Krig och fred, Amalthea, Camorran, Mellanöstern och Israel
Barak Obama använde uttrycket ”on the wrong side of history” i sitt installationstal. Som alla vet befann sig Bush alltid on the wrong side. Men finns det en sida som är fel måste det också finnas en som är rätt. Förhoppningsvis befinner sig Barak Obama i någon mening där. Han tycks dessutom ha förmågan att se livet från the bright side, för att citera Monte Pyton.
Tolstojs ”Krig och fred” är en av mina största läsupplevelser. Texten och berättelsen har många dimensioner. Jag gör en grov reduktion och tar bara upp den politiska dimensionen. Även den reducerar jag till föreställningen att det finns en rätt och en fel sida i historiska sammanhang.
”Krig och fred ” lärde mig att tänka politiskt. Boken handlar (till en del) om kriget mellan Napoleon och Ryssland. Napoleon är ett militärt geni och representerar upplysning och framtid. Hans motståndare är den konservative och till synes passive ryske generalen Kutuzov. Tolstoj är angelägen att tona ner personlighetens betydelse. Det viktiga är att ha förmågan att avläsa rörelserna i samhället och inse vad som är rätt respektive fel sida. Den förmågan har Kutuzov och han segrar. Inte för att han är en överlägsen personlighet utan för att han avläser verkligheten rätt och handlar enligt den.
Ett aktuellt exempel på samma förmåga är Ilmar Reepalus utspel om Gaza, Davis Cup och demonstrationen nästa helg, detta års viktigaste solidaritetsmanifestation.
I den upplaga av ”Krig och fred” som jag läste fanns en lång historiefilosofisk utläggning om personlighetens överskattade betydelse i historien, en utläggning som utsatts för mycket kritik. Tolstoj är större som diktare än som teoretiker.
Men jag tog till mig tanken och försökte tillämpa den. Den förde mig förstås till Karl Marx, den politiske och ekonomiske filosof som ägnat ett helt livsverk åt att bevisa att det bara finns en right side of history. Som många andra i min generation kom jag att ägna stort intresse och mycket tid åt honom. Ibland hamnade jag rätt.
Nå, nu realiseras en nyöversättning av ”Krig och fred”. Det är inte samma text jag läste utan en tidigare version. Där finns inget historiefilosofiskt avsnitt. Men jag garanterar att den som läser boken inte bara har roligt utan också är betydligt klokare efter läsningen.
Ekot från Amalthea.
Boken är utgiven av ABF i Malmö till hundraårsminnet av attentatet mot Amalthea. Till det yttre är det en riktig folkrörelsebok. Styva pärmar, blankt papper, brunt omslag. Producerad med stöd av Malmö kulturnämnd och Svenska Transportarbetareförbundet Elin och Charles Lindleys stiftelse. Anneli Philipsson har skrivit förordet, Peter Larsson har sammanställt den.
Det låter tungt och institutionaliserat. Men innehållet blåser och blixtrar
”Ekot från Amalthea” ljuder i bokens tio essäer. Ett genomgående tema är kontrasten mellan arbetarrörelsens reformistiska och revolutionära riktningar.
Lars Berggren och Roger Johansson gör en noggrann genomgång av själva Amalthea-dådet (som ju också var en bärande händelse i Jan Troells film om Maria Larsson), dess historiska betydelse och politiska konsekvenser.
Martin Viredius jämför ”globaliseringen” i början av 1900-talet med den globalisering vi upplever nu, då nationalstaternas förmåga att skydda de egna institutionerna på arbetsmarknaden mot globaliseringen undergrävs.
Olle Sahlström skriver om fackets behov av förnyelse för att fungera som en kamporganisation i en globaliserad värld
Kajsa Ekis Ekman analyserar i essän ”Skuggor” hur maktens media genom att förvanska verkligheten styr bort debatten från det som borde vara dess fokus. I Göteborg 2001 stod våldet i centrum i stället för kapitalism, miljö och globalisering.
Kvinnokampens skugga är manshat, palestinarörelsens antisemitism och socialismens stalinism och diktatur.
Genom att överföra uppmärksamheten till ”skuggorna” döljer de reaktionära krafterna de verkliga problemen. Med antisemitismen som slagträ tystas debatten om vit fosfor.
Nästa helg ska vi genomföra en massiv demonstration för Gaza, en demonstration som media inte ska få möjlighet att förvanska och förringa till beskärmelser om våld och antisemitism! En solidaritetsdemonstration som kommer att ge eko i hela västvärlden.
Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri skildrar staden Malmös förvandling från sönderfallande industristad till pulserande, motsägelsefull och mångkulturell arena för politik och kultur. I förbifarten passar hon på att ge Lund en känga: ”På 90-talet strålade Lund av både akademisk och kulturell självsäkerhet”… men nu för ”Lunds kulturliv en tynande tillvaro och många konstnärer och musiker har i stället lockats till Malmö där det fortfarande finns billiga lokaler i centrum.”
Den nyliberala camorran
Det överraskade mig att en stor del av Roberto Savianos bok om den neapolitanska camorran utgörs av en analys av globaliseringens ekonomiska system i Marx anda.
I Neapels hamn pågår en omfattande import till hela Europa bortom all kontroll och förbi alla tullar. Företag och hela branscher konkurreras ut. Jätteförmögenheter skapas. Arbetarna i camorrans land saknar alla rättigheter, exakt så som Marx och Engels beskriver. Välkända italienska modeföretag (kläder och skor) är djupt inblandade i detta ekonomiska träsk.
Den kanske värsta skurken är den superkapitalistiska Folkrepubliken Kina, både i Neapels hamn och hemma i Kina. Framställningen påminner om den slagkraftiga kritiken mot en hämningslös frihandel i Gabor Steingarts bok ”Välståndskriget” (Daidalos 2008), som vi presenterade i höstas.
Den hänsynslösa utsugningen vidmakthålls med våld.
Boken rekommenderas som en viktig pendang till ”Ekot från Amalthea”.
Det stora kriget för civilisationen. Erövringen av Mellanöstern
Den brittiske journalisten Robert Fisks bok omfattar mer än 1300 sidor. Framställningen är alltid närgången, alltid konkret, ofta obehaglig. Texterna är tillkomna vid olika tillfällen och i skilda sammanhang, alltid på själva krigs- eller konfliktscenen, ofta innan innebörden är klar. Därför är de ibland självmotsägande. Sanningen är inte densamma vid alla tillfällen.
Jag har läst nästan hela boken men fastnade i ett stort avsnitt om Algeriet. Dock har jag ju tillgång till det, när det en gång kanske blir nödvändigt att sätta sig in i just den delen av historien.
I tidigare nummer av VB har jag med Fisks bok som källa berättat om en del av Usama bin Ladens förehavanden de tre senaste decennierna. Robert Fisk återsåg honom naturligtvis i hans grotta i Afghanistan i början av 2000-talet. Nästan alla Mellanösterns aktörer finns med i den stora boken.
Det bästa är bokens Index! Parti, person, land, ort, händelse, allt kan man finna fortare och bättre än någonsin på Internet. Såtillvida är boken en bibel som omfattar i stort sett samtliga konflikter i Mellanöstern under decennier.
Naturligtvis var Robert Fisk i Libanon och Beirut 1982.
Waltz with Bashir
Massakrerna på försvarslösa palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila 1982 utanför Beirut står i centrum för denna israeliska krigsfilm.
Den är tecknad i en stil som påminner om serier eller datorspel. Det ger våldsscenerna både distans och tydlighet. Samtidigt blir det möjligt att teckna verkliga krigsscener och inre mardrömsscener på samma realistiska plan. Massakrerna utgör fortfarande efter 25 år ett palestinskt trauma. Man tänker sällan på att traumat också är israeliskt.
Massakrerna utlöste stora protestdemonstrationer i Israel och den ansvarige israeliske överbefälhavaren Sharon ställdes inför krigsrätt.
När vi ser filmen idag gör vi det i Gaza-krigets perspektiv. Filmen producerades naturligtvis tidigare. Syftet var att förhindra nya krig som det i Libanon och Beirut. Men premiären kom att sammanfalla med den israeliska attacken mot Gaza.
Det ger filmen en egendomlig dubbelhet. Vi ser hur det israeliska samhället förråats under den mellanliggande tiden. 1982 demonstrerade hundratusentals israeler mot kriget. Idag stöder majoriteten av israelerna attacken mot Gaza. Många beklagar att den inte var hårdare. Ultranationalisten Liberman förespråkade att man skulle utplåna Gaza med en atombomb. Han är den politiker som blev mest framgångsrik i valet nyligen.
Filmen bärs av ett humanistiskt patos. Dess lågmälda, eftersinnande ton kontrasterar starkt mot händelseförloppets våldsamhet.
I slutet bryter verkligheten igenom i en dokumentär skildring av fasan efter massakern.
Man kan konstatera att explicita jämförelser med både Warszawa-upproret 1943 och Auschwitz görs både i ord och bild. Filmen överskrider alltså den ängsliga politiska korrektheten i den svenska debatten där etiketten är viktigare än verkligheten.
Filmen starkaste bild visade en spenslig palestinsk pojke med ett granatgevär. Han står i ljuset från himlen mellan träden och betraktar den framryckande israeliska arméns soldater och stridsvagnar. Som en David. Eller som kinesen på den berömda bilden från Himmelska Fridens Torg i Peking. Det varade förstås bara ett ögonblick. Sedan är han död.
Filmen ger oss det viktigaste perspektivet inför den stora solidaritetsdemonstrationen nästa helg.
