En majnatt i Sankt Lars-parken av Gunnar Stensson

Trött kom jag hem till Lund i söndags. Jag hade varit bortrest och upptagen hela dagen.. På radion hade jag hört berättas om ockupationen av husen i Sankt Lars-parken.
Med det speciella ansvar jag känner för just den arenan var jag förstås tvungen att sticka ner. Jag var nyfiken också. En helikopter svävade mitt på himlen som en outhärdlig mygga.
Så jag gick ner. Mötte många på väg därifrån. Åskådare. Barn från Klostergården. Enstaka aktivister kanske.
Först kollade jag ett av de ockuperade husen. Där pågick utrymning. Två poliser ledde just ut en pojke genom dörren. Den lilla gruppen åskådare applåderade honom.
Sedan kom poliserna med en till. En liten blond tjej applåderade särskilt ivrigt. Annars var stämningen lugn. Poliserna var formella, ceremoniella, rituella.
Jag gick runt hela polisavspärrningen. Började gå upp mot rivningsområdet runt BUP. Det ingick i sin helhet. Sen ner mot ån genom den förvildade trädgården. Överallt syntes färsk hästspillning.
Några killar och tjejer hade tänt en liten brasa mellan två nyutslagna hagtornsbuskar. Grillade korv. Drack öl. Skrattade. Där de var hördes inte ett ljud från folksamlingen och alla fordonen ett stycke bort.
På en filt bland syrenerna lite längre ner satt ett ungt par för sig själva, inbegripna i ett intensivt, allvarligt samtal. Skratt, röster, fniss och prassel hördes från flera håll i närheten. Luften var ljum, fuktig. Det började skymma. Det påminde om de erotiska parkförvecklingarna i En Midsommarnattsdröm.
Jag fick kontakt med polisavspärrningen igen. Kröp igenom eftersom ingen polis syntes till. Det var ett misstag. Två blonda atleter dök upp bakom en lönn och tillhöll mig att sticka tillbaka. När jag såg närmare efter vimlade hela den stora avspärrningen av poliser.
På ena sidan det blå plastbandet som markerade avspärrningen fann poliserna, på den andra var en sorts berusad anarki förhärskande. Två världar, avskilda från varandra av ett aldrig överträtt sladdrigt plastband.
Avspärrningen fortsatte ända ner till Höje å. Jag var tvungen att gå över den vita bron och fortsätta österut nedanför platsen där vi firar valborg längs med vattnet fram till en halvdold stentrappa upp till körvägen genom Sankt Lars.
Sedan var avspärrningen något indragen så restaurang Magnolia hamnade utanför. Här stod ett stort antal polisbilar, bussar och svarta fångtransportfordon. Och många poliser. Jag förmodar att de började längta hem.
Båda de ockuperade husen var tömda nu. Jag stötte på ett par bekanta, en indignerad förskolefröken och en mamma med barnvagn.
"Begrip detta, sa de. När vi var på lekplatsen kom plötsligt en massa ungdomar springande. Det verkade sjukt egendomligt. Jag menar, ibland ser man kanske en eller två som springer, eller tio, tolv kanske. Men här var det hundratals. De verkade inte rädda, snarare målmedvetna. Men de störde oss inte. Så hördes hästar, klapprande hovar. Rätt som det var dök det upp ryttare. Dom red min själ i galopp mellan husen. Tänk om de trampat ner en barnunge. Det var det värsta jag sett!"

Efteråt
Det började duggregna. Mina bekanta begav sig hemåt. Klockan var kanske nio. Parken började överges. Helikoptern var försvunnen. Bara poliserna och deras fordon fanns kvar.
Jag strövade runt en stund till bland bokar, flera sorters lönnar, blommande kastanjer, hagtorn, hägg och syrén, ett enstaka näsduksträd med vita blad. En midsommarnattsdröm.
Det var då jag kom att tänka på smedsonen Vilhelm Ekelund och hans dikt ”Kastanjeträden trötta luta”.
Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga
När han skrev den var han en ung lundastudent i samma ålder som flertalet av de ungdomar jag sett under kvällen.
Hade somliga av dem upplevt liknande stämningar när upprördheten ebbat ut?
Jag gissade att kvällen för många kunde ha varit ett sådant tillfälle som man minns hela livet. Upprördheten, spänningen, de blommande buskarna och träden, skymningen, duggregnet som stärkte alla dofter.
Och fågelsången. Hela tiden hade koltrastarna flöjtat utan att någon lyssnat. Göken ropade på avstånd. I skymningen råkade de många näktergalarna i extas.
Jag tänkte på proletären Vilhelm Ekelund igen. Om tidsplanen förskjutits så att han och ockupanterna hade mötts där i parken, hur skulle mötet ha upplevts?
Mycket trött och på värkande fötter drog jag mig upp mot Klostergården där ljusen var tända i de flesta fönstren.