2011-05-12

Slumpen? av Gunnar Stensson

President Jimmy Carter skickade 24/4 1980 en specialstyrka för att frita de 52 ambassadtjänstemän som tagits som gisslan på den amerikanska ambassaden i Teheran. Försöket misslyckades.
   Fiaskot uppfattades som en bekräftelse på Carters tillkortakommande som ledare. I november samma år valdes republikanen och cowboyhjälten Ronald Reagan till president.
   Per T Ohlsson påminner i sin krönika 8/5 om det misslyckade fritagningsförsöket 1980
   Carter gjorde fiasko. President Obamas raid mot Usama bin Ladin lyckades. – We got him, sa presidenten. Obamas handlingsutrymme ökade, liksom hans chans att vinna presidentvalet nästa år.

Visar fiaskot
1980 att Carter var ”vek och handfallen”? Bevisar Obamas framgång 2011 hans kompetens?
   I båda fallen finns stora inslag av slump. Slumpen avgjorde. Men hur hamnade de båda presidenterna i en situation där de var utlämnade åt slumpen?

USAs politik
ledde konsekvent och stegvis fram till den situation då allt sattes på ett kort, 1980 liksom 2011.
   Rötterna till Carters fritagningsförsök kan följas tillbaka till 1953, ja egentligen ännu längre. Men vi nöjer oss med 1953. Iran var då moget för demokrati och ville befria sig från den av västmakterna insatte shahen, som med amerikanskt stöd styrde landet med järnhand. Ungefär som Mubarak.
   Irans premiärminister Mohammad Mossadeq som hade socialdemokratiska ambitioner ville förstatliga oljetillgångarna. Med starkt folkligt stöd fördrev han shahen. Men väst ville behålla sin shah - och oljeinkomsterna. 
   Några dagar senare störtades Mossadeq i en USA-stödd militärkupp. Ungefär som Salvador Allende i Chile när han ville socialisera kopparutvinningen. Den avskydde tyrannen återinsattes.
   Oljevinsterna fortsatte att strömma ut ur landet.
   Shahens diktatur hårdnade. Regimen uppfann en speciell tortyrteknik som byggde på gallerburar av stål. Gallren upphettades.
Processen kunde avbrytas när som helst men genomfördes ofta fram till döden genom grillning. Marxistiska mujaheddin-grupper och islamister ledde motståndet. Shahen fördrevs än en gång av ett ursinnigt iranskt folk.
   Så kom då Khomeini och valdes till landets högsta politiska och andliga ledare på livstid. USA:s ambassad ockuperades.
   Den amerikanska politiken hade steg för steg fört fram till situationen. Det var ingen slump. President Carter tvingades sätta allt på ett kort – och förlorade.
   På liknande sätt har USA:s  mellanösternpolitik konsekvent fört fram till det ögonblick då det blev möjligt för Usama bin Ladin att förstöra World Trade Center. Också det en aktion där slumpen avgjorde.
   Centret hade blivit en symbol för den västliga utsugningspolitik som bedrevs via Mubarak, Ben Ali och de andra USA-stödda tyrannerna. (Sveriges riksdag försöker just nu stifta lagar som förhindrar vapenförsäljning till dem. Det är så dags!) Därför var det många människor i Mellanöstern som kände glädje när symbolen för deras elände störtade samman.
   George W Bush:s reaktion på USA:s nederlag blev att förklara krig, först mot Afghanistan, sedan mot Irak.
   De chauvinistiska besluten fick fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor, ledde till en världsomspännande konflikt med rasistiska undertoner och utarmade USA politiskt och ekonomiskt.
   Efter tio år visste ingen hur man skulle kunna få ett slut på kriget i Afghanistan.
   Kanske som ett sätt att söka nå ett läge där det var möjligt för USA att dra sig tillbaka från Afghanistan (ännu ett amerikanskt nederlag) satsade president Obama allt på ett kort – och vann.

Konsekvensen av den amerikanska politik som under decennier drivits fram av mäktiga institutioner, ekonomiska intressen och en rad politiska ledare blev att president Obama till slut hamnade i ett läge där slumpen fick avgöra.  Han vann. Det återstår att se vad han gör med sin framgång.

Inga kommentarer: