Men varför ge upp? Så jag ber att få önska alla läsare och skribenter ett gott bättre 2016.
Göran Persson
Från radiotablån juldagen 1965
I år bryts en drygt 30-årig jultradition i radio. Talet till utlandssvenskarna kommer inte att sändas i år. l stället kommer nyblivne kommunikations-ministern Olof Palme att tala om "Vi och utlänningarna" på Juldagen i P1 18.35. Han kommer att ta upp problematiken kring inflyttade utlänningar i vårt land. Frågan är ju särskilt aktuell nu i och med den senaste tidens jugoslaviska flyktingström. Palme har ägnat ett speciellt intresse åt de här frågorna.
Det finns idag nära 400 000 invandrare i Sverige. 150 000 av dessa har sen kriget blivit svenska medborgare. Invandrarna är alltså en stor och växande minoritet, av de människor som lever och arbetar här i landet. Den största gruppen av dessa kommer från våra nordiska grannländer, därnäst från Tyskland, dom baltiska staterna och Östeuropas länder. Alltfler börjar komma från Sydeuropa. På vår arbetsmarknad finns 5 000 italienare, 5 000 jugoslaver, 4 000 ungrare och 2 000 greker. Men även från Afrika, Sydamerika och Asien har människor sökt sig hit för arbete och studier. Samtidigt som invandringen ökar blir således alltfler nationaliteter, språkområden och kulturmiljöer representerade i det svenska samhället.
Deras motiv att söka sig till Sverige är starkt skiftande. Omedelbart före kriget och under kriget kom det invandrare från söder. De kom inte av fri vilja. De flydde från utrotningsläger och polisterror för att söka sig en fristad hos oss. Ibland möttes de av hån och ovilja. När en handfull judiska läkare från Österrike sökte arbete här i landet samlades studenter till massmöten för att protestera mot vad dom kallade rasfrämmande element.
Den officiella attityden var ofta ljum, men så föll nazismen och koncentrationslägren öppnades 14 000 judar kom till vårt land det året. Vid samma tid började det komma invandrare från Östeuropa. Inte heller de kom av fri vilja de flydde hit därför att de förmenades det värde, den värdighet som vi förknippar med ett fritt folkstyre. De har kommit och kommer från Estland, från Lettland och Litauen, från Polen och Tjeckoslovakien, från östtyskland och från Ungern.
Andra har kommit från många olika vädersträck av helt andra skäl. De har inte flytt från förföljelse p.g.a. av politisk övertygelse eller religiös övertygelse, de har flytt från arbetslöshet och fattigdom. Liksom nöden i det gamla Fattigsverige drev emigranterna att forma en framtid på andra sidan havet, så har valet för dessa människor syns stå mellan social nöd och utvandring.
För kort tid sen fann man en familj från Sydeuropa med 8 barn på en järnvägsstation i Västsverige. Deras besparingar hade räckt för en resa med enkel biljett till Sverige och nu visste dom inte vad dom skulle ta sig till. Det är en handling som speglar förtvivlan snarare än förväntan, men det är en social realitet som är eller borde vara oss nära.
Den största gruppen har emellertid kommit hit helt enkelt därför att Sverige syns kunna erbjuda bättre utkomstmöjligheter än hemlandet. Vi har Europas största levnadsstandard. Vi har nått långt i utbyggandet av social trygghet. Vi har gott om arbetstillfällen. Därför har man sökt sig hit på kortare eller längre tid. Det är en motsvarighet över gränserna till den väldiga folkvand ring inom gränserna som sedan decennier pågått i Sverige.
Utlänning-invandrare det är alltså inget entydigt ord. Det täcker 100 000-tals enskilda människoöden med bjärt skiftande bakgrund och förutsättningar. Några - dess bättre få - i behov av vårt medlidande, men alla är i behov av vår förståelse. De har rätt att kräva förståelse, intresse och uppskattning. Det som förenar dessa människor är att de kommit som främlingar till Sverige för att här söka skapa sig en tillvaro.
För oss är detta en alldeles ny situation. Sverige har varit ett land från vilket människor sökt sig bort till främmande land. Nu söker sig människor från främmande länder hit till oss. Och vi är ovana vid minoriteter. Ovana att ta hänsyn till de som är annorlunda, därför blir vi lätt tafatta och trubbiga, både som samhälle och som enskilda individer. Och vi har väl ännu inte satt oss in iden nya situation som uppstått när invandrarna blivit en stor och växande folkgrupp av allt större betydelse för det svenska samhället.
Man kan med fog peka på ljusa drag i utveckingen. En snabbt ökande tillströmning av invandrare har kunnat fogats in i svensk arbetsmarknad och svenskt samhällsliv. Många av dom har funnit sig väl till rätta. Invandrarna har gjort utomordentligt betydelsefulla insatser i den svenska samhällsutvecklingen på många olika sätt.
För detta kan vi känna både tacksamhet och beundran. Vi inser vandrarnas självklara anspråk att få sina rättigheter tillgodosedda i det svenska samhället och vi vill gärna att de skall ha anledning att känna sig välkomna
Men det är om problemen vi skall tala. Problem och svårigheter har naturligtvis följt i invandringens spår. Det finns oerhört mycket som samhället kan göra för att underlätta invandrarnas situation. Konkreta åtgärder kan förstärka känslan av samhörighet och ömsesidig respekt. Därom skall jag inte tala idag. Avgörande för om samhällets åtgärder skall få avsedd verkan är emellertid de enskilda människornas attityder till invandrarna. Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig vunnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta, men så enkelt är det ändock inte.
Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen, i grannkvarteret. Den ger utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framförallt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart. Rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till människors lika värde, men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomen alltid på lur även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedlighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.
De flesta av oss människor har behov av att hävda oss gentemot andra och då står fördomen mot en avvikande, utlänningen, främlingen till förfogande, som en sista skans.
Den största svårigheten för invandrarna tror jag emellertid ligger på ett annat plan. Invandrare i Sverige lever ofta i ensamhet och isolering, i en känsla att stå utanför den svenska gemenskapen. De söker kontakt, men möter likgiltighet. Det beror nog sällan på ond vilja, snarare är det en fråga om blyghet inför det som ter sig främmande, okunnighet om känslor och attityder, mest av allt kanske bekvämlighet. Här kan man skönja en motsättning i våra attityder. Det finns här i landet glädjande nog ett växande intresse och ett växande engagemang för skeendet ute i världen, framförallt gäller det unga människor. Vi antar med rätta resolutioner och manifest mot rasförtryck i Sydafrika och Rhodesia, men afrikanska studenter i Sverige kan sitta om kvällarna i trista uthyrningsrum, därför att dom inte har någon att tala med och misslyckas i sina studier, därför att ingen har tid att ge dom ett handtag i en för dem ovan situation.
Med avsky och beklämning följer vi från länsstolen framför TV-apparaten hur ute i världen människor förföljs, minoriteter förtrycks, folkgrupper står i harnesk mot varandra, men hur många av oss tar konsekvensen att ta kontakt med grannen två trappor ned med ett namn som är svårt att uttala och ett uttal som är lite svårt att förstå? Hur många av oss griper in med en hjälpande hand när de ser husmodern i en invandrarfamilj stå rådvill i snabbköpsbutiken, osäker om varor och priser, rädd att inte kunna göra sig förstådd. Kanske är det lättare för oss människor att känna indignation inför den stora orättfärdigheten ute i världen, än att engagera oss i det lilla problemet i nästa kvarter. Internationalism som ideal och princip är en sak. Internationalism i vår vardag är en annan. Men det är i vardagen vi kan visa om idealen är en levande verklighet.
Alla invandrare som kommer hit möter svårigheter, ofrånkomliga och betungande. De har brutit upp och måste känna saknad. Även om de får en god materiell försörjning är det mycket som är nytt och främmande, språket, sedvänjor, ny miljö och nya människor. Till det nya måste de försöka anpassa sig, och vi har naturligtvis rätt att ställa krav på att dom följer de spelregler som gäller i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden. Men kravet på anpassning får aldrig drivas så långt att det innebär att invandrarna skall bli precis som vi. De kommer alltid att förbli präglade av sin miljö och sitt ursprung. De flesta av dom kommer alltid att försöka värna om sin egenart, samtidigt som de söker delaktighet i den gemenskap som vi byggt upp här i landet. De kommer att vara annorlunda svenskar. Är nu detta för stora pretentioner?
Låt mig dra en enkel parallell. På juldagens kväll under tidigare år brukade en representant för det svenska samhället hålla ett anförande riktat till svenskar i utlandet. Den största grupp som utvandrat från Sverige är svenskamerikanerna. Varje år har man brukat ge uttryck för stolthet över att de har blivit goda amerikaner. stolthet över det bidrag de kunnat ge till att skapa det moderna Amerika. Samtidigt har man uttryckt sin glädje över att de svenska utvandrarna har kunnat bevara något av sin särart, att de håller kontakt sinsemellan och kontakt med det gamla hemlandet. Märkvärdigare än så är det inte. Den vilja till kontakt och samhörighet med det gamla landet som vi högt uppskattar hos svenskar som utvandrat från Sverige, måste vi i varje fall förstå och respektera hos de invandrare som kommit till oss. Men kanske mer än så. Det är inte bara fråga om att låta invandrarna behålla det som de upplever som värdefullt i sin kulturmiljö. De tillför oss värden som kan berika. Ett öppet samhälle har råd att stödja de särpräglade som en frihet för enskilda människor men också som en vital stimulans i en kulturmiljö där mångfald ger styrka.
Därmed förs frågan om invandrarna i Sverige ut i ett vidare perspektiv, Sverige har sedan länge varit ett mycket enhetligt land. Vi har saknat minoritetsproblem. Språket och religionen har inte som i många andra länder byggt murar mellan människorna. Det har varit en fördel när vi försökt bygga ett samhälle på samverkans och solidaritetens grund. Men verkligheten förändras. Vi blir mer och mer beroende av kontakt och impulser över gränserna. Vi kan inte bygga murar mot omvärlden, murar som betyder isolering och tillbakagång. Utvecklingen för människorna närmare och närmare varandra i en kontakt som betyder stimulans, men också nötning och svårigheter. Internationalismen får inte endast vara en känsla på distans. Den blir alltmer en del av vår vardag. Invandrarna i Sverige kan på sätt och vis sägas förebåda en ny tid.
De vill bli en del av vår gemenskap och vi måste i vår tur söka oss ut i en vidare gemenskap över gränserna. Världen kommer in till oss och vi måste komma ut i världen. Den framtid vi kan skönja kommer att föra med sej mycket av påfrestningar och svårigheter, när vi svenskar skall anpassa oss till en förändrad verklighet. Men skall vi kunna överleva måste vi lära oss att leva tillsammans med andra.
