I fredags visade Kino filmen PUSH,
följt av en diskussion med filmens skapare Fredrik Gertten. Filmen
visade FN-rapportören Leilani Farhras arbete med att få världens länder
att se bostäder som en mänsklig rättighet. Hon har lanserat ”The
Shift” med syfte att skapa plattformar och nätverk med olika
intressenter för ett perspektivskifte när det gäller bostäder.
The Shift
is a new worldwide movement to reclaim and realize the fundamental
human right to housing – to move away from housing as a place to park
excess capital, to housing as a place to live in dignity, to raise
families and participate in community.
Rätten till bostad har sedan fyrtiotalet funnits med i
deklarationen för mänskliga rättigheter, och förbättring av världens
bostadssituation har varit med i diverse internationella konventioner, i
millenniummålen, och i de nu gällande FN:s globala mål. Min erfarenhet
från de år av mitt arbetsliv som jag ägnade åt bostadsfrågan i fattiga
länder var att rättighetsargumentet möjligen kunde resultera i någon
fin deklaration, men att det var svårt att se steget till någon
politisk handling.
Under de senaste tio åren har bostäder och andra sociala
frågor, med undantag av migrationen, fått en mer undanskymd plats i den
offentliga debatten. Bostaden ses mer som en ekonomisk än som en
social fråga. Men den engagerade FN-rapportören har lyckats få flera
länder och kommuner, bland annat Malmö att ansluta sig till ”The
Shift”, och därmed stimulerat till att bostadsfrågan blir mer
uppmärksammad.
Naturligtvis bör även Lund ansluta sig. Sen hänger det ju på
aktivister och politiker och fastighetsbranschens aktörer att se till
att rättighetsperspektivet är med i de beslut som tas. Men filmen
visade också på hur stora och starka motståndarna är. Det
internationella finanskapitalet har de senaste tio åren satsat stort på
den globala bostadsmarknaden, som nu har ett värde tre gånger större än
världens samlade BNP.
Ett av de stora investmentföretagen heter Blackstone. Filmen
visar hur företaget köper upp nedgångna hyreshus för att efter
vanskötsel tvinga ut fattiga hyresgäster, renovera och hyra ut till
priser som endast rika har råd med. Andra företag köper upp hyreshus,
tömmer dem och låter dem stå tomma. Centralt i världens storstäder är
fastigheter även utan hyresinkomster lönsamma investeringar på sikt.
Blackstone har börjat köpa upp hyresfastigheter i Sverige.
Hyresgästernas rättigheter är begränsade när det gäller att neka en
reparation, som innebär att hyran höjs så de inte kan betala utan måste
flytta. Så även den svenska bostadsmarknaden är attraktiv för
finanskapitalet. Men det räcker inte: offentliga byggnader är en
mjölkko att rikta in sig på.
Med förra veckans nummer av Dagens Samhälle följer en
reklambilaga för Offentliga Hus, ett företag som redan finns i cirka
hälften av landets kommuner, dock inte i Lund. Här kan man läsa att
företagets strategi är att specialisera sig på offentliga fastigheter
för tillsammans med det offentliga utveckla välfärden. Förutom
naturligtvis att ge vinst till företaget. I styrelsen sitter Björn
Rosengren och Carl Bildt. Investeringar i fastigheter kan idag kännas
tryggare än i olja. Och vilka är då ägarna som delar på den vinsten?
Hälften av bolaget ägs av Cadogan, ett brittiskt företag med
stort fastighetsbestånd i centrala London. Den andra halvan ägs av ett
än så länge svenskt börsnoterat investmentbolag, Fastator. Det är en
viss spridning på ägarna, bland kända namn märks Ulf Adelsohn och Mats
Hult. Större post har Joachim Kuylenstierna (genom Skälsö Intressenter
AB).
Utförsäljningen av verksamheterna i välfärdssektorn pumpar
skattebetalarnas pengar ner i privata fickor. Om nu även fastigheterna
privatiseras och får de offentliga verksamheterna finna sig i
finanskapitalets beslut och snällt betala för att inte riskera att bli
hemlösa. En del av Lunds kommunalt ägda fastigheter har sålts, och
flera riskerar att stå på tur. Kortsiktiga inkomster för att rädda den
kommunala budgeten lockar, och de borgliga politikerna tar inte ansvar
för att de totala kostnaderna över framtida år kommer att öka
väsentligt. Efter en försäljning är kommunens möjligheter att påverka
små. Nästan all makt ligger i ägandet.
Finanskapitalet kan i sin reklam framställa sig som
samhällsnyttiga, men det är vinsten som ska sättas i främsta rummet
enligt aktiebolagslagen. Och de exempel från bostadssektorn filmen PUSH
visade är avskräckande. Filmen var verkligen en ögonöppnare för den
otroliga snabbhet finanskapitalet håller på att lägga under sig
fastigheter och därmed tillskansa sig makten över våra städer och vår
livsmiljö.