VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
En tjuguårig smedson från Lund publicerade 1902 nedanstående dikt.
Han hette Vilhelm Ekelund. Dikten var kanske skriven den 18 maj 1901.
Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.
Anne Swärds rapport från PEN-festivalen (Välsignelse för få, Sydsvenskan Kultur 15/5) i New York är tänkvärd. Åtminstone har den satt myror i huvudet på mig. Det är bra om fler får något att fundera på. Vi måste få upp ögonen för vad som sker.
Särskilt slutreflektionen kring burmesiskan Khet Mars påtvingade exil "på City of Asylum i Pittsburgh, en fristad för författare hotade av förföljelse, fängelse eller till och med avrättning för sin skrivande verksamhet i hemlandet."
I våra samhällen, som vilar tryggt på demokratiska värderingar och helgar mänskliga rättigheter, kan de förföljda få skydd.
Annat är det för en Sayed Perwiz Kambakhsh, den afghanske journalist som först dömdes till döden, sen fick straffet omvandlat till 20 års fängelse, anklagad för blasfemi; brottet var att ladda ner texter om kvinnans roll i det muslimska samhället; dömd i en stat, av en regim västs demokratier sänt soldater och bombplan för att försvara.
Får vi det att gå ihop?
Lena Måndotter
Kompanihuset 15, 16, 21, 22, 23 maj. "Rent ut sagt lysande" skrev pressen då Lena Måndotter senast framförde sina stämningsfulla konserter i Malmö.
Läs mer
Klassisk indisk konsert
Musik, Sång och Kathakdans. På Teater Sagohuset i Lund 27 maj.
Läs mer
Ankomst - Avgång. En centralstation där dans kommer till liv.
Dansstationen, Palladium i Malmö, 30 och 31 maj.
Läs mer
Hela kulturcentralens program
I krisen ska stat och kommun upprätthålla sysselsättningen, inte strypa den. Regeringens Finanspolitiska råd föreslår att kommunerna stimuleras med 15 miljarder redan till hösten, vilket för Lund skulle det betyda 118 miljoner extra. Under 2010 föreslås regeringen dubbla insatserna till 30 miljarder.
I rådets rapport bekräftas två saker. För det första hur nödvändigt det är att regeringen omedelbart går in med kraftiga stimulansåtgärder, främst till kommunerna. För det andra hur fel det är att tro att man kan rädda Lund ur krisen genom att spara i kommunens budget. Tvärtom: Hela den 292 sidor långa rapporten är en uppmaning till motsatsen. Om kommunen någon gång ska öka sin verksamhet och sina investeringar så är det nu.
Den borgerliga politiken i Lund går ut på att strypa så mycket av den kommunala verksamheten man bara kan komma åt. Redan tidigare har man glatt skurit i skola och välfärd, privatiserat och sänkt skatten. Inför 2010 föreslår man nya kraftiga sparbeting på all kommunal verksamhet och att anställningsstopp införs redan till hösten. Arbetsmarknadsprojekt ska läggas ner, företagshälsovård och social omsorg ska säljas ut till lägstbjudande och personalen ska minskas i skolor och på äldreboenden. Ändå får man inte ihop budgeten, utan tvingas underbudgetera med 27 miljoner kronor.
Vad ska man göra då? Vänsterpartiet föreslår två förhållningssätt i budgetdiskussionen. Det ena är att återställa kommunalskatten till 2006 års nivå, d.v.s. plus 40 öre, vilket ger 80 miljoner i intäkt. Det andra är att ta konsekvensen av Finanspolitiska rådets rekommendation. Lund kan med gott samvete underbudgetera cirka 90 miljoner kronor 2010. Detta dels i förvissning att varje anständig regering kommer att stimulera kommunerna med minst lika mycket (se ovan), dels för att detta faktiskt är det enda sättet att ta ansvar för välfärd och sysselsättning.
En god välfärdspolitik räddar Lund, inte missriktad sparnit.
Mats Olsson, vänsterpartiet
Ja, man kanske borde hålla käft, men ockupationsfestivalen är ändå värd en kommentar. Min bedömning är att den kostar vänstern, och då i första hand vänsterpartiet, så där femhundra röster i nästa kommunalval. Vänsterpartiet har visserligen tagit avstånd från den liksom alla andra politiska partier i Lund, men de flesta människor är inte så noga med distinktionerna och det här ses då som upptåg av vänsterungdomar. Som bekant har vänstern totalt otillräckliga resurser för att ändra den bilden. Borgarna i Lund hade inte kunnat rekrytera bättre propagandister mot vänstern än de som nu ställde upp och bedrev sin opinionsbildning. Det var inte tal om att argumentera för en bostadspolitik och det var inte tal om att det fanns någon skillnad mellan borgare och vänsterfolk, de bestod alla av oförstående politiker och då handlade det bara om att ockupera. Ockupationsfestivalen gav inte en kvadratmeter bostadsyta, bara badwill för vänsterhållningar. Och den ideologi och de uttalanden som gjordes påminde om det mest naiva och improduktiva jag upplevde i USA på 1970-talet.
OK, det fanns väl vissa vinster. T.ex. att en ny generation ungdomar fick lära sig vad det innebär att staten har våldsmonopol. Den nitiska polisen hade kunnat avveckla det här på betydligt mildare sätt om de hade velat, men nu har de fått in något hundratal unga människor i sina register och då är de väl nöjda.
Mild men envis
Veckans glädjeämne är naturligtvis det stöd Anne Diderichs (v) fått från kammarrätten. Anne är andre vice ordförande i kommunstyrelsens personalutskott och som sådan eller kanske bara som vanlig medborgare ville hon veta efter vilka regler kommunen satte sina löner. Inte till att tänka på, sa tjänstemän och nämndens ordförande Caroline Nordbeck (fp). Klart att det ska lämnas ut, sa kammarrätten – här gäller tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen, och här finns inga sekretesshinder.
Hur det kunde bli så? Jo, fru Nordbeck trodde väl att det skulle inte vara något problem att sätta sig på en sketen liten vänsterpartist. Men där underskattade hon Anne Diderichs som visserligen kan vara mild som en sommarvind, men också arg som en terrier och därtill envis. Anne var arkitekten bakom den lönerevision som på börjades av vänsterregimen under förra mandatperioden och som gynnade kvinnoyrkena. Borgarna har stoppat den och nu har de fått veta vem de har stungit.
En rejäl prestigeförlust för borgarna alltså och särskilt för folkpartiet och Caroline Nordbeck. Men Anne Diderichs är värd uppskattning för sitt mod och sin uthållighet!
Ett svar till Anna Dahlberg, Expressen, som den 3 maj skrev med rubriken:
Svik inte kvinnorna!
Kvinnor kan användas till mycket. Motivera ockupation och krig till exempel. Bush började bomba Afghanistan efter den 11 september för att befria kvinnorna. Som Sovjet försvarade sin invasion för i år 30 år sedan: Röda Armén kom för att befria kvinnan från fundamentalistiskt förtryck.
Kvinnor kan användas till mycket. Den afghanska kvinnoorganisationen RAWA:s avslöjanden av talibanernas förtryck gav organisationen dess 10 minuter i media, när Bush behövde moraliskt stöd för sitt krig mot terrorismen. När RAWA kritiserade USA:s krigsförbrytelser och ville se ett slut på ockupationen lyssnade ingen längre.
Mordet på kvinnoaktivisten Sitara Achakzai i Kandahar uppmärksammas men hoten mot parlamentsledamoten Malalai Joya passerar obemärkt.
I det förra fallet var gärningsmännen misstänkta talibaner, i det andra fallet är fienden krigsherrarna och förbrytarna i Nationalförsamlingen.
Kvinnor kan användas till mycket.
Men använd inte de afghanska kvinnorna som slagträn för en brutal ockupation.
Maria Hagberg, Kvinnor för fred
Anders Davidson, Afghanistansolidaritet
Ibland hamnar man på egendomliga möteslokaler. I tisdags var det andra våningen på Stadsparkscafét! Lokalen har sin charm, men är L-formad varför man bara såg en mindre del av de andra mötesdeltagarna. Hur som helst, Afghanistansolidaritet hade ordnat ett möte med Håkan Wiberg, en klassisk profil i den intellektuella lundavänstern, som flyttade till Köpenhamn där han blev professor i freds- och konfliktforskning. Rubriken var ”Afghanistan, Nato och Sverige efter Obama” och föreläsningen var lika lugn, rationellt argumenterad och kunskapsmättad som man kunde vänta sig av Wiberg, trots det förfärliga ämnet.
Obamas flyktingproduktion
För vad är det som händer nu? Jo, Obama har tvingat Pakistan att skicka betydande delar av sin armé upp till de nordöstra delarna, främst den s.k. Swatdalen, för att bekämpa talibaner. Det görs med stridsvagnar, artilleri och granatkastare. Talibanerna skjuter tillbaka och resultatet är en och en halv miljon flyktingar som nu tvingas leva och dö i jättelika flyktingläger. Jag tycker att alla de som är så entusiastiska för Obama bör räkna in detta: han har med sin s.k. afpakpolitik snabbt producerat en och en halv miljon flyktingar.
Ja, och sen ska förstås Afghanistan fyllas på med ytterligare 20,000 amerikanska soldater och afghanernas himlar fyllas med attackplan med eller utan bemanning. Kommer det att 
hjälpa? Nej, och det var det Håkan Wiberg lyfte fram, afghanerna har i hundratals år avvärjt angrepp från stormakter som invaderat dem och det kommer de att göra den här gången också. Vad är då amerikanerna ute efter? Tja, det har snackats lite om oljeledningar och allmän geopolitik, men i grunden handlar Afghanistankriget om USA:s behov av hämnd, för 11 september. Det är ett behov som är så starkt att ingen amerikansk president kan lämna Afghanistan på många år. Å andra sidan kan USA inte heller sätta in så mycket trupp som skulle behövas för att ”vinna” kriget – det skulle röra sig om en halv miljon soldater på marken. Alltså kommer vi få se kriget fortsätta ungefär som nu ett antal år. Och under tiden är det stora chanser att Pakistan faller sönder ännu en gång.
Vad vill Sverige?
Vad gör då Sverige i Afghanistan? Vi har ingen hämnd att utkräva. Och det här med humanitära skäl och så är bara nys. Det går inte att bedriva någon civil hjälp till uppbyggnad av samhället så länge hjälpen är så hopblandad med USA:s krig som nu. Visst det går lite fler flickor i skolan, men hälften av Afghanistans barn går inte i skolan alls. Och visst, enligt den av USA förestavade författningen ska det vara 25 procent kvinnor i parlamentet, och det är det, men det är bara en formsak. USA har tagit sig stora friheter som ligger utanför FN-reglerna och fortsätter med det. Det humanitära snacket är påklistrat i efterhand med profiler anpassad för deltagande länder. Man erinrar sig hur Per T. Ohlsson beskrev USA:s bombningar närmast som ett fälttåg för kvinnosaken.
Nej, Sverige har trupp i Afghanistan för att ställa in sig för USA. Man är dock inte lika inställsam som Danmark. Det är det land som har flest soldater (räknat per egna invånare) och flest stupade (23 döda), återigen per invånare. Vad vill Danmark i Afghanistan?
OK, Sverige borde ta hem sina soldater och det håller på att bildas en opinion kring detta, med t.ex. Thage G Petersson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly bland de aktiva. Så är läget. Vi var väl så där 25 på mötet.
Kina och många andra investerare minskar långsamt sina dollarinnehav. Ingen av dem vill utlösa en dollarkris men ingen vill heller bli sist i händelse av en kris. Kina köper färre amerikanska statsobligationer än tidigare och föredrar korta obligationer framför långa.
I transaktioner med andra länder som till exempel Argentina förbigår Kina dollarn och sluter bilaterala överenskommelser om att använda de egna valutorna.
Kina föreslår en alternativ reservvaluta baserad på SPD, Special Drawing Rights. Den skapades av IMF och baseras på en korg av valutor. Ryssland har instämt i förslaget.
USA:s finansminister Timothy Geithner svarade att den amerikanska regeringen var öppen för Kinas förslag att öka bruket av SDR. Svaret ledde till att dollarn omedelbart sjönk i värde. För att minska skadan gjorde Geithner ett ”klarläggande” tillägg där han förklarade att dollarn var ”världens dominerande reservvaluta och sannolikt skulle förbli det för lång tid framöver”.
Fritt fall?
Alla aktörerna hoppas på en mjuklandning, en ordnad övergång bort från dollarn. Ingen vill framkalla ett fritt fall för ingen vet vad som då skulle hända. Men om stimulansåtgärderna för att säkra den amerikanska ekonomin misslyckas kan dollarn plötsligt tappa i värde på ett högst kaotiskt sätt. Då gäller principen ”rädde sig den som kan”.
Analysen ovan är Immanuel Wallersteins, publicerad 15 maj. Han har länge förutsagt att dollarn kommer att förlora sin ställning som reservvaluta.
Ekonomisk och politisk makt
Vad är då en reservvaluta? Man kan svara att det är den pålitligaste valutan, den som varierar minst. Det är därför många väljer att placera sina tillgångar där. Dollarn har varit världens reservvaluta sedan 1945. Den är det fortfarande.
Det land som förfogar över reservvalutan kan använda sedelpressarna varje gång det gagnar dess intressen.
En reservvalutas styrka beror inte bara på dess makt över världsekonomin utan också på dess politiska makt i världssystemet. Det är därför det land som utövar den politiska hegemonin i världen också brukar vara det land som förfogar över världens reservvaluta. Detta gäller även när landets politiska hegemoni dalar. Detta är förklaringen till att dollarn är världens reservvaluta.
Dollarns värde har på det hela taget minskat de senaste decennierna. Ett av skälen är den otroligt snabbt växande amerikanska statsskulden.
Men när dollarvärdet sjunker drabbar det dem som har sina valutareserver i dollar. Det gäller inte bara Kina utan också länder som Japan, Sydkorea, Norge, Indien, Saudiarabien och Abu Dhabi.
Det är därför de försiktigt försöker minska sina dollarinnehav inför hotet och förhoppningen om en ny världsordning.
För inte så länge sedan utspelades en tennismatch i Malmö, som något påminde om Båstadmatchen mellan Rhodesia och Sverige för trettio år sedan. Ett israeliskt lag spelade mot ett svenskt, i efterdyningarna av det israeliska övergreppet mot Gazaremsans befolkning. Inom Röda Kapellet såg det till en början självklart ut att vi skulle delta i manifestationer mot matchen. Så höjdes några avvikande röster, och snart var diskussionen i full gång. Faktiskt en av de få politiska diskussioner som jag upplevt i den orkestern sedan jag gick med 1990.
Debatten bidrog till att Röda Kapellet inte spelade, och diskussionen tonade av. Hos mig förstärkte den en fråga som jag närt länge: hur ska vi kunna enas om vad vi diskuterar? Den aktör jag förhåller mig till i konflikten mellan Israel och dess omedelbara omvärld är staten, den israeliska staten. Trots att Israel är en av religion sammanhållen nation, ser jag staten som en sekulär aktör med säkerhetspolitiska intressen, d.v.s. som vilken stat som helst. Liksom USA, Frankrike och en del andra ’demokratier’ förenar den ett visst mått av inre demokrati med dess raka motsats i sin utrikespolitik.
Det finns ett helt annat sätt att se på Israel, och det är nationen, den judiska gemenskapens hemland, den enda plats där judar kan hoppas få leva det anständiga liv Europa förmenar dem (en formulering lånad från Kenneth Hermeles diskussion av "Judehatets svarta bok" i SDS för ett år sedan). Med den utgångspunkten kan kritik av Israels politik tolkas som en kritik av den judiska nationen – anti-sionism, en hållning gränsande till antisemitism.
Den senaste tidens debatt om Eritrea och Dawit Isaak har bjudit på intressanta inslag. Michela Wrong, vars bok ”We didn’t do it for you” är den i särklass bästa analysen av bakgrunden till dagens Eritrea, lade ett tungt ansvar på västvärlden, men sade också att det inte fritar den eritreanska regeringen från ansvaret gentemot sitt eget folk – en kritik som Kenneth en gång uttryckte gentemot den moçambikanska Frelimo-regeringens politik gentemot mycket starkare grannar. Samma kritik borde kunna riktas mot den israeliska statsledningen.
Går det då att hålla isär stat, nation och – i detta fall – den internationella judiska gemenskapen? Det är svårt. De judiska församlingarna åtminstone i västvärlden verkar reagera emotionellt mer än intellektuellt på varje kritik av Israel, som vore den ett utslag av antisemitism. Därmed stäcks möjligheterna till en rationell debatt om Israel och palestinierna. Det utanförskap från internationell rätt och regler för FN-gemenskapen som den israeliska staten länge har praktiserat är omöjligt att analysera och förstå, eftersom det inte kan lyftas fram till diskussion.
Jag tycker mig förstå att även israeler är oroade över den brutalisering, den dehumanisering av det israeliska samhället som den statliga politiken mot palestinier leder till. Den oron borde kunna delas av judiska församlingar inte minst i västvärlden, och leda till en ordentlig eftertanke om deras egen roll i den urartningen.
SvD kör just nu en artikelserie om manlig omskärelse. Där lär jag mig att mer än hälften av alla gossebarn i USA omskärs – faktiskt en nedgång från 60-talets uppskattade 90%. Jag får också bekräftat att omskärelse av gossebarn är en lika helig sak i den muslimska som i den judiska gemenskapen. Trots det ses den av de judar som framträder i SvD som en identitetsfråga – ”ett sätt att markera in i köttet att det är en judisk pojke”. En pojke som lika gärna kunde ha fötts i en muslimsk familj.
Med det slagets tolkning är våra judiska gemenskaper kanske inte kapabla till annat än ett oreflekterat försvar av Israel, i krig liksom i fred. Den dröm jag när kanske aldrig kommer att realiseras: att judiska församlingar försöker klargöra hur den israeliska statens politik påverkar hela den judiska gemenskapen och dess förhållande till sin omvärld. Och att den eftertanken leder dem till att kräva att staten tar ansvar för sina handlingar och deras vidare konsekvenser långt utanför sina idag reellt existerande gränser.
Trött kom jag hem till Lund i söndags. Jag hade varit bortrest och upptagen hela dagen.. På radion hade jag hört berättas om ockupationen av husen i Sankt Lars-parken.
Med det speciella ansvar jag känner för just den arenan var jag förstås tvungen att sticka ner. Jag var nyfiken också. En helikopter svävade mitt på himlen som en outhärdlig mygga.
Så jag gick ner. Mötte många på väg därifrån. Åskådare. Barn från Klostergården. Enstaka aktivister kanske.
Först kollade jag ett av de ockuperade husen. Där pågick utrymning. Två poliser ledde just ut en pojke genom dörren. Den lilla gruppen åskådare applåderade honom.
Sedan kom poliserna med en till. En liten blond tjej applåderade särskilt ivrigt. Annars var stämningen lugn. Poliserna var formella, ceremoniella, rituella.
Jag gick runt hela polisavspärrningen. Började gå upp mot rivningsområdet runt BUP. Det ingick i sin helhet. Sen ner mot ån genom den förvildade trädgården. Överallt syntes färsk hästspillning.
Några killar och tjejer hade tänt en liten brasa mellan två nyutslagna hagtornsbuskar. Grillade korv. Drack öl. Skrattade. Där de var hördes inte ett ljud från folksamlingen och alla fordonen ett stycke bort.
På en filt bland syrenerna lite längre ner satt ett ungt par för sig själva, inbegripna i ett intensivt, allvarligt samtal. Skratt, röster, fniss och prassel hördes från flera håll i närheten. Luften var ljum, fuktig. Det började skymma. Det påminde om de erotiska parkförvecklingarna i En Midsommarnattsdröm.
Jag fick kontakt med polisavspärrningen igen. Kröp igenom eftersom ingen polis syntes till. Det var ett misstag. Två blonda atleter dök upp bakom en lönn och tillhöll mig att sticka tillbaka. När jag såg närmare efter vimlade hela den stora avspärrningen av poliser.
På ena sidan det blå plastbandet som markerade avspärrningen fann poliserna, på den andra var en sorts berusad anarki förhärskande. Två världar, avskilda från varandra av ett aldrig överträtt sladdrigt plastband.
Avspärrningen fortsatte ända ner till Höje å. Jag var tvungen att gå över den vita bron och fortsätta österut nedanför platsen där vi firar valborg längs med vattnet fram till en halvdold stentrappa upp till körvägen genom Sankt Lars.
Sedan var avspärrningen något indragen så restaurang Magnolia hamnade utanför. Här stod ett stort antal polisbilar, bussar och svarta fångtransportfordon. Och många poliser. Jag förmodar att de började längta hem.
Båda de ockuperade husen var tömda nu. Jag stötte på ett par bekanta, en indignerad förskolefröken och en mamma med barnvagn.
"Begrip detta, sa de. När vi var på lekplatsen kom plötsligt en massa ungdomar springande. Det verkade sjukt egendomligt. Jag menar, ibland ser man kanske en eller två som springer, eller tio, tolv kanske. Men här var det hundratals. De verkade inte rädda, snarare målmedvetna. Men de störde oss inte. Så hördes hästar, klapprande hovar. Rätt som det var dök det upp ryttare. Dom red min själ i galopp mellan husen. Tänk om de trampat ner en barnunge. Det var det värsta jag sett!"
Efteråt
Det började duggregna. Mina bekanta begav sig hemåt. Klockan var kanske nio. Parken började överges. Helikoptern var försvunnen. Bara poliserna och deras fordon fanns kvar.
Jag strövade runt en stund till bland bokar, flera sorters lönnar, blommande kastanjer, hagtorn, hägg och syrén, ett enstaka näsduksträd med vita blad. En midsommarnattsdröm.
Det var då jag kom att tänka på smedsonen Vilhelm Ekelund och hans dikt ”Kastanjeträden trötta luta”.
Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga
När han skrev den var han en ung lundastudent i samma ålder som flertalet av de ungdomar jag sett under kvällen.
Hade somliga av dem upplevt liknande stämningar när upprördheten ebbat ut?
Jag gissade att kvällen för många kunde ha varit ett sådant tillfälle som man minns hela livet. Upprördheten, spänningen, de blommande buskarna och träden, skymningen, duggregnet som stärkte alla dofter.
Och fågelsången. Hela tiden hade koltrastarna flöjtat utan att någon lyssnat. Göken ropade på avstånd. I skymningen råkade de många näktergalarna i extas.
Jag tänkte på proletären Vilhelm Ekelund igen. Om tidsplanen förskjutits så att han och ockupanterna hade mötts där i parken, hur skulle mötet ha upplevts?
Mycket trött och på värkande fötter drog jag mig upp mot Klostergården där ljusen var tända i de flesta fönstren.
