VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2011-05-12
Händer på torget
Demokratisk Vänster har torgaktiviteter på Mårtenstorget på lördag 14/5 mellan 11.00 och 12.00. Tal, flygblad mm.
Stödfest
Den 25 maj ordnar vi (Ship to Gaza-gruppen i Lund) en stödfest för Ship to Gaza (som kommer att segla igen i maj-juni i år) och Palestinas folk. Vi upprörs över blockaden av ”världens största utomhusfängelse” och kan inte stillatigande se den nöd som drabbar Gazas befolkning.
Tillsammans med ett antal organisationer i Lund inbjuder vi till en helkväll på Mejeriet med många fina inslag. Bifogar affisch som visar vad som händer. Sprid gärna affischen elektroniskt till dina vänner och bekanta och skriv gärna ut den och sätt upp den på lämplig anslagsplats! Kort information om syftet med Ship to Gaza. Mer information finns på www.shiptogaza.se.
Vill du vet mer så hör gärna av dig!Tillsammans med ett antal organisationer i Lund inbjuder vi till en helkväll på Mejeriet med många fina inslag. Bifogar affisch som visar vad som händer. Sprid gärna affischen elektroniskt till dina vänner och bekanta och skriv gärna ut den och sätt upp den på lämplig anslagsplats! Kort information om syftet med Ship to Gaza. Mer information finns på www.shiptogaza.se.
Bengt Hall 046-39 72 89, 0733-64 90 70
Bertil Egerö 070-949 70 77
Välkomna till två dagars politiska diskussioner och samvaro i den skånska bokskogen 21-22 maj
Alla medlemmar och sympatisörer i Vänsterpartiet Skåne inbjuds till två dagars spännande diskussioner och trevlig samvaro med Vänsterpartiet Skåne på Gamlegården i Torna Hällestad 1,5 mil öster om Lund vid vacker bokskog.
Anmäl dig så snart som möjligt och senast måndag 16/5 till skane@vansterpartiet.se.
Välkomna med era anmälningar
Olof Norborg, Vänsterpartiet Skånes studieutskott
Anmäl dig så snart som möjligt och senast måndag 16/5 till skane@vansterpartiet.se.
Välkomna med era anmälningar
Olof Norborg, Vänsterpartiet Skånes studieutskott
Oppfinnar-Jockar av Gr
Vi har nog inte sett det sista försöket att stoppa Lunds spårvagnar med hänvisning till fantastiska nya uppfinningar och extrapolerade kurvor för teknikutvecklingen. Och just när det gäller den traditionella fordonsindustrin – personbilar, lastbilar, bussar – gödslar regeringen och statliga organ som Vinnova med forskningsmedel.
Mina egna tankar går till Wenner-Grens Alwegtåg som på 1950-talet skulle revolutionera spårtrafiken men bara har fått en enda överlevande tillämpning i hela världen. Eller fransmännens Aérotrain vars övergivna pelarbana man fortfarande kan se rester av i terrängen utanför Paris. Eller Maglevsystemet som japaner och tyskar lagt ner många miljarder på men som bara resulterat i 31 kilometer mellan Shanghai och dess flygplats. Eller Volvos spårtaxivisioner från 1970-talet eller balkbanan som skulle sätta Hofors på världskartan eller försöket med Stockholms vätgasbussar som deformerade gatorna med sin tyngd, för att inte tala om deras energiineffektvitet. Eller de många franska experimenten med fordon som är något mitt emellan spårvagn och buss som kan summeras som att priset för de fasta installationerna närmar sej spårvagnens och att fordonen sällan fungerar problemfritt. Eller elbussarna i Trieste för tio år sen som även de skulle hämta kraft underifrån men som lär ha avvecklats i tysthet.
Än så länge är det konventionell, beprövad spårteknik som gäller. Lyckligtvis är detta den realistiska uppfattningen hos Anders Almgren (S), Mats Helmfrid (M) och Karin Svensson Smith (Mp). Så det finns hopp om spårvagnar i Lund 2015. Men räkna med många tvivlande insändarskribenter och förhoppningsfulla Oppfinnar-Jockar dessförinnan.
Mina egna tankar går till Wenner-Grens Alwegtåg som på 1950-talet skulle revolutionera spårtrafiken men bara har fått en enda överlevande tillämpning i hela världen. Eller fransmännens Aérotrain vars övergivna pelarbana man fortfarande kan se rester av i terrängen utanför Paris. Eller Maglevsystemet som japaner och tyskar lagt ner många miljarder på men som bara resulterat i 31 kilometer mellan Shanghai och dess flygplats. Eller Volvos spårtaxivisioner från 1970-talet eller balkbanan som skulle sätta Hofors på världskartan eller försöket med Stockholms vätgasbussar som deformerade gatorna med sin tyngd, för att inte tala om deras energiineffektvitet. Eller de många franska experimenten med fordon som är något mitt emellan spårvagn och buss som kan summeras som att priset för de fasta installationerna närmar sej spårvagnens och att fordonen sällan fungerar problemfritt. Eller elbussarna i Trieste för tio år sen som även de skulle hämta kraft underifrån men som lär ha avvecklats i tysthet.
Än så länge är det konventionell, beprövad spårteknik som gäller. Lyckligtvis är detta den realistiska uppfattningen hos Anders Almgren (S), Mats Helmfrid (M) och Karin Svensson Smith (Mp). Så det finns hopp om spårvagnar i Lund 2015. Men räkna med många tvivlande insändarskribenter och förhoppningsfulla Oppfinnar-Jockar dessförinnan.
”Det var rätt att döda bin Ladin” av Gunnar Stensson
"Dödandet av bin Ladin har på sina håll följts av bryderier om huruvida allt gick rätt till…bin Ladin har under de senaste åren haft gott om tillfällen att lägga ut texten om jihad och judehat. Vi har hört nog av honom. Det är tillfredsställande att den monologen äntligen kommit till punkt.” Per Bauhn i Sydsvenskan 7/5.
Med de orden sällar han sig till de hämndlystna som i förakt för alla rättsprinciper triumferande dansar på bin Ladins grav.
Det obehagliga är att han inte, som man skulle kunna tro, är representant för Sverigedemokraterna utan professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.
Olle Lönnaeus noterar 10/5 att ännu ett politiskt mordförsök genomfördes bara ett par dagar efter attacken mot bin Ladin. En CIA-drönare sprängde en bil i luften i södra Jemen. Det avsedda offret undkom men två andra personer (anonyma) dödades.
Lönnaeus påminner om att mordet på bin Ladin alls inte är någon isolerad händelse. Sedan George W Bush förklarade War on Terror för snart tio år sedan har hundratals avrättningar av det här slaget utförts runt om i världen. ”Offrens identitet har inte alltid gått att fastställa.”
”När lagstyret sätts åt sidan och terrorhotet tillåts legitimera utomrättsliga avrättningar så ersätts rätt med makt och godtycket får spelrum” Sydsvenskans huvudledare 9/5.
Bravo!
Men varför är urvalet av de personer som bereds utrymme på Sydsvenskans opinionssidor så uppseendeväckande ensidigt ända sedan Israels Gaza-anfall?
Med de orden sällar han sig till de hämndlystna som i förakt för alla rättsprinciper triumferande dansar på bin Ladins grav.
Det obehagliga är att han inte, som man skulle kunna tro, är representant för Sverigedemokraterna utan professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.
Olle Lönnaeus noterar 10/5 att ännu ett politiskt mordförsök genomfördes bara ett par dagar efter attacken mot bin Ladin. En CIA-drönare sprängde en bil i luften i södra Jemen. Det avsedda offret undkom men två andra personer (anonyma) dödades.
Lönnaeus påminner om att mordet på bin Ladin alls inte är någon isolerad händelse. Sedan George W Bush förklarade War on Terror för snart tio år sedan har hundratals avrättningar av det här slaget utförts runt om i världen. ”Offrens identitet har inte alltid gått att fastställa.”
”När lagstyret sätts åt sidan och terrorhotet tillåts legitimera utomrättsliga avrättningar så ersätts rätt med makt och godtycket får spelrum” Sydsvenskans huvudledare 9/5.
Bravo!
Men varför är urvalet av de personer som bereds utrymme på Sydsvenskans opinionssidor så uppseendeväckande ensidigt ända sedan Israels Gaza-anfall?
bin Ladins skugga av Anders Davidson
Osama bin Ladin är förmodligen skyldig till tusentals människors död, men är inte det verkligt skrämmande med bin Laden, som Adam Curtis häromdagen skrev i The Guardian, att han förenklade världen?
bin Ladin, mer myten än människan, var ett argument för det "globala kriget mot terrorismen", odefinierat och därför evigt. Med övervakning och undantagslagar hotar det i sig den liberala ordningen i Väst. Det som var bin Ladins mål.
bin Ladin, denna länge gäckande skugga, var även argument för tre allt annat än kalla krig, som bringat förödelse och död i Afghanistan, Pakistan och Irak.
Det är därför lätt att stämma in i Rakel Chukris ord i torsdags om dem som allt som oftast glöms, när bin Ladin nu vänds ut och in på. Samtidigt saknar jag något: Obama sa inte ett ord om Irak och Chukri nämner själv inte Afghanistan. Det är en olycklig glömska.
Många såg från början det galna med Irakkriget men Afghanistan tycks vara sinnebilden för det goda kriget. Den gick Obama till val på.
I Afghanistan började den brygd röras ihop, vars viktigaste ingredienser nog är fundamentalismer, vår som deras. Det hade inte behövt gå så.
Efter en veckas bombanfall mot mål i hela Afghanistan, upprepade talibanerna erbjudandet att lämna ut bin Ladin till rättegång i tredje land. I Vita huset var president Bush bestämd: Vi vet att han är skyldig. Det finns ingenting att diskutera. (A. Buncombe, The Independent den 15/10 2001) Bombattackerna och kriget fortsätter, skördar tusentals liv.
bin Ladin är nu död. Jubel i New York och på många fler håll i världen medan människorna i Irak, Pakistan, Afghanistan och många fler länder, även framöver tvingas att leva och dö. Därför att vi låter den dualism, som präglade både bin Ladin och Bush styra våra ord och handlingar: svart-vitt, ont-gott, fiende-vän.
Nu är den ene död, människan, men myten lever. Och det är vi som håller den vid liv. Som dockor i händerna på marionettmästarna, insnärjda i tankemönster från före upplysningen. Vilka nyttiga idioter vi är.
bin Ladin, mer myten än människan, var ett argument för det "globala kriget mot terrorismen", odefinierat och därför evigt. Med övervakning och undantagslagar hotar det i sig den liberala ordningen i Väst. Det som var bin Ladins mål.
bin Ladin, denna länge gäckande skugga, var även argument för tre allt annat än kalla krig, som bringat förödelse och död i Afghanistan, Pakistan och Irak.
Det är därför lätt att stämma in i Rakel Chukris ord i torsdags om dem som allt som oftast glöms, när bin Ladin nu vänds ut och in på. Samtidigt saknar jag något: Obama sa inte ett ord om Irak och Chukri nämner själv inte Afghanistan. Det är en olycklig glömska.
Många såg från början det galna med Irakkriget men Afghanistan tycks vara sinnebilden för det goda kriget. Den gick Obama till val på.
I Afghanistan började den brygd röras ihop, vars viktigaste ingredienser nog är fundamentalismer, vår som deras. Det hade inte behövt gå så.
Efter en veckas bombanfall mot mål i hela Afghanistan, upprepade talibanerna erbjudandet att lämna ut bin Ladin till rättegång i tredje land. I Vita huset var president Bush bestämd: Vi vet att han är skyldig. Det finns ingenting att diskutera. (A. Buncombe, The Independent den 15/10 2001) Bombattackerna och kriget fortsätter, skördar tusentals liv.
bin Ladin är nu död. Jubel i New York och på många fler håll i världen medan människorna i Irak, Pakistan, Afghanistan och många fler länder, även framöver tvingas att leva och dö. Därför att vi låter den dualism, som präglade både bin Ladin och Bush styra våra ord och handlingar: svart-vitt, ont-gott, fiende-vän.
Nu är den ene död, människan, men myten lever. Och det är vi som håller den vid liv. Som dockor i händerna på marionettmästarna, insnärjda i tankemönster från före upplysningen. Vilka nyttiga idioter vi är.
Scener kring reningsdammarna av Gunnar Stensson
I söndags hörde jag en gök för första gången i år, i morse näktergalen. Nu förestår stora events. Något rör sig under vattnets sidenyta bland grågröna flottar av pollen. Ringar, böljor. Det förebådar karparnas lek, mörka blanka fiskkroppar tumlande om varandra i skummet.
En grön padda vandrar sakta mellan de unga kaveldunen. Snart kommer den stora knarrande grodsymfonin. En enda gång har jag sett en snok. Ålar är vanligare. Tre svanpar har i veckor legat på sina ägg som är färdiga att kläckas. Sen kommer de att simma omkring med nykläckta ungar på ryggen. Ett nytt par har just funnit varandra. Honan bygger på sitt rede medan hanen försvarar reviret med hela sin manliga aggressivitet. Vaksamheten är motiverad. Minken som bor bland björnbärsbuskarna har lämnat äggskal efter sig på stigen. Moln av minimala insekter svärmar i solskenet. Det är tid för ladusvalorna och tornseglarna att dyka upp (ur vattnet där de enligt Linné övervintrar). De lär ha siktats i Skanör. De är fräckast av alla. Med sin fulländade flyg- och navigeringsförmåga susar de förbi öronen på bara någon centimeters avstånd.
Annars är fågellivet mindre rikt än i vintras. De hundratals bläsänderna har gett sig av till fiskrika vatten vid Kolahalvön efter svältkosten i Lund. Också de flesta gräsänderna är borta. Gässen är på väg mot Kebnekajse med Akka i spetsen. Men ett gåspar häckar, kanske lockat av den gamla gås som lever här sedan åratal på grund av bristande flygförmåga. Lite oroande är att inga hägrar synts på länge. Men de kommer nog tillbaka när dammarna fylls av grodyngel och småfisk
Häggen, plommonen och körsbären är överblommade, men äppleträden, kastanjerna och syrénerna - vita och violetta - blommar rikt. Endera dagen börjar den vackraste blomningen. Hagtornen. De metallglänsande grenarna och kvistarna är översållade med små runda vita knoppar. Avvaktar gör också de många flädersnåren. I juni kan blommorna skördas och i juli bären.
Djungeln mellan stigen och Höje å börjar redan bli svårgenomtränglig. Ytorna täcks av frodiga fält med mörkgröna nässlor. Hundkexen är snart meterhöga och de första har börjat blomma. Dungar av maskrosor lyser som eldar i skuggan under de blekgröna salixsnåren. De tre meter höga brunvissnade tistlarna ersätts med nya skott.
Fälten runt dalen som nyss var svarta lyser nu gröna av vårvete. Och över alltihopa lyser moder sol från en disig blå himmel.
En grön padda vandrar sakta mellan de unga kaveldunen. Snart kommer den stora knarrande grodsymfonin. En enda gång har jag sett en snok. Ålar är vanligare. Tre svanpar har i veckor legat på sina ägg som är färdiga att kläckas. Sen kommer de att simma omkring med nykläckta ungar på ryggen. Ett nytt par har just funnit varandra. Honan bygger på sitt rede medan hanen försvarar reviret med hela sin manliga aggressivitet. Vaksamheten är motiverad. Minken som bor bland björnbärsbuskarna har lämnat äggskal efter sig på stigen. Moln av minimala insekter svärmar i solskenet. Det är tid för ladusvalorna och tornseglarna att dyka upp (ur vattnet där de enligt Linné övervintrar). De lär ha siktats i Skanör. De är fräckast av alla. Med sin fulländade flyg- och navigeringsförmåga susar de förbi öronen på bara någon centimeters avstånd.
Annars är fågellivet mindre rikt än i vintras. De hundratals bläsänderna har gett sig av till fiskrika vatten vid Kolahalvön efter svältkosten i Lund. Också de flesta gräsänderna är borta. Gässen är på väg mot Kebnekajse med Akka i spetsen. Men ett gåspar häckar, kanske lockat av den gamla gås som lever här sedan åratal på grund av bristande flygförmåga. Lite oroande är att inga hägrar synts på länge. Men de kommer nog tillbaka när dammarna fylls av grodyngel och småfisk
Häggen, plommonen och körsbären är överblommade, men äppleträden, kastanjerna och syrénerna - vita och violetta - blommar rikt. Endera dagen börjar den vackraste blomningen. Hagtornen. De metallglänsande grenarna och kvistarna är översållade med små runda vita knoppar. Avvaktar gör också de många flädersnåren. I juni kan blommorna skördas och i juli bären.
Djungeln mellan stigen och Höje å börjar redan bli svårgenomtränglig. Ytorna täcks av frodiga fält med mörkgröna nässlor. Hundkexen är snart meterhöga och de första har börjat blomma. Dungar av maskrosor lyser som eldar i skuggan under de blekgröna salixsnåren. De tre meter höga brunvissnade tistlarna ersätts med nya skott.
Fälten runt dalen som nyss var svarta lyser nu gröna av vårvete. Och över alltihopa lyser moder sol från en disig blå himmel.
Kulturtips
Eddie #14
Syret, vattnet och födan börjar ta slut. Vi kommer mycket snart sluta fungera. När jag skriver detta, så inser jag, att detta redan är skrivet. Inte av mig, utan innan, av människan. Teater InSite spelar på Bastionen 15 april - 14 maj.
Fre 13 maj kl. 19:30. Läs mer
Syret, vattnet och födan börjar ta slut. Vi kommer mycket snart sluta fungera. När jag skriver detta, så inser jag, att detta redan är skrivet. Inte av mig, utan innan, av människan. Teater InSite spelar på Bastionen 15 april - 14 maj.
Fre 13 maj kl. 19:30. Läs mer
Krasch - en återvinningscirkus som bjuder på konster i en akrobatisk krock
På Karavan 30 april - 14 maj.
Fre 13 maj kl. 20:00. Läs mer
På Karavan 30 april - 14 maj.
Fre 13 maj kl. 20:00. Läs mer
Kulla-Gulla, Fassbinder och Jag
Arena Baubo återvänder till Inkonst för att undersöka den dans som uppstår när vi inte lärt oss ta ansvar för våra egna känslor. Ett nordiskt samarbete mellan Kjersti Vetterstad, Outi Condit, Maria Stiernborg, Kajsa Wadhia, Katja Seitajoki och Lina Benneth initierat av Arena Baubo, på Inkonst 13-15 maj.
Fre 13 maj kl. 19:00. Läs mer
Arena Baubo återvänder till Inkonst för att undersöka den dans som uppstår när vi inte lärt oss ta ansvar för våra egna känslor. Ett nordiskt samarbete mellan Kjersti Vetterstad, Outi Condit, Maria Stiernborg, Kajsa Wadhia, Katja Seitajoki och Lina Benneth initierat av Arena Baubo, på Inkonst 13-15 maj.
Fre 13 maj kl. 19:00. Läs mer
Rosamunde
Avdelning14 ger Elfriede Jelineks Rosamunde på Teatr Weimar 13-29 maj kl 19.30. Läs mer
Avdelning14 ger Elfriede Jelineks Rosamunde på Teatr Weimar 13-29 maj kl 19.30. Läs mer
Valkyrian av Richard Wagner
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln och Kino lördag 14 maj. Repris söndag 15 maj. Läs mer
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln och Kino lördag 14 maj. Repris söndag 15 maj. Läs mer
MACK på Casinot - Anna-Lena Brundin och Elin Nordén
Standup 14 maj kl 20:30 på Casino Cosmopol. Läs mer
Standup 14 maj kl 20:30 på Casino Cosmopol. Läs mer
Exploding Brass
Øresund Brass Band under ledning av Jonas Nydesjö. På Tangopalatset 15 maj kl 17:00. Läs mer
Øresund Brass Band under ledning av Jonas Nydesjö. På Tangopalatset 15 maj kl 17:00. Läs mer
Säsongsavslutning Mix Musik: Antonio Rey & Barullo (Spanien)
15 maj kl. 19.00 på Kong/Klaffbron.
Läs mer
15 maj kl. 19.00 på Kong/Klaffbron.
Läs mer
Malmö By Foot - Historisk vandring
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid. 17 maj - 2 juli.
Tis 17 maj kl. 17:15. Läs mer
Turen tar dig genom Malmös spännande historia från medeltiden till modern tid. 17 maj - 2 juli.
Tis 17 maj kl. 17:15. Läs mer
Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 18 maj kl. 16:00 Tor 19 maj kl. 16:00
Läs mer
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 18 maj kl. 16:00 Tor 19 maj kl. 16:00
Läs mer
Hela kulturcentralens program
Slumpen? av Gunnar Stensson
President Jimmy Carter skickade 24/4 1980 en specialstyrka för att frita de 52 ambassadtjänstemän som tagits som gisslan på den amerikanska ambassaden i Teheran. Försöket misslyckades.
Fiaskot uppfattades som en bekräftelse på Carters tillkortakommande som ledare. I november samma år valdes republikanen och cowboyhjälten Ronald Reagan till president.
Per T Ohlsson påminner i sin krönika 8/5 om det misslyckade fritagningsförsöket 1980
Carter gjorde fiasko. President Obamas raid mot Usama bin Ladin lyckades. – We got him, sa presidenten. Obamas handlingsutrymme ökade, liksom hans chans att vinna presidentvalet nästa år.
Visar fiaskot 1980 att Carter var ”vek och handfallen”? Bevisar Obamas framgång 2011 hans kompetens?
I båda fallen finns stora inslag av slump. Slumpen avgjorde. Men hur hamnade de båda presidenterna i en situation där de var utlämnade åt slumpen?
USAs politik ledde konsekvent och stegvis fram till den situation då allt sattes på ett kort, 1980 liksom 2011.
Rötterna till Carters fritagningsförsök kan följas tillbaka till 1953, ja egentligen ännu längre. Men vi nöjer oss med 1953. Iran var då moget för demokrati och ville befria sig från den av västmakterna insatte shahen, som med amerikanskt stöd styrde landet med järnhand. Ungefär som Mubarak.
Irans premiärminister Mohammad Mossadeq som hade socialdemokratiska ambitioner ville förstatliga oljetillgångarna. Med starkt folkligt stöd fördrev han shahen. Men väst ville behålla sin shah - och oljeinkomsterna.
Några dagar senare störtades Mossadeq i en USA-stödd militärkupp. Ungefär som Salvador Allende i Chile när han ville socialisera kopparutvinningen. Den avskydde tyrannen återinsattes.
Oljevinsterna fortsatte att strömma ut ur landet.
Shahens diktatur hårdnade. Regimen uppfann en speciell tortyrteknik som byggde på gallerburar av stål. Gallren upphettades.
Fiaskot uppfattades som en bekräftelse på Carters tillkortakommande som ledare. I november samma år valdes republikanen och cowboyhjälten Ronald Reagan till president.
Per T Ohlsson påminner i sin krönika 8/5 om det misslyckade fritagningsförsöket 1980
Carter gjorde fiasko. President Obamas raid mot Usama bin Ladin lyckades. – We got him, sa presidenten. Obamas handlingsutrymme ökade, liksom hans chans att vinna presidentvalet nästa år.
Visar fiaskot 1980 att Carter var ”vek och handfallen”? Bevisar Obamas framgång 2011 hans kompetens?
I båda fallen finns stora inslag av slump. Slumpen avgjorde. Men hur hamnade de båda presidenterna i en situation där de var utlämnade åt slumpen?
USAs politik ledde konsekvent och stegvis fram till den situation då allt sattes på ett kort, 1980 liksom 2011.
Rötterna till Carters fritagningsförsök kan följas tillbaka till 1953, ja egentligen ännu längre. Men vi nöjer oss med 1953. Iran var då moget för demokrati och ville befria sig från den av västmakterna insatte shahen, som med amerikanskt stöd styrde landet med järnhand. Ungefär som Mubarak.
Irans premiärminister Mohammad Mossadeq som hade socialdemokratiska ambitioner ville förstatliga oljetillgångarna. Med starkt folkligt stöd fördrev han shahen. Men väst ville behålla sin shah - och oljeinkomsterna.
Några dagar senare störtades Mossadeq i en USA-stödd militärkupp. Ungefär som Salvador Allende i Chile när han ville socialisera kopparutvinningen. Den avskydde tyrannen återinsattes.
Oljevinsterna fortsatte att strömma ut ur landet.
Shahens diktatur hårdnade. Regimen uppfann en speciell tortyrteknik som byggde på gallerburar av stål. Gallren upphettades.
Processen kunde avbrytas när som helst men genomfördes ofta fram till döden genom grillning. Marxistiska mujaheddin-grupper och islamister ledde motståndet. Shahen fördrevs än en gång av ett ursinnigt iranskt folk.
Så kom då Khomeini och valdes till landets högsta politiska och andliga ledare på livstid. USA:s ambassad ockuperades.
Den amerikanska politiken hade steg för steg fört fram till situationen. Det var ingen slump. President Carter tvingades sätta allt på ett kort – och förlorade.
På liknande sätt har USA:s mellanösternpolitik konsekvent fört fram till det ögonblick då det blev möjligt för Usama bin Ladin att förstöra World Trade Center. Också det en aktion där slumpen avgjorde.
Centret hade blivit en symbol för den västliga utsugningspolitik som bedrevs via Mubarak, Ben Ali och de andra USA-stödda tyrannerna. (Sveriges riksdag försöker just nu stifta lagar som förhindrar vapenförsäljning till dem. Det är så dags!) Därför var det många människor i Mellanöstern som kände glädje när symbolen för deras elände störtade samman.
George W Bush:s reaktion på USA:s nederlag blev att förklara krig, först mot Afghanistan, sedan mot Irak.
De chauvinistiska besluten fick fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor, ledde till en världsomspännande konflikt med rasistiska undertoner och utarmade USA politiskt och ekonomiskt.
Efter tio år visste ingen hur man skulle kunna få ett slut på kriget i Afghanistan.
Kanske som ett sätt att söka nå ett läge där det var möjligt för USA att dra sig tillbaka från Afghanistan (ännu ett amerikanskt nederlag) satsade president Obama allt på ett kort – och vann.
Konsekvensen av den amerikanska politik som under decennier drivits fram av mäktiga institutioner, ekonomiska intressen och en rad politiska ledare blev att president Obama till slut hamnade i ett läge där slumpen fick avgöra. Han vann. Det återstår att se vad han gör med sin framgång.
Så kom då Khomeini och valdes till landets högsta politiska och andliga ledare på livstid. USA:s ambassad ockuperades.
Den amerikanska politiken hade steg för steg fört fram till situationen. Det var ingen slump. President Carter tvingades sätta allt på ett kort – och förlorade.
På liknande sätt har USA:s mellanösternpolitik konsekvent fört fram till det ögonblick då det blev möjligt för Usama bin Ladin att förstöra World Trade Center. Också det en aktion där slumpen avgjorde.
Centret hade blivit en symbol för den västliga utsugningspolitik som bedrevs via Mubarak, Ben Ali och de andra USA-stödda tyrannerna. (Sveriges riksdag försöker just nu stifta lagar som förhindrar vapenförsäljning till dem. Det är så dags!) Därför var det många människor i Mellanöstern som kände glädje när symbolen för deras elände störtade samman.
George W Bush:s reaktion på USA:s nederlag blev att förklara krig, först mot Afghanistan, sedan mot Irak.
De chauvinistiska besluten fick fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor, ledde till en världsomspännande konflikt med rasistiska undertoner och utarmade USA politiskt och ekonomiskt.
Efter tio år visste ingen hur man skulle kunna få ett slut på kriget i Afghanistan.
Kanske som ett sätt att söka nå ett läge där det var möjligt för USA att dra sig tillbaka från Afghanistan (ännu ett amerikanskt nederlag) satsade president Obama allt på ett kort – och vann.
Konsekvensen av den amerikanska politik som under decennier drivits fram av mäktiga institutioner, ekonomiska intressen och en rad politiska ledare blev att president Obama till slut hamnade i ett läge där slumpen fick avgöra. Han vann. Det återstår att se vad han gör med sin framgång.
Kommer demokratin att överleva detta århundrade?
av Bertil Egerö
Jordens befolkning ser ut att öka mer än beräknat, meddelade FN i början av maj. Nu väntas det finnas tio miljarder på vår jord i slutet av detta sekel, en ny miljard ovanpå de nio som varit standardsiffran ett tag. Jag blir inte så förvånad – siffrorna är inget mer än framskrivningar baserade på dunkla antaganden om hur barnafödande och överlevnad ska utveckla sig i vart och ett av jordens alla länder. Och 90 år är en lång period i sådana sammanhang.
Det är mycket som är problematiskt med detta slags siffror. Fortsatt folkökning i vissa regioner balanseras mot väntad minskning i andra. Faktiskt är skillnaderna i tillväxttakt större än någonsin. En klar spegling av de förhållanden under vilka människor lever – både materiellt och i fråga om trygghet och förväntningar om framtiden. I många afrikanska länder värdesätts helt rationellt släkten som den enda säkra tryggheten. Många barn är släktens trygghet i nästa generation.
I Europa väntar vi oss knappast något materiellt stöd från barn eller andra släktingar om vi skulle behöva det. Släktträden minskar till smala stammar utan just några syskon- eller kusinförgreningar. Då är det inte så lätt att fixa jobb åt sitt barn med hjälp av släktkontakter. Det är andra länkar som gäller.
Vi verkar dock klara oss i det rika Väst. Importerar arbetskraft efter behov, stänger ute flyktingar så gott det går. Försvarar våra tillgångar hemma och lyckas rätt framgångsrikt komma över fattigare länders tillgångar med hjälp av handelsavtal och investeringar. I värsta fall – läs USA – finns våldet att ta till i den nationella säkerhetens intresse.
Men siffran tio miljarder rymmer en redan mycket tydlig problematik: de många unga i fattigare länder som inte hittar ett jobb, inte kan skapa sig ett värdigt liv. Utvecklingen i Nordafrika visar hur starka krafter som kan mobiliseras när unga utbildade tvingas bo kvar hos föräldrarna och inte kan få jobb som motsvarar deras utbildning och förväntningar.
P-piller räcker inte
Lester Brown, mannen bakom Human Rights Watch, hör till dem som länge varnat för de problem som en snabb folkökning utan motsvarande ekonomisk utveckling för med sig. Men även han skyggar för att peka ut den strukturella problematik som måste angripas – maktobalansen, den fortsatta utsugningen av fattiga länder och den ständigt växande polariseringen. Modern barnbegränsning är det lyckopiller som den rika världen länge erbjudit; ofta mycket värdefullt för den enskilde men inte ett svar på problem på makroplanet.
Snabb och samtidigt långvarig folkökning är ett reellt problem för de utsatta länderna själva. FN-siffrorna beskriver en fyrdubbling eller mer för enskilda afrikanska länder. En sådan tillväxt känns omöjlig, och är det kanske också. Och hur kommer den att kunna undvikas – genom att hundratals miljoner lämnar kontinenten, och vart? Eller genom svält, AIDS och andra dödliga sjukdomar?
Den som inte vill släppa på sina privilegier undviker att se länkarna. Så oroas vi i Europa för trycket från afrikanska migranter, samtidigt som vi vill få staterna att acceptera handelsavtal som PTA som mest gynnar vår egen export till dem, inte deras ekonomiska utveckling. Även Sverige har samarbetat intimt med Libyens diktator Gaddafi för att hindra att migranterna når kusten och kan söka sig hit i olika båtar.
Kalla kriget i ny version?
Konflikten i Libyen tvingade Kina att evakuera sina omkring 35 000 gästarbetare. Siffran säger en del om storleken på de kinesiska investeringarna i landet. NATO-attackerna mot Gaddafi hotar även kinesiska investeringar. Hur ska konflikten tolkas? En bedömare menar att det vi nu ser är inledningen på ett nytt kallt krig, nu med fronten i Afrika. Medan västmakternas relation till sina gamla kolonier handlar om påtvingade struktur-rationaliseringar och militära interventioner, har Kina nått långt med fredliga metoder – handel, bistånd, investeringar utan politiska villkor.
Det är mycket som är problematiskt med detta slags siffror. Fortsatt folkökning i vissa regioner balanseras mot väntad minskning i andra. Faktiskt är skillnaderna i tillväxttakt större än någonsin. En klar spegling av de förhållanden under vilka människor lever – både materiellt och i fråga om trygghet och förväntningar om framtiden. I många afrikanska länder värdesätts helt rationellt släkten som den enda säkra tryggheten. Många barn är släktens trygghet i nästa generation.
I Europa väntar vi oss knappast något materiellt stöd från barn eller andra släktingar om vi skulle behöva det. Släktträden minskar till smala stammar utan just några syskon- eller kusinförgreningar. Då är det inte så lätt att fixa jobb åt sitt barn med hjälp av släktkontakter. Det är andra länkar som gäller.
Vi verkar dock klara oss i det rika Väst. Importerar arbetskraft efter behov, stänger ute flyktingar så gott det går. Försvarar våra tillgångar hemma och lyckas rätt framgångsrikt komma över fattigare länders tillgångar med hjälp av handelsavtal och investeringar. I värsta fall – läs USA – finns våldet att ta till i den nationella säkerhetens intresse.
Men siffran tio miljarder rymmer en redan mycket tydlig problematik: de många unga i fattigare länder som inte hittar ett jobb, inte kan skapa sig ett värdigt liv. Utvecklingen i Nordafrika visar hur starka krafter som kan mobiliseras när unga utbildade tvingas bo kvar hos föräldrarna och inte kan få jobb som motsvarar deras utbildning och förväntningar.
P-piller räcker inte
Lester Brown, mannen bakom Human Rights Watch, hör till dem som länge varnat för de problem som en snabb folkökning utan motsvarande ekonomisk utveckling för med sig. Men även han skyggar för att peka ut den strukturella problematik som måste angripas – maktobalansen, den fortsatta utsugningen av fattiga länder och den ständigt växande polariseringen. Modern barnbegränsning är det lyckopiller som den rika världen länge erbjudit; ofta mycket värdefullt för den enskilde men inte ett svar på problem på makroplanet.
Snabb och samtidigt långvarig folkökning är ett reellt problem för de utsatta länderna själva. FN-siffrorna beskriver en fyrdubbling eller mer för enskilda afrikanska länder. En sådan tillväxt känns omöjlig, och är det kanske också. Och hur kommer den att kunna undvikas – genom att hundratals miljoner lämnar kontinenten, och vart? Eller genom svält, AIDS och andra dödliga sjukdomar?
Den som inte vill släppa på sina privilegier undviker att se länkarna. Så oroas vi i Europa för trycket från afrikanska migranter, samtidigt som vi vill få staterna att acceptera handelsavtal som PTA som mest gynnar vår egen export till dem, inte deras ekonomiska utveckling. Även Sverige har samarbetat intimt med Libyens diktator Gaddafi för att hindra att migranterna når kusten och kan söka sig hit i olika båtar.
Kalla kriget i ny version?
Konflikten i Libyen tvingade Kina att evakuera sina omkring 35 000 gästarbetare. Siffran säger en del om storleken på de kinesiska investeringarna i landet. NATO-attackerna mot Gaddafi hotar även kinesiska investeringar. Hur ska konflikten tolkas? En bedömare menar att det vi nu ser är inledningen på ett nytt kallt krig, nu med fronten i Afrika. Medan västmakternas relation till sina gamla kolonier handlar om påtvingade struktur-rationaliseringar och militära interventioner, har Kina nått långt med fredliga metoder – handel, bistånd, investeringar utan politiska villkor.
Den snabba ekonomiska utvecklingen i Kina äter sig in i all global handel och all konkurrens om lokala resurser. Kinas befolkning växer ännu ett antal decennier, och framför allt ökar dess köpkraft. De amerikanska krigen, i Irak, Afghanistan och nu Libyen, dränerar USA:s resurser på ett sätt som börjar påminna om hur Sovjet dränerades av sitt krig i Afghanistan. Kina avancerar, inte minst i den kontinent som är på väg att bli viktigast som naturresurs; Afrika. Det är långt ifrån säkert att de kinesiska metoderna i längden gynnar afrikansk ekonomisk utveckling. Med all sannolikhet kommer migrationen mot norr att fortsätta, och öka.
Nya krav på solidaritet
För oss börjar det bli hög tid att damma av ett begrepp som tycks ha blivit omodernt: internationell solidaritet. Men nu är villkoren tuffare än de var för femtio år sedan. Nu kommer vi att behöva ge plats åt människor från fattigare regioner, samtidigt som vi drar ner på vårt gemensamma tärande på resurserna i dessa regioner. Och vi måste hitta vägar att försvara demokratiska värden genom dessa svåra utmaningar.
I de rika länderna hotas nu demokratin mer än på länge. USA:s krig avsätter hemska spår i avrättningar, tortyr och illegala fängelser – Guantanamo är bara ett av dem. Även Europa accepterar den illegala blockaden av Gazas 1,5 miljoner människor, liksom USA:s illegala blockad av Kuba. USA kan idag inte längre kräva Kina på större respekt för mänskliga rättigheter utan att få svar på tal.
En del av oss i Väst reagerar med rädsla. Det föder partier som SD. Frågan är – hur ska allt fler kunna hitta vägen till sympati med dem som utsätts för den starkes övergrepp i det globala spelet? Just nu finns det ett fantastiskt fint exempel att peka på: Ship to Gaza. Ett företag finansierat av enskildas mindre eller större bidrag, byggt på oerhört mycket frivilligt arbete, genomsyrat av mänsklighet, humanism, etik. När inte våra statsledningar kan gå från retorik till effektiv handling, då får vi tvinga dem att göra det – eller bekänna färg.
Idag är vi hjälpta av den folkliga kampen i Nordafrika och Västasien/Mellanöstern. NATO-attackerna mot Libyen motiverades av behovet att skydda civila mot Gaddafiregimens våld. När palestinierna nu samlar sig till en enad front mot det israeliska förtrycket ska inte västvärlden få komma undan med enbart retorisk kritik. Israels och USA:s krav att Hamas ska erkänna Israel kan snart komma att ställas mot kravet att de båda erkänner ett Palestina inom 1967 års gränser.
Ship to Gaza är idag det allra bästa stöd vi kan ge processerna i Nordafrika och Västasien. När Palestina utropas får vi en ny och stor uppgift – pressa våra regeringar och parlament att erkänna den nya nationen.
Nya krav på solidaritet
För oss börjar det bli hög tid att damma av ett begrepp som tycks ha blivit omodernt: internationell solidaritet. Men nu är villkoren tuffare än de var för femtio år sedan. Nu kommer vi att behöva ge plats åt människor från fattigare regioner, samtidigt som vi drar ner på vårt gemensamma tärande på resurserna i dessa regioner. Och vi måste hitta vägar att försvara demokratiska värden genom dessa svåra utmaningar.
I de rika länderna hotas nu demokratin mer än på länge. USA:s krig avsätter hemska spår i avrättningar, tortyr och illegala fängelser – Guantanamo är bara ett av dem. Även Europa accepterar den illegala blockaden av Gazas 1,5 miljoner människor, liksom USA:s illegala blockad av Kuba. USA kan idag inte längre kräva Kina på större respekt för mänskliga rättigheter utan att få svar på tal.
En del av oss i Väst reagerar med rädsla. Det föder partier som SD. Frågan är – hur ska allt fler kunna hitta vägen till sympati med dem som utsätts för den starkes övergrepp i det globala spelet? Just nu finns det ett fantastiskt fint exempel att peka på: Ship to Gaza. Ett företag finansierat av enskildas mindre eller större bidrag, byggt på oerhört mycket frivilligt arbete, genomsyrat av mänsklighet, humanism, etik. När inte våra statsledningar kan gå från retorik till effektiv handling, då får vi tvinga dem att göra det – eller bekänna färg.
Idag är vi hjälpta av den folkliga kampen i Nordafrika och Västasien/Mellanöstern. NATO-attackerna mot Libyen motiverades av behovet att skydda civila mot Gaddafiregimens våld. När palestinierna nu samlar sig till en enad front mot det israeliska förtrycket ska inte västvärlden få komma undan med enbart retorisk kritik. Israels och USA:s krav att Hamas ska erkänna Israel kan snart komma att ställas mot kravet att de båda erkänner ett Palestina inom 1967 års gränser.
Ship to Gaza är idag det allra bästa stöd vi kan ge processerna i Nordafrika och Västasien. När Palestina utropas får vi en ny och stor uppgift – pressa våra regeringar och parlament att erkänna den nya nationen.
Om Cykelfrämjandets granskning av kommunernas cykelpolitik av Ulf Nymark
Så har då Lunds kommun återigen placerat sig högt upp i Cykelfrämjandets granskning av kommunernas cykelpolitik, den s k Kommunvelometern.
Denna gång på andra plats, medan Malmö intar tätplatsen. Hur går denna höga rankning ihop med min lilla artikelserie om Lund där jag hävdar att Lund är en bilkommun? Vad är förklaringen till så vitt skilda bedömningar? Det beror helt enkelt på vilket perspektiv man anlägger, vad man jämför med och vad man, precis som i alla enkäter, frågar efter.
Hyfsat program på bilismens villkor
1. Cykelfrämjandet (CF), där jag för övrigt är medlem, har ett hyfsat program för cyklismen, inom biltrafiksystemets ramar. Att CF outtalat accepterar biltrafikens överordnade roll framgår t ex av CF:s 11 punktsprogram (Se CF:s hemsida!) när det gäller trafikregler som inte tar upp en av de mest gentemot cyklismen mest diskriminerande trafikreglerna: att cykelföraren alltid har skyldighet att lämna företräde gentemot annan fordonstrafik, i praktiken motortrafik, när cyklisten lämnar en cykelbana, alltså i princip i varje gatukorsning på cykelbana längs väg som inte är huvudled. Att CF rör sig inom biltrafiksystemet visar också föreningens blygsamma krav vad gäller storleksordningen på ökningen av investeringarna i cykeltrafiken.
Min utgångspunkt för kritiken av Lunds cykelpolitik går ut på att biltrafikens hegemoni i vägtrafiken måste brytas om man ska kunna tala om att cykeltrafiken prioriteras.
Jämför kommuner - inte standard för olika vägtrafikslag
2. CFs Kommunvelometer jämför ett antal kommuner med varandra. I mina texter jämför jag framkomligheten och standarden för cyklister med den som gäller för bilister och kan därvid påvisa hur bilismen i praktiken ges en avsevärt högre standard.
Tar ej upp kvaliteten
3. Kommunvelometerrapporten bygger på enkäter som kommunerna själva besvarar. Detta ger helt visst utrymme för ett visst godtycke och överskattning av insatserna. Men det kanske kan vara lika för alla kommuner. Snarare är problemet med enkäten det frågornas karaktär som inte beaktar kvalitativa aspekter. Några exempel: Enkätens frågor är som sig bör viktade. Tyngst i bedömningen väger t ex totala längden cykelvägar. Hur dessa cykelvägar ser ut ur bekvämlighets- och framkomlighetssynpunkt vägs inte in.
Tungt väger också frågan om hur stort belopp per invånare som investeras i cykelvägar under året. Men rapporten säger ingenting om hur de cykelvägar som byggs ser ut, eller om de byggs för att hålla bilvägarna fria från störande cyklister. I frågebatteriet ingår också om kommunen har satt upp mål inom cykeltrafiken, men det vägs inte in om målen uppnås. Och slutligen: nyinvesteringar och underhåll i cykeltrafiken jämförs inte med de summor som satsas på biltrafik.
Bilkommunen Lund
Sammanfattningsvis: CFs rapport visar att Lund inom biltrafiksystemets ramar är bättre för cyklister jämfört med ett antal andra kommuner. Den säger ingenting om kvaliteten på cykelinfrastrukturen och den säger absolut inte knyst om hur standarden på cykelvägar förhåller sig till standarden och framkomligheten på bilvägarna. Det är detta sistnämnda jag försöker belysa i min serie om Lund som bilkommun, och det återstår fortfarande en del att säga om detta. Men det sparar jag till ett senare tillfälle.
Denna gång på andra plats, medan Malmö intar tätplatsen. Hur går denna höga rankning ihop med min lilla artikelserie om Lund där jag hävdar att Lund är en bilkommun? Vad är förklaringen till så vitt skilda bedömningar? Det beror helt enkelt på vilket perspektiv man anlägger, vad man jämför med och vad man, precis som i alla enkäter, frågar efter.
Hyfsat program på bilismens villkor
1. Cykelfrämjandet (CF), där jag för övrigt är medlem, har ett hyfsat program för cyklismen, inom biltrafiksystemets ramar. Att CF outtalat accepterar biltrafikens överordnade roll framgår t ex av CF:s 11 punktsprogram (Se CF:s hemsida!) när det gäller trafikregler som inte tar upp en av de mest gentemot cyklismen mest diskriminerande trafikreglerna: att cykelföraren alltid har skyldighet att lämna företräde gentemot annan fordonstrafik, i praktiken motortrafik, när cyklisten lämnar en cykelbana, alltså i princip i varje gatukorsning på cykelbana längs väg som inte är huvudled. Att CF rör sig inom biltrafiksystemet visar också föreningens blygsamma krav vad gäller storleksordningen på ökningen av investeringarna i cykeltrafiken.
Min utgångspunkt för kritiken av Lunds cykelpolitik går ut på att biltrafikens hegemoni i vägtrafiken måste brytas om man ska kunna tala om att cykeltrafiken prioriteras.
Jämför kommuner - inte standard för olika vägtrafikslag
2. CFs Kommunvelometer jämför ett antal kommuner med varandra. I mina texter jämför jag framkomligheten och standarden för cyklister med den som gäller för bilister och kan därvid påvisa hur bilismen i praktiken ges en avsevärt högre standard.
Tar ej upp kvaliteten
3. Kommunvelometerrapporten bygger på enkäter som kommunerna själva besvarar. Detta ger helt visst utrymme för ett visst godtycke och överskattning av insatserna. Men det kanske kan vara lika för alla kommuner. Snarare är problemet med enkäten det frågornas karaktär som inte beaktar kvalitativa aspekter. Några exempel: Enkätens frågor är som sig bör viktade. Tyngst i bedömningen väger t ex totala längden cykelvägar. Hur dessa cykelvägar ser ut ur bekvämlighets- och framkomlighetssynpunkt vägs inte in.
Tungt väger också frågan om hur stort belopp per invånare som investeras i cykelvägar under året. Men rapporten säger ingenting om hur de cykelvägar som byggs ser ut, eller om de byggs för att hålla bilvägarna fria från störande cyklister. I frågebatteriet ingår också om kommunen har satt upp mål inom cykeltrafiken, men det vägs inte in om målen uppnås. Och slutligen: nyinvesteringar och underhåll i cykeltrafiken jämförs inte med de summor som satsas på biltrafik.
Bilkommunen Lund
Sammanfattningsvis: CFs rapport visar att Lund inom biltrafiksystemets ramar är bättre för cyklister jämfört med ett antal andra kommuner. Den säger ingenting om kvaliteten på cykelinfrastrukturen och den säger absolut inte knyst om hur standarden på cykelvägar förhåller sig till standarden och framkomligheten på bilvägarna. Det är detta sistnämnda jag försöker belysa i min serie om Lund som bilkommun, och det återstår fortfarande en del att säga om detta. Men det sparar jag till ett senare tillfälle.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)