66 år i skolan 44. 1985-97:11. av Den Gamle

Det var en annorlunda Eritrearesa. Den här gången ingick jag i en officiell delegation från Lund. Vi mottogs i parlamentsbyggnaden som uppförts efter det att federationen mellan Etiopien och Eritrea etablerats 1952. Larry Andow uppträdde som Lunds borgmästare. Elsa Grip som avgått från stadsbyggnadskontoret hade ansvaret för fördelningen till Eritreas skolor av Operation Dagsverkes insamlade medel. Jag promenerade med Larry på marknaden. Som gammal plåtslagare snackade han sakkunnigt med guld- och silversmeder och med tillverkare av enklare produkter som hackor, yxor och kastruller.
   Tillsammans med Elsa Grip besökte jag en stor skola i Asmara.  Klassrummen påminde om dem i Älghults folkskola 1944 men var många fler. Tusentals barn gick där i två omgångar, på förmiddagen eller eftermiddagen. Elsa diskuterade på snabbflytande engelska (hon hade långvarig erfarenhet av biståndsverksamhet i Afrika) med en representant för regeringens utbildningsförvaltning och skolans rektor. En dag besökte vi en skola för synskadade barn. Skolan var välutrustad och finansierades av en biståndsorganisation.
   Bereket Yebio, metodiklektor i Lärarhögskolan och en av mina bästa vänner, var i Asmara samtidigt. Han hade etablerat ett utbildningsinstitut för blivande administratörer vid Eritreas flygbolag i Asmaras centrum. Bereket tog mig med till sina hemtrakter någon mil utanför Asmara. Därifrån hade han som barn brukat gå de tio kilometerna till den svenska skolan som låg på en kulle i utkanten av staden. Vi besökte den svenska församlingens kyrkogård. Ofta hade hela familjer avlidit ungefär samtidigt, föräldrar i 40-årsåldern och tre-fyra barn. Verksamheten hade bekostats av Evangeliska fosterlandsstiftelsen och dess syjuntor som jag kände till sedan åren i Framnäs. Vi fortsatte till staden Keren. Bereket hade flera släktingar där.

Sedan början av 1990-talet var Karin och jag ensamma i vår bostad. Barnen hade blivit vuxna. Martin gjorde tingspraktik i Värnamo, Sara jobbade på elektronikföretaget Satt Control i Malmö och Johanna studerade vid Växjö universitet.
   Karin arbetade som cirkelledare på St Lars inom den verksamhet som kallades Kultur-Fritid. Hon och hennes kamrater ägnade sig tillsammans med patienterna åt teater, dans, sång och litteratur. De producerade monologer, kabaréer, och pjäser som framfördes inte bara i Lund utan ofta i andra städer som Stockholm och Uppsala.
   Lund införde stadsdelsnämnder som ansvarade för grundskolorna i respektive stadsdel. Kajsa Theander blev ordförande i Klostergården vilket gav nytt liv åt Vpk:s gamla stadsdelsgrupp.

   Jag blev ledamot i den nya Utbildningsnämnd som i fortsättningen skulle styra gymnasieutbildningen, som ju kommunaliserats. Det innebar att jag blev mer engagerad i kommunalpolitiken.

   Jag såg till att hamna lågt på valsedlarna för att undgå fullmäktige, men det hände ett par gånger att jag hamnade där som ersättare i slutet av mandatperioderna. Roland Andersson och Cecilia Wadenbäck var ledande representanter för Vpk.
   Arbetet i Utbildningsnämnden lade beslag på mer och mer tid. Gymnasierna befann sig i snabb omvandling. Vpk och S arbetade för att de fyra stora gymnasieskolorna Katte, Spyken, Polhem och Vipeholm skulle ha ett rikt och likvärdigt utbud av program för att alla elever skulle få samma valmöjligheter. Samtliga gymnasier skulle ha både teoretiska och praktiska program för att undvika segregation.
   Vi hade ett utvecklat samarbete med grannkommunerna Lomma, Burlöv, Staffanstorp, Eslöv och Kävlinge för att samordna gymnasieutbildningen. Eleverna fördelades enligt närhetsprincipen.
   Moderaterna inledde sin kamp för det fria valet. De borgerliga partierna krävde att närhetsprincipen skulle upphävas och att eleverna skulle välja fritt mellan de fyra gymnasierna.
   Vi menade att kravet på fritt val var tillgodosett eftersom valmöjligheterna var desamma på alla de fyra gymnasieskolorna.
   Frågan om Vipeholmsgymnasiet stod i centrum. Det var helt likvärdigt med de tre andra gymnasierna och i somliga avseenden rentav bättre. Men Vipeholm låg i utkanten av Lund. De andra låg i centrum. Vi hävdade att om man avskaffade närhetsprincipen skulle det leda till att Vipeholm valdes bort eftersom eleverna föredrog Lunds centrum av skäl som inte hade med utbildning att göra.
   Men de borgerliga partierna införde fritt val till Lunds gymnasier. Sedan gick det som det gick. Trots att vi satsade extra på Vipeholmsgymnasiet kunde den negativa utvecklingen inte stoppas. Segregationen ökade. Vipeholmsgymnasiet är idag uteslutande praktiskt. Det var min första erfarenhet av det så kallade fria valets förhärjande effekter.
   Utbildningsnämnden hade sina ordinarie sammanträden i den pampiga fastighet vid Stortorget som skymmer domkyrkan, men ofta förlades de till något av gymnasierna. Rektorer och lärare deltog. Många kände jag från mina barns gymnasieutbildning eller från skolorna i Malmö. Allteftersom åren gick blev jag alltmer hemmastadd i utbildningskansliet vid Stortorget. Jag vande mig vid att ha fri tillgång till de kunskaper inom alla områden som dess utomordentliga personal förfogade över. Min insikt att det egentligen är kanslipersonalen som styr verksamheten bekräftades.