Helgeandskyrkan
4 mars kl 17
Martina Björk, sång, piano och orgel
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2017-03-02
Café på Allhelgonagården i Lund
Måndag 6 mars anordnar IKT – Institutet för Kontextuell Teologi - Café på Allhelgonagården i Lund, klockan 19-21.
Vi börjar med en halvtimmes fika (20:-) och därefter utbryter samtalet. Vi har inget bestämt tema, men vårt årsmöte häromdagen beslutade att vi ska försöka samtala utifrån Befriande Bibel på caféerna. Så kanske kommer vi på måndag att utgå inte enbart från det som deltagarna aktualiserar utan också från de ställen i Bibeln där vi hittar intressanta saker om främlingen, den andre. VÄLKOMMEN oavsett vem du är
Vi börjar med en halvtimmes fika (20:-) och därefter utbryter samtalet. Vi har inget bestämt tema, men vårt årsmöte häromdagen beslutade att vi ska försöka samtala utifrån Befriande Bibel på caféerna. Så kanske kommer vi på måndag att utgå inte enbart från det som deltagarna aktualiserar utan också från de ställen i Bibeln där vi hittar intressanta saker om främlingen, den andre. VÄLKOMMEN oavsett vem du är
8 mars - internationella kvinnodagen
På internationella kvinnodagen samlas vi under parollen “Feminism är bra för alla”.
Vi är en rad ideella organisationer som vill uppmärksamma att kampen för jämställdhet fortsätter!
Vi har under den senaste tiden påmints gång på gång om att inga framsteg kan tas för givna när det gäller rättigheter som aborträtten och kriminalisering av våld mot kvinnor. Vi har sett motgångar både internationellt och i Sverige. Samtidigt har vi också fått se att många samlas för att göra motstånd och kämpa för förändring. Vi har fått se styrkan i gemenskap och uppmanar nu alla att delta på 8 mars demonstration i Lund och göra sin röst hörd! Feminism är bra för alla!
15.30 Samling på Stortorget
16.00 Gemensamt demonstration
Återsamling på Stortorget för tal och musik
17.15 Avslutning
17.30-19.00 Panelsamtal om jämställdhet på stadsbiblioteket, arrangeras av Zonta.Vi är en rad ideella organisationer som vill uppmärksamma att kampen för jämställdhet fortsätter!
Vi har under den senaste tiden påmints gång på gång om att inga framsteg kan tas för givna när det gäller rättigheter som aborträtten och kriminalisering av våld mot kvinnor. Vi har sett motgångar både internationellt och i Sverige. Samtidigt har vi också fått se att många samlas för att göra motstånd och kämpa för förändring. Vi har fått se styrkan i gemenskap och uppmanar nu alla att delta på 8 mars demonstration i Lund och göra sin röst hörd! Feminism är bra för alla!
15.30 Samling på Stortorget
16.00 Gemensamt demonstration
Återsamling på Stortorget för tal och musik
17.15 Avslutning
Arrangörer: Kvinnojouren Lund, Tjejjouren i Lund, Zonta, Noomi, Tillsammans för Lund, Soroptimisterna, Svalorna Indien Bangladesh, Svenska Kvinnors Vänsterförbund och Freethem.
Läs mer på facebook »
8 mars kl. 18:00 – 23:00
Läs mer på facebook »
Orättvisa löneskillnader permanentas
Genom utformandet av lärarlönelyftet så bygger man in osakliga löneskillnader i lönestrukturen och splittrar lärarkollektivet.
Mats Olsson, V, i Lunds kommunstyrelse.
Mats Olsson, V, i Lunds kommunstyrelse.
Här har jag länge legat av Karin S
Här har jag länge legat
i fosterställning.
Vem orkar föda fram mig
innan det är för sent?
Min tvillingsyster går före
stödd på sin rollator.
Hon har nyss avslutat
en mattväv.
i fosterställning.
Vem orkar föda fram mig
innan det är för sent?
Min tvillingsyster går före
stödd på sin rollator.
Hon har nyss avslutat
en mattväv.
Ingen susning i säven av Lucifer
I söndags var det dags
för Per T Ohlsson, Sydsvenskans stjärnskribent att under rubriken ”Utredning utan en susning” ge sitt bidrag till Svenskt Näringslivs och de borgerligas kampanj för fortsatta vinster i välfärden. Vi citerar:
Med all respekt för det tidigare socialdemokratiska kommunalrådet och hans fenomenala insatser för Malmö – som välfärdsutredare har Ilmar Reepalu inte haft en susning. Slutsatsen kan bara bli att Ilmar Reepalu inte har haft en susning om de rättsliga följderna av sina förslag. Reepalu har således inte haft en susning om de ekonomiska konsekvenserna av de förslag han har presenterat. Reepalu har inte haft en susning om den vetenskapliga bräckligheten i utredningens resonemang. Som välfärdsutredare har Ilmar Reepalu inte haft en susning.
Så vitt man kan förstå anser Per T Ohlsson att Reepalu inte har haft en susning. Som gammal uppsatsläsare kan jag meddela att när man ser ett värdeomdöme upprepas så många gånger utan att några argument tillföres så misstänker man att författaren har problem med sin text.
för Per T Ohlsson, Sydsvenskans stjärnskribent att under rubriken ”Utredning utan en susning” ge sitt bidrag till Svenskt Näringslivs och de borgerligas kampanj för fortsatta vinster i välfärden. Vi citerar:Med all respekt för det tidigare socialdemokratiska kommunalrådet och hans fenomenala insatser för Malmö – som välfärdsutredare har Ilmar Reepalu inte haft en susning. Slutsatsen kan bara bli att Ilmar Reepalu inte har haft en susning om de rättsliga följderna av sina förslag. Reepalu har således inte haft en susning om de ekonomiska konsekvenserna av de förslag han har presenterat. Reepalu har inte haft en susning om den vetenskapliga bräckligheten i utredningens resonemang. Som välfärdsutredare har Ilmar Reepalu inte haft en susning.
Så vitt man kan förstå anser Per T Ohlsson att Reepalu inte har haft en susning. Som gammal uppsatsläsare kan jag meddela att när man ser ett värdeomdöme upprepas så många gånger utan att några argument tillföres så misstänker man att författaren har problem med sin text.
Varför inte införa gratis kollektivtrafik?
av Marie-Louise Steiner
På bussar, spårvagnar, pendeltåg ska alla
kunna åka utan betalning i framtiden. Inga biljetter, månadskort,
klippkort, jojokort. Inga konduktörer, kontrollanter, spärrvakter,
böter. Låt hela det konstruerade betalsystemet gå i graven!
Tanken dök upp häromdagen när jag tog pendeln mellan Lund och Malmö. Nu är priset på denna tio (10) minuters resa höjt till 48:-. Enkel tur! Priset på resan har ökad med mer än 50 % på några år.
Samtidigt som kollektivtrafikens taxor hela tiden höjs beslutar Lunds kommun att bygga ytterligare en motortrafikled in mot stan till en kostnad av många hundra miljoner kronor (jo jag vet staten betalar en del). Orsak: bilismen ökar och man vill motverka trafikstockningar, sägs det. Med en sådan tankevolt ställs bilism mot kollektivtrafik; bilen ses som prio nummer ett medan kollektivtrafiken bedöms som ett nödvändigt ont. Tänk tvärtom!
Regeringen säger sig vilja/måste minska utsläppen från trafiken med 70 procent till år 2030. På tretton år ska hela vårt transportsystem ställas om… Är det då inte dags att helt omvärdera synen på kollektivtrafiken? Varför betrakta den som tärande istället för en ekologisk/ekonomisk möjlighet?
Gratis kollektivtrafik borde ses som en nödvändighet, en möjlighet inför framtiden.
Lördag den 4 mars är det för övrigt utsedd till Nolltaxedagen.
Tanken dök upp häromdagen när jag tog pendeln mellan Lund och Malmö. Nu är priset på denna tio (10) minuters resa höjt till 48:-. Enkel tur! Priset på resan har ökad med mer än 50 % på några år.
Samtidigt som kollektivtrafikens taxor hela tiden höjs beslutar Lunds kommun att bygga ytterligare en motortrafikled in mot stan till en kostnad av många hundra miljoner kronor (jo jag vet staten betalar en del). Orsak: bilismen ökar och man vill motverka trafikstockningar, sägs det. Med en sådan tankevolt ställs bilism mot kollektivtrafik; bilen ses som prio nummer ett medan kollektivtrafiken bedöms som ett nödvändigt ont. Tänk tvärtom!
Regeringen säger sig vilja/måste minska utsläppen från trafiken med 70 procent till år 2030. På tretton år ska hela vårt transportsystem ställas om… Är det då inte dags att helt omvärdera synen på kollektivtrafiken? Varför betrakta den som tärande istället för en ekologisk/ekonomisk möjlighet?
Gratis kollektivtrafik borde ses som en nödvändighet, en möjlighet inför framtiden.
Lördag den 4 mars är det för övrigt utsedd till Nolltaxedagen.
Vad var det vi sa av Sten H.
Utredningen om Sveriges engagemang i Afghanistan
publicerades under torsdagen. Det blev en förödande kritik av den
svenska politiken. Det är hedrande för svensk politik att en sådan
uppgörelse nu har skett.
Under de första åren efter 2002 var enigheten total i Sveriges riksdag. Det var svårt för att inte säga omöjligt att ställa sig vid sidan efter angreppet på World Trade Center. Men i takt med USA:s krigföring vaknade en opinion mot den och ett motstånd mot att Sverige skulle sända militär trupp till Afghanistan. Vänsterpartiet har efter hand tagit avstånd från den svenska truppinsatsen men har ställt upp för den civila hjälpen. Sedan länge har vi motsatt oss ett svenskt deltagande i de militära insatserna i fjäskandet för USA.
Vänsterpartiet vacklade under hysterin mot Libyen där västmakterna i demokratins namn slog sönder ett samhälle. Vi gick aldrig så långt att vi ställde upp för svenskt attackflyg i Libyen, men jag minns inte att vi aktivt motsatte oss de JAS-plan som deltog genom att göra spaningsarbetet inför Natos bombningar. Det borde vi ha gjort. Vi vet nu alla resultatet av bombkriget: ett kaotiskt tillstånd i landet.
För några år sedan bestämde riksdagen att den svenska värnplikten skulle läggas ner. V motsatte sig detta. Nu meddelas att värnplikten ska återupptas från 1 juli.
Jag vill med detta ha sagt att Vänsterpartiet, det parti som haft minst möjligheter att påverka svensk säkerhetspolitik har intagit i huvudsak kloka och välavvägda hållningar i dessa frågor. Vi emotser nu bara ett erkännande för detta från övriga partier.
Under de första åren efter 2002 var enigheten total i Sveriges riksdag. Det var svårt för att inte säga omöjligt att ställa sig vid sidan efter angreppet på World Trade Center. Men i takt med USA:s krigföring vaknade en opinion mot den och ett motstånd mot att Sverige skulle sända militär trupp till Afghanistan. Vänsterpartiet har efter hand tagit avstånd från den svenska truppinsatsen men har ställt upp för den civila hjälpen. Sedan länge har vi motsatt oss ett svenskt deltagande i de militära insatserna i fjäskandet för USA.
Vänsterpartiet vacklade under hysterin mot Libyen där västmakterna i demokratins namn slog sönder ett samhälle. Vi gick aldrig så långt att vi ställde upp för svenskt attackflyg i Libyen, men jag minns inte att vi aktivt motsatte oss de JAS-plan som deltog genom att göra spaningsarbetet inför Natos bombningar. Det borde vi ha gjort. Vi vet nu alla resultatet av bombkriget: ett kaotiskt tillstånd i landet.
För några år sedan bestämde riksdagen att den svenska värnplikten skulle läggas ner. V motsatte sig detta. Nu meddelas att värnplikten ska återupptas från 1 juli.
Jag vill med detta ha sagt att Vänsterpartiet, det parti som haft minst möjligheter att påverka svensk säkerhetspolitik har intagit i huvudsak kloka och välavvägda hållningar i dessa frågor. Vi emotser nu bara ett erkännande för detta från övriga partier.
Sverige idag
Näringslivskorporativism
Sverige är det enda landet i världen där det är tillåtet att skattemedel som avsätts för skolan går till bolag i skolsektorn som sedan gör besparingar på lärarlöner och läromedel för att skapa vinster för aktieägare och för att konkurrera ut idéburna skolor som prioriterar kvalitet...
Det är ett slags korporativism som är absolut livsfarlig för demokratin: låt oss kalla den näringslivskorporativismen...
Frågan om vinster i välfärden har blottlagt en stor brist i vår demokrati. Den bidrar inte bara till att skolan försämras ytterligare. Den har lett till att de som på sin ålders höst skulle få trygghet via sjukvård och äldreomsorg, får se sina skattemedel betalas ut som vinst till aktieägare. Trots det är det tydligt att det finns politiskt handlingsutrymme som väljarna vill se omsättas i tydliga politiska förslag – i motsats till den linje som upprätthålls av S, MP, M, L, KD och SD. Det enda parti som är starkt emot vinster är Vänsterpartiet.
Sten Widman, professor i statskunskap, Uppsala universitet. DN debatt 28/2
Varför tar ensamkommande afghanska barn livet av sig?
Många tillhör folkgruppen hazarerna och har tvingats växa upp som flyktingar i Iran eller Pakistan. De har tagit sig hit ensamma, i hopp om rätt till skola, trygghet och utbildning.
När den hårda lagen om tillfälliga uppehållstillstånd antogs gjordes först ett undantag för dem som kommit hit före den 24 november 2015.
2016 Migrationsverkets beslut att de 16-åriga ensamma flyktingbarnen skulle utvisas när de fyllt 18. Det ledde till depressioner och självmordsförsök.
Vi står inför ett val. Fortsätter utvisningarna kan man förvänta sig fler självmord bland ensamkommande afghanska barn.
Får de stanna, de flesta talar svenska, ger vi dem chansen till trygghet och utbildning
Vilketdera väljer vi?
Referat av artikel av Viktor Banke. DN 28/2
Sverige är det enda landet i världen där det är tillåtet att skattemedel som avsätts för skolan går till bolag i skolsektorn som sedan gör besparingar på lärarlöner och läromedel för att skapa vinster för aktieägare och för att konkurrera ut idéburna skolor som prioriterar kvalitet...
Det är ett slags korporativism som är absolut livsfarlig för demokratin: låt oss kalla den näringslivskorporativismen...
Frågan om vinster i välfärden har blottlagt en stor brist i vår demokrati. Den bidrar inte bara till att skolan försämras ytterligare. Den har lett till att de som på sin ålders höst skulle få trygghet via sjukvård och äldreomsorg, får se sina skattemedel betalas ut som vinst till aktieägare. Trots det är det tydligt att det finns politiskt handlingsutrymme som väljarna vill se omsättas i tydliga politiska förslag – i motsats till den linje som upprätthålls av S, MP, M, L, KD och SD. Det enda parti som är starkt emot vinster är Vänsterpartiet.
Sten Widman, professor i statskunskap, Uppsala universitet. DN debatt 28/2
Varför tar ensamkommande afghanska barn livet av sig?
Många tillhör folkgruppen hazarerna och har tvingats växa upp som flyktingar i Iran eller Pakistan. De har tagit sig hit ensamma, i hopp om rätt till skola, trygghet och utbildning.
När den hårda lagen om tillfälliga uppehållstillstånd antogs gjordes först ett undantag för dem som kommit hit före den 24 november 2015.
2016 Migrationsverkets beslut att de 16-åriga ensamma flyktingbarnen skulle utvisas när de fyllt 18. Det ledde till depressioner och självmordsförsök.
Vi står inför ett val. Fortsätter utvisningarna kan man förvänta sig fler självmord bland ensamkommande afghanska barn.
Får de stanna, de flesta talar svenska, ger vi dem chansen till trygghet och utbildning
Vilketdera väljer vi?
Referat av artikel av Viktor Banke. DN 28/2
Framgafflat – om cykel och trafik: Om vägslitagageavgift och dystra siffror för nybilsförsäljningen av Ulf Nymark
I Sydsvenskans rapportering kring regeringens hantering av utredningen
om vägslitageavgift framställs det som att regeringen stoppar det hela i
malpåse genom en ny utredning. Enligt vanligtvis välunderrättade källor
nära regeringen är det inte alls så. Den utredning som lagts fram är
ofullständig, för att inte säja undermålig. Efter att ha fått fram
bättre beslutsunderlag kommer regeringen att gå vidare med ett förslag
om vägslitageavgiften.
Systemfel i den s k gång- och cykeltrafiken
I Sverige och så också i Lund finns en grov miss, ett systemfel, när det gäller skyltning av det som kallas gång- och cykelvägar. Om en cykelbana inte är skyltad med enkelriktadskylt är det tillåtet att ci båda riktningarna på denna cykelbana Alltså även om det inte uttryckligen anges att det är tillåtet. En cyklist kan alltså cykla på en gångbana på vänster sida av gatan. Då färdas cyklisten i motsatt riktning mot den cykeltrafik som trampar på i den riktning som är påbjuden. Fast kommer en cyklist på fel sida av gatan finns vid cykelbanans respektive gångbanans början i de flesta fall ingen skyltning om att det är en gång- och cykelbana. Det innebär att det inte finns någon vägledning eller påbud över var någonstans gångtrafiken ska färdas och var cyklisterna ska färdas på den delade gång- och cykelbanan. En vit linje eller skilda markbeläggningar mellan den del som är gång- och den del som är cykeltrafik säjer ju ingenting. I synnerhet inte för alla utländska besökare vi har i Lund. Inte heller finns det som regel någon skyltning om var gångbanan finns när om en kommer gående mot trafiken på en för cyklister enkelriktad gång- och cykelbana. När ingen skyltning finns kan det ju heller inte vara olagligt att gå på cykelbanan eller cykla på gångbanan. Detta förhållande visar att Sverige fortfarande är ett u-land när det gäller gång- och cykeltrafik.
Lilla Fiskaregatan – igen
Återigen är ett medborgarförslag om förhållandena på Lilla Fiskaregatan på väg fram till kommunfullmäktige. Förslagsställaren vill att fullmäktige beslutar om att göra gatan till en gågata. Detta för att få bort cykeltrafiken. Jag skrev relativt utförligt om problemen med Lilla Fiskaregatan i VB nr 35 i fjol och tänker inte upprepa innehållet här. Bara konstatera att den nu aktuella förslagsställaren i likhet med så många andra kommuninvånare tror att det är förbjudet att cykla på en gågata. Det är det inte – vilket påpekas åtskilliga gånger i dessa spalter. Cyklister får i normalfallet färdas på en gågata, men hastigheten begränsas till gångfart och cyklisten har väjningsplikt gentemot gående. För övrigt anser jag att det myckna olovliga bilkörandet och dito bilparkerandet alltför sällan observeras i debatten om problemen på gatan.
Fortsatt dystra siffror på bilmarknaden
Årets två första månader på personbilsmarknaden i Sverige var lika dystra som hela år 2016. I fjol såldes rekordmånga nya bilar, 372 000. Det slår år 2015, som också var ett rekordår. Bilförsäljningen har ökat 37 månader i rad! Och år 2017 inleddes alltså på samma lugubra sätt: I januari ökade nybilsförsäljningen med 7,2 procent och i februari 3,2 procent. Och till råga på allt: drygt 52 procent av de nyregistrerade personbilarna 2016 var dieselbilar!
Not: Försäljningsstatistiken ovan är hämtad från Bilsweden, slagskeppet i den mäktiga billobbyns flotta.
Systemfel i den s k gång- och cykeltrafiken
I Sverige och så också i Lund finns en grov miss, ett systemfel, när det gäller skyltning av det som kallas gång- och cykelvägar. Om en cykelbana inte är skyltad med enkelriktadskylt är det tillåtet att ci båda riktningarna på denna cykelbana Alltså även om det inte uttryckligen anges att det är tillåtet. En cyklist kan alltså cykla på en gångbana på vänster sida av gatan. Då färdas cyklisten i motsatt riktning mot den cykeltrafik som trampar på i den riktning som är påbjuden. Fast kommer en cyklist på fel sida av gatan finns vid cykelbanans respektive gångbanans början i de flesta fall ingen skyltning om att det är en gång- och cykelbana. Det innebär att det inte finns någon vägledning eller påbud över var någonstans gångtrafiken ska färdas och var cyklisterna ska färdas på den delade gång- och cykelbanan. En vit linje eller skilda markbeläggningar mellan den del som är gång- och den del som är cykeltrafik säjer ju ingenting. I synnerhet inte för alla utländska besökare vi har i Lund. Inte heller finns det som regel någon skyltning om var gångbanan finns när om en kommer gående mot trafiken på en för cyklister enkelriktad gång- och cykelbana. När ingen skyltning finns kan det ju heller inte vara olagligt att gå på cykelbanan eller cykla på gångbanan. Detta förhållande visar att Sverige fortfarande är ett u-land när det gäller gång- och cykeltrafik.
Lilla Fiskaregatan – igen
Återigen är ett medborgarförslag om förhållandena på Lilla Fiskaregatan på väg fram till kommunfullmäktige. Förslagsställaren vill att fullmäktige beslutar om att göra gatan till en gågata. Detta för att få bort cykeltrafiken. Jag skrev relativt utförligt om problemen med Lilla Fiskaregatan i VB nr 35 i fjol och tänker inte upprepa innehållet här. Bara konstatera att den nu aktuella förslagsställaren i likhet med så många andra kommuninvånare tror att det är förbjudet att cykla på en gågata. Det är det inte – vilket påpekas åtskilliga gånger i dessa spalter. Cyklister får i normalfallet färdas på en gågata, men hastigheten begränsas till gångfart och cyklisten har väjningsplikt gentemot gående. För övrigt anser jag att det myckna olovliga bilkörandet och dito bilparkerandet alltför sällan observeras i debatten om problemen på gatan.
Fortsatt dystra siffror på bilmarknaden
Årets två första månader på personbilsmarknaden i Sverige var lika dystra som hela år 2016. I fjol såldes rekordmånga nya bilar, 372 000. Det slår år 2015, som också var ett rekordår. Bilförsäljningen har ökat 37 månader i rad! Och år 2017 inleddes alltså på samma lugubra sätt: I januari ökade nybilsförsäljningen med 7,2 procent och i februari 3,2 procent. Och till råga på allt: drygt 52 procent av de nyregistrerade personbilarna 2016 var dieselbilar!
Not: Försäljningsstatistiken ovan är hämtad från Bilsweden, slagskeppet i den mäktiga billobbyns flotta.
Sagan om president Rumpa av Mr. Hyde
Det var en gång en president som hette Rumpa.
Det var ett bra namn för han såg ut precis som en rumpa. Två feta
skinkor runt ett pruttande hål och ovanför hålet en tjock snabel. Ur
fettvecken under den gula kalufsen glimtade ibland ett par grisögon
fram. Han var president i ett land som hette Först Störst.
Hela dagarna satt president Rumpa och tittade på tv. Så fort han såg något som han inte gillade twittrade han: ”Dom ljuger! Dom ljuger!” President Rumpa kunde inte ljuga. Vartenda ord han sa var en alternativ sanning.
Det första Rumpa bestämde sedan han blivit president var att inga utlänningar skulle få komma in i Först Störst. Och att alla utlänningar som redan fanns där skulle köras ut. De var lätta att känna igen på hudfärgen. Alla som inte var blekansikten måste bort!
Sedan bestämde president Rumpa att rumpnissarna skulle bygga en mur. En stor, stor mur! President Rumpa bredde ut armarna. Den skulle hålla utlänningarna ute. Muren skulle de själva betala för. För om utlänningarna inte hade funnits, så hade ju ingen mur behövts.
Det var President Rumpas följare som kallades rumpnissar. Ibland samlade president Rumpa alla sina rumpnissar på ett torg och ropade ”Först Störst först”! Och rumpnissarna svarade ”Först Störst först!” Sedan ropade president Rumpa: ”Grab the pussy!” ”Grab the pussy!” svarade rumpnissarna. Ett sånt liv och kiv det blev då! Grabbarna jublade och tjejerna skrek.
Det fanns rumpnissar i andra länder också. En var president Putte, och han var mindre än president Rumpa. Han gick på styrketräning men det hjälpte inte. President Rumpa var större och tjockare. Putte brukade slå dem som var mindre än han. Egentligen ville han knocka president Rumpa. Men om det inte gick kunde de kanske bli bästisar? Och slå ner alla andra!
President Rumpa hade ett problem. Landet Först Störst hade lånat alla sina pengar av kineserna. Tänk om Kina ville ha tillbaka dem. Vi betalar inte, vi betalar inte! stönade president Rumpa.
Ett annat land hette Blekinge. Det var ganska litet och låg i Norden. För att känna sig större och starkare brukade alla riktiga blekingar sjunga ”Mandom, mod och morske män.” När de kom till raden ”Nord du jordens jättelem” tog de i extra mycket.
Blekinge hette Blekinge för alla blekingar var blekansikten. Nej, inte alla. Några utlänningar hade flyttat in i Blekinge på sista tiden. De måste köras ut.
I Blekinge fanns en rumpnisse som hette Jimmy. Han hatade utlänningar lika mycket som president Rumpa. Men han kunde inte köra ut dem. Han kunde bara trakassera dem lite. Till exempel sätta eld på husen där de bodde.
Rumpnissen Jimmy beundrade president Rumpa. Därför fick han skriva i president Rumpas tidning Murgats-journalen. President Rumpa blev glad. ”Blekinge, Blekinge!” skrek han. ”Vem hade trott det?”
Svarta damen i Stockholm som trodde hon var klokast i landet, tände på Jimmy. Hon räckte honom sin hand. ”Men inbilla dig inte att det är du som bestämmer”, sa hon kokett. På stockholmska förstås. Då log rumpnissen Jimmy.
Och i slaget om Hässleholm ett par veckor senare segrade rumpnissen Patrik. Svarta damen höll masken.
President Rumpa ville att de rikaste, och framför allt han själv, skulle bli ännu rikare. Därför grävde han upp all olja, all gas och allt kol som fanns i Först Störst. Väldiga vidder föröddes. Floder förgiftades. Det blev orkaner, skyfall, jordskred och översvämningar. Isbjörnarna i Alaska drunknade. Solen slutade skina. Nästan alla rödskinn gick åt. De hade funnits i Först Störst först, långt innan rumpnissarna tog över.
”Nu tar vi kol på den sista mohikanen!” sjöng president Rumpa.
”Skalpera honom! Skalpera honom!” jublade rumpnissarna.
President Rumpa förstod att han höll på att göra sig till ovän med alla utlänningar. Plus de rödskinn som överlevt. Plus de fattiga som de rikaste hade plundrat. Det kunde bli farligt. De måste utrotas allihop, innan det var för sent!
President Rumpa skaffade fler bomber, fler missiler och fler kanoner än som någonsin funnits i Först Störst eller någon annanstans i hela världen.
På tv såg han en bomb som kunde spränga hela jorden i bitar. Vilken jävla smäll! President Rumpas röda näsa stod rakt ut. Den måste jag ha! twittrade president Rumpa.
Hela dagarna satt president Rumpa och tittade på tv. Så fort han såg något som han inte gillade twittrade han: ”Dom ljuger! Dom ljuger!” President Rumpa kunde inte ljuga. Vartenda ord han sa var en alternativ sanning.
Det första Rumpa bestämde sedan han blivit president var att inga utlänningar skulle få komma in i Först Störst. Och att alla utlänningar som redan fanns där skulle köras ut. De var lätta att känna igen på hudfärgen. Alla som inte var blekansikten måste bort!
Sedan bestämde president Rumpa att rumpnissarna skulle bygga en mur. En stor, stor mur! President Rumpa bredde ut armarna. Den skulle hålla utlänningarna ute. Muren skulle de själva betala för. För om utlänningarna inte hade funnits, så hade ju ingen mur behövts.
Det var President Rumpas följare som kallades rumpnissar. Ibland samlade president Rumpa alla sina rumpnissar på ett torg och ropade ”Först Störst först”! Och rumpnissarna svarade ”Först Störst först!” Sedan ropade president Rumpa: ”Grab the pussy!” ”Grab the pussy!” svarade rumpnissarna. Ett sånt liv och kiv det blev då! Grabbarna jublade och tjejerna skrek.
Det fanns rumpnissar i andra länder också. En var president Putte, och han var mindre än president Rumpa. Han gick på styrketräning men det hjälpte inte. President Rumpa var större och tjockare. Putte brukade slå dem som var mindre än han. Egentligen ville han knocka president Rumpa. Men om det inte gick kunde de kanske bli bästisar? Och slå ner alla andra!
President Rumpa hade ett problem. Landet Först Störst hade lånat alla sina pengar av kineserna. Tänk om Kina ville ha tillbaka dem. Vi betalar inte, vi betalar inte! stönade president Rumpa.
Ett annat land hette Blekinge. Det var ganska litet och låg i Norden. För att känna sig större och starkare brukade alla riktiga blekingar sjunga ”Mandom, mod och morske män.” När de kom till raden ”Nord du jordens jättelem” tog de i extra mycket.
Blekinge hette Blekinge för alla blekingar var blekansikten. Nej, inte alla. Några utlänningar hade flyttat in i Blekinge på sista tiden. De måste köras ut.
I Blekinge fanns en rumpnisse som hette Jimmy. Han hatade utlänningar lika mycket som president Rumpa. Men han kunde inte köra ut dem. Han kunde bara trakassera dem lite. Till exempel sätta eld på husen där de bodde.
Rumpnissen Jimmy beundrade president Rumpa. Därför fick han skriva i president Rumpas tidning Murgats-journalen. President Rumpa blev glad. ”Blekinge, Blekinge!” skrek han. ”Vem hade trott det?”
Svarta damen i Stockholm som trodde hon var klokast i landet, tände på Jimmy. Hon räckte honom sin hand. ”Men inbilla dig inte att det är du som bestämmer”, sa hon kokett. På stockholmska förstås. Då log rumpnissen Jimmy.
Och i slaget om Hässleholm ett par veckor senare segrade rumpnissen Patrik. Svarta damen höll masken.
President Rumpa ville att de rikaste, och framför allt han själv, skulle bli ännu rikare. Därför grävde han upp all olja, all gas och allt kol som fanns i Först Störst. Väldiga vidder föröddes. Floder förgiftades. Det blev orkaner, skyfall, jordskred och översvämningar. Isbjörnarna i Alaska drunknade. Solen slutade skina. Nästan alla rödskinn gick åt. De hade funnits i Först Störst först, långt innan rumpnissarna tog över.
”Nu tar vi kol på den sista mohikanen!” sjöng president Rumpa.
”Skalpera honom! Skalpera honom!” jublade rumpnissarna.
President Rumpa förstod att han höll på att göra sig till ovän med alla utlänningar. Plus de rödskinn som överlevt. Plus de fattiga som de rikaste hade plundrat. Det kunde bli farligt. De måste utrotas allihop, innan det var för sent!
President Rumpa skaffade fler bomber, fler missiler och fler kanoner än som någonsin funnits i Först Störst eller någon annanstans i hela världen.
På tv såg han en bomb som kunde spränga hela jorden i bitar. Vilken jävla smäll! President Rumpas röda näsa stod rakt ut. Den måste jag ha! twittrade president Rumpa.
Livläkarens besök – livsfarligt och mot bättre vetande?
av Staffan Lindberg
I dagarna har P O Enquists pjäs
”Livläkarens besök” gått upp på Hipps tiljor i Malmö. Den fantastiska
sjuttonhundratalsstoryn är vi det här laget välkänd genom dess nedslag i
text, opera, film och i drama.
Den sjuke kungen, Christian VII, pendlar mellan vansinnet, leken och maktutövning. I det absoluta kungaväldet är kungen den ledarroll som präglar hela statsinstitutionen. Maktens män, grevar och statstjänstemän, måste förverkliga sina intressen genom manipulation av kungen. Anställningen av läkaren Struense för att hålla ’ordning’ på kungen slår dock helt fel. Struense blir vän med kungen och får hans fullmakt att styra det lilla landet i kontinentens utkant. Som upplysningsman och sätter han genast i gång att förändra lagarna i en liberal riktning.
Den sjuke kungen, Christian VII, pendlar mellan vansinnet, leken och maktutövning. I det absoluta kungaväldet är kungen den ledarroll som präglar hela statsinstitutionen. Maktens män, grevar och statstjänstemän, måste förverkliga sina intressen genom manipulation av kungen. Anställningen av läkaren Struense för att hålla ’ordning’ på kungen slår dock helt fel. Struense blir vän med kungen och får hans fullmakt att styra det lilla landet i kontinentens utkant. Som upplysningsman och sätter han genast i gång att förändra lagarna i en liberal riktning.
Vem liknar då Struense i vår tid? Idealist men ensam och utan förankring bland folk? En svensk kandidat är kanske Ilmar Reepalu.
Enligt aktuella opinionsundersökningar är en majoritet av vår befolkning emot vinster i välfärden. På Repalus lott har fallit att lägga fram ett förslag om en vinstbegränsning i de privata bolag, som på skattebetalarnas uppdrag och bekostnad, står för en betydande del av vård, skola och omsorg. ”Ordning och reda i välfärden”, heter utredningen. Skräckhistorier om hur de privata bolagen skor sig på ”välfärden” förekommer dagligdags i press och media.
”Utredare utan en susning” är Per T Ohlssons bitska kommentar i Sydsvenskan 26 februari. Sällan har väl en statlig utredning blivit så utskåpad av flera tunga remissinstanser. Konkurrens är nödvändigt för att effektivisera, förbättra och förbilliga, hävdas det. En begränsning av vinsterna skulle ta bort alla incitament för de privata företagen.
Bakom kakafonin ser man tydligt dels den nyliberala ideologi om köp- och säljsamhället och dels naturligtvis dagens storföretag som betraktar tjänsteekonomin som den nya stora källan till rejäla profiter.
Så hur ska man då förstå Reepalus roll i detta sammanhang? Mannen
som med sina visioner byggde det nya Malmö som kunskaps- och
tjänstesamhälle? Blir han offer för en konspiration – eliten mot folket?
Är han som Struense naiv i sin tilltro till förnuftets seger.
Sammanhanget är dock helt annat än 1700-talets envälde i Danmark. Den moderna välfärdsstaten i Sverige efter andra världskriget byggde på folklig organisering och inflytande över staten och på en okorrumperad ämbetsmannaetik, där de olika aktörerna hade klart definierade sociala roller som vårdare och lärare respektive medborgare med gemensamma rättigheter och skyldiheter.
Ett halvsekel senare är komplexiteten i det senmoderna samhällsbygget så överväldigande att en enda form, den byråkratiska, av utförande av välfärdstjänster har kommit till vägs ände. I takt med framväxten av en nyliberal ideologi utvecklades begreppet ”beställare” och ”utförare” och en statlig organisation med inriktning på kvalitetskontroll. Fältet för s k välfärdstjänster öppnades för alla tänkbara aktörer.
En rollmodell för hur denna förbättring av välfärdsinstitutionerna skulle kunna se ut var det lilla föräldra- eller personalkooperativa dagiset. Liten skala, nära barnen och de vuxna, deltagardemokrati. Verkligheten blev en annan i många fall. Privatskolor drivna av stora bolag med höga vinster, som likt andra företag kunde läggas ner när det passade. Brist på kontinuitet och ingen trygghet vare sig för elever, föräldrar eller lärare.
Det är uppenbart att vi står inför ett betydande samhällsproblem som måste lösas på ett förnuftigt sätt. Är det ett vägskäl mellan en återgång till enbart statliga organisationer eller ett fortsatt system med mångfald och i flera fall valmöjligheter?
En nyanserad bild behöver kanske en mera djuplodande analys. Vilka mål ska uppnås? Det är kanske en principiell och avgörande skillnad mellan utbildning som fostran till medborgare å ena sidan och vård i olika former å den andra. Vad är det som ska utföras, individuella eller kollektiva tjänster? Vilka resurser behövs för individerna för att tillgodogöra sig de olika tjänsterna? Vilka är egentligen alternativen – statliga byråkratier eller multinationella företag?
Kanske finns det andra möjliga former med ett starkare deltagande av civilsamhället som t ex, kooperativ av olika slag, ideella föreningar, små självständiga enheter – allt utfört under samma regelverk med s k kvalitetssäkring? Inom de flestas erfarenheter finns nu privata vårdcentraler som hävdar sig väl i jämförelse med de offentligt drivna. Skandalerna duggar tätt men inte bara på den ena sidan.
Störtfloden av kritik mot Reepalus utredning från våra elitinstitutioner kan mycket väl innebära att hela frågan bordläggs. Det beror på det politiska maktspelet inför valet 2018.
1772 var spelet slut för Struense vid hovet i Köpenhamn. I dramat skildras det som om han gick vilse i sin passionerade förälskelse av drottning Caroline Mathilde och struntade i maktspelet bakom kungens rygg. Eftersom dramat bygger på verkliga händelser skulle historiker kunna reda ut frågan bättre än så.
Bönderna i Danmark var under nästan hela 1700-talet livegna under den feodala godsägareliten, med förbud mot avflyttning och med soldattjänst som extra tunga bördor. Struense planerade, som också dramat visar, en reform för att frigöra bönderna men hann aldrig underteckna eller genomföra den före sitt fall. Detta måste ha varit det mest avgörande hotet mot danska feodalsamhället från Struenses sida.
När den konservative Guldberg tog hela makten i Danmark avskaffades flera av Struenses reformlagar och jordreformen kom aldrig upp på bordet. Men Guldbergs fall från makten 1784 ändrade på den saken. Hans betydligt mer frisinnade konkurrent, Bernstorff, som efterträdde honom, kom redan 1788 att avskaffa livegenskapen utifrån Struenses intentioner. Danmark blev ett land där bönderna hade den politiska makten fram till mitten av 1900-talet.
Kan man hoppas på en liknande lite hissnande process när det gäller den gemensamma sektorns framtid i vårt land? En demokratiserad välfärdsstat i slutet av resan?
Sammanhanget är dock helt annat än 1700-talets envälde i Danmark. Den moderna välfärdsstaten i Sverige efter andra världskriget byggde på folklig organisering och inflytande över staten och på en okorrumperad ämbetsmannaetik, där de olika aktörerna hade klart definierade sociala roller som vårdare och lärare respektive medborgare med gemensamma rättigheter och skyldiheter.
Ett halvsekel senare är komplexiteten i det senmoderna samhällsbygget så överväldigande att en enda form, den byråkratiska, av utförande av välfärdstjänster har kommit till vägs ände. I takt med framväxten av en nyliberal ideologi utvecklades begreppet ”beställare” och ”utförare” och en statlig organisation med inriktning på kvalitetskontroll. Fältet för s k välfärdstjänster öppnades för alla tänkbara aktörer.
En rollmodell för hur denna förbättring av välfärdsinstitutionerna skulle kunna se ut var det lilla föräldra- eller personalkooperativa dagiset. Liten skala, nära barnen och de vuxna, deltagardemokrati. Verkligheten blev en annan i många fall. Privatskolor drivna av stora bolag med höga vinster, som likt andra företag kunde läggas ner när det passade. Brist på kontinuitet och ingen trygghet vare sig för elever, föräldrar eller lärare.
Det är uppenbart att vi står inför ett betydande samhällsproblem som måste lösas på ett förnuftigt sätt. Är det ett vägskäl mellan en återgång till enbart statliga organisationer eller ett fortsatt system med mångfald och i flera fall valmöjligheter?
En nyanserad bild behöver kanske en mera djuplodande analys. Vilka mål ska uppnås? Det är kanske en principiell och avgörande skillnad mellan utbildning som fostran till medborgare å ena sidan och vård i olika former å den andra. Vad är det som ska utföras, individuella eller kollektiva tjänster? Vilka resurser behövs för individerna för att tillgodogöra sig de olika tjänsterna? Vilka är egentligen alternativen – statliga byråkratier eller multinationella företag?
Kanske finns det andra möjliga former med ett starkare deltagande av civilsamhället som t ex, kooperativ av olika slag, ideella föreningar, små självständiga enheter – allt utfört under samma regelverk med s k kvalitetssäkring? Inom de flestas erfarenheter finns nu privata vårdcentraler som hävdar sig väl i jämförelse med de offentligt drivna. Skandalerna duggar tätt men inte bara på den ena sidan.
Störtfloden av kritik mot Reepalus utredning från våra elitinstitutioner kan mycket väl innebära att hela frågan bordläggs. Det beror på det politiska maktspelet inför valet 2018.
1772 var spelet slut för Struense vid hovet i Köpenhamn. I dramat skildras det som om han gick vilse i sin passionerade förälskelse av drottning Caroline Mathilde och struntade i maktspelet bakom kungens rygg. Eftersom dramat bygger på verkliga händelser skulle historiker kunna reda ut frågan bättre än så.
Bönderna i Danmark var under nästan hela 1700-talet livegna under den feodala godsägareliten, med förbud mot avflyttning och med soldattjänst som extra tunga bördor. Struense planerade, som också dramat visar, en reform för att frigöra bönderna men hann aldrig underteckna eller genomföra den före sitt fall. Detta måste ha varit det mest avgörande hotet mot danska feodalsamhället från Struenses sida.
När den konservative Guldberg tog hela makten i Danmark avskaffades flera av Struenses reformlagar och jordreformen kom aldrig upp på bordet. Men Guldbergs fall från makten 1784 ändrade på den saken. Hans betydligt mer frisinnade konkurrent, Bernstorff, som efterträdde honom, kom redan 1788 att avskaffa livegenskapen utifrån Struenses intentioner. Danmark blev ett land där bönderna hade den politiska makten fram till mitten av 1900-talet.
Kan man hoppas på en liknande lite hissnande process när det gäller den gemensamma sektorns framtid i vårt land? En demokratiserad välfärdsstat i slutet av resan?
66 år i skolan 44. 1985-97:11. av Den Gamle
Det var en annorlunda Eritrearesa.
Den här gången ingick jag i en officiell delegation från Lund. Vi
mottogs i parlamentsbyggnaden som uppförts efter det att federationen
mellan Etiopien och Eritrea etablerats 1952. Larry Andow uppträdde som
Lunds borgmästare. Elsa Grip som avgått från stadsbyggnadskontoret hade
ansvaret för fördelningen till Eritreas skolor av Operation Dagsverkes
insamlade medel. Jag promenerade med Larry på marknaden. Som gammal
plåtslagare snackade han sakkunnigt med guld- och silversmeder och med
tillverkare av enklare produkter som hackor, yxor och kastruller.
Tillsammans med Elsa Grip besökte jag en stor skola i Asmara. Klassrummen påminde om dem i Älghults folkskola 1944 men var många fler. Tusentals barn gick där i två omgångar, på förmiddagen eller eftermiddagen. Elsa diskuterade på snabbflytande engelska (hon hade långvarig erfarenhet av biståndsverksamhet i Afrika) med en representant för regeringens utbildningsförvaltning och skolans rektor. En dag besökte vi en skola för synskadade barn. Skolan var välutrustad och finansierades av en biståndsorganisation.
Bereket Yebio, metodiklektor i Lärarhögskolan och en av mina bästa vänner, var i Asmara samtidigt. Han hade etablerat ett utbildningsinstitut för blivande administratörer vid Eritreas flygbolag i Asmaras centrum. Bereket tog mig med till sina hemtrakter någon mil utanför Asmara. Därifrån hade han som barn brukat gå de tio kilometerna till den svenska skolan som låg på en kulle i utkanten av staden. Vi besökte den svenska församlingens kyrkogård. Ofta hade hela familjer avlidit ungefär samtidigt, föräldrar i 40-årsåldern och tre-fyra barn. Verksamheten hade bekostats av Evangeliska fosterlandsstiftelsen och dess syjuntor som jag kände till sedan åren i Framnäs. Vi fortsatte till staden Keren. Bereket hade flera släktingar där.
Sedan början av 1990-talet var Karin och jag ensamma i vår bostad. Barnen hade blivit vuxna. Martin gjorde tingspraktik i Värnamo, Sara jobbade på elektronikföretaget Satt Control i Malmö och Johanna studerade vid Växjö universitet.
Karin arbetade som cirkelledare på St Lars inom den verksamhet som kallades Kultur-Fritid. Hon och hennes kamrater ägnade sig tillsammans med patienterna åt teater, dans, sång och litteratur. De producerade monologer, kabaréer, och pjäser som framfördes inte bara i Lund utan ofta i andra städer som Stockholm och Uppsala.
Lund införde stadsdelsnämnder som ansvarade för grundskolorna i respektive stadsdel. Kajsa Theander blev ordförande i Klostergården vilket gav nytt liv åt Vpk:s gamla stadsdelsgrupp.
Tillsammans med Elsa Grip besökte jag en stor skola i Asmara. Klassrummen påminde om dem i Älghults folkskola 1944 men var många fler. Tusentals barn gick där i två omgångar, på förmiddagen eller eftermiddagen. Elsa diskuterade på snabbflytande engelska (hon hade långvarig erfarenhet av biståndsverksamhet i Afrika) med en representant för regeringens utbildningsförvaltning och skolans rektor. En dag besökte vi en skola för synskadade barn. Skolan var välutrustad och finansierades av en biståndsorganisation.
Bereket Yebio, metodiklektor i Lärarhögskolan och en av mina bästa vänner, var i Asmara samtidigt. Han hade etablerat ett utbildningsinstitut för blivande administratörer vid Eritreas flygbolag i Asmaras centrum. Bereket tog mig med till sina hemtrakter någon mil utanför Asmara. Därifrån hade han som barn brukat gå de tio kilometerna till den svenska skolan som låg på en kulle i utkanten av staden. Vi besökte den svenska församlingens kyrkogård. Ofta hade hela familjer avlidit ungefär samtidigt, föräldrar i 40-årsåldern och tre-fyra barn. Verksamheten hade bekostats av Evangeliska fosterlandsstiftelsen och dess syjuntor som jag kände till sedan åren i Framnäs. Vi fortsatte till staden Keren. Bereket hade flera släktingar där.
Sedan början av 1990-talet var Karin och jag ensamma i vår bostad. Barnen hade blivit vuxna. Martin gjorde tingspraktik i Värnamo, Sara jobbade på elektronikföretaget Satt Control i Malmö och Johanna studerade vid Växjö universitet.
Karin arbetade som cirkelledare på St Lars inom den verksamhet som kallades Kultur-Fritid. Hon och hennes kamrater ägnade sig tillsammans med patienterna åt teater, dans, sång och litteratur. De producerade monologer, kabaréer, och pjäser som framfördes inte bara i Lund utan ofta i andra städer som Stockholm och Uppsala.
Lund införde stadsdelsnämnder som ansvarade för grundskolorna i respektive stadsdel. Kajsa Theander blev ordförande i Klostergården vilket gav nytt liv åt Vpk:s gamla stadsdelsgrupp.
Jag blev ledamot i den nya Utbildningsnämnd som i
fortsättningen skulle styra gymnasieutbildningen, som ju
kommunaliserats. Det innebar att jag blev mer engagerad i
kommunalpolitiken.
Jag såg till att hamna lågt på valsedlarna för att undgå
fullmäktige, men det hände ett par gånger att jag hamnade där som
ersättare i slutet av mandatperioderna. Roland Andersson och Cecilia
Wadenbäck var ledande representanter för Vpk.
Arbetet i Utbildningsnämnden lade beslag på mer och mer tid. Gymnasierna befann sig i snabb omvandling. Vpk och S arbetade för att de fyra stora gymnasieskolorna Katte, Spyken, Polhem och Vipeholm skulle ha ett rikt och likvärdigt utbud av program för att alla elever skulle få samma valmöjligheter. Samtliga gymnasier skulle ha både teoretiska och praktiska program för att undvika segregation.
Vi hade ett utvecklat samarbete med grannkommunerna Lomma, Burlöv, Staffanstorp, Eslöv och Kävlinge för att samordna gymnasieutbildningen. Eleverna fördelades enligt närhetsprincipen.
Moderaterna inledde sin kamp för det fria valet. De borgerliga partierna krävde att närhetsprincipen skulle upphävas och att eleverna skulle välja fritt mellan de fyra gymnasierna.
Vi menade att kravet på fritt val var tillgodosett eftersom valmöjligheterna var desamma på alla de fyra gymnasieskolorna.
Frågan om Vipeholmsgymnasiet stod i centrum. Det var helt likvärdigt med de tre andra gymnasierna och i somliga avseenden rentav bättre. Men Vipeholm låg i utkanten av Lund. De andra låg i centrum. Vi hävdade att om man avskaffade närhetsprincipen skulle det leda till att Vipeholm valdes bort eftersom eleverna föredrog Lunds centrum av skäl som inte hade med utbildning att göra.
Men de borgerliga partierna införde fritt val till Lunds gymnasier. Sedan gick det som det gick. Trots att vi satsade extra på Vipeholmsgymnasiet kunde den negativa utvecklingen inte stoppas. Segregationen ökade. Vipeholmsgymnasiet är idag uteslutande praktiskt. Det var min första erfarenhet av det så kallade fria valets förhärjande effekter.
Utbildningsnämnden hade sina ordinarie sammanträden i den pampiga fastighet vid Stortorget som skymmer domkyrkan, men ofta förlades de till något av gymnasierna. Rektorer och lärare deltog. Många kände jag från mina barns gymnasieutbildning eller från skolorna i Malmö. Allteftersom åren gick blev jag alltmer hemmastadd i utbildningskansliet vid Stortorget. Jag vande mig vid att ha fri tillgång till de kunskaper inom alla områden som dess utomordentliga personal förfogade över. Min insikt att det egentligen är kanslipersonalen som styr verksamheten bekräftades.
Arbetet i Utbildningsnämnden lade beslag på mer och mer tid. Gymnasierna befann sig i snabb omvandling. Vpk och S arbetade för att de fyra stora gymnasieskolorna Katte, Spyken, Polhem och Vipeholm skulle ha ett rikt och likvärdigt utbud av program för att alla elever skulle få samma valmöjligheter. Samtliga gymnasier skulle ha både teoretiska och praktiska program för att undvika segregation.
Vi hade ett utvecklat samarbete med grannkommunerna Lomma, Burlöv, Staffanstorp, Eslöv och Kävlinge för att samordna gymnasieutbildningen. Eleverna fördelades enligt närhetsprincipen.
Moderaterna inledde sin kamp för det fria valet. De borgerliga partierna krävde att närhetsprincipen skulle upphävas och att eleverna skulle välja fritt mellan de fyra gymnasierna.
Vi menade att kravet på fritt val var tillgodosett eftersom valmöjligheterna var desamma på alla de fyra gymnasieskolorna.
Frågan om Vipeholmsgymnasiet stod i centrum. Det var helt likvärdigt med de tre andra gymnasierna och i somliga avseenden rentav bättre. Men Vipeholm låg i utkanten av Lund. De andra låg i centrum. Vi hävdade att om man avskaffade närhetsprincipen skulle det leda till att Vipeholm valdes bort eftersom eleverna föredrog Lunds centrum av skäl som inte hade med utbildning att göra.
Men de borgerliga partierna införde fritt val till Lunds gymnasier. Sedan gick det som det gick. Trots att vi satsade extra på Vipeholmsgymnasiet kunde den negativa utvecklingen inte stoppas. Segregationen ökade. Vipeholmsgymnasiet är idag uteslutande praktiskt. Det var min första erfarenhet av det så kallade fria valets förhärjande effekter.
Utbildningsnämnden hade sina ordinarie sammanträden i den pampiga fastighet vid Stortorget som skymmer domkyrkan, men ofta förlades de till något av gymnasierna. Rektorer och lärare deltog. Många kände jag från mina barns gymnasieutbildning eller från skolorna i Malmö. Allteftersom åren gick blev jag alltmer hemmastadd i utbildningskansliet vid Stortorget. Jag vande mig vid att ha fri tillgång till de kunskaper inom alla områden som dess utomordentliga personal förfogade över. Min insikt att det egentligen är kanslipersonalen som styr verksamheten bekräftades.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)