Promenad i vårlandskap

Söndagen 24 april kl 14
Samling på Kyrktorget, Klostergården

Vi går längs Gröna stråket ner till Höje å, fortsätter längs dammarna, tar gångvägen upp mot Väster men viker av genom industriområdet och återvänder längs Maskinvägen förbi den planerade stationen och över korpfotbolls-planerna.
   Under vägen information om ev hus på korpfotbollsplanerna, förlängning av Sunnanväg under järnvägen till Värpinge, ny bro över Höje å, dammarnas framtid och platsen för en ny stadsdel.
   Vi kollar förstås tillgången på goda nässlor, blommande plommonträd, gräsänder, bläsänder, svanar, doppingar och storskarvar.
   Deltagarna i promenaden kan frivilligt bidra med 20 kronor till Byalaget.

Nu är våren här! av Karin S

Nu är våren här!
Ett fyrfaldigt leve för våren!
Den leve!

Mehmet Kaplan, Israel och nazisterna av Gunnar Olofsson

Mehmet Kaplans jämförelse mellan nazisternas behandling av judarna och Israels behandling av palestinierna är mycket träffande. I båda fallen är det fråga om att selektera, stigmatisera, förtrycka och eliminera en etniskt definierad grupp människor ur majoritetssamhället. Fram till ungefär 1939, alltså det 1930-tal som Kaplan talade om, var den nazistiska politiken inte utrotning utan fastmer undertryckande och fördrivning av judarna - ungefär som israelernas politik mot palestinierna. Många fler palestinier dödades under 2000-talets första årtionde av Israel än judar i Tyskland under 30-talet. År 2009, när Kaplan gjorde sitt påpekande, hade det hela just kulminerat i massakrerna i Gaza under "Operation Cast Lead".
   I Tyskland gick det hela sedan vidare till fullskalig folkutrotning. I Israel är vi inte där ännu - även om det finns israeliska politiker som öppet förespråkar massmord på palestinierna. Att Kaplans uttalande blivit så uppmärksammat beror på den okunskap om och blindhet inför den faktiska utvecklingen i Israel/Palestina som även ledande politiker och media i vårt land uppvisar. Samma typ av förnekelsekultur som en gång beredde vägen för det nazistiska folkmordet.
   Låt oss be för att vi inte hamnar där igen.

Kungafjäsk för miljoner av Bengt Hall

Landshövdingen i Skåne, Margareta Pålsson, har föreslagit en lite ovanlig doppresent till den nye hertigen av Skåne, prins Oscar. (Hertigtiteln är förövrigt en hittepåtitel som Carl Gustaf har roat sig med. Den saknar all betydelse.) Doppresenten är en ”naturlek”, en slags lekpark som ska byggas upp i nationalparken Söderåsen i nordvästra Skåne.
   Det kommer att kosta en miljon kronor som landshövdingen tänker sig att kommunerna i Skåne ska vara med och betala. Dessutom tillkommer driftskostnader på mellan 100 och 200 000 kronor per år.
Vad säger till exempel invånarna i Bjuv efter beskedet om Findus nedläggning? Vill de vara med och samla in pengar till ”lillprinsen”?
   ”Visst är det en fin idé´? Det blir väldigt trevligt. Han (Oscar) kan åka hit och leka varje fredagseftermiddag. Och när han inte är där kan de skånska barnen komma dit och leka”, säger Margareta Pålsson till SvT.
   Är det länsstyrelsens uppgift att organisera kungliga uppvaktningar?  Jag hoppas att de skånska kommunerna har kurage nog att tacka nej till landshövdingens invit. Trams som hertig- och hertiginnetitlar bör snarast bemötas med total tystnad. Monarki, prinsar och hertigar hör hemma i bröderna Grimms sagor och medeltiden!

Bengt Hall, Republikanska Föreningen

En antisionist av Gunnar Stensson

Judejävel är titeln på en självbiografi av Bernt Hermele. Han växte upp i en sluten judisk miljö och hans identitet formades i den judiska samfälligheten i Stockholm som länge förde en frisinnad integrationspolitik i förhållande till det svenska samhället.
   Men efter hårda inre strider vann sionismen majoritet i samfälligheten och attityden till omvärlden och det svenska samhället hårdnade.
   Bernt Hermeles mor dödades av en palestinsk självmordsbombare i Tel Aviv 2001. Sionisterna krävde att han skulle uttrycka hat, men det ställde han inte upp på. I stället undvek han länge att ta ställning i Israel-Palestina-konflikten.
   Israels besinningslösa våld mot civila under Gaza-kriget 2014 gjorde det nödvändigt för honom att offentligt ta avstånd från den israeliska politiken. Det ledde till hatmejl och mordhot.
   Sionisternas reaktion befäste honom i hans ståndpunkt att staten Israel tillkommit genom etnisk rensning och att palestinierna i dagens Israel utsätts för ett apartheidliknande rasistiskt förtryck.
   Bernt Hermele, Judejävel, Leopard 2006.

Saknad kulturinstitution

Då drabbar mig en föga lyrisk krämpa
med oresonlig kraft: kissnödighet.
Det är förfärligt pinsamt, men när andra
är med så kan det komma som en blixt
från blåsans låga himmel, jag beklagar.
Förgäves spanar jag efter den enda
kulturinstitution som nu är värd
kulturens namn, men även så genanta
påminnelser om artens djuriskhet
som gamla hederliga pissoarer
har välfärdsstaten städat bort som hjon.
Säkert med könsutjämningen som svepskäl!
Göran Palm, ur SVERIGE EN VINTERSAGA, s. 251.
Läs fortsättningen!

PS. Det finns en utmärkt grön kulturinstitution vid spåren intill  Bantorget.

Verksamhetsplan för Klostergårdens byalag 2016

Under 2016 fortsätter vi att hålla ordinarie möten på måndagar, med uppehåll under juli månad och julen.

Vi ska arbeta för
   att utbyggnaden till fyrspår mellan bron över Höje å och bron över Södra vägen förläggs väster om nuvarande spårområde för att inte inkräkta på ”gröna stråket” på Klostergårdssidan;
   att Vård och omsorgsnämnden inrättar en Träffpunkt som är öppen hela dagen i gatuplanet i Klostergården;
   att stadsplanen för sydvästra Lund tar hänsyn till Klostergårdens unika arkitektur, bevarar ”gröna stråket” ner till Höje å, vårdar naturområdet vid dammarna och undantar korpfotbollsplanerna, koloniområdet och odlingslotterna från utbyggnad;
   att genom Stationsgruppen delta i Trafikverkets och kommunens planering;
   att servicebussarna till vårdcentralen i St Lars kommer tillbaka;
   att Klostergården äntligen får ett apotek igen (redan klart, det öppnade i veckan, red);
   att vårda Höje å-området i samverkan med det kommunala å-rådet;
   att fortsätta samarbetet med föreningen för Flackarps mölla;
   att fortsätta medverkan med Haiku-gruppens verksamhet i ABF-lokalen;
   att verka för att en estrad byggs vid Klostergårdens plaskdamm.

Spridda åsikter av Lucifer

Veckobladet har dessvärre ingen ledare, men så har det inte alltid varit. På 80-talet var VB ju Vpk Lunds stämma i världen oh ledaren skrevs oftast av Gunnar Sandin. Men ibland blev det misshälligheter med de mer partitrogna och det bestämdes att ledaren skulle skrivas av partiföreningens styrelse Men den visade sig ha svårighet att i tid leverera sina tråkiga texter. Tidningen utkom på den tiden i så där 800 ex som trycktes på natten mellan torsdag och fredag i en källare på Fredsgatan och tidningen levererades sen med ordinarie postutdelning på fredag förmiddag. Detta sagt som ursäkt för några spridda ledaråsikter nedan.

Nu räcker det!
Nu fylls media med detaljer om hur ytterligare några sysslolösa personer i kungafamiljen har fortplantat sig. Man kan ha synpunkter på monarki som statsform och det har vi. Men för dagen handlar det om att vi upprepat tvingas åta oss ett allt större försörjningsansvar för ett antal odågor som är släkt med kungen. De utnämns till hertigar och liknande och ska väl sen ha slottsliknande bostäder etc. Vi protesterar som enkla skattebetalare. Vi under skatter digna ner!

Hetskampanj mot Kaplan
Miljöpartiet verkar ha problem och utsätts nu för en presskampanj. Det finns förvisso mycket att säga om partiets hållningslöshet och opportunism. Däremot finns det anledning att protestera mot den hets som har drabbat bostadsminister Kaplan, Han har snubblat på orden ibland och uttalat någon rejäl dumhet, men i huvudsak är han drabbad av den småskurenhet och utlänningsfientlighet som alltid tycks ligga på lur. Till det har nu kommit kritik mot en tilltänkt partistyrelsemedlem som påstås vara kvinnofientlig därför att han inte vill hälsa på kvinnor med handtryckning. Han gör skillnad på kvinnor och män anses det. Ja, det är inte ovanligt att människor hälsar på olika sätt – t.ex. är det många män som inte kramas med män på det sätt som har blivit vanligt vid hälsningar på kvinnor. Än sen då, ska de männen nu stämplas som mansfientliga, ja rentav homofoba?

Framtidslandet Brasilien
Nu till något helt annat, VB har alltid blandat lokalt och globalt. Så där vart tjugonde år uppstår en entusiasm för Brasilien varvid landet utropas som det stora framtidslandet. Det är ett land vi vet väldigt lite om jämfört med de spansktalande o Latinamerika och inte finns det så många brasilianare i Lund heller. Men efter entusiasmen kommer alltid ett bakslag där det förklaras vara hopplöst och försatt i djup kris. Det är det som gäller nu och vill man veta mer finns det en gedigen genomgång av Perry Anderson i senaste numret av gamla husorganet New Left Review (finns på nätet). Nergången i råvarupriser har kostat mycket och den politiska miljön verkar djupt underutvecklad. Lula kunde väljas till president en gång och bry sig om folkflertalet, men det har aldrig funnits någon organiserad rörelse bakom honom. Hans efterträdare president Dilma Rousseff är nu chanslös inför alla anklagelser om korruption. Jo, landet är genomkorrumperat och det gäller inte minst de borgerliga oppositionspolitikerna, men det hindrar dem inte när de nu håller på att avsätta henne. Det hela har kallats en statskupp, men det är det väl inte och militärerna tycks hålla sig lugna. Det är en politisk kupp med deltagare långt in i domstolarna. Det verkar kort sagt vara kört för Brasilien för den här gången.

Gymnasiebyggen
Ordförande Almgren har efter sina hemliga skrämskott nu förklarat att allt är bra igen. Utmärkt, då kan kommunen helt ägna sig åt den femte gymnasieskola för ca 500 miljoner som nu diskuteras. Redan nu är stadens gymnasieelever till 65 procent av utsocknes. Det borde framför allt vara ett problem för Skånes kommuner som nu inte kan fylla upp sina gymnasier och tvingas lägga ner. Varför bryr de sig inte? För Lunds del påstås utbyggnaden bara vara en fråga om att få plats för våra egna gymnasister. Ska vi alltså bara bygga ut, ska vi nå 70 eller 75 procent? The sky är tydligen the limit, om man så säger. Är det Skånetrafikens kapacitet att frakta pendlare som ska sätta gränsen?

Värdlandsavtalet
Några ord till om Miljöpartiet. Den 25 maj ska riksdagen godta regeringens förslag att skriva under värdlandsavtalet med Nato. Socialdemokraternas uppställning är förstås ett förräderi mot den alliansfria politik som bar Wigforss och Palmes stämpel. Kommer alla S-distrikt och S-riksdagsmän ställa upp på det? Och frågan måste också ställas till Miljöpartiets företrädare. Det är fråga stor nog att spräcka regeringen på. Eftervärldens dom kommer att bli hård över båda partier om de godtar denna underkastelse inför USA utan invändningar från sina riksdagsledamöter.

Träskmarker av Gunnar Stensson

För tre dagar sedan tog deras flykt slut. 500 barn, kvinnor och män drunknade i Medelhavet.
   Sedan lång tid är europeisk flyktingpolitik ett omänskligt träsk. Vi betalar Erdogan för att lösa EU:s och Sveriges flyktingkris samtidigt som han tvingar Tyskland att inskränka yttrandefriheten.
   Tusentals flyktingar lever under orimliga förhållanden på grekiska öar i väntan på att skickas tillbaka till Turkiet. Nya flyktingar ändrar färdväg. Nu färdas de över öppet hav till Sicilien. Medan vi passivt tittar bort och litar till den turkiska regimens hårda handskar.

Nyss öppnade sig Panama-träsket. I dess giftiga dy sprattlar miljardärer och bernadottar med de giriga armarna knutna kring våra pengar, blinda för allt annat.

I konstträsket drunknar verk av Picasso, Gauguin, Modigliani och andra delar av vårt gemensamma arv. I söndagens SDS beskrev Linda Fagerström hur riskkapitalister, brevlådeföretag i Panama och andra skurkar tagit över konstmarknaden.

Vattenfall satte oss i miljöträsket. Eller om det var förre centerledaren Maud Olofsson som gjorde det med Nuon-affären. Nu tycks Vattenfall och regeringen överlåta den atmosfärförgiftande brunkolsbrytningen till hänsynslösa riskkapitalister som ämnar exploatera den till döds. Kläm åt dem, Angela!

Nu sitter vi upp till halsen i Kaplanträsket. Bostadsminister Mehmet Kaplan har möjligen varit blåögd (som en sverigedemokrat) genom att umgås med organisationer ur den turkiska extremhögern som Milli Görus, en del av samma politiska islam som Turkiets president Tayyip Erdogan.
   Visserligen samarbetar både EU och Carl Bildt med Erdogan, kanske Kaplan tänkte. Men så enkelt är det inte. För dem gäller det ju att stoppa invandringen åt oss. EU har inget ansikte och Carl Bildt umgås med turkar lika självklart amoraliskt som Carl XII.
   Men det som slutligen gjorde Mehmet Kaplan fredlös är hans jämförelse mellan tyskarnas behandling av judarna på 1930-talet och israelernas behandling av palestinier. Den jämförelsen är den mest förbjudna i svensk offentlighet.
   Nu har han avgått.

Det för oss över till Israelträsket. Jag skyndar till stadsbiblioteket för att studera den israeliska källan Haaretz från fredagen 15 april.
   Bradley Burston pekar på palestiniernas apartheid-liknande situation i de ockuperade områdena och förespråkar att man ger dem rösträtt. Bosättningarna är nu så omfattande och sedan så lång tid förankrade att somliga bosättare hör till tredje generationen.
   Burston ifrågasätter tvåstatslösningen och menar att kanske bara en stat nu är möjlig i Palestina - Israel. En stat med lika rättigheter för judar och palestinier i så fall, inte en ”judisk stat”.  Jo, det finns demokrater i Israel. Men de är i minoritet.

Det sitter flera palestinska barn i Israels fängelser. En lång artikel av Gideon Levy redogör för barnens orimliga och folkrättsvidriga situation.

Post-neo-nazi-typen Heinz Christian Strache från Österrikes ökända Frihetsparti är på besök i Israel på inbjudan av några Likud-aktivister. De senaste åren har många högerextremister besökt Israel. Jag erinrar mig att Sverigedemokraternas ledning var där för några år sedan och vänder blad.

Där är en bild av Israels premiärminister Netanyahu tillsammans med en fransk gangster, ungefär som bilden av Kaplan med den högerextremistiske grå vargen häromdan. Fast Netanyahu och gangstern sitter närmre varandra i ett mindre sällskap.
   Arnaud Mimron heter gangstern och han har begått mord och kidnappat en schweizisk bankir och tvingat till sig 100 miljoner dollar. Nu skall Netanyahu få ett ekonomiskt bidrag av Arnaud Mimron. Jag ställer tillbaka Haaretz i tidningsstället.

Luften känns tung i tidskriftsrummet efter sejouren i det israeliska träsket. Ute blåser en hård kall västan och mörka moln täcker himlen.
   Men Bernie Sanders är en amerikansk jude och USA:s unga judar arbetar för honom.  Han förlorade primärvalet i New York men den demokratiska rörelse han byggt upp kan på sikt omvandla USA-kapitalismen.

66 år i skolan 14. 1960-62 av Den Gamle

Atelierteatern låg en trappa upp, ovanför den ofta bullersamma krogen ”Zum Gemütlichen Alfred”.
Regissör var Ingrid Korposoff som varit regiassistent hos Bert Brecht, och hennes ledande teaterprincip var Verfremdung.
   För Atelierteaterns manliga skådespelare var begreppet Verfremdung lika främmande som det var att underkasta sig en kvinnlig regissör, som dessutom bröt på tyska. Sexistiskt knotande genomförde de repetitionerna och när Lars Forssells pjäs som väntat blev ett fiasko - ”mer gymnastik än dramatik” stod det Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – gjorde de uppror.
   De förlorade den maktkamp som följde och när de försvunnit återstod en kvinnligt dominerad ensemble bestående av Bodil Mannheimer (senare Uppsala stadsteater), Pia Rydvall (Hem till byn), Lena Gester, Karin, Gunilla Bergström (hon med Alfons) och ett par killar, bland vilka jag minns Ralf Glaerum. Sympatisk och en sorts allkonstnär.
   Fragment av krisförloppet nådde mig under skjutövningar i Växjö och strövtåg i Österlen under manövern. Somligt var djupt oroande.
   Den decimerade ensemblen blev hembjuden till Ingrid Korposoff som bodde i en lägenhet i Biskopsgården. Vi ägnade en halvtimme åt att titta på Bröderna Cartwright. TV var ännu sällsynt, åtminstone bland mindre bemedlade.
   Atelierteatern gjorde några månader senare succé med Familjen Harlekin, där Brechts principer kombinerades med humor, och Pinocchio, som blev vårens långkörare och drog hem lite pengar genom att uppföras på många av Göteborgs skolor.
   Jag låg fem, sex veckor efter med mina studier när jag kom tillbaka till Göteborg, men både Jörgen Westerståhl och Erik Lönnroth visade hänsyn. Jag upptäckte att Lönnroth var en ledande universitets- och forskningspolitiker och arbetade med utveckling och förnyelse av universitet och högskolor. Det behövdes verkligen, men var nog svårt, tänkte jag. Med såna gamla stötar – i alla åldrar - som universiteten vimlade av.

I december upptäckte vi att Karin var gravid. Nu hade revolutionärerna från Älghults enhetsskola trängt in i den nya katedralskola av vit betong och blänkande glas som uppförts i Växjö intill biskopssätet Östrabo. Också historien var gravid, för att citera Fria Pro.
   Under det blänkande skalet fanns mycket av det gamla läroverkets innanmäte kvar. KS, konservativ skolungdom, hade skiftat namn till Högerns Ungdomsförbund och var fortfarande skolans enda politiska organisation. Men nu bildade älghultarna en SSU-förening.
   Min bror Erland blev kassör och mina systrar Inger, Britta och Anna fyllde senare på medlemsantalet tillsammans med sina kamrater från Älghults enhetsskola. De bjöd in SSU:s unge ordförande Ingvar Carlsson till en debatt i katedralskolans aula och han sopade golvet med HUF:arna. En flicka från Älghults Enhetsskola blev primus bland katedralskolans studenter och fick sin bild i Smålandsposten. Några år senare fyllde ungdomar från alla grundskolor i Kronoberg katedralskolan.

Våren kom tidigt. Erland besökte Göteborg med min minsta syster Anna och såg Pinocchio på Atelierteatern. Studentrummet hade plats för gäster. I maj kom Karins mamma Berta och hade roligt i ett soligt Göteborg samtidigt som hon köpte sådant som hon visste att en baby behövde. Vi tog med henne på bio och till sjömanstornet i Masthugget där hon tyckte att tornet svajade.
   Vi började söka en större lägenhet, men bostadsbristen var total. Det fanns en underjordisk marknad. Hyresskojarna ställde in några gamla möbler i en tom lägenhet och sa att den gick att hyra, under förutsättning att man köpte möblerna för 10 000 kronor.
   Vi visste att Axevalla folkhögskola hade en omfattande teaterverksamhet och planer på att utveckla den till en riktig teaterskola. Jag sökte en lärarplats där, trots att jag ännu inte var färdigutbildad och fick nästan omedelbart besked om jag fått den, inklusive en tvårumslägenhet i ett av skolans elevhem. Men anställningen gällde inte förrän i september.
   Karin for hem till Älghult, men jag stannade kvar hela juni och pluggade nationalekonomi, det sista ämnet som behövdes i min examen.
   Den sommaren firades bröllop i Kvarterbo för Karins tvillingsyster Kerstin. Jag hade stukat foten och Karin var höggravid. Min nye svåger Gösta var en modern välutbildad jordbrukare och arrenderade några år senare den stora gården Hultaby utanför Vetlanda.

Karin födde en pojke i början av september efter en lång och svår process. Jag var med, tack vare en studentkamrat som redan blivit färdig läkare på lasarettet i Växjö. Karin och pojken flyttade till Älghult. Själv for jag till Göteborg, tenterade i nationalekonomi, flyttade sedan våra få tillhörigheter till den lilla lägenheten i elevbaracken i Axvall och bekantade mig med mina nya kollegor. Min tjänst omfattade cirka 30 timmar, fördelade på sex dagar i veckan, i ämnena svenska, samhällskunskap, geografi, historia och häpnadsväckande nog gymnastik. Dessutom skulle jag vid ett tillfälle i veckan ha nutidsorientering i aulan med samtliga elever och en gång i veckan morgonsamling. Jag ansvarade på heltid för elevbarackens 20 flickor enligt traditionella regler som framför allt handlade om att inte släppa in några pojkar utom vid vissa tidpunkter.
   Den 15 september kom eleverna och terminen började. Den 1 oktober reste jag till Älghult och där döptes pojken till Martin. Vi for till Axvall i taxi, Martin, Karin, mamma Berta och jag. Livet på Axevalla folkhögskola började.