Arbetshistoriska seminariet hösten 2011

Under hösten arrangerar Centrum för Arbetarhistoria (CfA) och Arbetshistoriska seminariet ett seminarium på CfA i Landskrona tillsammans med Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona, ett seminarium i Ekeby tillsammans med Skromberga Akademi, ett på historiska institutionen i Lund och ett på statarmuseet i Torup.
   Fritt inträde. Kaffe med dopp. Alla intresserade välkomna
   Marion Leffler, fil dr. i historia. Har forskat om bl.a. statare, arbetarkultur och arbetarbildning. Hennes föredrag har rubriken: Yngre gubbar - och en gumma. Studenter och arbetare i Lund 1880-1934.
Torsdag 29 september, kl 19.00-21.00, Historiska institutionen i Lund, sal 3, Magle Stora Kyrkogata 12A

Höstens program  

”Äsch, det är ju bara cyklister!” av Ulf Nymark

I samband ombyggnaden av Lund C och stationsområdet för ett antal år sedan kom majoriteten av Lunds trafikpolitiker på den lysande idén att bygga en kombinerad gång- och cykelbro som det inte gick att cykla hela vägen över.  Det är förstås den gång- och så kallade cykelbron `(GskC-bro) över spårområdet jag syftar på. På östra sidan av järnvägen finns en hög trappa som är omöjlig att cykla uppför eller nerför. Cykeln måste ledas.

Delsträcka på cykelhuvudled
i Lunds kommun

Till yttermera visso gjordes denna GskC-bro till en delsträcka i ett av Lunds cykelhuvudstråk, det Röda Stråket, som sträcker sig från rondellen vid Mobiliaområdet till Östra Torn (eller vice versa, förstås).

Svårt cykla i trappor
Att man dåförtiden byggde gång- och så kallade cykelbroar på detta sätt kan – och det är den välvilligaste tolkningen – bero på att majoriteten av den tidens trafikpolitiker inte kände till att det är svårt för vanliga människor med vanliga cyklar att cykla i trappor. Dessutom är det livsfarligt. En annan tolkning – vilket sanningen att säga är den troligaste – är att de styrande trafikpolitikerna tyckte det var helt i sin ordning att cyklister fick stiga av sitt fordon och leda det ner eller uppför trappor. Detta enligt det då, och tyvärr fortfarande, alltför vanliga mottot: ”Äsch, det är ju bara cyklister – det är ju inga riktiga trafikanter!”
   När vi nu skriver september månad 2011 kan man nog räkna med att de flesta av Lunds politiker inser att det är svårt att cykla i trappor, i synnerhet i den långa och branta trappan vid LundaHoj. Så när det nu fattas beslut om att bygga ytterligare GskC-bro där cyklisten tvingas leda sitt fordon i trappor är det ”Äsch-det-är-ju-bara-cyklister”-syndromet som styr beslutsfattandet.

Omöjligt att cykla = ”mindre god” framkomlighet
Den nya gång- och så kallade cykelbron ska byggas över järnvägsområdet från nya Sockerbruksområdet till plattform 1 vid Carl Bernlunds gata. Så småningom, i en framtid som ingen vet hur långt den sträcker sig, ska bron förlängas över Carl Bernlunds gata och anslutas till Spolegatan. Om man då kommer att kunna cykla hela vägen över bron råder det i dag fullständig oklarhet om.
   Att det inte går att cykla över den nya bron beskrivs av de styrande som att ”framkomligheten för cyklister kommer att vara mindre god”.

När ska Lund bygga ”knuffa-bilen”-broar?
Men kan det inte vara acceptabelt att cyklister på vissa sträckor får stiga av och leda sitt fordon? Naturligtvis inte. Inte om man som Lunds kommun vill kalla sig ”Cykelkommun”. Fast i enstaka undantagsfall kan jag ändå tänka mej att bejaka cykelstråk med avbrutet cyklande och en kortare sträckas cykelledande i trappor. Men detta enbart under förutsättning att det byggs minst lika många bilbroar där framkomligheten är ”mindre god”, dvs där bilisterna inte kan färdas i sina bilar hela överfarten utan måste stiga ur och dra eller knuffa fram sina fordon, helst i trappor. När får vi se sådana ”knuffa-bilen”-broar i Lund, månne?

Nästa: Framtiden av Stig Henriksson

(Först publicerad i VLT 6 sept)

En del beteenden blir med tiden omöjliga att ens föreställa sig. På medeltiden slängdes sopor och pottinnehåll ut genom fönstret. Så var man av med dem. Fortfarande på 60-talet, berättade en båtägare för mig, var det helt naturligt att tynga plastpåsen med sopor med någon medtagen sten och sänka den i vattnet. På land körde man allt på tipp och byggde där allt högre sopberg. Företag släppte i större skala ut diverse saker i vattnet och hade man bokstavligt flyt så försvann föroreningarna ända ner till havet och det kunde ju svälja allt.
   När jag växte upp var det ofarligt att röka. I alla fall inte värre än att det gjordes allmänt i lägenheter, bilar, flygplan och på kontor. Det var nog 1973 som det revolutionära maoisterna som röstats in i kommunfullmäktige i Gällivare fick igenom sin första, samhällsomvandlande motion; rökfria kommunala sammanträden.  Och nu går vi mot rökfri arbetstid, i Landskrona tolkat som förbud att röka även om man för tillfället arbetar hemma.
   Det här är bara två exempel på saker som på några decennier blivit närmast otänkbara och resan går bara i en riktning. Det kan vara tänkvärt att utifrån vad vi vet idag, fundera på vilka beteenden som om ett antal år kommer att anses lika tokiga som att kasta ut soporna genom fönstret.
   Jag tror att matvanorna kommer att gå samma väg. Kommer det att anses möjligt att äta brasiliansk oxfilé och kanske kött överhuvudtaget? Importera äpplen från Chile, Kiwi från Nya Zeeland eller sockerärtor från Kenya?
   Kommer resandet med flygplan att anses lika exklusivt slösaktigt som en rymdfärd ter sig idag? Kommer ens shoppingresor med bil 10-20 mil att förekomma? (Och vad händer med explosionen av externa köpcentra om den verkligheten kommer ikapp?)
   Kommer landsbygden och självförsörjning att få en renässans? Eller blir det tvärtom så att bara där vi bor riktigt tätt kommer det att gå att minimera klimatbelastningen för uppvärmning, byggande, transporter och annat?
   Hur blir framtiden? Där vi ska leva resten av våra liv.
Stig Henriksson  

"Den som inte skänker en tanke åt vad framtiden kommer att innebära, finner snart sorgen i sin närhet."

Turkiet tar ledningen i mellanöstern av Gunnar Stensson

Efter Israels vägran att be om ursäkt för attacken mot Ship to Gaza bröt Egypten de diplomatiska förbindelserna.
   Turkiet vidtog slag i slag en rad åtgärder som förefaller ingå i en större plan för en ny turkisk utrikespolitik.
   Israeliska försök att blidka Turkiet avvisades. I nya uttalanden bekräftar Turkiet att man bryter alla ekonomiska förbindelser och allt militärt samarbete med Israel. Åtgärderna, som slår hårt mot Israel, sker samtidigt som den kommande FN-omröstningen demonstrerar landets politiska isolering.
   I stället reser president Erdogan till Kairo för att sluta en militärpakt  med Egypten. Den nya egyptiska ledningen har förändrat Egyptens position genom att närma sig Turkiet och minska samarbetet med Israel och Saudiarabien. Det är två av Mellanösterns viktigaste och starkaste nationer som går samman.
   Turkiet kommer att öka den turkiska flottans närvaro i östra Medelhavet. Hjälpsändningar till Gaza kommer i framtiden att eskorteras av turkiska örlogsfartyg.
   President Erdogan planerar att inom kort personligen besöka Gaza.
   Den arrogans Israel visat har givit Turkiet möjlighet att snabbt genomföra sin nya politik. Det ekonomiskt och militärt starka nato-landet Turkiet ställer sig nu i spetsen för krafterna bakom den arabiska våren. Samtidigt ökar Turkiet sitt ekonomiska samarbete med Iran.

P-bolaget tar Lilla Manasse

Man skulle kunna berätta om det kommunala parkeringsbolagets storslagna perspektiv, som att planerarna tror sej förutspå ett behov av 3600 p-platser på Brunshögsområdet, fördelade på tre p-hus med 1200 platser i varje. Men låt oss hålla oss till den närmaste framtiden. Eftersom det är i början av mandatperioden ska styrelsen tidigt i oktober åka på utbildning, vilket naturligtvis är viktigt eftersom bolaget numera har sjutton anställda och en betydande omsättning. Utbildningen är förlagd till Åhus Havsbad. Det blir givetvis hårda undervisningssessioner, men eftersom vattnet beräknas vara alltför kallt för bad har vd kommit på ett annat avkopplande inslag som knyter an till ortens basnäring. Vi kommer att få ett föredrag om det berömda märket Absolut och dess historia, och vad mera är, få provsmaka hela sortimentet om cirka sexton sorter.
   Eftersom det handlar om stadgade kommunalpolitiker blir det förstås inga orgier, utan man kommer bara att få 0,5 till 1,0 cl av varje sort. Men det blir alltså sexton snapsar inalles.
   Helan, Halvan och Tersen kan ju alla. Sen kommer man till de så kallade apokryferna, och där finns det olika varianter och tolkningar. Men jag har bestämt för mej att strax före Kreaturens återuppståndelse kommer Lilla Manasse som just den sextonde snapsen. Dit har jag aldrig hunnit (såvitt jag minns) men nu ska jag alltså få chansen. Ser fram mot det!
Gr

Redaktörskommentar
Ämnet intresserade storligen redaktören som när han rådbråkade sitt minne inte heller kan minnas att han kommit till sexton men möjligen till hälften i sin krafts dagar. Skam till sägandes så hade jag bara namn på de tre första så min nyfikenhet drev mig till Wikipedia. Att deras lista skulle vara rättare än Gr:s kan man säkert tvista om. Det enda som verkar helt klart är att det verkar synnerligen vanskligt att komma till 18 om det ens är möjligt med tanke på den sjuttondes namn.

Så här skriver Wikipedia:
Traditionellt ges snapsar namn efter den ordningsföljd de serveras i. Den mest kända av dessa namn är Helan, den första snapsen, kanske främst genom snapsvisan Helan går, och Halvan, den andra snapsen. Historiskt har dock funnits en lista om hela 17 olika snapsar att inta under kvällens gång. Variationer på listan förekommer, även om namnen på de olika snapsarna i stort överensstämmer med varandra skiftar ordningen. Att utnyttja namn på snapsar med hög ordningsföljd torde framför allt förekomma i studentikosa sammanhang. Den lista som återges nedan torde kunna anses representativ för tiden kring sekelskiftet 1900/2000. Någon "officiellt fastställd lista" existerar inte.
   Det sägs dock att det endast fanns helan och halvan till en början. Och enligt traditionen fick de sitt namn redan på 1700-talet, då det var vanligt att männen vid inmundigande av brännvinsbordet tog två supar, varvid glaset första gången fylldes till brädden, andra gången till hälften. De följande snapsnamnen "tersen", "kvarten" o s v kom till först på 1800-talet, sannolikt i studentkretsar, och utan någon ytterligare halvering av volymen.
  1. Helan
  2. Halvan
  3. Tersen
  4. Quarten
  5. Quinten
  6. Sexten
  7. Septen
  8. Rifvan
  9. Rafflan
 10. Rännan/Repetitionen
 11. Smuttan
 12. Smuttans unge
 13. Lilla Manasse
 14. Lilla Manasses lillebror
 15. Femton droppar
 16. Kreaturens (åter)uppståndelse
 17. Absolut sista supen
 18. Ett evigt liv/Den bleka dödens dryck

Valfrihetsmodellens konsekvenser av Gunnar Stensson

Privatiseringar ökar varken  kvalitet eller effektivitet.

Ingen är väl förvånad. Att göra sig privat vinst på skattefinansierad verksamhet är naturligtvis ingenting annat än ekonomisk brottslighet. Har t ex ett skolbolag minskat kostnaderna för undervisning genom att snåla ska naturligtvis skattebetalarnas pengar återgå till stat eller kommun.
   Inom Lunds skolpolitik har liberaler som Tove Klette och Lars Hansson orerat om valfrihet, konkurrens, kvalitet och demokrati i sina ansträngningar att sprida profiten till så många giriga aktörer som möjligt.
   Det finns inga belägg för att någon av deras förespeglingar varit sann.
   Propagandan har sammanfattats i den tomma parollen VALFRIHET.
   Under de 20 år privatiseringarna pågått har landets skolor blivit allt sämre. Inom detta sönderfallande skolsystem sjunker Lund  år efter år från sin tidigare topplacering.
   Inom vård och omsorg drivs vinstinriktade aktörer att prioritera marknadsföring och trivselfaktorer i stället för att satsa på kvalitet. Kvaliteten försämrar de för att pressa kostnaderna.
   Skolorna konkurrerar genom att sätta för höga betyg – samtidigt som kunskaperna sjunker.
   Segregationen ökar då resursstarka och välinformerade individer bäst lär sig utnyttja systemet.
   I 20 år har valfrihetspolitiken tillämpats utan att någon systematisk utvärdering gjorts. Det är ingen tillfällighet. Bedragare agerar säkrast i okunnighetens dunkel.
   Utan genomtänkta regleringar, offentlig tillsyn och informerade kunder har valfriheten  förvandlat ett av världens bästa skolsystem till en Kiviks marknad.
   Det enda underlaget har varit den ideologiska trosvissheten att girighet är samhällsbyggets bästa grund.
   Bakom forskarrapporten står Sveriges ledande välfärdsforskare. Den är genomförd i SNS regi.
Källa DN, 7/9

Från ett yndigt land av Lucifer

Ja, då har det gått två av de tre veckorna i Danmarks korta valkampanj. På torsdag den 15 i nästa vecka är det val. Men det är häpnadsväckande så mycket det hinner hända under en dansk valrörelse: nya partigrupperingar hinner födas och dö inom loppet av några dagar.
   Det faktum att Danmark ligger så nära får många att tro att det är ungefär som i Sverige. Det är det inte. De enda partiet som är någorlunda lika i Sverige och Danmark är socialdemokraterna. Men nergången för S startade mycket tidigare i Danmark än i Sverige och rörelsen åt centrum/höger har också varit starkare.

Kärvt ekonomiskt läge
Men låt oss se på dagsläget. Danmark är i ekonomisk kris eller i varje fall på god väg in i den. Fallande sysselsättning/export och en demografisk utveckling som tyder på att det kommer att bli svårt på 5-10 års sikt att upprätthålla standarden. Och det är ekonomin som helt har dominerat valrörelsen. En särskild roll har då spelats av den s.k. efterlönen, en frivillig förtidspension som man betalar in extra till men som i huvudsak finansieras av staten. Men kan lämna arbetslivet vid 60 år utan särskild motivering och klara sig hyggligt fram tills den ordinarie pensionen tar över. Den stryker vi sa de borgerliga i början på nyåret, och då sparar vi 15 miljarder per år. Oacceptabelt sa man på vänstersidan, det är framförallt hårt slitna kroppsarbetare som har glädje av efterlönen och det är rena klasskriget att dra in den. Och då sa plötsligt de radikala, ett borgerligt vänsterparti som oftast ställer upp på vänstersidan att de också ville ha bort efterlönen. S och SF som står för vänsteralternativet var tvungna att komma med något som skulle ersätta de 15 miljarderna och kom upp med idén att alla danskar skulle jobba 12 minuter längre per dag.
   Låt oss säga att det inte är särskilt övertygande eller lätt att genomföra. Vad som behövs är uppenbarligen någon form för förtidspension för de som verkligen är utslitna i sitt arbete och därmed behöver den. En gissning är att S+SF kommer att retirera till den ståndpunkten om de skulle få majoritet.

De radikala, litet men inflytelserikt
Vad som sen har hänt är ett gemensamt uttalande av de radikala och de konservativa om att det behövs mer enighet i politiken och att DF, Dansk Folkeparti, bör isoleras. De konservativa är ett gammaldags högerparti som helt har överflyglats av Venstre, det tidigare bondepartiet som har blivit Danmarks nya moderater och stått för regeringscheferna Anders Fogh Rasmusson, nu Nato-chef, och Lars Lykke Rasmusson. Nog var det lite överraskande att de konservativa kunde ta avstånd från DF efter 10 års framgångsrik gemensam politik, men så kan det gå. Frågan är dock om det hjälper de konservativa. Men för de radikala går det lysande. De tänker stödja en S-SF-regering men för upplysta borgare kan de ses som en lämplig balans mot socialistiska äventyr. Vad gäller Venstre så ligger de inte särskilt bra till: det var har varit ett stort antal affärer och misslyckanden för regeringen. På frågan vem folk helst skulle dricka en öl med vinner Lars Lykke, men det räcker inte för valvinst.

Det är nog inte Pias år i år
Så är det DF. För första gången på tio år är det inte de som dikterar politiken för regeringen. De ligger inte så bra till och kommer väl bara gå lite tillbaka, men alltså inte öka som alla tidigare år. Deras tid är nog över. Opinionsframgångarna de senaste åren har i stället vapenbrödraskapet S + SF kammat hem. I spetsen för S har vi Helle Thorning-Schmidt, ekonom med viss överklasstämpel, men kompetent och uppskattad. Inte minst viktigt har det varit att hon nära förbundit sig med Socialistisk Folkeparti under ledning av Villy Søvndal, folkskollärare med en attityd som är brett uppskattad i det danska samhället och med starkt stöd hos kvinnor. Han är vänstersocialdemokraten där Helle Thorning är högersocialdemokraten. Han är lugn och pedagogisk och har en utpräglat pragmatisk inställning till politiken. Men just detta läggs honom också till last – han har förvisso drag av opportunism. Han anses t.ex. inte ha tagit tillräckligt stark ställning mot Dansk Folkepartis utlänningspolitik och SF är numera anhängare av NATO och div. danska krigsäventyr.

Årets stjärnskott
Så till slut stjärnskottet i dansk politik, Enhedslisten med Johanne Schmidt-Nielsen i spetsen. Enhedslisten är en märklig företeelse. Det var från början inte ett politisk parti utan en valkoalition av grupper som 1989 riskerade falla utanför Folketinget. Bland stiftarna fanns folk från gamla DKP, Europas mest Moskvatrogna parti, från VS, vänstersocialisterna som var ett parti av 68-intellektuella och SAP, Socialistisk Arbejderparti, en trotskistisk grupp. På senare år har Enhedslisten kommit att också samla Danmarks gröna. Partiets program talar om demokratisk socialism och ekologi. Partiet är emot danskt medlemskap i både EU och NATO, men höll på att hamna i en intern kris i samband med Libyenexpeditionen i våras. Man var för danskt deltagande i en humanitär aktion men när NATO började bomba elva dagar senare i strid med FN-resolutionen drog man tillbaka sitt stöd för aktionen.
   Partiet tog först fart efter omröstningen om Maastrichtstraktaten 1993 då man fick ett stort tillskott av besvikna SF-are. Det är ett mönster som har upprepats under senare år: i valet i år tror många att Enhedslisten nästan fördubblar röstetalet. Till det bidrar inte minst partiets intagande politiska ordförande Johanne Schmidt-Nielsen. Kombinationen av ett vänt väsen och politisk skarpsinnighet är näst intill oemotståndlig även för en icke-dansk

Vem vinner?
Nå, hur går det då i valet? Jo, det blir jämnt. Vänstersidan ledde ganska betryggande för någon månad sen men gapet har blivit allt mindre. Och det blir ett val inte så mycket för som emot. Emot den trötta och nerslitna regeringskoalitionen som ständigt fallit undan för Dansk Folkeparti, emot den osäkra ekonomiska politiken från vänstersidan. Resultatet kan bli de mest halsbrytande partikombinationer i nästa regering – i Danmark har man mycket större vana vid den typen av förhandlingar. Hur som helst kan vi förvänta oss en nedtur för Pia Kjersgard och det är inte det sämsta.

Suveränt Palestina ökar fredschanserna i Mellanöstern av Gunnar Stensson

När Mahmoud Abbas först presenterade initiativet att söka ett FN-erkännande för Palestina som suverän stat möttes han av hånfulla kommentarer från besserwissrar och översittare i USA, Israel och Europa.
   Men en fjärils vingslag kan utvecklas till en orkan.
   Idag har 140 FN-länder erkänt Palestina som suverän stat. Vid FN-omröstningen om ett par veckor kommer stödet för den palestinska staten bli överväldigande.
   USA vill slippa att inlägga veto mot erkännandet i FN:s säkerhetsråd. Men hur?
   Framför allt vill USA förhindra att den Amerikas politiska isolering exponeras genom en omröstning i generalförsamlingen, något som USA dock inte kan förhindra.
   Naturligtvis förekommer hot mot palestinierna på olika nivåer som att stoppa det amerikanska biståndet eller till och med FN-biståndet till Palestina.
   USA uppmanade häromdagen 70 FN-stater att rösta nej. Sveriges regering har säkert fått en sådan anmodan. Men nu är den tiden längesen förbi då USA kunde hota: ”Den som inte är med oss är mot oss.”
   Israel har hela sommaren drivit en centralt dirigerad politisk kampanj mot erkännandet. Det har dels handlat om hemliga samtal med makthavare och dels om opinionspåverkan.
   Häromdagen gick den israeliska ambassaden i Stockholm till attack mot Per Gahrton i DN.
   Inofficiella samtal har förekommit med flera statliga institutioner och politiska partier. Hittills är det bara SÄPO, Sverigedemokraterna och det i frågor om medborgerliga rättigheter ständigt hycklande Folkpartiet som påverkats. I Sydsvenskans huvudledare förs ett typiskt FP-resonemang som argumenterar för fortsatt passivitet.
   Denna vecka presenterade USA ett sista förslag om fredsförhandlingar mellan Palestina och Israel - tio dagar innan frågan behandlas i FN.
   USA hoppas få stöd för förslaget från ”kvartetten” (FN, EU, Ryssland och USA) men EU är splittrat. Spanien och Portugal stöder Palestina. Tyskland och Frankrike stöder USA. Också FN är minst sagt splittrat. Kanske Ryssland ställer upp.
   Palestinska myndigheten svarar att förslaget kommer för sent. Processen i FN är redan inledd.

Detta kommer att hända.
Ett troligt scenario är att USA först inlägger sitt stormaktsveto i FN:s säkerhetsråd. Sedan följer omröstningen i Generalförsamlingen.
   Palestinas status i FN höjs från ”Icke-röstande enhet” till ”Icke-röstande ockuperad stat.” (Beteckningen ”Icke-röstande” är den enda konsekvensen av USA:s veto).
   Efter FN-omröstningen kommer Mahmoud Abbas inte längre att företräda den av Israel och USA beroende ”Palestinska myndigheten” utan den suveräna staten Palestina.
   De fortsatta förhandlingarna mellan Palestina och Israel kommer att föras mellan två likvärdiga parter, inte som nu mellan en beroende palestinsk myndighet och en ockupationsmakt.

   Förändringen får en rad praktiska konsekvenser. Palestina får tillträde till en rad FN-organ, bland annat Internationella valutafonden, IMF. Palestina kan väcka åtal i Internationella domstolen.

Diplomatisk och social tsunami
Israel fruktar en ”politisk tsunami”. Den inleddes när Egypten hotade kalla hem sin ambassadör sedan Israel dödat fem egyptiska gränsvakter.
   Sedan kom Palmers FN-rapport om attacken på Gaza-flottiljen. Den anklagade Israel för att ha utövat oproportionerligt våld när israeliska soldater sköt ihjäl nio turkiska aktivister, i flera fall bakifrån.
   Eftersom Israel vägrade be Turkiet om ursäkt avbröt Nato-staten Turkiet de diplomatiska relationerna och stoppade det ekonomiska och militära samarbetet med Israel. Turkiet blev ett exempel för andra arabstater.
   Turkiet kommer att vidta rättsliga åtgärder mot alla dem som är ansvariga morden.
   I Israel växer samtidigt missnöjet med skenande försvarskostnader och växande sociala klyftor. 400 000 unga israeler har deltagit i massprotester de senaste veckorna. Nu sätter den israeliska regimen hårt mot hårt. Israelisk polis har börjat riva demonstranternas tältläger i Tel Aviv. Demonstranternas aktioner fortsätter.

Förhandlingar mellan två parter med samma legitimitet
Flera journalister var närvarande vid ett möte mellan Mahmoud Abbas från Palestinska myndigheten och israeliska intellektuella som stöder kravet på ett erkännande av staten Palestina. I sitt tal förklarade Abbas, att avsikten inte är att beröva Israel dess legitimitet utan att skaffa Palestina samma legitimitet som den Israel åtnjuter.
   Israelisk säkerhetspolis försöker spåra vilka som deltog i mötet.
   Oavsett utgången i FN fortsätter fredsförhandlingarna, förklarade Abbas slutligen.

Israeliska panikreaktioner
Inför befarade demonstrationer på Västbanken under FN-förhandlingarna har Israel utrustat bosättarna med tårgas och chockgranater.
EU:s utrikespolitiska taleskvinna Catherine Ashton fördömer de bosättare som angrep en moské och satte den i brand härom dagen. ”De äventyrar freden i Mellanöstern”, sa hon.
   Israeliska hökar kräver upprustning och varnar för ”massterror och kärnvapenkrig” när Palestina blir den 23:e arabstaten.
   En hög talesman för den israeliska armén uttryckte farhågor för ”an all out war” i Mellanöstern, men försvarsminister Ehud Barak bedömde att det inte föreligger någon omedelbar risk.
   I tisdags genomförde den israeliska försvarsmakten en stor övning med kodnamnet ”Operation Fernando” vid den israeliska kärnvapenanläggningen Dimona.

Kulturtips

Dessa jävla människor!
Med humor, hopp och hopplöshet presenterar Teater Papillon stolt urpremiären av Dessa jävla människor, ett 2000-talets kammarspel infångat mellan det som är och det som kunde vara. Spelas på MAF 7 - 11 september.
Fre 09 sep kl. 19:00. Läs mer

Killl live
På Inkonst fredag 9 september kl 20:00.
Läs mer

Nine Parts of Desire
Teater Foratt presenterar Nine Parts of Desire av Heather Raffo. Spelas 27 augusti - 11 september på Teaterhuset Bastionen. Fre 09 sep kl. 19:30
Läs mer

De som inte älskar mig förtjänar inte att leva
PotatoPotato presenterar den högaktuella monologföreställningen om Khadaffi. Med skönsång, diktläsning och god retorik försöker Khadaffi få med sig folket på sitt personliga korståg. På Inkonst 10-11 september.
Lör 10 sep kl. 19:30. Läs mer

Guidad cykeltur genom Malmö
Cykeltur med en personlig guide på två timmar igenom cykelstaden.
Lör 10 sep kl. 14:00. Läs mer

Sound of Berghain@Inkonst
På Inkonst lördag 10 september kl 23:00.
Läs mer

Det nya klassiska soundet
På Palladium den 11 september kl 15:00.
Läs mer

Tango & Tortyr
Den 11 september 1973 tog Augusto Pinochet makten i Chile. Tango & Tortyr är berättelsen om en berättelse som tystnat - men som måste berättas om och om igen. För att vi inte ska glömma, på Moriska Paviljongen 11-15 september
Sön 11 sep kl. 19:00. Läs mer

Sjöflickan och Drakens Dotter
Fritt efter en kinesisk folksaga i regi av sagogurun Margareta Larson, från tre år, på Teater Sagohuset 4 september - 6 oktober.
Mån 12 sep kl. 09:00. Läs mer

Lidia & Ben
I Lidia och Ben ges två starka koreografpersonligheter plats på scen med hjälp av fem dansare. Det är en blandning av lite humoristiska, vridna porträtt och ett händelserikt och varmt formspråk. På Lunds Stadsteater 13 september kl 19:00. Läs mer

Malmö By Foot - Bland statyer och skulpturer
Vi tar med dig på en spännande vandring bland stadens offentliga konstverk.
Tis 13 sep kl. 17:15. Läs mer

Skambyrån - Mortified Sweden
Malmös uppmärksammade komediklubb återupplivar minnena från att vara ung, på Inkonst 13 september kl 19:00.
Läs mer

Oslipat - säsongspremiär
Oslipat är tillbaks på Babel med en stor klang- och jubelpremiär! Med bl a Jesper Rönndahl, Emma Knyckare och Kalle Lind. 14 september kl 20:00 på Babel.
Läs mer

One Man, Two Guvnors
Direktsänt från National Theatre i London på Biograf spegeln i Malmö torsdag 15 september kl 20:00. Läs mer

Robin Huw Bowen
Folkmusik från Wales på det traditionella instrumentet Trippelharpa, på Palladium 15 september kl. 19.30. Läs mer

Hela kulturcentralens program