om växthusgasutsläppen är att koldioxid ligger kvar i atmosfären i tusentals år. Även om vi omgående skulle lyckas stoppa ökningen av utsläppen kommer sålunda koldioxidhalten i atmosfären att öka fram till dess vi är nere på utsläppsnivå noll.
   Samtidigt meddelar US National Oceanic and Atmospheric Administration att januari-september 2016 var den varmaste period som uppmätts globalt sett. Genomsnittstemperaturen för årets första nio månader uppmättes till 0,89 grader Celsius över 1900-talets genomsnitt på 14.1 grader.
   Här i Lund fortsätter vi bygga nya motorvägsavfarter och Trafikverket satsar på motorväg från Bjärred. Detta för att stimulera till ökad biltrafik och därmed också ökade utsläpp. Och vem såg de stora tidningsrubrikerna och de andfådda nyhetsinslagen i TV om WMO:s oroväckande rapport? ”Den kokande grodan”-syndromet är fortfarande förhärskande.

Betyg ingen självklar garanti för kunskap! av Per Almén

Så har det återigen besannats, betygssättningen på åtskilliga av de fristående gymnasieskolorna är skild från elevernas faktiska kunskaper. I ett reportage i Sydsvenskan den 27 okt visar Emma Leijnse hur i vissa kurser, frfa matematik, på vissa skolor hundra procent av eleverna fått ett högre betyg än vad deras prestation på det nationella provet i samma kurs svarar mot.
   Det gemesnamma för dessa skolor är att de alla är fristående gymnasier. Det betyder inte att alla fristående gymnasieskolor fuskar med betygen, inte alls. Däremot att betygssättningen i ett system, som tillåter vinstdrivande verksamheter, riskerar att bli ett medel i konkurrensen om eleverna.
   Så läggs ytterligare en faktor i vågskålen som talar mot de vinstdrivna skolorna. Där återfinns sedan tidigare bl.a. tilltagande segregation, lägre lärartäthet, lägre lärarlöner och dåligt utrustade bibliotek. Det bygger ingen skola som ger eleverna de kunskaper och färdigheter som får dem att växa och som lägger en god grund för vårt framtida svenska samhälle!
Per Almén(s) i Lund

Trump har fått skamgränser att överskridas av Bertil Egerö

I söndagsprogrammet God morgon världen, den 23/10, gav Göran Rosenberg oss sin syn på vart USA – och Sverige – är på väg. Här liksom där ”har rädsla och hat har blivit högoktanigt bränsle”, även här ”har de bildliga högafflarna och facklorna tagits fram”. Att Trump inte vinner är han övertygad om, men problemet är inte längre Trump utan de många miljoner som är beredda att lägga sin röst på honom.
   Perspektiven skrämmer. Hur ska vi klara att åter höja skamgränsen, åter skapa tillit och samverkan där hatets budskap florerar allt mer öppet?
    Här kan man läsa och höra Rosenbergs krönika i sin helhet.

Regionbussdepå flyttar till Maskinvägen av Ulf N

Regionbussarna, alltså de gula bussarna, som nu har sin depå vid järnvägen strax norr om Kung Oskars bro ska nu flytta till längst västerut på Maskinvägen i sydvästra Lund. Ägaren till denna fastighet, Höjelyckan Lund AB har sökt bygglov för bussdepå med verkstad för 66 bussar. Vid sitt sammanträde den 20 oktober beslutade Byggnadsnämnden att bevilja bygglov.
   På andra sidan Maskinvägen, lite längre österut, ligger Palettskolan och förskolan Målarstugan. De boende i området har protesterat mot placeringen av bussdepån. Protesterna har främst gällt de ökade trafikolycksrisker för barnen – bland annat har Palettskolans rektor protesterat – men även mot höjda bullernivåer. Höje å vattenråd har påpekat risk för försämrad vattenkvalitet i Höje å.
   Märkligt nog fanns vid nämndssammanträdet ingen barnkonsekvensanalys med i beslutsunderlaget för ärendet. Enligt kommunens egna regler ska en sådan alltid finnas när barn berörs av ett beslut. Men Stadsbyggnadskontoret ansåg att det inte behövdes någon barnkonsekvensanalys.  MP och V yrkade på återremiss av ärendet för att beslutsunderlaget skulle kompletteras med en barnkonsekvensanalys, men fick inte stöd för detta från något annat parti.
   Bygglovsansökan är helt i enligt med gällande detaljplan (som är från 1969). Enligt Stadsbyggnadskontorets tjänstemän skulle det därför vara lagstridigt att avslå ansökan. Det påpekades också från tjänstemännen att frågan om buller och vattenkvalitet inte berördes av bygglovet, utan var en fråga för Miljönämnden. Byggnadsnämnden beviljade alltså bygglov efter att förslaget om återremiss hade röstats ned. Miljöpartiet reserverade sig till förmån för sitt återremissyrkande.

Moderat skolpanik av Gunnar Stensson

Nu är moderaterna rädda. Deras skolpolitik har rivit upp läckor i det svenska skolskeppet. Vattnet forsar in.
   Kapitalismen strävar ständigt efter att öka antalet områden där ett inköp och en försäljning kan ske. I det offentliga rummet gäller det nu vård, skola och omsorg, påpekar Nina Björk.
   Marknadens logik har visat sig katastrofal när den tillämpas på skolområdet. Resurser avsedda för undervisning och lokaler hamnar som vinst hos skolkoncerner och utdelningar till aktieägare som skickar pengarna vidare till skatteparadis. 80 procent av väljarna ser det och ogillar det. Också majoriteten av moderatväljarna. Därav moderatpolitikernas panik. Som för resten delas av de övriga allianspartierna. Och Sydsvenskan (ledare 2/10).
   Som alltid kringgår man det verkliga problemet. Moderaterna försöker rädda skolan genom byråkratiska tvångsingripanden. De vill skapa ett kontrollsystem med anmärkningar, tvångsförvaltning och indraget tillstånd för de skolhuvudmän som inte sköter sig.
   Om det sker tvingas staten att anställa tusentals byråkrater för att tillämpa reglerna, medan skolkoncernerna svarar genom att anställa tusentals jurister för att kringgå dem. Så skapas nya marknader med nya kostnader för samhället - och vinster för företagen.
   Medan skolskeppet sjunker allt djupare.

Det går ett upprop genom Sverige – som borde vara ett uppror av Bertil Egerö

Medan jag deltog i att snickra ihop en text till upprop mot regeringens beslut att utvisa tusentals asylsökande ungdomar, fick jag del av en dansk tidningsartikel där polisens grymma grepp för att utvisa en (ja en) asylsökande dokumenterades. Polisen misslyckades.
   Till den starkaste kritiken mot utvisningsbeslutet hör att många av de hotade kommer att gå under jord, försvinna in i ett illegalt Sverige där de lätt blir exploaterade, lätt hamnar i kriminalitet etc. Redan lever flera tusen så i vårt land.
   Ett mycket akut hot gäller asylsökande ungdomar från Afghanistan. Det förekommer att de av migrationsverket kallas in, klassas upp till rätt ålder, och därmed över natt avvisas från sina boenden och sina bidrag. Vi som arbetar med att hjälpa dem in i Sverige finner det totalt oacceptabelt. Av flera skäl.
   Dessa ungdomar har lyckats komma igång i svensk skola. De jobbar med språket och med alla ämnen de måste klara av för att komma vidare. De bär på en framtidstro att de ska kunna avsluta en god utbildning, och då kanske bli en del av återuppbyggnadsarbetet i sina hemländer.
   Det svenska biståndet till Afghanistan är mycket stort. Vore det inte en självklarhet att se dessa ungdomar som en del av biståndet? Men nej, det tycks handla om två världar som inte kan mötas.
   Helgens många manifestationer mot beslutet visar hur starkt motståndet är, runtom i landet. I måndags – FN-dagen - genomfördes en manifestation i Lund av föreningen Tillsammans för Lund. Där återfann jag flera av de hotade asylsökande pojkar jag nu blivit bekant med, tillsammans med många Lundabor. Oron sprids in i våra boenden, påverkar livet och studierna…
   Och uppropet? Det sprids med hjälp av vänner och bekanta, sociala media etc., och har nu samlat mellan 3000 och 4000 namn. Fler behövs. Läs uppropet här, sätt dit ditt namn och sprid det så långt du kan.

På spex av Sten H.

Jag var på spex härom lördan, på AF. Varför? Jo, spex är väl den enda sceniska konstart där Lund har gjort sig gällande och då får man som lundapatriot hålla lite koll. Ur spextraditionen växte ju också Hasse och Tages artisteri som förnyade svensk underhållning, och det räcker ju långt.

Med kritisk blick
Men när det är sagt finns det all anledning att se på spex med en kritisk blick. Det klassiska spexet hör hemma i en åldrande manlig studentikos tradition, nu passerad sedan mer än hundra år. Där fanns inga kvinnor, alltså lät man män spela kvinnor och så har man låtsat som om det var en särskild finess. Innehållet var hämtat ur historien och anslaget var den vänliga parodin. Det hela var självklart färgat av klassbundenhet till borgerliga professioner som jurist, läkare etc, och det har levt vidare i spexvärlden även när verkligheten har ändrat sig. För mig har det gjort att spexen har känts gammalmodiga och nattståndna.

Boelspex förnyade
Jag såg mina första spex i slutet av 1950.talet. ”Djingis Khan” var en upplevelse, men räckan av nödtorftigt moderniserade gamla spex kändes snart allt mer trött och ointressant. Konstarten räddades av Boelspexarna som i början av 1990-talet skrev nya spex för kvinnor i alla roller på scenen. Jag såg ett tidigt Boelspex och fann det välgjort och friskare än de gamla vanliga, Jag tänkte nu att det var dags att prova på ett nytt Boelspex vilket fick mig att gå på höstens variant. Det hette ”Pocahontas” och handlade om indianer på ett sätt som jag aldrig fick fullt klart för mig – på nittonde bänk hör man inte så bra i Stora Salen. Det gör inte så mycket, det är sällan man känner behov av att förstå storyn.

Koreografin!
Ja, jag kände mig förstås gravt överårig när jag oförmärkt blandade mig med publiken och hade väl också en viss brist på entusiasm. Spexpubliken var sig lik och applåderade fram ständiga Dacapon – i ett fall fem gånger och det var det faktiskt nästan värt. Jag kände inte igen musiken, och kanske den var ny för genren . Man slapp alltså operalitteraturens slitna pärlor.
   Det som fick mig att verkligen uppskatta föreställningen var sången men framför allt koreografin.

Det hände oupphörligen saker på scenen, små och stora dansgrupper, några välavvägda steg här och var etc. Det slog allt jag har sett eller hört tidigare i spexsammanhang och trots att jag inte hörde många ord eller begrep handlingen fick det mig att finna att föreställningen mycket sevärd. Jag missade förstås underlivsskämten utom när en flicka sjöng att hon fått flatlöss av Leif GW. Inte så lustigt precis, men det tyder på att man upprätthåller den traditionen. Men, alltså: Boelspexarna hade i övrigt verkligen lyckats med att förnya och vitalisera genren. Min enda invändning är att man ännu inte gjort rent hus med att alla medverkande ska vara av samma kön. Vad har man egentligen att vinna på det?
Sten H.

PS
Det råkade bli så att jag en vecka senare var i Stockholm och såg ”Donna Juanita” på Stadsteatern i Kulturhuset. Den handlar om Don Juans syster, huvudperson i Hasse och Tages stycke från 1969. Juanitas erotiska praktik var samma som broderns. Styckets upphovspersoner Erik Norberg och Johanna Garpe, har plockat fritt ur Hasse och Tages texter och använder sig av deras sånger. Det betyder att man får höra 28 av dem, i huvudsak i originalform: ”Blå Stetsonhatt”, ”Ett glas öl”, ”Släpp fångarna loss ” etc. för att inte glömma den oförlikneliga ”Grym och vidrig”. Föreställningen blir därmed en uppskattad repetition av Hasse och Tages utomordentliga rimsmide och musikval. Den slutar med att ensemblen från scenen leder publiken i allsång och gestaltning: ”Vi håller om varandra och sjunger en sång…, Nu kysser vi varandra… Vi ligger på varandra, och sjunger en sång…” Den sista versen trodde jag aldrig att de skulle våga med den snipiga stockholmspubliken.

Sångspel? 
Stycket kallas i programbladet för en musical. Men det har samma karaktär som ett spex, ja utom den historiska parodin. Dock: här står människor av båda könen på scen! Det skulle behövas ett nytt ord. Skulle man kunna kalla det ett sångspel? Fast det låter lite för mycket småskola. I varje fall fanns här en avspänd stämning kombinerad med proffsig regi och scenografi. Det var väldigt roligt att få uppleva,

Hat av Gunnar Stensson

En av årets viktigaste böcker Det svenska hatet av Gellert Tamas har inspirerat Gunnar Stensson till tre artiklar om hat och de mänskliga handligar och tillkortakommanden som hatet pressar fram.
   VB presenterar dom här som ett sammanhållet block.
red
 

---

En berättelse om Lund

Kent och Ted kunde redan läsa när de började skolan i Halmstad. Efter ett par år i Halmstad hamnade de på Lerbäckskolan i Lund, återvände sedan till Halmstad, men flyttade tillbaka till Lund och Lerbäckskolan när de skulle börja i högstadiet.
   De hade hanterat datorer sedan nioårsåldern och kom att vistas mycket i Lerbäcksskolans datorrum. Kent var den ledande. Vid ett tillfälle överlät hans lärare undervisningen på honom. Hon lyssnade utanför dörren. Han ledde lektionen och det var tyst i klassen.
   1997 kom tvillingarna in på Katte, ungefär samtidigt som min sondotter. De tog studenten 2000.
Så långt hade de lyckats bra, trots extrema åsikter, en del konflikter och viss social isolering. Men efter studenten kände de sig vilsna. Det fanns mörka krafter som tog hand om dem.
   De var präglade av Europas 1900-talshistoria. Deras judiska mormor flydde undan Auschwitz sedan båda hennes föräldrar dödats. I Polen drabbades hon åter av antisemitisk förföljelse under 1970-talet och flydde till Sverige tillsammans med sina döttrar. De första åren bodde hon i Rosengård. En av döttrarna, tvillingarnas mor, lärde sig snabbt svenska och utbildade sig till läkare. En prestation!
   Det handlar om Kent Ekeroth och hans bror Ted. Det handlar också om Lund och om den svenska främlingsfientligheten.  Tvillingarna Ekeroth gick i Lerbäcksskolan under en tid då jag hade ett särskilt ansvar för den. När de gick på Katte satt jag i Utbildningsnämnden och sammanträffade ofta med lärare och annan personal där. Inga problem. Både Lerbäck och Katte var utmärkta skolor
   Vi vet hur det gick. De anslöt sig till den svenska hatrörelsen. Kent Ekeroth kom in i riksdagen 2010 och blev Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson.
   Jag har hämtat uppgifterna ur Gellert Tamas bok Det svenska hatet – en berättelse om vår tid. Boken dokumenterar de senaste decenniernas växande rasism och främlingsfientlighet inte bara i Sverige utan i hela den västliga världen.
   I berättelsens centrum står Kent Ekeroth, uppvuxen här, i Lund, med dess svarta historia alltifrån 1930- och 40-talens nazism till 30 november-demonstrationerna på 1990-talet.

---

IDAG, den 4 november 1995, mördades Yitzak Rabin

Mordet på Israels premiärminister Yitzak Rabin blev en vändpunkt för fredsprocessen, skriver Anita Goldman i DN 11 november.
   En månad före mordet, den 6 oktober, genomfördes en stor högerdemonstration i Jerusalem. Demonstranterna ropade ”Död åt Rabin! Död åt Rabin!”
   På en balkong med överblick över folkhavet står Netanyahu, Yitzak Shamir och Ariel Sharon.
   Mordet utfördes av Yigal Amir som indoktrinerats i de högerextrema miljöerna. Israels nuvarande justitieminister och utbildningsminister växte upp i samma miljö.
   Den man som står i förgrunden på balkongen och lyssnar på demonstranternas rop är nu sedan tio år Israels premiärminister.
   Mordet på Yitzhak Rabin var en högerkupp som lyckades. Sedan dess omformas Israel efter de nya makthavarnas ideologi.
   Inom kort har dokumentärfilmen ”Rabin – den sista dagen” premiär. Då kan vi med egna ögon se den högerextrema hetsen och mordet.
   Jag minns bestörtningen i klassrummet för 21 år sedan när vi behandlade mordet och dess konsekvenser. Vi förutsåg en kris men kunde omöjligt inse omfattningen av den katastrof som under årtionden skulle plåga israeler och palestinier.
   Mordet har också påverkat utvecklingen i Europa och Sverige. Kent Ekeroth och andra högerextrema ledare besöker ofta Israel och hyllar Netanyahus högerregim för dess skoningslösa kamp mot palestinier och andra muslimer. Det finns dokumenterat i Gellert Tamas bok Det svenska hatet. Så förgiftas opinionen också här, samtidigt som förintelsen pågår i Mellanöstern.
 

---

Kommunalrådens nya kläder och kramen vid kommungränsen

En dag, när de tre kommunalråden fiffige Philip, grabbige Christer och förnumstiga Inga-Kerstin läste Sydsvenskan, fick de veta, att Lund inte hade någon plan mot våldsbejakande extremism.
   Ingen plan mot extremism, utropade Philip. Vålds-bejakande extremism, rättade Inga-Kerstin. Vi måste skriva en!
   Nej, det får tjänstemännen göra! grymtade Christer. Han var entreprenör och brukade låta andra göra jobbet, Själv tog han förtjänsten.
   Så de befallde tjänstemännen att skriva en plan mot våldsbejakande extremism, särskilt vänsterextremism. 
   Tjänstemännen skrev en plan. Philip, Christer och Inga-Kerstin undertecknade. De dunkade varandra i ryggen. En för Alliansen, ropade Philip. Alliansen för en, svarade Christer.
   Ett halvt år senare blev de upprörda igen. De tittade på den ryska nyhetskanalen ET och fick höra, att i Lund fick återvändande islamister gratis bostad och körkort samt skattelättnader.
   Alla andra svenskar och särskilt de som bor i Lund insåg att detta var en rysk propagandalögn. Men inte de tre kommunalråden. De tände direkt.
   Detta är helt oacceptabelt! sa Christer. Helsjukt! sa Inga-Kerstin. Det är säkert V som har bestämt det! sa Philip och flinade. Nu ska dom få! Han fixade själv rubriken:

”Skrota generösa stödprogram för hemvändande terrorister.”
Det märks att du är medietränad, sa Christer. Ted Ekeroth kunde inte uttryckt det bättre!
   Jag har mer, sa Philip. Hör här:
   ”Samtliga delar som anspelar på särskilda satsningar på exempelvis jobb och bostäder för hemvändande jihadister måste strykas.”
   Du är inte dum, du, fnittrade Inga-Kerstin. Philip myste och anlade predikoton:
   ”Många flyktingar som kommer till Lund kan ha flytt IS halshuggningar, våldtäkter och tortyr. Ska vi då se dem i ögonen och säga att deras förövare ska tas emot med en kram vid kommungränsen och få förtur till bostad och jobb?”
   Kram vid kommungränsen! Vad får du allt ifrån? Du är ju en riktig poet, utbrast Christer. Där fick vänstern så den teg, sa Inga-Kerstin och knep ihop munnen.
   De tre kommunalråden slog sina kloka huvuden ihop och skrev och skrev. Nu skriver vi själva, sa Inga-Kerstin. När de skrivit färdigt gick de tillsammans till Rådhuset och lämnade in skrivelsen. Tjänstemannen som tog emot den utbrast förvånad:
   – Generösa stödprogram? Vad får ni det ifrån? I handlingsplanen står ingenting om hemvändande terrorister. Det vet ni väl! Det var ju ni som ville ha den. Och som synade den. Och röstade igenom den . Och undertecknade den. I den står ingenting om jobb och bostäder för jihadister!
   Ingenting alls? hickade Philip bestört. Jävlar i helvete! stönade Christer. Inga-Kerstin bara snyftade.
   Förfärade såg de tre kommunalråden på varandra. Ni är ju alldeles nakna, sa Inga-Kerstin. Du med, sa Philip. Hur ska vi komma härifrån? Vi är ju mitt i stan, stönade Christer. Var finns kommungränsen? Vid Höje bro, flämtade Philip. Kom, vi springer!
Källa: Reportage av Kalle Knivilä, SDS 21.10

P.S. Sverigedemokraternas representanter i fullmäktige Hans-Olof Andersson och Ted Ekeroth tog givetvis över deras tankar och skrev en egen insändare i Sydsvenskan under rubriken ”Finns risk att kommunens medel gagnar terrorn?”
SDS 26/10

Fångat i flykten: Tea Party-trojka av Nidhögg

PF: Tjena grabb … kolleger! Välkomna - trevligt att träffas igen för ett litet Tea Party!

CW och I-KE: Hej! Hej!

PF: Ja, idag ska vi först utvärdera vår framgångsrika kampanj mot den rödgröna röran och deras ”Handlingsplan mot våldsbejakande extremism” – därför bjuder jag idag som omväxling på IS-te – och sedan ska vi diskutera hur vi går vidare i samma anda.

I-KE: Jamen, deras plan är det väl inte, vi röstade ju alla för den … och framgångsrik … vi avslöjade ju att vi inte läst planen, och att det över huvud taget inte stod något om hemvändande jihadister och …

CW: Dumheter!! Klart den var framgångsrik! Mitt parti fick där en hel binge SD-röster! Och tänk sån uppmärksamhet vi fått i massmedia! Till och med den där mallgrodan Mellin i Aftonbladdret har tagit upp det.

I-KE: Men det står ju faktiskt inget om lyxliv och körkort – planen handlar ju om förebyggande arbete …

PS: Spelar väl för fan ingen roll vad det står i planen! Tror du folk läser den …

Ingen rök utan eld
CW: Nej, just det … SD-väljarna tror alltid vad de vill tro och andra pappskallar tänker ”ja, ja ingen rök utan eld”.

I-KE: Fast vi i alliansen framstår ju som splittrande när KD inte är med . . .

CW: Skitsamma! De skenheliga jävlarna kommer nog med i nästa kampanj!

I-KE: Nästa kampanj? Vaddå?

PS: Jo, efter att vi nu har konstaterat att vår attack varit synnerligen framgångsrik – vi skiter i dina invändningar, I-KE - så går vi nu vidare på denna fiskefärd i dessa härliga brunblå vatten. Nu ger vi oss i kast med nästa handlingsplan!

I-KE: Vilken handlingsplan?

CW: Aha, jag antar att du menar ”Plan mot våld i nära relationer” som nu snart ska tas av kommunfullmäktige? 

Solresor och lyxkryssningar

PS: Precis! Där tänkte jag nu att vi gör en gemensam skrivelse till kommunstyrelsen där vi KRÄVER att solresorna till Medelhavet och lyxkryssningarna i Karibiska sjön utgår ur planen för de mohammedaner, som misshandlar sina fruar, sambor och döttrar. Nej, förresten – vi gör en motion till fullmäktige och kräver det redan innan fullmäktige har tagit planen! Fy fan, så smart jag är!

I-K. E: Stopp nu! Det står ju inget om resor och kryssningar i planen. Det står ju bara om behandling av våldsutövare. Och vi kan väl inte skriva att det bara ska gälla muslimer …

CW: Har du inte fattat? Vi tolkar att det står om solresor och lyxkryssningar. Vi ser till att vi får tolkningsföreträde helt enkelt. Och självklart så antyder vi bara att det är muslimer det gäller. ”Främmande kulturer” brukar räcka. Så raggar vi upp någon korkad journalist så ska ni se att våra kära nättroll hakar på ungefär som i fallet med planen mot våldsbejakande extremism.

PS: Ja och jag som har kontakter i England kan till dom bekräfta att det faktiskt står så i planen, precis som jag gjorde när extremismplanen kom på tapeten. Så kommer det sedan i någon brittisk sensationsblaska – smarrigt! Då blir det ändå sannare när den nyheten vänder tillbaka hit!

Motioner om vad som helst
CW: Just så! Vips så blir det en sanning att det går att tolka så.

PS: Ja, låt oss skrida till verket och tota ihop en text till fullmäktigemotionen. Jag tar befälet, som min partiledare brukar säja. Vi liberaler är ju vana vid att skriva motioner om vad som helst, så det kommer att gå geschwint. Sen får vi fila vidare på vår strategi att lägga oss så nära SD som möjligt för att försöka ta så många av deras röster som möjligt …

I-KE: Jaja, ni pojkar vet väl som vanligt bäst … men tänk om folk börjar få svårt att se skillnad på oss och SD???

Framgafflat - om cykel och trafik: Förarlösa bilar – de oskyddade trafikanternas mardröm av Ulf Nymark

Förarlösa bilar är en framtidsdröm för billobby. Det ska bli så mycket trafiksäkrare och (den f.d) föraren skulle kunna syssla med helt andra saker under färd. Det har dock visat sig att möjligen kan den självkörande bilen bli säkrare för den eller de personer som åker i bilen. Men inte för medtrafikanterna, i synnerhet inte för oskyddade trafikanter. I en biltidning berättar Mercedes säkerhetschef att om bilen står inför valet mellan att rädda föraren eller någon på gatan kommer den alltid att välja att rädda livet på dem inuti fordonet. ”Om du vet att du kan rädda åtminstone en person, rädda den personen. Rädda personen i bilen”, säjer säkerhetschefen.  Det innebär alltså, till exempel, att den förarlösa bilen, för att rädda minst en person inne i bilen, kommer välja att köra rakt in i en grupp barn som väntar på skolskjuts. Billobbyns framtidsdröm blir en mardröm för oskyddade trafikanter.

Lund - en liten stad förutan gågata
Återigen har massmedia skrivit om Lilla Fiskaregatan som om den vore en gågata. Det är den som bekant inte. Huvudproblemet med Lilla Fiskaregatan är vad gäller relationen gång-cykel är att gatans utformning inte ger stöd för regelverket och vice versa. Gatan ger ett synintryck av att vara gågata. Trottoarerna är inte upphöjda i förhållande till fordonstrafikens del av gatan, de många uteserveringarna är legio och sträcker sig ända ut till fordonens körbana.
   Men regelmässigt är det som vilken annan gata som helst i staden, bortsett från att motorfordonstrafiken har vissa begränsningar. Det innebär alltså att fotgängare ska gå längs gatans sidor och korsa gatan endast om det kan ske utan fara för fordonstrafiken i körbanan. Maxhastigheten är 30 km/tim. Vore det en gågata så skulle fordon ha väjningsplikt mot gående och maxhastigheten vara gångfart.

Cykelöverfarter
Lunds kommun har under året byggt 7 cykelöverfarter, vilket är synnerligen välkommet. Ja, alltså de nya cykelöverfarterna där bilister har väjningsplikt gentemot cyklister. Det som förut var cykelöverfarter heter som bekant numera cykelpassager. Cykelöverfarterna är för korsande bilister skyltade med detta vägmärke.
 

 

Tyvärr är det vid en del cykelöverfarter svårt för cyklister att i god tid se skyltningen. Vid sådana överfarter borde det finnas någon form av ”förskyltning”, så att du som cyklist är säker på vad som gäller. ”Hajtänderna” i gatan – som för korsande fordonstrafik markerar att de ska lämna företräde - ger i sådana fall inte tillräcklig information.  Men i förordningen finns inget utrymme för ”förhandsskyltning” för cyklisterna, såvitt jag förstår.

Bilen och livspusslet
Från billobbyn, inte minst från många bilister, hävdas ofta att bilen behövs för att klara det så kallade ”livspusslet”. Så är det kanske. För ett fåtal bilister. Jag hyser dock en stark misstanke om att många börjar med att först lägga bilen i sitt pussel. Och självklart kommer då detta att styra hur resten av pusslet kan läggas. Dvs. bilen blir en utgångspunkt för hur en organiserar sin vardag och sitt liv.

Mer mod än pengar? Vad ska Malmö göra för att bli en hel stad? av Staffan Lindberg

Malmös väg in i framtiden är inte skriven ännu. Staden har de senaste 25 åren genomgått en dramatisk övergång från industristad till tjänstestad med många högkvalificerade jobb men också med väldigt många lågkvalificerade jobb. 15 procent är arbetslösa, dubbelt så många som i hela landet. Allt detta skildras förtjänstfullt i en stor artikel i Sydsvenskan den 26 juni 2016. Heidi Avellan har nyligen anknutit till denna förståelse av Malmös situation i en krönika i samma tidning (29 oktober). Där pläderar hon för att Malmö behöver hjälp och förståelse, men vad är det för hjälp Malmö behöver och hur kan Malmö lyfta sig självt?

Det stora problemet för Malmö just nu är att staden har flest invandrare i Sverige i förhållande till sin folkmängd. Staden ’svämmas över’ genom EBO, dvs. att det är fritt för flyktingar att bosätta sig hos släktingar - kallat eget boende. Det blir billigare för staten, som står för kostnaderna, men mycket dyrt för Malmö. Något måste göras!

Malmö kommun håller samtidigt infrastruktur och service för många företag vars högavlönade anställda bor i rika kranskommuner som Vellinge, Skurup och Lomma och betalar skatt där. Malmö är en fattig kommun i förhållande till de sociala behoven. Skatteutjämning i all ära, men en kommunsammanslagning vore det självklara. Det verkar inte stå på den politiska dagordningen. Den borde göra det.

Malmö är framtidsstaden med nya uppfinningar, ny teknik, nu snart med eget universitet, ett blomstrande kulturliv (teater, musik, konst, litteratur) och med imponerande nya byggnader och institutioner, Turning Torso, Malmö Live… Närheten till Köpenhamn och bron över dit är en del av det spännande. Detta drar framförallt ungdomar från hela landet. Men som ett damoklessvärd vilar passkontrollen över staden och kan dra ner investeringar och antalet nya jobb.

I konkurrensen om jobben får inte de med bristande språkkunskaper, inga eller dåliga gymnasiebetyg, och brist på ”uppförandekod” plats. Instängda och beslöjade flickor som inte får röra sig fritt; pojkar som inte vet hur man hälsar och tilltalar på ett acceptabelt sätt. Det verkar spela liten roll att de är de artigast på bussen.

Vissa viktiga sociala roller för unga vuxna fattas. Extra jobb, lärlings- och praktikjobb går inte till de ungdomar som behöver dem för att socialiseras in i vuxen- och arbetslivet. De går till sommarjobbande studerande och som deltidsjobb för studerande och de allra flesta rekryteras genom sociala nätverk i familj och vänskapskrets.

Hopplösheten hos de som står utanför leder till isolering framför datorn eller medlemskap i gäng, flera kriminella, ett stort svart hål. Många är drogberoenden, en del har sympatier för IS.

Den vanliga fattigdomen drabbar ensamstående med barn, arbetslösa, och drogberoende. Hemlösheten är bara toppen på isberget.

Malmö drömmer sig igenom allt detta genom de stora framgångarna för Malmö FF, FC Rosengården och Malmö Redhawks. Idrotten är Malmös ”religion”. Men bristen på egen framgång kan bli både inåtvänd sorg och utåtriktad aggressivitet.

Uppdelningen i isolerade grupper (etniska och andra segment) med olika resurser, som existerar sida vid sida i Malmös ”anonyma” storstadsumgänge, kan ses som en ömtålig jämvikt, en balans som är minerad av ”orättvisor” och ibland av konkurrens om gemensamma resurser. Vad gör fattiga ungdomar på sommaren när andra är på semester? Bränner bilar, utmanar polisen? Något som är spännande och ”kul” helt enkelt. Svaret är inte fler poliser.

Helheten är en salig blandning av skönhet, glädje och möjligheter ihop med misär, uppgivenhet och svarta hål av förtryck och kriminalitet. I denna värld gäller djungelinstinkten: att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och inte tvärtom.

Vad är lösningarna? Det behövs en social demokrati och omsorg inom familj, skola, fritidsaktiviteter, politik och arbetsliv. Invandrare har oftast en starkare tro på dessa värden än svenskfödda. De kan starkt bidra till att stärka dessa värden om de ges chansen fullt ut.

Vad kan kommunen göra? Integrera alla i verksamheter. Skapa institutioner som ger plats åt alla, t ex fritidsgårdar med autonomi, som är direkt knutna till skolor i området. Ideella föreningar med kommunalt stöd täcker långt färre ungdomar än vad som behövs och tillfredsställer oftast de som redan har det bra.

Ge röst åt dem som är i underläge i olika former. Skapa alternativ för dem som faller utanför.

Kommersialisering av staden och dess platser, byråkratiskt tekniska styrformer och centralisering, som nu är aktuellt i Malmö kommun, går stick i stäv med dessa starka behov. Omsorg är inte bara lagar och likabehandling. Den måste levas ut mellan levande människor.
Staffan Lindberg, Professor emeritus i sociologi, Lunds universitet, Studiecirkelledare på ABF i Malmö

66 år i skolan 31. 1973-85: 7. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle

Erik Nilsson, ombudsman i vpk, skjutsade mig till Malmö i distriktets röda Volvo som testamenterats av en partikamrat. Erik skulle till distriktskontoret på Bergsgatan och själv skulle jag till Heleneholmsskolan. Solen gick upp över Uppåkra kyrka när radions nyhetsuppläsare meddelade att Ronald Reagan besegrat Jimmy Carter i det amerikanska presidentvalet. Vi insåg båda att en ny historisk era hade inletts.

1980-talet: Ayatolla Khomeini släpper den amerikanska gisslan i Teheran. Saddam Hussein startar Iraks USA-stödda krig mot Iran som pågår till 1988. Olof Palme får FN:s uppdrag att medla.
   Palestinier inleder en intifada mot Israels ockupation av Västbanken. PLO accepterar tvåstatslösningen.
   Sovjetunionens invasion i Afghanistan fortsätter – och kör fast. USA och Sovjetunionen kapprustar. Amerikanska kärnvapen utplaceras i Europa.
   USA-finansierade contras försöker störta sandinistregeringen i Nicaragua. 
   Margaret Thatcher definierar nyliberalismen: ”Det finns inget samhälle”. Brittiska gruvfacket krossas. IRA:s kamp i Nordirland utvidgas till London.
   Hiv förändrar synen på sexualitet.
   Gorbatjov tänker nytt: Perestrojka. Ett nytt sätt att se på vårt land och världen. Berlinmuren rivs.
   Massakern på Himmelska fridens torg sätter punkt för kinesernas demokratisträvanden.
   U 137 går på grund utanför Karlskrona. Thorbjörn Fälldin hanterar krisen. Olof Palme blir statsminister 1982. Meidners löntagarfonder dominerar politiken. LO i konflikt med S-partiet: rosornas krig. Ubåtsjakt. Mordet på Olof Palme. Ingvar Carlsson.
   Om allt detta och mer därtill undervisade jag under 80-talet dagligen i Heleneholmsskolan. Internationella utskottet analyserade varje vecka konflikterna, ofta med inbjudna representanter från konfliktområdena. Debatten fördes i Veckobladet som kom ut med cirka 40 nummer om året.

Striden inom vpk om förhållningssättet till Sovjetunionen fick en ny brännpunkt, när Sovjetunionen plötsligt bytte ståndpunkt i Eritrea-frågan.
   Vpk hade - liksom den internationella vänsterrörelsen - stött den eritreanska befrielsekampen ända sedan den inleddes efter Etiopiens annektering av Eritrea i början av 1960-talet.
   Men efter att Etiopiens kejsare störtats och Mengistu-regimen förklarat att Etiopien nu var ett socialistiskt land, bytte Sovjetunionen ståndpunkt och gav regimen massivt militärt och ekonomiskt bistånd i kriget mot den eritreanska befrielserörelsen ELF.

   Traditionalisterna i vpk krävde nu att partiets stöd till ELF skulle omprövas. Fyra riksdagsmän reste till Addis Abeba och rapporterade entusiastiskt i Ny Dag om Etiopiens socialistiska framsteg.

   Denna följsamhet ifrågasattes givetvis av Internationella utskottet. Vi skrev debattartiklar i Ny Dag och utarbetade en kongressmotion, som först publicerades i ett VB-nummer i augusti 1981 (ett nummer som för resten framställdes och postades av Margareta Björnsson, Monica Nymark och Stig Nilsson).
   Utskottet fick ett erbjudande från partistyrelsen att skicka representanter till ELF i Khartoum, där ledningen uppehöll sig. ELF hade splittrats efter det militära nederlaget. Den nya fronten, som kallades EPLF, Eritrean Peoples Liberation Front, hade bildats av unga aktivister som vistats ett år i Kina under kulturrevolutionen.
   Utskottet diskuterade möjligheten att skicka två representanter till Khartoum, men beslöt till slut att jag skulle resa ensam. Resan skulle genomföras i slutet av september och omfatta 14 dagar. Det blev en omvälvande upplevelse. Mer om den nästa vecka.

I Malmös skolpolitik skedde en smygande förändring. Mottagandet av nya sjuor från Munkhätteskolan upphörde när höstterminen började. Vi reagerade inte först eftersom vi hade händerna fulla med att få igång arbetet i våra klasser. Sedan förstod vi att man beslutat att lägga ner högstadiet på Heleneholm.
   Det innebar att den tidigare principen att samordna högstadium och gymnasium övergavs. Vi fick inte längre möjlighet att följa eleverna de sex åren från årskurs 7 till studentexamen. Ursprungligen hade den tillämpats i de läroverk som föregått dagens skolsystem. Den hade skapat ordning och sammanhang för eleverna som ofta valde att fortsätta på gymnasiet.
   1985 skilde regeringen grundskolelärarna från gymnasielärarna. Man fick bara kompetens för endera. Det fick konsekvenser för Heleneholmsskolans lärare. Somliga hade huvudsakligen tjänstgjort i grundskolan. De förflyttades mot sin vilja till andra grundskolor.
   Det innebar ett förödande slag mot ett effektivt lärarkollektiv. Vi protesterade via LR och Lärarföreningen. Jag skrev en understreckare i Sydsvenskan. Men ingenting hjälpte. Själv hörde jag till dem som fick stanna, men med ett splittrat schema: jag undervisade livsmedelstekniker på Södervärn i samhällskunskap 3 timmar i veckan och hade ”affärssvenska” för ett toffelmakarprogram på Grängesbergsgatan 2 timmar. Detta innebar intressanta pedagogiska utmaningar. Flera av de lärare som flyttades från Heleneholm återvände efter några terminer.