Jag var på spex härom lördan, på AF.
Varför? Jo, spex är väl den enda sceniska konstart där Lund har gjort
sig gällande och då får man som lundapatriot hålla lite koll. Ur
spextraditionen växte ju också Hasse och Tages artisteri som förnyade
svensk underhållning, och det räcker ju långt.
Med kritisk blick
Men när det är sagt finns det all anledning att se på spex med en kritisk blick. Det klassiska spexet hör hemma i en åldrande manlig studentikos tradition, nu passerad sedan mer än hundra år. Där fanns inga kvinnor, alltså lät man män spela kvinnor och så har man låtsat som om det var en särskild finess. Innehållet var hämtat ur historien och anslaget var den vänliga parodin. Det hela var självklart färgat av klassbundenhet till borgerliga professioner som jurist, läkare etc, och det har levt vidare i spexvärlden även när verkligheten har ändrat sig. För mig har det gjort att spexen har känts gammalmodiga och nattståndna.
Boelspex förnyade
Jag såg mina första spex i slutet av 1950.talet. ”Djingis Khan” var en upplevelse, men räckan av nödtorftigt moderniserade gamla spex kändes snart allt mer trött och ointressant. Konstarten räddades av Boelspexarna som i början av 1990-talet skrev nya spex för kvinnor i alla roller på scenen. Jag såg ett tidigt Boelspex och fann det välgjort och friskare än de gamla vanliga, Jag tänkte nu att det var dags att prova på ett nytt Boelspex vilket fick mig att gå på höstens variant. Det hette ”Pocahontas” och handlade om indianer på ett sätt som jag aldrig fick fullt klart för mig – på nittonde bänk hör man inte så bra i Stora Salen. Det gör inte så mycket, det är sällan man känner behov av att förstå storyn.
Med kritisk blick
Men när det är sagt finns det all anledning att se på spex med en kritisk blick. Det klassiska spexet hör hemma i en åldrande manlig studentikos tradition, nu passerad sedan mer än hundra år. Där fanns inga kvinnor, alltså lät man män spela kvinnor och så har man låtsat som om det var en särskild finess. Innehållet var hämtat ur historien och anslaget var den vänliga parodin. Det hela var självklart färgat av klassbundenhet till borgerliga professioner som jurist, läkare etc, och det har levt vidare i spexvärlden även när verkligheten har ändrat sig. För mig har det gjort att spexen har känts gammalmodiga och nattståndna.
Boelspex förnyade
Jag såg mina första spex i slutet av 1950.talet. ”Djingis Khan” var en upplevelse, men räckan av nödtorftigt moderniserade gamla spex kändes snart allt mer trött och ointressant. Konstarten räddades av Boelspexarna som i början av 1990-talet skrev nya spex för kvinnor i alla roller på scenen. Jag såg ett tidigt Boelspex och fann det välgjort och friskare än de gamla vanliga, Jag tänkte nu att det var dags att prova på ett nytt Boelspex vilket fick mig att gå på höstens variant. Det hette ”Pocahontas” och handlade om indianer på ett sätt som jag aldrig fick fullt klart för mig – på nittonde bänk hör man inte så bra i Stora Salen. Det gör inte så mycket, det är sällan man känner behov av att förstå storyn.
Koreografin!
Ja, jag kände mig förstås gravt överårig när jag oförmärkt blandade mig med publiken och hade väl också en viss brist på entusiasm. Spexpubliken var sig lik och applåderade fram ständiga Dacapon – i ett fall fem gånger och det var det faktiskt nästan värt. Jag kände inte igen musiken, och kanske den var ny för genren . Man slapp alltså operalitteraturens slitna pärlor.
Det som fick mig att verkligen uppskatta föreställningen var sången men framför allt koreografin.
Ja, jag kände mig förstås gravt överårig när jag oförmärkt blandade mig med publiken och hade väl också en viss brist på entusiasm. Spexpubliken var sig lik och applåderade fram ständiga Dacapon – i ett fall fem gånger och det var det faktiskt nästan värt. Jag kände inte igen musiken, och kanske den var ny för genren . Man slapp alltså operalitteraturens slitna pärlor.
Det som fick mig att verkligen uppskatta föreställningen var sången men framför allt koreografin.
Sten H.
PS
Det råkade bli så att jag en vecka senare var i Stockholm och såg ”Donna Juanita” på Stadsteatern i Kulturhuset. Den handlar om Don Juans syster, huvudperson i Hasse och Tages stycke från 1969. Juanitas erotiska praktik var samma som broderns. Styckets upphovspersoner Erik Norberg och Johanna Garpe, har plockat fritt ur Hasse och Tages texter och använder sig av deras sånger. Det betyder att man får höra 28 av dem, i huvudsak i originalform: ”Blå Stetsonhatt”, ”Ett glas öl”, ”Släpp fångarna loss ” etc. för att inte glömma den oförlikneliga ”Grym och vidrig”. Föreställningen blir därmed en uppskattad repetition av Hasse och Tages utomordentliga rimsmide och musikval. Den slutar med att ensemblen från scenen leder publiken i allsång och gestaltning: ”Vi håller om varandra och sjunger en sång…, Nu kysser vi varandra… Vi ligger på varandra, och sjunger en sång…” Den sista versen trodde jag aldrig att de skulle våga med den snipiga stockholmspubliken.
Sångspel?
Stycket kallas i programbladet för en musical. Men det har samma karaktär som ett spex, ja utom den historiska parodin. Dock: här står människor av båda könen på scen! Det skulle behövas ett nytt ord. Skulle man kunna kalla det ett sångspel? Fast det låter lite för mycket småskola. I varje fall fanns här en avspänd stämning kombinerad med proffsig regi och scenografi. Det var väldigt roligt att få uppleva,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar