Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2019-01-31
Historier från Uppåkra
Vi får besök av Uppåkra Arkeologiska Center som berättar om sina spännande upptäckter.
Plats: Klostergårdens bibliotek, Nordanväg 11B, Lund
Tid: Måndag 4 februari 19:00 - 20:00
Arrangeras i samarbete med föreningen KLOK.
Ingen föranmälan krävs.
Plats: Klostergårdens bibliotek, Nordanväg 11B, Lund
Tid: Måndag 4 februari 19:00 - 20:00
Arrangeras i samarbete med föreningen KLOK.
Ingen föranmälan krävs.
Världshistoriens största strejk
Över 200 miljoner indiska arbetare
uppges ha deltagit i den rikstäckande strejk som bröt ut tidigare i
månaden mot de försämrade arbetsvillkoren i landet. Pressen ökar nu på
den nationalistiska regeringen – och protesterna fortsätter.
Gör Folkparken till byggnadsminne!
Bekämpa kulturvandalismen! av Gunnar Stensson
Kommunstyrelsens nyliberale
ordförande Philip Sandberg, som brukar le mot oss i bussarna och från
Sydsvenskans sidor, är ursinnig.
Varför? Jo, för att länsstyrelsen vill göra Folkparkshuset och den fantastiska Folkparken till kulturminne.
Länsstyrelsen motiverar sitt ställningstagande med byggnadens och Folkparkens ”synnerligen höga kulturhistoriska värden”. Philip Sandberg säger att länsstyrelsen är ”verklighetsfrånvänd och urholkar det kommunala självstyret”. (SDS 25/1)
Philip Sandberg kan nog få stöd av Sverigedemokrater-na som vill riva byggnaden och ersätta den med höghus med seniorboenden. Han är väl sedd i SD-kretsar efter sina ansträngningar att förmå Liberalerna att ansluta sig till högerblocket under regeringsbildningen. Frågan är hur övriga partier i kvintetten tänker.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ vill självfallet bevara kulturhuset och den unika Folkparken.
Huset kan fyllas med kulturaktiviteter”, säger Anders Almgren, S. Det har redan använts av Teater Sagohuset och Kulturskolan och det finns tankar om att flytta Västers bibliotek dit.
Varför? Jo, för att länsstyrelsen vill göra Folkparkshuset och den fantastiska Folkparken till kulturminne.
Länsstyrelsen motiverar sitt ställningstagande med byggnadens och Folkparkens ”synnerligen höga kulturhistoriska värden”. Philip Sandberg säger att länsstyrelsen är ”verklighetsfrånvänd och urholkar det kommunala självstyret”. (SDS 25/1)
Philip Sandberg kan nog få stöd av Sverigedemokrater-na som vill riva byggnaden och ersätta den med höghus med seniorboenden. Han är väl sedd i SD-kretsar efter sina ansträngningar att förmå Liberalerna att ansluta sig till högerblocket under regeringsbildningen. Frågan är hur övriga partier i kvintetten tänker.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ vill självfallet bevara kulturhuset och den unika Folkparken.
Huset kan fyllas med kulturaktiviteter”, säger Anders Almgren, S. Det har redan använts av Teater Sagohuset och Kulturskolan och det finns tankar om att flytta Västers bibliotek dit.
En strålande septemberdag för fyrtio år sedan arrangerade dåvarande Vpk Lund en folkfest under parkens mäktiga ekar med tivoli, konserter, dans, föredrag, barnlekar och solidaritetsgrupper. Initiativet kom från den dynamiske Daniel Kallos och naturligtvis Gunnar Sandin.
Folkparken är förbunden med den framtida Källbystaden via Folkparksvägen och Maskinvägen, på vilka jag för fyrtio år sedan i skymningen vandrade hem till Klostergården efter festens slut.
Byggnaden kan bli ett värdefullt kulturcentrum för människorna i den blivande stadsdelen.
Folkfesten är ett arrangemang värt att upprepa och fylla med nytt innehåll. V kan utse en kulturgrupp att börja planera redan nu! Teater Sagohuset, Kulturskolan, Västers bibliotek och många andra kan inbjudas att medverka.
En gång var svensk skola bäst i världen
av Gunnar Stensson
Den 20 december införde jag följande notis i min kalender: ”Åke Kroon,
tidigare rektor på Lerbäcksskolan, är död. Tillsammans med Hem och
skolaföreningen drev han i början av 1990-talet igenom
trafikförändringar på Kung Oskars väg, Bryggaregatan och Öresundsvägen
som gjorde att trafiken i Lerbäcksskolan blev säkrare.”
I början av 1990-talet deltog jag som representant för Lunds skolstyrelse i Lerbäcksskolans föräldramöten. Jag var imponerad av rektor Åke Kroons, lärarnas och Hem och skola-föreningens arbete för att göra skolmiljön säkrare och undervisningen bättre. Jag hade då 20 års erfarenhet som lärare i folkhögskola, grundskola och gymnasium, plus insyn i många av Lunds skolors verksamhet.
Åke Kroon och jag träffades senare då och då. Efter hans pensionering hände det att vi råkade mötas vid Höje å.
Minnet av Lerbäck i början av 1990-talet påminde mig om hur annorlunda skolan blivit de senaste 30 åren. Det tycks som om det slags samhällsarbete som Åke Kroon, lärarna och Hem och skola-föreningen tillsammans med eleverna i Lerbäck solidariskt ägnade sig åt nu helt försvunnit.
I stället råder ett korrumperat system med ”fria” val och skolpeng, som enstaka elever - stödda av föräldrar och i somliga fall svaga rektorer - utnyttjar för att tvinga lärarna att sätta orimligt höga betyg. De höga betygen behövs för att skolan ska få tillräckligt många skolpengar. Elevernas kunskapsnivå sjunker.
Det är samma jagifierade system som leder till fusk på de nationella proven.
Lärare som insisterar på rättvisa betyg och ordning i klassrummet blir impopulära, utsätts klagomål från elever och föräldrar och avskedas, som debatten idag - bland annat på Sydsvenskans insändarspalter – visar.
Det ”fria” valet är inte fritt utan riggat och skolsegregationen ökar visar en ny rapport. Samtidigt har de nyliberala partierna i riksdagen säkrat att de vinstdrivande skolkoncernerna får fortsätta suga ut miljoner ur kommunernas skolanslag.
PS. Den artikel av Emma Leijnse som gav upphov till den aktuella debatten om lärarnas försvagade ställning i skolan blir en fråga för utbildningsminister Anna Ekström, S, sedan Roger Haddad, L, skrivit en interpellation.
I början av 1990-talet deltog jag som representant för Lunds skolstyrelse i Lerbäcksskolans föräldramöten. Jag var imponerad av rektor Åke Kroons, lärarnas och Hem och skola-föreningens arbete för att göra skolmiljön säkrare och undervisningen bättre. Jag hade då 20 års erfarenhet som lärare i folkhögskola, grundskola och gymnasium, plus insyn i många av Lunds skolors verksamhet.
Åke Kroon och jag träffades senare då och då. Efter hans pensionering hände det att vi råkade mötas vid Höje å.
Minnet av Lerbäck i början av 1990-talet påminde mig om hur annorlunda skolan blivit de senaste 30 åren. Det tycks som om det slags samhällsarbete som Åke Kroon, lärarna och Hem och skola-föreningen tillsammans med eleverna i Lerbäck solidariskt ägnade sig åt nu helt försvunnit.
I stället råder ett korrumperat system med ”fria” val och skolpeng, som enstaka elever - stödda av föräldrar och i somliga fall svaga rektorer - utnyttjar för att tvinga lärarna att sätta orimligt höga betyg. De höga betygen behövs för att skolan ska få tillräckligt många skolpengar. Elevernas kunskapsnivå sjunker.
Det är samma jagifierade system som leder till fusk på de nationella proven.
Lärare som insisterar på rättvisa betyg och ordning i klassrummet blir impopulära, utsätts klagomål från elever och föräldrar och avskedas, som debatten idag - bland annat på Sydsvenskans insändarspalter – visar.
Det ”fria” valet är inte fritt utan riggat och skolsegregationen ökar visar en ny rapport. Samtidigt har de nyliberala partierna i riksdagen säkrat att de vinstdrivande skolkoncernerna får fortsätta suga ut miljoner ur kommunernas skolanslag.
PS. Den artikel av Emma Leijnse som gav upphov till den aktuella debatten om lärarnas försvagade ställning i skolan blir en fråga för utbildningsminister Anna Ekström, S, sedan Roger Haddad, L, skrivit en interpellation.
Morden fortsätter i Palestina av Gunnar Olofsson
Den israeliska armén fortsätter att mörda obeväpnade palestinier, både
på det ockuperade Västbanken och innanför Gazas gräns mot Israel. 
Enligt den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem
dödades under 2018 totalt 290 palestinier, varav 55 barn -
huvudsakligen av skarp eldgivning. De allra flesta var helt obeväpnade
och utgjorde inget som helst hot mot vare sig soldater eller Israel som
helhet. Till de dödade skall läggas över 23.000 (!) sårade palestinier,
många med skador för livet, som nu utgör en oerhörd börda för en redan
hårt belastad sjukvård.
De allra flesta dödsoffren har krävts i Gaza där människor sedan slutet av mars demonstrerat mot avspärrningen och för rätten att lämna sin flyktingtillvaro. Protesterna har från första stund mötts med skarp eldgivning av den israeliska armén – som fått klartecken ända upp i Israels Högsta domstol för ”fri eldgivning” mot obeväpnade palestinier – och samtidigt med att Israel firade sin seger i Eurovisionsschlagern avlivade armén 62 palestinier. Antalet dödade har sedan dess blivit 254, varav 47 barn.
Situationen i Gaza går hela tiden från dålig till sämre. Nästan allt vatten är odrickbart, elektriciteten fungerar bara några timmar per dygn och avloppen släpper ut miljontals liter orenat avloppsvatten varje dag i Medelhavet. Både import och export har reducerats till bråkdelar av vad de var före inledandet av den israeliska blockaden, det är brist på nästan allt utom föroreningar och bombade hus, arbetslösheten är den högsta i världen och de flesta familjer är beroende av livsmedelshjälp. I dagarna hotar stängning av många sjukhus då Israel fryst inne bistånd från Qatar.
Allt det här sker utan hemlighetsmakeri och inför öppen ridå i en värld full av inte minst präktiga västerländska demokratier, som den svenska, som inte lyfter ett finger för att få stopp på vare sig den olagliga blockaden av Gaza, de utomrättsliga avrättningarna eller ockupationen som helhet. Tvärtom fortsätter man att odla sina kontakter kulturellt, vetenskapligt, idrottsligt och – inte minst! - militärt med förbrytarregimen, och fortsätter med det för Israel förmånliga handelsavtalet med EU, som egentligen kräver respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer (artikel 2 i avtalet).
Och nu förbereds den kommande Eurovisionsfesten i Israel, där regimen kommer att försöka att framställa sig själv som en framstående demokrati i en öken av diktaturer i Mellanöstern, ett tolerant och öppet Hbtq-vänligt samhälle som välkomnar alla. Men demokratin gäller bara en del av Israels medborgare. Över 50 lagar diskriminerar aktivt de 20 % icke-judiska medborgarna i landet. Den förra året antagna ”Nationalstatslagen” bekräftar Israel som en apartheidstat, ett land reserverat bara för judisk utveckling, med etablerande av än fler strikt judiska samhällen och där arabiskan avskaffats som officiellt språk.
Israel borde vara lika omöjlig som värd för ett evenemang som schlagerfestivalen som Sydafrika hade varit under apartheidtiden. Om inte ockupationen och förtrycket upphör omedelbart måste Eurovisionsschlagern flyttas från Israel. Eller skall vi fira också nästa schlagerfestival till ljudet av israeliska skjutvapen som mejar ner ytterligare skaror av obeväpnade palestinier?
Enligt den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem
dödades under 2018 totalt 290 palestinier, varav 55 barn -
huvudsakligen av skarp eldgivning. De allra flesta var helt obeväpnade
och utgjorde inget som helst hot mot vare sig soldater eller Israel som
helhet. Till de dödade skall läggas över 23.000 (!) sårade palestinier,
många med skador för livet, som nu utgör en oerhörd börda för en redan
hårt belastad sjukvård.De allra flesta dödsoffren har krävts i Gaza där människor sedan slutet av mars demonstrerat mot avspärrningen och för rätten att lämna sin flyktingtillvaro. Protesterna har från första stund mötts med skarp eldgivning av den israeliska armén – som fått klartecken ända upp i Israels Högsta domstol för ”fri eldgivning” mot obeväpnade palestinier – och samtidigt med att Israel firade sin seger i Eurovisionsschlagern avlivade armén 62 palestinier. Antalet dödade har sedan dess blivit 254, varav 47 barn.
Situationen i Gaza går hela tiden från dålig till sämre. Nästan allt vatten är odrickbart, elektriciteten fungerar bara några timmar per dygn och avloppen släpper ut miljontals liter orenat avloppsvatten varje dag i Medelhavet. Både import och export har reducerats till bråkdelar av vad de var före inledandet av den israeliska blockaden, det är brist på nästan allt utom föroreningar och bombade hus, arbetslösheten är den högsta i världen och de flesta familjer är beroende av livsmedelshjälp. I dagarna hotar stängning av många sjukhus då Israel fryst inne bistånd från Qatar.
Allt det här sker utan hemlighetsmakeri och inför öppen ridå i en värld full av inte minst präktiga västerländska demokratier, som den svenska, som inte lyfter ett finger för att få stopp på vare sig den olagliga blockaden av Gaza, de utomrättsliga avrättningarna eller ockupationen som helhet. Tvärtom fortsätter man att odla sina kontakter kulturellt, vetenskapligt, idrottsligt och – inte minst! - militärt med förbrytarregimen, och fortsätter med det för Israel förmånliga handelsavtalet med EU, som egentligen kräver respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer (artikel 2 i avtalet).
Och nu förbereds den kommande Eurovisionsfesten i Israel, där regimen kommer att försöka att framställa sig själv som en framstående demokrati i en öken av diktaturer i Mellanöstern, ett tolerant och öppet Hbtq-vänligt samhälle som välkomnar alla. Men demokratin gäller bara en del av Israels medborgare. Över 50 lagar diskriminerar aktivt de 20 % icke-judiska medborgarna i landet. Den förra året antagna ”Nationalstatslagen” bekräftar Israel som en apartheidstat, ett land reserverat bara för judisk utveckling, med etablerande av än fler strikt judiska samhällen och där arabiskan avskaffats som officiellt språk.
Israel borde vara lika omöjlig som värd för ett evenemang som schlagerfestivalen som Sydafrika hade varit under apartheidtiden. Om inte ockupationen och förtrycket upphör omedelbart måste Eurovisionsschlagern flyttas från Israel. Eller skall vi fira också nästa schlagerfestival till ljudet av israeliska skjutvapen som mejar ner ytterligare skaror av obeväpnade palestinier?
Klimatkrisen har omvandlat grunden för vår existens
av Gunnar Stensson
I Miranda Siganders intervju ”Klimatfilosof: Thunbergs projekt är dömt att misslyckas” (SDS29/1)
hävdar klimatfilosofen Roy Scranton på ett seminarium under Göteborgs
filmfestival, att det är för sent att göra något åt den negativa
klimatutvecklingen samt beskriver hur den koldrivna kapitalismen
orsakat katastrof efter katastrof.
Om Greta Thunberg säger han: ”Hon är en modig ung kvinna och det är så här hon känner mening med sitt liv. Men det kommer inte att stoppa klimatförändringarna.”(SDS 29/1)
Jordsystemforskare är eniga om att balansen mellan jordens naturkrafter har rubbats genom mänsklig påverkan och att planeten därigenom har lämnat epoken holocen, som kännetecknats av ett milt och stabilt klimat som är gynnsamt för liv, och övergått till en ny våldsammare geologisk epok, antropocen, människans tidsålder.
Det råder bred enighet om den nya epokens framväxt och huvuddrag. Med utgångspunkt från Clive Hamiltons Den trotsiga jorden. Människans öde i antropocen kan följande summariska sammanfattning göras.
Människan har inverkat på klimatet sedan starten för den storskaliga kolförbränningen under den industriella revolutionen för 200 år sedan.
Efter andra världskriget steg koldioxiden i atmosfären brant.
Stora
koldepåer har grävts fram, eldats upp och frigjorts i systemet där de
kommer att förbli aktiva i atmosfären, haven och biosfären.
Det kommer att ta hundra-tusentals år innan merparten åter kan bindas.
Världshaven är redan en tredjedel surare än då män-niskan inledde sin storskaliga eldning av kolbränslen.
Destabiliseringen av ismassor på glaciärerna och det grönländska istäcket kan inte vändas på mindre än tiotusentals år.
22 forskare skrev i tidskriften Nature i april 2016: ”Under de närmaste decennierna finns det fortfarande en möjlighet att minimera – men inte förhindra – en storskalig och potentiellt katastrofal klimatförändring med längre utsträckning än den hittillsvarande mänskliga historien.”
Om Greta Thunberg säger han: ”Hon är en modig ung kvinna och det är så här hon känner mening med sitt liv. Men det kommer inte att stoppa klimatförändringarna.”(SDS 29/1)
Jordsystemforskare är eniga om att balansen mellan jordens naturkrafter har rubbats genom mänsklig påverkan och att planeten därigenom har lämnat epoken holocen, som kännetecknats av ett milt och stabilt klimat som är gynnsamt för liv, och övergått till en ny våldsammare geologisk epok, antropocen, människans tidsålder.
Det råder bred enighet om den nya epokens framväxt och huvuddrag. Med utgångspunkt från Clive Hamiltons Den trotsiga jorden. Människans öde i antropocen kan följande summariska sammanfattning göras.
Människan har inverkat på klimatet sedan starten för den storskaliga kolförbränningen under den industriella revolutionen för 200 år sedan.
Efter andra världskriget steg koldioxiden i atmosfären brant.
Stora
koldepåer har grävts fram, eldats upp och frigjorts i systemet där de
kommer att förbli aktiva i atmosfären, haven och biosfären. Det kommer att ta hundra-tusentals år innan merparten åter kan bindas.
Världshaven är redan en tredjedel surare än då män-niskan inledde sin storskaliga eldning av kolbränslen.
Destabiliseringen av ismassor på glaciärerna och det grönländska istäcket kan inte vändas på mindre än tiotusentals år.
22 forskare skrev i tidskriften Nature i april 2016: ”Under de närmaste decennierna finns det fortfarande en möjlighet att minimera – men inte förhindra – en storskalig och potentiellt katastrofal klimatförändring med längre utsträckning än den hittillsvarande mänskliga historien.”
Sedan 1751 har nittio företag, nästan alla västerländska, svarat
för två tredjedelar av mänsklighetens av växthusgaser.
Klimatförändringar i global skala ändrar temperaturerna i Arktis och
Antarktis, vilket påverkar oceanernas temperatur, vilket i sin tur
leder till att monsunregnen kommer mer oregelbundet, varigenom
miljontals bönder i Indien drabbas.
Det är uppenbart att den kapitalistiska tillväxtekonomin med sin inriktning på ständigt ökad produktion och konsumtion inte längre är möjlig.
När välståndet växer riskerar det att bli värre för alla, skriver Sverker Sörlin i Antropocen. En essä om människans tidsålder.
Den ekonomiska utvecklingen i Kina och Indien har lett till en storskalig ökning av koloxidförbränningen som snart kommer att överträffa den i västvärlden.
Det krävs revolutionerande förändringar i de globala samhällssystemen. Och de måste ske snabbt.
Greta Thunberg och Roy Scranton har mer gemensamt än den provocerande rubriken ”Greta Thunbergs projekt är dömt att misslyckas” ger sken av.
De vet båda att det handlar om planetens och mänsklighetens framtid. De vet båda att klimatförändringen inte kan stoppas. Greta hoppas att ”det under de närmaste decennierna ska finnas en möjlighet att minimera en storskalig och potentiellt katastrofal klimatutveckling” som de 22 forskarna uttryckte det i Nature.
Sydsvenskans huvudledare under rubriken Nej, Greta Thunberg kämpar inte förgävesframstår däremot som ett medvetet försök att vilseleda läsarna om den katastrofala klimatutveckling som hotar att underminera grundvalarna för vår existens.
Såvida den inte är ett uttryck för total aningslöshet.
Ledarskribenten gläder sig åt att årets julklapp blev ett återvunnet plagg, att somliga kommit att välja tåg i stället för flyg och att elbilarna kanske blir billigare och citerar klimatforskaren Christian Azar som konstaterar att sol- och vindenergi utvecklas snabbt och gör det allt billigare att byta ut den fossila energin.
Sydsvenskans ledare förvandlar klimathotet till ett trivialt problem som lätt kan lösas genom ändrade vardagsvanor och ny teknik och förminskar Greta Thunberg genom att farbroderligt klappa henne på axeln: Duktig flicka! Så fint att du engagerar dej för miljön!
Den sortens argumentation är en verklighetsförfalskning som vill vänja oss vid att betrakta klimatkrisen som ett spektakel som utspelar sig utanför vår egen tillvaros bubbla.
Det är uppenbart att den kapitalistiska tillväxtekonomin med sin inriktning på ständigt ökad produktion och konsumtion inte längre är möjlig.
När välståndet växer riskerar det att bli värre för alla, skriver Sverker Sörlin i Antropocen. En essä om människans tidsålder.
Den ekonomiska utvecklingen i Kina och Indien har lett till en storskalig ökning av koloxidförbränningen som snart kommer att överträffa den i västvärlden.
Det krävs revolutionerande förändringar i de globala samhällssystemen. Och de måste ske snabbt.
Greta Thunberg och Roy Scranton har mer gemensamt än den provocerande rubriken ”Greta Thunbergs projekt är dömt att misslyckas” ger sken av.
De vet båda att det handlar om planetens och mänsklighetens framtid. De vet båda att klimatförändringen inte kan stoppas. Greta hoppas att ”det under de närmaste decennierna ska finnas en möjlighet att minimera en storskalig och potentiellt katastrofal klimatutveckling” som de 22 forskarna uttryckte det i Nature.
Sydsvenskans huvudledare under rubriken Nej, Greta Thunberg kämpar inte förgävesframstår däremot som ett medvetet försök att vilseleda läsarna om den katastrofala klimatutveckling som hotar att underminera grundvalarna för vår existens.
Såvida den inte är ett uttryck för total aningslöshet.
Ledarskribenten gläder sig åt att årets julklapp blev ett återvunnet plagg, att somliga kommit att välja tåg i stället för flyg och att elbilarna kanske blir billigare och citerar klimatforskaren Christian Azar som konstaterar att sol- och vindenergi utvecklas snabbt och gör det allt billigare att byta ut den fossila energin.
Sydsvenskans ledare förvandlar klimathotet till ett trivialt problem som lätt kan lösas genom ändrade vardagsvanor och ny teknik och förminskar Greta Thunberg genom att farbroderligt klappa henne på axeln: Duktig flicka! Så fint att du engagerar dej för miljön!
Den sortens argumentation är en verklighetsförfalskning som vill vänja oss vid att betrakta klimatkrisen som ett spektakel som utspelar sig utanför vår egen tillvaros bubbla.
Läget i Venezuela av Göran Persson
Läget i Venezuela är spänt med den bisarra situationen med
två presidenter som nu söker omvärldens stöd på olika sätt. Ett
ovanligt läge som det finns all anledning att försöka förstå mer av så
det är dags för lite informationsjakt.
Vad USA tycker finner man lätt, de stödjer så klart den självutnämnde högerpresidenten. Vad EU tycker kan man också hitta lätt. Just nu befinner vi oss i den tidsfrist som EU givit innan man bestämmer sig för vem man stödjer.
Vad tycker Sverige? Inte så mycket än men utrikesministerns svar på Ekots frågor finns nedan.
Men vad tycker vänstern? Frågan är som alltid svår när ”den reellt existerande socialismen” hamnar i problem. Om man söker efter Venezuela på v:s hemsida får man noll träffar och under Aktuellt hittar man inget.
Efter lite djupare grävande i Twitter och Facebook så kan man hitta ett uttalande av Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Håkan Svenneling. Hittade det tack vare att Nilla Bolding och Mats Olsson som jag följer där uppmärksammade det. Utrikespolitik verkar inte direkt högprioriterat vilket är lite störande för mig som är sprungen ur den ”antiimperialistiska” generationen.
Lokalt är det lite lättare, v-malmö har skickat ut ett årsmötesuttalande som återges nedan.
I övrigt hittar jag en hel del från enskilda vänsterpersonligheter på nätet. Nedan finns Stig Henrikssons återgivet. Stig är en gammal VB-bekant som publicerade sina krönikor från Fagersta även här.
Ett citat från Flamman tar jag också med: Rubrik och sista stycket från en artikel som publicerades den 30/1.
Vad tycker jag själv? Håller med Flammans slutsats: Inte lätt att se hur varken regering eller opposition skall kunna stabilisera läget. Vad som däremot är lätt att hålla med om är Galeano-citatet i bilden nedan.
Vad USA tycker finner man lätt, de stödjer så klart den självutnämnde högerpresidenten. Vad EU tycker kan man också hitta lätt. Just nu befinner vi oss i den tidsfrist som EU givit innan man bestämmer sig för vem man stödjer.
Vad tycker Sverige? Inte så mycket än men utrikesministerns svar på Ekots frågor finns nedan.
Men vad tycker vänstern? Frågan är som alltid svår när ”den reellt existerande socialismen” hamnar i problem. Om man söker efter Venezuela på v:s hemsida får man noll träffar och under Aktuellt hittar man inget.
Efter lite djupare grävande i Twitter och Facebook så kan man hitta ett uttalande av Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Håkan Svenneling. Hittade det tack vare att Nilla Bolding och Mats Olsson som jag följer där uppmärksammade det. Utrikespolitik verkar inte direkt högprioriterat vilket är lite störande för mig som är sprungen ur den ”antiimperialistiska” generationen.
Lokalt är det lite lättare, v-malmö har skickat ut ett årsmötesuttalande som återges nedan.
I övrigt hittar jag en hel del från enskilda vänsterpersonligheter på nätet. Nedan finns Stig Henrikssons återgivet. Stig är en gammal VB-bekant som publicerade sina krönikor från Fagersta även här.
Ett citat från Flamman tar jag också med: Rubrik och sista stycket från en artikel som publicerades den 30/1.
Vad tycker jag själv? Håller med Flammans slutsats: Inte lätt att se hur varken regering eller opposition skall kunna stabilisera läget. Vad som däremot är lätt att hålla med om är Galeano-citatet i bilden nedan.
Röster om: Läget i Venezuela
Margot Wallström om Venezuela: Sverige kommer att agera
Publicerad 24 januari 2019
Enligt utrikesminister Margot
Wallström (S) befinner sig Venezuela i fritt fall, och den sociala och
humanitära situationen är mycket svår.
– Klart står att de kraftfulla missnöjesyttringarna under gårdagen inte kan ignoreras av regeringen, skriver hon i ett uttalande till SVT Nyheter.
– Sverige har agerat och kommer att fortsätta att agera, främst genom EU, för att en fredlig lösning på konflikten ska kunna komma till stånd och demokratin återupprättas, skriver Margot Wallström.
Hon vill se en dialog mellan parterna som leder till en överenskommelse om ett återupprättande av den demokratiska ordningen i landet. Den måste även inkludera utlysandet av nya val, menar Margot Wallström.
– Våld mot demonstranter är oacceptabelt och politiska fångar måste släppas, skriver hon.
Hoppas på fredlig process
Flera länder, både i Europa och Nord- och Sydamerika har erkänt självutnämnde presidenten Juan Guaidó som tillfällig president. Men Margot Wallström vill inte kommentera huruvida Sverige ställer sig till den skaran.
– Folkrättsligt erkänner man stater och inte en person, säger hon till Sveriges Radio Ekot.
Hon säger att lösningen är hos venezuelanerna själva, och att ingen annan kan åstadkomma det åt dem.
– Man hoppas och önskar att det blir en fredlig process hädanefter, säger Margot Wallström till Ekot.
– Klart står att de kraftfulla missnöjesyttringarna under gårdagen inte kan ignoreras av regeringen, skriver hon i ett uttalande till SVT Nyheter.
– Sverige har agerat och kommer att fortsätta att agera, främst genom EU, för att en fredlig lösning på konflikten ska kunna komma till stånd och demokratin återupprättas, skriver Margot Wallström.
Hon vill se en dialog mellan parterna som leder till en överenskommelse om ett återupprättande av den demokratiska ordningen i landet. Den måste även inkludera utlysandet av nya val, menar Margot Wallström.
– Våld mot demonstranter är oacceptabelt och politiska fångar måste släppas, skriver hon.
Hoppas på fredlig process
Flera länder, både i Europa och Nord- och Sydamerika har erkänt självutnämnde presidenten Juan Guaidó som tillfällig president. Men Margot Wallström vill inte kommentera huruvida Sverige ställer sig till den skaran.
– Folkrättsligt erkänner man stater och inte en person, säger hon till Sveriges Radio Ekot.
Hon säger att lösningen är hos venezuelanerna själva, och att ingen annan kan åstadkomma det åt dem.
– Man hoppas och önskar att det blir en fredlig process hädanefter, säger Margot Wallström till Ekot.
Uttalande om Venezuela från Håkan Svenneling, utrikespolitisk talesperson i Vänsterpartiet den 25/1
Utvecklingen i Venezuela har varit
komplex, vilket sällan framkommit i en oftast svartvit svensk debatt.
Under åren efter millennieskiftet lyftes miljoner venezolaner ur
fattigdom, de ekonomiska klyftorna minskade och att landets urfolk
inkluderades för första gången sedan koloniseringen i samhällets
utveckling. Men samtidigt som fattiga människor i Caracas för första
gången i sina liv fått råd att gå till doktorn har det funnits stor
besvikelse hos kvinnoorganisationer över att regeringen inte tagit
krafttag mot mäns våld mot kvinnor, machokulturen och den begränsade
aborträtten. Oppositionen har med rätta uttryckt sin oro över den
politiska utvecklingen i landet.
Om det i många år gick att se både framsteg och bakslag i Venezuela så har utvecklingen de senaste åren varit entydigt negativ. Venezuela kan inte längre beskrivas som en demokrati, ekonomin har kollapsat och Caracas är en av världens farligaste städer. Ansvaret för utvecklingen i Venezuela ligger på landets politiska ledning.
Vänsterpartiets utgångspunkt är vår solidaritet med det venezolanska folket. Därför står vi upp för venezolanernas rätt att få uttrycka sina åsikter, delta i demonstrationer och välja sina ledare i demokratiska val. Vi slår vakt om möjligheten för alla venezolaner att få tillgång till hälso- och sjukvård samt utbildning och att få leva ett liv fritt från hunger, fattigdom och diskriminering.
Valet i maj 2018 var inte fritt och rättvist, Maduro kan inte ses som Venezuelas legitima president. I det spända läge som nu råder i landet måste omvärlden mana till dialog och försoning mellan parterna. Initiativet från Mexiko och Uruguay för dialog är värt att uppmärksamma. Målet måste vara att nya demokratiska och fria val kan hållas och att oppositionen får verka fritt och rättsstatens principer respekteras.
Hot om interventioner och ingrepp från USA riskerar att trappa upp konflikten ytterligare i ett skede då hundratusentals människor är ute på gatorna och demonstrerar mot Maduro, som alltjämt har stöd av militären. Risken för en blodig eskalering är uppenbar. USA:s historiska inblandning i landet, från stödet till den kupp den venezolanska högern försökte genomföra 2003, till de sanktioner som förvärrat situationen för många venezolaner gör all inblandning från landet problematisk.
Högerns engagemang för Venezuela kommer bara fram i attacker mot oss i Vänsterpartiet, trots att vi gång på gång förklarar vår ståndpunkt, så som jag precis beskrivit den. Aldrig hör vi från högern några förslag om vad som behöver göras, eller några djupare analyser av läget. Det handlar bara om att försöka klistra utvecklingen i landet på oss. Något som både är oärligt och föga konstruktiv. Att högern också vägrar se de framsteg som gjordes under Chavez första tid vid makten kan ju också handla om att fattigdomsbekämpning, ökad jämlikhet och inkludering av urfolk inte ses som framsteg i deras värld.
Vänsterpartiet är konsekvent. Vi kompromissar aldrig med de mänskliga rättigheterna. För oss är det självklart att kritisera varje brott oavsett var, av vem eller med vilka motiv det begås. Därför fördömer vi de övergrepp som sker i Venezuela, men också på Kuba, eller i Israel, Ryssland och Kina.
Om det i många år gick att se både framsteg och bakslag i Venezuela så har utvecklingen de senaste åren varit entydigt negativ. Venezuela kan inte längre beskrivas som en demokrati, ekonomin har kollapsat och Caracas är en av världens farligaste städer. Ansvaret för utvecklingen i Venezuela ligger på landets politiska ledning.
Vänsterpartiets utgångspunkt är vår solidaritet med det venezolanska folket. Därför står vi upp för venezolanernas rätt att få uttrycka sina åsikter, delta i demonstrationer och välja sina ledare i demokratiska val. Vi slår vakt om möjligheten för alla venezolaner att få tillgång till hälso- och sjukvård samt utbildning och att få leva ett liv fritt från hunger, fattigdom och diskriminering.
Valet i maj 2018 var inte fritt och rättvist, Maduro kan inte ses som Venezuelas legitima president. I det spända läge som nu råder i landet måste omvärlden mana till dialog och försoning mellan parterna. Initiativet från Mexiko och Uruguay för dialog är värt att uppmärksamma. Målet måste vara att nya demokratiska och fria val kan hållas och att oppositionen får verka fritt och rättsstatens principer respekteras.
Hot om interventioner och ingrepp från USA riskerar att trappa upp konflikten ytterligare i ett skede då hundratusentals människor är ute på gatorna och demonstrerar mot Maduro, som alltjämt har stöd av militären. Risken för en blodig eskalering är uppenbar. USA:s historiska inblandning i landet, från stödet till den kupp den venezolanska högern försökte genomföra 2003, till de sanktioner som förvärrat situationen för många venezolaner gör all inblandning från landet problematisk.
Högerns engagemang för Venezuela kommer bara fram i attacker mot oss i Vänsterpartiet, trots att vi gång på gång förklarar vår ståndpunkt, så som jag precis beskrivit den. Aldrig hör vi från högern några förslag om vad som behöver göras, eller några djupare analyser av läget. Det handlar bara om att försöka klistra utvecklingen i landet på oss. Något som både är oärligt och föga konstruktiv. Att högern också vägrar se de framsteg som gjordes under Chavez första tid vid makten kan ju också handla om att fattigdomsbekämpning, ökad jämlikhet och inkludering av urfolk inte ses som framsteg i deras värld.
Vänsterpartiet är konsekvent. Vi kompromissar aldrig med de mänskliga rättigheterna. För oss är det självklart att kritisera varje brott oavsett var, av vem eller med vilka motiv det begås. Därför fördömer vi de övergrepp som sker i Venezuela, men också på Kuba, eller i Israel, Ryssland och Kina.
Uttalande antaget av Vänsterpartiet Malmös årsmöte den 26 januari 2019
Venezuela befinner sig i en mycket
komplex situation. När den bolivarianska revolutionen inleddes 1999
genomfördes mycket betydelsefulla och framgångsrika sociala och
demokratiska reformer: utrotande av analfabetismen, införande av
avgiftsfri sjukvård och utbildning, halvering av fattigdomen,
erkännande och bejakande av ursprungsfolkens rättigheter, bland mycket
annat. Dessa framsteg gav inspiration och näring år progressiva krafter
över hela Latinamerika.
Sedan några år tillbaka har den ekonomiska och politiska situationen i Venezuela försvårats. Rekordlåga priser på den internationella oljemarknaden, en mycket aggressiv politik från ett USA som vill lägga beslag på Venezuelas enorma oljeresurser och systematiska ekonomiska sabotage från den inhemska borgarklassen
Sedan några år tillbaka har den ekonomiska och politiska situationen i Venezuela försvårats. Rekordlåga priser på den internationella oljemarknaden, en mycket aggressiv politik från ett USA som vill lägga beslag på Venezuelas enorma oljeresurser och systematiska ekonomiska sabotage från den inhemska borgarklassen
är tillsammans med ett
uppsving för nyliberala och fascistoida regeringar i Latinamerika
strukturella orsaker som förklarar detta. Till det kommer den
venezuelanska regeringens egna brister och oförmåga att hantera
situationen på ett tillfredställande sätt.
När Donald Trump och hans allierade i Latinamerika nu för fram Venezuelas oppositionsledare som legitim president och talar om militär intervention, innebär det ett reellt hot om ett anfall mot Venezuela, vilket riskerar att leda till inbördeskrig och sätta hela kontinenten i brand. Oavsett hur vi idag ser på den nuvarande venezolanska regeringen och dess tillkortakommanden, måste hoten om krig och statskupp till varje pris avvärjas. Vägen till en fredligt, demokratiskt och progressivt Venezuela finns endast om de militära hoten mot landet upphör, genom dialog mellan regeringen och oppositionen.
Vänsterpartiet Malmö tar därför avstånd från alla försök till statskupp, samt militära hot och interventioner mot Venezuela, kräver att USA:s ekonomiska blockad mot landet hävs, samt erkänner Venezuelas principiella rätt till självbestämmande. Vänsterpartiet Malmö kräver att den svenska regeringen tydligt tar ställning mot statskupp och intervention och förespråkar fredlig dialog mellan regeringen och oppositionen.
När Donald Trump och hans allierade i Latinamerika nu för fram Venezuelas oppositionsledare som legitim president och talar om militär intervention, innebär det ett reellt hot om ett anfall mot Venezuela, vilket riskerar att leda till inbördeskrig och sätta hela kontinenten i brand. Oavsett hur vi idag ser på den nuvarande venezolanska regeringen och dess tillkortakommanden, måste hoten om krig och statskupp till varje pris avvärjas. Vägen till en fredligt, demokratiskt och progressivt Venezuela finns endast om de militära hoten mot landet upphör, genom dialog mellan regeringen och oppositionen.
Vänsterpartiet Malmö tar därför avstånd från alla försök till statskupp, samt militära hot och interventioner mot Venezuela, kräver att USA:s ekonomiska blockad mot landet hävs, samt erkänner Venezuelas principiella rätt till självbestämmande. Vänsterpartiet Malmö kräver att den svenska regeringen tydligt tar ställning mot statskupp och intervention och förespråkar fredlig dialog mellan regeringen och oppositionen.
Rörande när USA diskuterar demokrati i Sydamerika
Ja, jag blir rörd när även företrädare för USA:s regering uttrycker oro för och vill återinföra demokratin i Venezuela. Efter att i denna världsdel, i ett drygt århundrade, stöttat och initierat militärkupper och diktatorer är man här – och händelsevis också på Kuba – djupt engagerade och bekymrade om demokratin. Inte ett öga kan vara torrt vid denna åsyn.
Ja, engagemanget är så stort så
till och med militära interventioner diskuteras. Och varför inte?
Resultaten i Afghanistan, Libyen och Irak visar väl metodens
effektivitet när det gäller att skapa demokrati och ett bättre liv för
medborgarna som tryggt och säkert kan utveckla sina respektive
hemländer. Må de tacka USA och Nato men också Sverige som på ett
förtjänstfullt sätt kan ta åt sig äran för framstegen.
Det är bara ett argument jag skulle vilja tonades ner i denna vackra omsorg över de vanliga venezuelanernas välfärd.
När man nu, sent omsider, vill stödja en alternativ president, vald av ingen (venezuelan alltså), så hänvisas till det usla resultatet, valdeltagandet och fusket vid det senaste valet – och valdeltagandet var dåligt, bara 46 procent deltog, men av dem röstade 68 procent på Maduro. Det vill säga stöd av drygt 30 procen av de röstberättigade. Allt enligt officiella siffror.
USA hade vid senaste presidentvalet ett valdeltagande på 53 % och President Trump fick 46,1 % av de röster som angavs. Det vill säga stöd av ca 25 procent av de röstberättigade. Allt enligt officiella siffror.
Rykten om fusk och oegentligheter vidlåder som bekant bägge valen.
Utan att på något sätt vare sig analysera eller försvara Maduros göranden och låtanden, lika lite som jag här analyserar president Trumps övriga göranden och låtanden, så vill jag alltså här, som sagt, bara uttrycka hur rörd jag är över omsorgen om demokrati i Latinamerika och över engagemanget för medborgarnas frihet, trygghet och livsvillkor.
Men alltså varna för argumentet om demokratisk legitimitet. För de siffrorna skulle ju kunna slå tillbaka. Typ Bernie Sanders utnämner sig själv till president; Ryssland, EU och Sverige kräver nyval eller Trumps tillbakaträdande och så vidare.
Stig Henriksson – tidigare ledamot i Försvarsutskottet
PS: Nu när Björklund och andra bombliberaler inte fick skicka JAS-plan vare sig till Irak eller Syrien, kanske Venezuela kan bli nästa marknadsföringstillfälle? Förlåt; tillfälle att skapa fred, demokrati och välstånd…
Det är bara ett argument jag skulle vilja tonades ner i denna vackra omsorg över de vanliga venezuelanernas välfärd.
När man nu, sent omsider, vill stödja en alternativ president, vald av ingen (venezuelan alltså), så hänvisas till det usla resultatet, valdeltagandet och fusket vid det senaste valet – och valdeltagandet var dåligt, bara 46 procent deltog, men av dem röstade 68 procent på Maduro. Det vill säga stöd av drygt 30 procen av de röstberättigade. Allt enligt officiella siffror.
USA hade vid senaste presidentvalet ett valdeltagande på 53 % och President Trump fick 46,1 % av de röster som angavs. Det vill säga stöd av ca 25 procent av de röstberättigade. Allt enligt officiella siffror.
Rykten om fusk och oegentligheter vidlåder som bekant bägge valen.
Utan att på något sätt vare sig analysera eller försvara Maduros göranden och låtanden, lika lite som jag här analyserar president Trumps övriga göranden och låtanden, så vill jag alltså här, som sagt, bara uttrycka hur rörd jag är över omsorgen om demokrati i Latinamerika och över engagemanget för medborgarnas frihet, trygghet och livsvillkor.
Men alltså varna för argumentet om demokratisk legitimitet. För de siffrorna skulle ju kunna slå tillbaka. Typ Bernie Sanders utnämner sig själv till president; Ryssland, EU och Sverige kräver nyval eller Trumps tillbakaträdande och så vidare.
Stig Henriksson – tidigare ledamot i Försvarsutskottet
PS: Nu när Björklund och andra bombliberaler inte fick skicka JAS-plan vare sig till Irak eller Syrien, kanske Venezuela kan bli nästa marknadsföringstillfälle? Förlåt; tillfälle att skapa fred, demokrati och välstånd…
USA bäddar för inbördeskrig i Venezuela
Men även om fokuset än så länge
fortfarande ligger på det ekonomiska planet är risken stor för att Trump
och kompani förlorar kontrollen över utvecklingen och tvingas vidta
åtgärder som man inte planerat. Maduros svar efter erkännandet av
Guaidó har hittills varit att klippa alla diplomatiska band med USA.
Samtliga ambassadanställda fick 72 timmar på sig att lämna landet förra
onsdagen. Trump valde först att ignorera ordern men i torsdags
återkallade man alla anställda som inte är nödvändiga i nödlägen. Om
regeringen väljer att gripa dem som stannar ställs Vita Huset inför
valet att eskalera situationen ytterligare eller det förödmjukade
alternativet att dra tillbaka sina hot. Med tanke på hur Trumps
administration brukar reagera är det senare alternativet mindre troligt.
Samtidigt fortsätter situationen i Venezuela att urarta, oavsett vad USA och dess allierade i regionen väljer att göra. Inget tyder på att regeringen är kapabel att vända den ekonomiska utvecklingen, och så länge situationen försämras kommer allt mer av det folkliga stöd som fortfarande håller regeringen levande att fortsätta erodera. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan regeringen faller av sig själv om utvecklingen fortsätter på samma spår. Det enda som skulle kunna utgöra en möjlig lösning är, som den tidigare rådgivaren till Hugo Chávez Temir Porras sade i en intervju med The Jacobin, en intern nationell dialog mellan regering och opposition. Men för att en sådan överhuvudtaget ska kunna komma till stånd krävs att regeringen ges ett visst svängrum med olika alternativ. Förra veckans handlingar av USA och oppositionen stängde ytterligare fönstret till just en sådan dialog.
Samtidigt fortsätter situationen i Venezuela att urarta, oavsett vad USA och dess allierade i regionen väljer att göra. Inget tyder på att regeringen är kapabel att vända den ekonomiska utvecklingen, och så länge situationen försämras kommer allt mer av det folkliga stöd som fortfarande håller regeringen levande att fortsätta erodera. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan regeringen faller av sig själv om utvecklingen fortsätter på samma spår. Det enda som skulle kunna utgöra en möjlig lösning är, som den tidigare rådgivaren till Hugo Chávez Temir Porras sade i en intervju med The Jacobin, en intern nationell dialog mellan regering och opposition. Men för att en sådan överhuvudtaget ska kunna komma till stånd krävs att regeringen ges ett visst svängrum med olika alternativ. Förra veckans handlingar av USA och oppositionen stängde ytterligare fönstret till just en sådan dialog.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)