Påsklov

Nästa vecka tar VB lov, nästa nummer blir alltså den 28 mars.
Red

Nej till ockupationen

Manifestation på femårsdagen av invasionen!

Tid: Den 15 mars kl. 14.00
Plats: Gustav Adolfs torg i Malmö
Talare:
• Henrik Skrak, Irakkommittén i Malmös ordförande
• Per Gahrton, ordförande för Palestinagrupperna i Sverige och tidigare EU-parlamentariker för Miljöpartiet de Gröna
• Marianne Berg, riksdagsledamot för Vänsterpartiet
• Shaimaa Hannon Abad, Iraks Kommunistiska Parti-Kadern
• Chetin Jamil, Turkmenska föreningen
• Tony Johansson, Socialdemokraterna, ledarskribent
Huvudparoller:
USA ut ur Irak!
Stöd det irakiska motståndet!

Manifestationen följs upp kl. 16 med föredrag om situationen i Irak av historikern Mathias Cederholm på Kvarnby folkhögskola, Röda Huset, Industrigatan 4, 3e vån. Fritt inträde.

I Lund hålls manifestation på Stortorget samma dag kl. 12.00.

Arr: Irakkommittén i Malmö, Monbijougatan 10 B, 211 53 Malmö

Så döljer man en krigsförbrytelse av Gunnar Stensson

Antalet dödsoffer för den israeliska attacken mot Gaza (se VB 7 mars) har stigit till drygt 130.
Reaktionen från omvärlden mot den israeliska ledningens krigsförbrytelse var mycket hård. För palestinier i hela världen var händelsen, och i synnerhet de 25 barnens död, traumatisk.
För en opolitisk 25-årig palestinsk chaufför i Jerusalem, ledde den till ett sammanbrott. Han hade tidigare varit anställd vid den judiska yeshivaskola, som blev skådeplats för massakern.
Han gick in på sin forna arbetsplats och sköt 8 elever, på samma sätt som den ultraortodoxe juden Baruch Goldstein mördat över 90 palestinier i Hebron 1994. Bland högerextrema judar är Goldstein en nationalhjälte.
Därmed yppades en möjlighet för de israeliska ledarna att avvärja den pr-katastrof som attacken mot Gaza utvecklats till för Israel. Världspressen försågs med skrämmande bilder och tendentiösa texter om skolmassakern.
Det fungerade i stort sett. Massakern skylldes (felaktigt) på Hamas. Det faktum att de åtta offren var barn i femtonårsåldern underströks för att blåsa upp indignationen. Fördömandet i media blev lika känsloladdat som de tidigare fördömandena av det avsiktliga israeliska angreppet mot civila i Gaza.
Den som vill se exempel kan kolla Sydsvenskans huvudledare lördagen den 8 mars. Enligt ledaren hör kritiken mot förra veckans israeliska ”militäroperationer” hör hemma i annat sammanhang. I stället riktas indignationen mot FN:s säkerhetsråd (och Libyen) som inte ville fördöma händelsen som ett politiskt terrordåd.
Men det finns annan information. Radion rapporterade att förövaren varit politiskt ointresserad och inte ansluten till någon palestinsk politisk organisation. Han var en man som levat fredligt i Jerusalem tills den maktlösa vreden över invasionen i Gaza ledde till ett sammanbrott.
Man kunde också få veta att yeshivaskolor är religiösa skolor där studierna ägnas åt talmud och torah, den traditionella judiska lagen. Eleverna är enbart pojkar i gymnasieåldern. Det är främst ultraortodoxa judar som sätter sina söner i yeshivaskolor.
Den skola som drabbades av massakern var ett ideologiskt centrum för bosättarrörelsen. Dess politiska ståndpunkt är att alla palestinier ska fördrivas från hela det bibliska Israel.
Ur palestinskt perspektiv var den oförlåtliga men inte obegripliga tragedin kontraproduktiv. Den räddade den israeliska ledningen från fördömanden. Den stärkte bosättarrörelsen.
Dagen efter massakern gav den israeliske premiärministern Olmert bosättarna tillstånd att bygga 750 nya illegala bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken.

Kvinnodagen 8 mars av Gunnar Stensson

Mor i busken

Studentafton i Lund med Gunnar Sträng på 1950-talet. Fullt i stora salen. Många unga socialdemokrater närvarande för att ställa frågor. En av dem är Camilla Odhnoff som av sina kamrater fått uppdraget att fråga om familjepolitiken. Hon sätts upp på talarlistan. Så småningom blir det hennes tur. Gunnar Sträng vänder sig mot henne:
– Och vad har lilla mor i busken att säga?

Episoden berättas av Camilla Odhnoff under hennes föreläsning i Klostergårdens bibliotek på kvinnodagen 8 mars i arrangemang av KLOK, Klostergårdens kulturförening.
Hon var nervös innan, berättar hon, och hade i veckor arbetat med att förbereda sin fråga.
Gunnar Strängs tilltal får det att svartna för ögonen och slå lock för öronen på henne, innan hon lyckas samla sig och ställa sin fråga.
Hon är kortväxt med håret samlat som på vissa porträtt av Selma Lagerlöf. Hennes ansikte är humoristiskt och rödblommigt när hon nu som 80-åring står och erinrar sig händelsen. ”Ursäkta, men blåsten har kommit min näsa att rinna,” säger hon. Hon talar lågmält men exakt.
Publiken i den fullsatta lokalen består mest (inte helt) av kvinnor över femtio, kvinnor som jag ser dagligen, men som jag nästan aldrig diskuterar politik med, omedvetet fördomsfull som jag säkert är. Mor- och farmödrar, somliga pigga stavvandrare, andra med utslitna höfter och ryggar, långsamt gående bakom sina rollatorer.
Osynliggjorda nu på grund av sitt kön och sin ålder, men kanske också tidigare i det patriarkala samhälle som då var mer förhärskande.
De ler, mycket medvetet och igenkännande, när Camilla berättar om hur hon förlöjligades och osynliggjordes där i AF för femtio år sedan.
Några år senare ingick Camilla i regeringen och ställde Gunnar Sträng mot väggen. Han skämdes och ursäktade sig med att han var mest van vid att som ombud för lantarbetarförbundet förhandla med godsägarna i Sörmland om löner. Då kunde man inte tala så fint. De blev vänner sen.
Kvinnokampen kan ta sig många former.

Tant Brun, studierna och vägen till politiken
Camilla berättar om en bibliotekarie som öppnade världen för henne när hon var barn i Majorna i Göteborg. Hon brukade kallas tant Brun.
Hon berättar om botanikstudierna i Lund och stipendiet som gjorde det möjligt för henne att studera (tre fria mål mat om dagen och bidrag till bostadskostnaden – också jag åt mina gratismål på konviktet mitt emot Lundagård vid ungefär samma tid).
Hon berättar om tiden i regeringen och talar uppskattande om sin chef, statsminister Tage. Hon kämpade för den allmänna förskolan. Hon redogör för sitt viktiga arbete med föräldraförsäkringen. Utredningen och propositionen var hennes största politiska insats för jämställdhet, menar hon. Någon kritiker hade sagt:
– Går den igenom blir ju männen lika diskriminerade som kvinnorna. Alla ler. Åhörarna tillhör den första generation som kom i åtnjutande av den ökade jämställdhet som reformen ledde till.
Men också i det sammanhanget osynliggjordes Camilla. Strax före jul 1974 utsågs hon till landshövding. Tryckeriet hann inte bli klart med tryckningen av propositionen före jul.
När den sedan trycktes följande år undertecknades den av Sven Aspling, som också fick äran för den. Och som i en tidningsintervju i samband med sin 80-årsdag sa att föräldraförsäkringen var hans viktigaste politiska insats.
– Men det var ju jag som tog initiativet och ledde arbetet, sa Camilla.

Kvinnlig landshövding
Som nyutnämnd landshövding möttes hon av en jätterubrik på första sidan av Blekinge läns tidning: VAD HAR BLEKINGE GJORT FÖR ATT DRABBAS AV CAMILLA ODHNOFF?
Hennes landshövdingetid blev trots detta lyckosam. Hon trivdes som länshushållare och blev omtyckt. Men det var inte problemfritt. Blekinge var ett utflyttningslän. Antalet skolbarn minskade under hennes år som landshövding med 25 procent. Hon verkade för högre utbildning och la grunden för högskolan.
Hon var med när Per Ahlmark (fp) besökte de åttahundra plötsligt sparkade LM-arbetarna i Olofström och uttalade den replik som satte punkt för hans politiska karriär: ”Lycka till!”

U 137
Som landshövding i Blekinge företrädde hon marinen i Karlskrona. Det var avrustning och omorganisering på gång också under 1980-talet.
Den 28 oktober 1981 ledde hon en försvarsdelegation som besökte regeringen för att vädja om stopp för de nedläggningar och förändringar som planerades. Delegationen fick sin vilja igenom.
Försvarsministern kommenterade: – Ni är alltid väl förberedda, men den här gången tycker jag ni gick lite för långt.
U 137 hade gått på grund utanför Karlskrona den natten.

Miljönämnd i Staffanstorp
Så pensionerades hon, flyttade till Hjärup och blev så småningom ordförande i miljönämnden i Staffanstorp, där hon fick användning för sina kunskaper i botanik.
– Politiken är en helhet, säger hon. Alla nivåer är lika viktiga, riket, länet och kommunen. Det måste finnas en harmoni.
Nu bor hon i Klostergården och har synpunkter på utbyggnaden runt idrottsplatsen.
Hon möts av varma applåder och många frågor efter sin föreläsning.

Jag själv och mina generationskamrater går glada och eftertänksamma från biblioteket till våra bostäder i de tegelröda höghusen medan vårsolen skiner och knopparna brister.
Se det var en riktig kvinnodag!

Brott mot mänskligheten under kommunismen av Gunnar Stensson

En lundahistoriker går till historien
Lena Adelsohn-Liljeroth såg nöjd ut när Forum för levande historias seminarium invigdes måndagen den 10 mars.
Hon var fortfarande nöjd när Michael Schoenhals, professor i Kinas historia i Lund, läste upp ett gammalt dokument från Kinas underrättelsetjänst för att illustrera hur långt Maos regim var beredd att gå i utrensningen av klassfiender. I skrivelsen avvisades entydigt folkkongressens vilja att begränsa våldsutövningen. Gällde det inte att föregripa angrepp mot revolutionen och moderlandet? Då fordras hårdhet mot varje misstänkt!
Lena Adelsohn-Liljeroth såg fortfarande nöjd ut.
Sedan förklarade Schoenhals vilken uppgift Forum för levande historia har.
”Vår uppgift är att strängt granska brott mot mänskligheten så att vi lär oss att känna igen dem i samtiden – och detta oavsett om de sker i kommunismens eller demokratins namn.”
Lena Adelsohn-Liljeroth började se ut som om någonting var fel.
Sedan avslöjade Schoenhals att dokumentet han läst upp inte alls härstammade från Maos Kina, utan var en ordagrann återgivning av president Bushs senaste tal, där presidenten förklarar varför USA ska använda tortyr i kampen mot terrorismen.
Sedan skriver Stefan Johnson, vars artikel i DN 12/3 08 jag hittills nära följt, men som jag i fortsättningen ordagrant citerar:
”Michael Schoenhals inlägg kommer att gå till historien. Sällan har en svensk humanist tillrättavisat makten lika skarpt. Hans markering säkrar för lång tid oberoendet för Forum för levande historia och forskningen över lag.
När Schoenhals vädrat ut flosklerna kunde seminariet rikta in sig på huvudsaken: hur förklara dessa ohyggligheter, hur undvika att de sker igen? Det var historikernas seger över ideologerna.”
På samma uppslag i DN Kultur 12/3 presenteras “Torture and the twilight of empire. From Alghiers to Baghdad” av Marnia Lazreg, utgiven av Princeton. Ohygglig och nyttig läsning.

Tortyrpresidenterna av Gunnar Stensson

De är några stycken: Augusto Pinochet i Chile, Stroessner i Paraguay, Francisco Franco i Spanien, Giorgios Papadopolous i Grekland, Jorge Rafael Videla i Argentina, Thieu i Sydvietnam, Saddam Hussein i Irak, Mohammed Riza Pahlavi i Iran och Juan Maria Bordaberry i Uruguay. Det finns fler. Gör din egen lista!
Många tortyrpresidenter har åtnjutit – och åtnjuter - politiskt och ekonomiskt stöd från USA. Nu för vi för första gången upp en amerikansk president på denna skammens lista: George W Bush.