Erik Nilsson, ombudsman i vpk,
skjutsade mig till Malmö i distriktets röda Volvo som testamenterats av
en partikamrat. Erik skulle till distriktskontoret på Bergsgatan och
själv skulle jag till Heleneholmsskolan. Solen gick upp över Uppåkra
kyrka när radions nyhetsuppläsare meddelade att Ronald Reagan besegrat
Jimmy Carter i det amerikanska presidentvalet. Vi insåg båda att en ny
historisk era hade inletts.
1980-talet: Ayatolla Khomeini släpper den amerikanska gisslan i Teheran. Saddam Hussein startar Iraks USA-stödda krig mot Iran som pågår till 1988. Olof Palme får FN:s uppdrag att medla.
Palestinier inleder en intifada mot Israels ockupation av Västbanken. PLO accepterar tvåstatslösningen.
Sovjetunionens invasion i Afghanistan fortsätter – och kör fast. USA och Sovjetunionen kapprustar. Amerikanska kärnvapen utplaceras i Europa.
USA-finansierade contras försöker störta sandinistregeringen i Nicaragua.
Margaret Thatcher definierar nyliberalismen: ”Det finns inget samhälle”. Brittiska gruvfacket krossas. IRA:s kamp i Nordirland utvidgas till London.
Hiv förändrar synen på sexualitet.
Gorbatjov tänker nytt: Perestrojka. Ett nytt sätt att se på vårt land och världen. Berlinmuren rivs.
Massakern på Himmelska fridens torg sätter punkt för kinesernas demokratisträvanden.
U 137 går på grund utanför Karlskrona. Thorbjörn Fälldin hanterar krisen. Olof Palme blir statsminister 1982. Meidners löntagarfonder dominerar politiken. LO i konflikt med S-partiet: rosornas krig. Ubåtsjakt. Mordet på Olof Palme. Ingvar Carlsson.
Om allt detta och mer därtill undervisade jag under 80-talet dagligen i Heleneholmsskolan. Internationella utskottet analyserade varje vecka konflikterna, ofta med inbjudna representanter från konfliktområdena. Debatten fördes i Veckobladet som kom ut med cirka 40 nummer om året.
Striden inom vpk om förhållningssättet till Sovjetunionen fick en ny brännpunkt, när Sovjetunionen plötsligt bytte ståndpunkt i Eritrea-frågan.
Vpk hade - liksom den internationella vänsterrörelsen - stött den eritreanska befrielsekampen ända sedan den inleddes efter Etiopiens annektering av Eritrea i början av 1960-talet.
Men efter att Etiopiens kejsare störtats och Mengistu-regimen förklarat att Etiopien nu var ett socialistiskt land, bytte Sovjetunionen ståndpunkt och gav regimen massivt militärt och ekonomiskt bistånd i kriget mot den eritreanska befrielserörelsen ELF.
1980-talet: Ayatolla Khomeini släpper den amerikanska gisslan i Teheran. Saddam Hussein startar Iraks USA-stödda krig mot Iran som pågår till 1988. Olof Palme får FN:s uppdrag att medla.
Palestinier inleder en intifada mot Israels ockupation av Västbanken. PLO accepterar tvåstatslösningen.
Sovjetunionens invasion i Afghanistan fortsätter – och kör fast. USA och Sovjetunionen kapprustar. Amerikanska kärnvapen utplaceras i Europa.
USA-finansierade contras försöker störta sandinistregeringen i Nicaragua.
Margaret Thatcher definierar nyliberalismen: ”Det finns inget samhälle”. Brittiska gruvfacket krossas. IRA:s kamp i Nordirland utvidgas till London.
Hiv förändrar synen på sexualitet.
Gorbatjov tänker nytt: Perestrojka. Ett nytt sätt att se på vårt land och världen. Berlinmuren rivs.
Massakern på Himmelska fridens torg sätter punkt för kinesernas demokratisträvanden.
U 137 går på grund utanför Karlskrona. Thorbjörn Fälldin hanterar krisen. Olof Palme blir statsminister 1982. Meidners löntagarfonder dominerar politiken. LO i konflikt med S-partiet: rosornas krig. Ubåtsjakt. Mordet på Olof Palme. Ingvar Carlsson.
Om allt detta och mer därtill undervisade jag under 80-talet dagligen i Heleneholmsskolan. Internationella utskottet analyserade varje vecka konflikterna, ofta med inbjudna representanter från konfliktområdena. Debatten fördes i Veckobladet som kom ut med cirka 40 nummer om året.
Striden inom vpk om förhållningssättet till Sovjetunionen fick en ny brännpunkt, när Sovjetunionen plötsligt bytte ståndpunkt i Eritrea-frågan.
Vpk hade - liksom den internationella vänsterrörelsen - stött den eritreanska befrielsekampen ända sedan den inleddes efter Etiopiens annektering av Eritrea i början av 1960-talet.
Men efter att Etiopiens kejsare störtats och Mengistu-regimen förklarat att Etiopien nu var ett socialistiskt land, bytte Sovjetunionen ståndpunkt och gav regimen massivt militärt och ekonomiskt bistånd i kriget mot den eritreanska befrielserörelsen ELF.
Traditionalisterna i vpk krävde nu att partiets stöd
till ELF skulle omprövas. Fyra riksdagsmän reste till Addis Abeba och
rapporterade entusiastiskt i Ny Dag om Etiopiens socialistiska
framsteg.
Denna följsamhet ifrågasattes givetvis av Internationella
utskottet. Vi skrev debattartiklar i Ny Dag och utarbetade en
kongressmotion, som först publicerades i ett VB-nummer i augusti 1981
(ett nummer som för resten framställdes och postades av Margareta
Björnsson, Monica Nymark och Stig Nilsson).
Utskottet fick ett erbjudande från partistyrelsen att skicka representanter till ELF i Khartoum, där ledningen uppehöll sig. ELF hade splittrats efter det militära nederlaget. Den nya fronten, som kallades EPLF, Eritrean Peoples Liberation Front, hade bildats av unga aktivister som vistats ett år i Kina under kulturrevolutionen.
Utskottet diskuterade möjligheten att skicka två representanter till Khartoum, men beslöt till slut att jag skulle resa ensam. Resan skulle genomföras i slutet av september och omfatta 14 dagar. Det blev en omvälvande upplevelse. Mer om den nästa vecka.
I Malmös skolpolitik skedde en smygande förändring. Mottagandet av nya sjuor från Munkhätteskolan upphörde när höstterminen började. Vi reagerade inte först eftersom vi hade händerna fulla med att få igång arbetet i våra klasser. Sedan förstod vi att man beslutat att lägga ner högstadiet på Heleneholm.
Det innebar att den tidigare principen att samordna högstadium och gymnasium övergavs. Vi fick inte längre möjlighet att följa eleverna de sex åren från årskurs 7 till studentexamen. Ursprungligen hade den tillämpats i de läroverk som föregått dagens skolsystem. Den hade skapat ordning och sammanhang för eleverna som ofta valde att fortsätta på gymnasiet.
1985 skilde regeringen grundskolelärarna från gymnasielärarna. Man fick bara kompetens för endera. Det fick konsekvenser för Heleneholmsskolans lärare. Somliga hade huvudsakligen tjänstgjort i grundskolan. De förflyttades mot sin vilja till andra grundskolor.
Det innebar ett förödande slag mot ett effektivt lärarkollektiv. Vi protesterade via LR och Lärarföreningen. Jag skrev en understreckare i Sydsvenskan. Men ingenting hjälpte. Själv hörde jag till dem som fick stanna, men med ett splittrat schema: jag undervisade livsmedelstekniker på Södervärn i samhällskunskap 3 timmar i veckan och hade ”affärssvenska” för ett toffelmakarprogram på Grängesbergsgatan 2 timmar. Detta innebar intressanta pedagogiska utmaningar. Flera av de lärare som flyttades från Heleneholm återvände efter några terminer.
Utskottet fick ett erbjudande från partistyrelsen att skicka representanter till ELF i Khartoum, där ledningen uppehöll sig. ELF hade splittrats efter det militära nederlaget. Den nya fronten, som kallades EPLF, Eritrean Peoples Liberation Front, hade bildats av unga aktivister som vistats ett år i Kina under kulturrevolutionen.
Utskottet diskuterade möjligheten att skicka två representanter till Khartoum, men beslöt till slut att jag skulle resa ensam. Resan skulle genomföras i slutet av september och omfatta 14 dagar. Det blev en omvälvande upplevelse. Mer om den nästa vecka.
I Malmös skolpolitik skedde en smygande förändring. Mottagandet av nya sjuor från Munkhätteskolan upphörde när höstterminen började. Vi reagerade inte först eftersom vi hade händerna fulla med att få igång arbetet i våra klasser. Sedan förstod vi att man beslutat att lägga ner högstadiet på Heleneholm.
Det innebar att den tidigare principen att samordna högstadium och gymnasium övergavs. Vi fick inte längre möjlighet att följa eleverna de sex åren från årskurs 7 till studentexamen. Ursprungligen hade den tillämpats i de läroverk som föregått dagens skolsystem. Den hade skapat ordning och sammanhang för eleverna som ofta valde att fortsätta på gymnasiet.
1985 skilde regeringen grundskolelärarna från gymnasielärarna. Man fick bara kompetens för endera. Det fick konsekvenser för Heleneholmsskolans lärare. Somliga hade huvudsakligen tjänstgjort i grundskolan. De förflyttades mot sin vilja till andra grundskolor.
Det innebar ett förödande slag mot ett effektivt lärarkollektiv. Vi protesterade via LR och Lärarföreningen. Jag skrev en understreckare i Sydsvenskan. Men ingenting hjälpte. Själv hörde jag till dem som fick stanna, men med ett splittrat schema: jag undervisade livsmedelstekniker på Södervärn i samhällskunskap 3 timmar i veckan och hade ”affärssvenska” för ett toffelmakarprogram på Grängesbergsgatan 2 timmar. Detta innebar intressanta pedagogiska utmaningar. Flera av de lärare som flyttades från Heleneholm återvände efter några terminer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar