Det känns lite deppigt. Att sitta i
byggnadsnämnden och gång efter gång erfara att majoriteten tar beslut
som kommer att göra staden Lund mindre attraktiv. Nu senast kvarteret
Häradshövdingen.
För knappt ett år sen togs ett inriktningsbeslut som
krävde mycket hög exploatering, kongress och massor med underjordiska
parkeringsplatser. Det var lätt att förutse det som tre arkitektförslag
fick illustrera: en fullständigt oacceptabel bebyggelse.
Vid mötet förra veckan yrkade Vänsterpartiet att ett nytt
inriktningsbeslut skulle utarbetas, med samma krav som partiet tidigare
framfört. Jag fick dock inte ta upp det yrkandet, eftersom ett
tidigare yrkande om återremittering och en avskrivning av det liggande
förslaget hade röstats ner. Helt obegripligt. Men ett förslag med ny
inriktning om ännu större kongresshall kunde röstas igenom. Trots många
år i politiken är det inte lätt att hänga med och protestera på
websammanträdena.
Som tur var hade Miljöpartiet ändrat sig
från att inte velat bygga alls, ens på parkeringsplatsen, och tagit upp
alla Vänsterpartiets förslag endast något omformulerade, så jag kunde
rösta på dem. Men deppig blir jag, dels för att Ulf Nymark i VB
framställer Miljöpartiet som enda drivandei frågan, dels för att inget
annat parti stödde förslagen. Det innebär att planeringen rullar
vidare, miljön kring Klosterkyrkan förstörs, Westmans arkitektoniska
verk stympas och betongpartierna kan vara nöjda.
Jag undrar om jag kommer att få rätt att yttra mig om
den kommande detaljplanen i egenskap av blivande granne. Schlyter har
ju sin familjegrav vid Klosterkyrkan.
PS. Ännu deppigare blir jag när jag läser i
tidningen att socialdemokraterna nu accepterar livsmedelshandel på
Nova. Naturligtvis blir följden utarmning av stadens stadsdelscentrum.
S bekräftar det adekvata i att använda begreppet
betongpartierna, som i allians med högerpartierna går exploatörerna
tillmötes.