Jordens befolkning ser ut att öka mer än beräknat, meddelade FN i början av maj. Nu väntas det finnas tio miljarder på vår jord i slutet av detta sekel, en ny miljard ovanpå de nio som varit standardsiffran ett tag. Jag blir inte så förvånad – siffrorna är inget mer än framskrivningar baserade på dunkla antaganden om hur barnafödande och överlevnad ska utveckla sig i vart och ett av jordens alla länder. Och 90 år är en lång period i sådana sammanhang.
Det är mycket som är problematiskt med detta slags siffror. Fortsatt folkökning i vissa regioner balanseras mot väntad minskning i andra. Faktiskt är skillnaderna i tillväxttakt större än någonsin. En klar spegling av de förhållanden under vilka människor lever – både materiellt och i fråga om trygghet och förväntningar om framtiden. I många afrikanska länder värdesätts helt rationellt släkten som den enda säkra tryggheten. Många barn är släktens trygghet i nästa generation.
I Europa väntar vi oss knappast något materiellt stöd från barn eller andra släktingar om vi skulle behöva det. Släktträden minskar till smala stammar utan just några syskon- eller kusinförgreningar. Då är det inte så lätt att fixa jobb åt sitt barn med hjälp av släktkontakter. Det är andra länkar som gäller.
Vi verkar dock klara oss i det rika Väst. Importerar arbetskraft efter behov, stänger ute flyktingar så gott det går. Försvarar våra tillgångar hemma och lyckas rätt framgångsrikt komma över fattigare länders tillgångar med hjälp av handelsavtal och investeringar. I värsta fall – läs USA – finns våldet att ta till i den nationella säkerhetens intresse.
Men siffran tio miljarder rymmer en redan mycket tydlig problematik: de många unga i fattigare länder som inte hittar ett jobb, inte kan skapa sig ett värdigt liv. Utvecklingen i Nordafrika visar hur starka krafter som kan mobiliseras när unga utbildade tvingas bo kvar hos föräldrarna och inte kan få jobb som motsvarar deras utbildning och förväntningar.
P-piller räcker inte
Lester Brown, mannen bakom Human Rights Watch, hör till dem som länge varnat för de problem som en snabb folkökning utan motsvarande ekonomisk utveckling för med sig. Men även han skyggar för att peka ut den strukturella problematik som måste angripas – maktobalansen, den fortsatta utsugningen av fattiga länder och den ständigt växande polariseringen. Modern barnbegränsning är det lyckopiller som den rika världen länge erbjudit; ofta mycket värdefullt för den enskilde men inte ett svar på problem på makroplanet.
Snabb och samtidigt långvarig folkökning är ett reellt problem för de utsatta länderna själva. FN-siffrorna beskriver en fyrdubbling eller mer för enskilda afrikanska länder. En sådan tillväxt känns omöjlig, och är det kanske också. Och hur kommer den att kunna undvikas – genom att hundratals miljoner lämnar kontinenten, och vart? Eller genom svält, AIDS och andra dödliga sjukdomar?
Den som inte vill släppa på sina privilegier undviker att se länkarna. Så oroas vi i Europa för trycket från afrikanska migranter, samtidigt som vi vill få staterna att acceptera handelsavtal som PTA som mest gynnar vår egen export till dem, inte deras ekonomiska utveckling. Även Sverige har samarbetat intimt med Libyens diktator Gaddafi för att hindra att migranterna når kusten och kan söka sig hit i olika båtar.
Kalla kriget i ny version?
Konflikten i Libyen tvingade Kina att evakuera sina omkring 35 000 gästarbetare. Siffran säger en del om storleken på de kinesiska investeringarna i landet. NATO-attackerna mot Gaddafi hotar även kinesiska investeringar. Hur ska konflikten tolkas? En bedömare menar att det vi nu ser är inledningen på ett nytt kallt krig, nu med fronten i Afrika. Medan västmakternas relation till sina gamla kolonier handlar om påtvingade struktur-rationaliseringar och militära interventioner, har Kina nått långt med fredliga metoder – handel, bistånd, investeringar utan politiska villkor.
Det är mycket som är problematiskt med detta slags siffror. Fortsatt folkökning i vissa regioner balanseras mot väntad minskning i andra. Faktiskt är skillnaderna i tillväxttakt större än någonsin. En klar spegling av de förhållanden under vilka människor lever – både materiellt och i fråga om trygghet och förväntningar om framtiden. I många afrikanska länder värdesätts helt rationellt släkten som den enda säkra tryggheten. Många barn är släktens trygghet i nästa generation.
I Europa väntar vi oss knappast något materiellt stöd från barn eller andra släktingar om vi skulle behöva det. Släktträden minskar till smala stammar utan just några syskon- eller kusinförgreningar. Då är det inte så lätt att fixa jobb åt sitt barn med hjälp av släktkontakter. Det är andra länkar som gäller.
Vi verkar dock klara oss i det rika Väst. Importerar arbetskraft efter behov, stänger ute flyktingar så gott det går. Försvarar våra tillgångar hemma och lyckas rätt framgångsrikt komma över fattigare länders tillgångar med hjälp av handelsavtal och investeringar. I värsta fall – läs USA – finns våldet att ta till i den nationella säkerhetens intresse.
Men siffran tio miljarder rymmer en redan mycket tydlig problematik: de många unga i fattigare länder som inte hittar ett jobb, inte kan skapa sig ett värdigt liv. Utvecklingen i Nordafrika visar hur starka krafter som kan mobiliseras när unga utbildade tvingas bo kvar hos föräldrarna och inte kan få jobb som motsvarar deras utbildning och förväntningar.
P-piller räcker inte
Lester Brown, mannen bakom Human Rights Watch, hör till dem som länge varnat för de problem som en snabb folkökning utan motsvarande ekonomisk utveckling för med sig. Men även han skyggar för att peka ut den strukturella problematik som måste angripas – maktobalansen, den fortsatta utsugningen av fattiga länder och den ständigt växande polariseringen. Modern barnbegränsning är det lyckopiller som den rika världen länge erbjudit; ofta mycket värdefullt för den enskilde men inte ett svar på problem på makroplanet.
Snabb och samtidigt långvarig folkökning är ett reellt problem för de utsatta länderna själva. FN-siffrorna beskriver en fyrdubbling eller mer för enskilda afrikanska länder. En sådan tillväxt känns omöjlig, och är det kanske också. Och hur kommer den att kunna undvikas – genom att hundratals miljoner lämnar kontinenten, och vart? Eller genom svält, AIDS och andra dödliga sjukdomar?
Den som inte vill släppa på sina privilegier undviker att se länkarna. Så oroas vi i Europa för trycket från afrikanska migranter, samtidigt som vi vill få staterna att acceptera handelsavtal som PTA som mest gynnar vår egen export till dem, inte deras ekonomiska utveckling. Även Sverige har samarbetat intimt med Libyens diktator Gaddafi för att hindra att migranterna når kusten och kan söka sig hit i olika båtar.
Kalla kriget i ny version?
Konflikten i Libyen tvingade Kina att evakuera sina omkring 35 000 gästarbetare. Siffran säger en del om storleken på de kinesiska investeringarna i landet. NATO-attackerna mot Gaddafi hotar även kinesiska investeringar. Hur ska konflikten tolkas? En bedömare menar att det vi nu ser är inledningen på ett nytt kallt krig, nu med fronten i Afrika. Medan västmakternas relation till sina gamla kolonier handlar om påtvingade struktur-rationaliseringar och militära interventioner, har Kina nått långt med fredliga metoder – handel, bistånd, investeringar utan politiska villkor.
Den snabba ekonomiska utvecklingen i Kina äter sig in i all global handel och all konkurrens om lokala resurser. Kinas befolkning växer ännu ett antal decennier, och framför allt ökar dess köpkraft. De amerikanska krigen, i Irak, Afghanistan och nu Libyen, dränerar USA:s resurser på ett sätt som börjar påminna om hur Sovjet dränerades av sitt krig i Afghanistan. Kina avancerar, inte minst i den kontinent som är på väg att bli viktigast som naturresurs; Afrika. Det är långt ifrån säkert att de kinesiska metoderna i längden gynnar afrikansk ekonomisk utveckling. Med all sannolikhet kommer migrationen mot norr att fortsätta, och öka.
Nya krav på solidaritet
För oss börjar det bli hög tid att damma av ett begrepp som tycks ha blivit omodernt: internationell solidaritet. Men nu är villkoren tuffare än de var för femtio år sedan. Nu kommer vi att behöva ge plats åt människor från fattigare regioner, samtidigt som vi drar ner på vårt gemensamma tärande på resurserna i dessa regioner. Och vi måste hitta vägar att försvara demokratiska värden genom dessa svåra utmaningar.
I de rika länderna hotas nu demokratin mer än på länge. USA:s krig avsätter hemska spår i avrättningar, tortyr och illegala fängelser – Guantanamo är bara ett av dem. Även Europa accepterar den illegala blockaden av Gazas 1,5 miljoner människor, liksom USA:s illegala blockad av Kuba. USA kan idag inte längre kräva Kina på större respekt för mänskliga rättigheter utan att få svar på tal.
En del av oss i Väst reagerar med rädsla. Det föder partier som SD. Frågan är – hur ska allt fler kunna hitta vägen till sympati med dem som utsätts för den starkes övergrepp i det globala spelet? Just nu finns det ett fantastiskt fint exempel att peka på: Ship to Gaza. Ett företag finansierat av enskildas mindre eller större bidrag, byggt på oerhört mycket frivilligt arbete, genomsyrat av mänsklighet, humanism, etik. När inte våra statsledningar kan gå från retorik till effektiv handling, då får vi tvinga dem att göra det – eller bekänna färg.
Idag är vi hjälpta av den folkliga kampen i Nordafrika och Västasien/Mellanöstern. NATO-attackerna mot Libyen motiverades av behovet att skydda civila mot Gaddafiregimens våld. När palestinierna nu samlar sig till en enad front mot det israeliska förtrycket ska inte västvärlden få komma undan med enbart retorisk kritik. Israels och USA:s krav att Hamas ska erkänna Israel kan snart komma att ställas mot kravet att de båda erkänner ett Palestina inom 1967 års gränser.
Ship to Gaza är idag det allra bästa stöd vi kan ge processerna i Nordafrika och Västasien. När Palestina utropas får vi en ny och stor uppgift – pressa våra regeringar och parlament att erkänna den nya nationen.
Nya krav på solidaritet
För oss börjar det bli hög tid att damma av ett begrepp som tycks ha blivit omodernt: internationell solidaritet. Men nu är villkoren tuffare än de var för femtio år sedan. Nu kommer vi att behöva ge plats åt människor från fattigare regioner, samtidigt som vi drar ner på vårt gemensamma tärande på resurserna i dessa regioner. Och vi måste hitta vägar att försvara demokratiska värden genom dessa svåra utmaningar.
I de rika länderna hotas nu demokratin mer än på länge. USA:s krig avsätter hemska spår i avrättningar, tortyr och illegala fängelser – Guantanamo är bara ett av dem. Även Europa accepterar den illegala blockaden av Gazas 1,5 miljoner människor, liksom USA:s illegala blockad av Kuba. USA kan idag inte längre kräva Kina på större respekt för mänskliga rättigheter utan att få svar på tal.
En del av oss i Väst reagerar med rädsla. Det föder partier som SD. Frågan är – hur ska allt fler kunna hitta vägen till sympati med dem som utsätts för den starkes övergrepp i det globala spelet? Just nu finns det ett fantastiskt fint exempel att peka på: Ship to Gaza. Ett företag finansierat av enskildas mindre eller större bidrag, byggt på oerhört mycket frivilligt arbete, genomsyrat av mänsklighet, humanism, etik. När inte våra statsledningar kan gå från retorik till effektiv handling, då får vi tvinga dem att göra det – eller bekänna färg.
Idag är vi hjälpta av den folkliga kampen i Nordafrika och Västasien/Mellanöstern. NATO-attackerna mot Libyen motiverades av behovet att skydda civila mot Gaddafiregimens våld. När palestinierna nu samlar sig till en enad front mot det israeliska förtrycket ska inte västvärlden få komma undan med enbart retorisk kritik. Israels och USA:s krav att Hamas ska erkänna Israel kan snart komma att ställas mot kravet att de båda erkänner ett Palestina inom 1967 års gränser.
Ship to Gaza är idag det allra bästa stöd vi kan ge processerna i Nordafrika och Västasien. När Palestina utropas får vi en ny och stor uppgift – pressa våra regeringar och parlament att erkänna den nya nationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar