En renegat, vad är det? Jo, enligt ordboken, en person som har lämnat en tro eller uppfattning.
Eller
starkare, en överlöpare, en som faktiskt gått över till
motståndarlägret. En bok som i hög grad uppmärksammats i sommar är
”Omprövningar” med undertiteln ”Svenska vänsterintellektuella i skiftet
från 70-tal till 80-tal”. Den är skriven av David Brolin, idéhistoriker
och bibliotekarie i Göteborg. Den handlar om renegater och är läsvärd.
En udda samling
De som lyfts fram är Lars Gustafsson, den utomordentlige
författaren, Håkan Arvidsson, vänsteraktivist med bas i Clarté och
Vietnamrörelsen, Svante Nordin filosof och författare, Bo Gustafsson
ekonomiprofessor i Uppsala, partibildare och maoist, Klas Eklund,
bankekonom, läroboksförfattare och känd som medlem av den s.k.
kanslihushögern på 1980-talet och Göran Rosenberg, journalist och liksom
Bo Gustafsson aktiv i maoistkretsar i Stockholmstrakten. Det är en
udda samling utan mycket gemensamt, knappt ens uppbrottet från tidigare
positioner.
Veckobladet är ju en lokaltidning så tar jag tar här bara upp
Håkan Arvidsson och Svante Nordin, båda välkända namn här i Lund, och
lämnar de övriga koryféerna åt sitt öde. Och för att vara tydlig: jag
saknar insideskunskaper om vänsterrörelserna på 70- och 80-talen och
var väl mest en hemlös vänstersocialdemokrat. Jag gick in i
Vänsterpartiet först 1978.
Hur gick det till?
Ja, vad var det som gjorde att vänstervind blev till
högervåg under loppet av några år kring 1980? Först: den s.k.
68-vänstern är inget att ta på allvar – några tusen studenter utan
organiserad ledning. Nu skulle de försörja sig och betala av på sina
CSN-lån. De som försökte hålla sig kvar på universiteten hade det inte
så lätt, illa sedda som de ofta var på de gamla universiteten.
Jag tror inte det går att knyta 70/80-talens omsvängning till
någon särskild händelse, men viss spelade världspolitiken en avgörande
roll. Vietnamrörelsen, central för den svenska vänstern, kollapsade när
först Vietnam anföll Kambodja medan Vietnam i sin tur angreps av Kina. I
USA blev Reagan ledare, i Storbritannien Thatcher. Breznjev var ledare
för Sovjet och därifrån kom ständigt nya vittnesbörd om vad
realsocialismen inneburit av förtryck och Gulag. I Sverige utvecklade
SAF:s korståg mot vänstern ständigt nya förlag, tidskrifter och
tänketankar, attraktiva försörjningsmöjligheter för intellektuella. Det
var inga goda tider för socialismen.
Arvidsson och KFML
Håkan Arvidsson kommer från en småborgerlig miljö i
Jönköping (fadern redaktör i gamla bondeförbundsorganet Smålandsbygdens
Tidning) och aktiverade sig i Afrikagrupperna och Vietnamrörelsen.
Clarté, den tidens mest aktiva vänsterorganisation i Lund blev hans
hemvist. Där blev han vad man skulle kunna kalla en prototyp för rollen
som ”ledande kamrat” och gick i all tysthet in i KFML, den
maoistinfluerade partibildning som hade ambitionen att styra och leda
vänstern i Sverige. Det blev slitningar mellan partiledningen och
lundaföreningen och Arvidsson kom i skottfältet som representant för
Lunds linje och blev utesluten. Det skedde med en formulering som har
goda chanser att bli klassisk inom den svenska vänstern: han uteslöts
1969 därför att han visat prov på ”högeravvikelser, smyckade med
vänsterfraser”. Därmed var Arvidssons politiska bana till ända. I ett
Lund som var präglat av ganska fredlig samexistens mellan olika
vänsterfraktioner ville ingen ta i gamla KFML-are ens med tång. Nåja,
Arvidsson kom igen långt senare, via Zenit.
Polyhistorn Svante Nordin
Arvidsson är en god skribent och tror jag, en god
historiker, men jag har svårt att se honom som en ledande politisk
tänkare. Då är Svante Nordin en helt annan historia. Han är en
polyhistor, en person som är framstående i många ämnen,
av en sort som brukar dyka
upp i Lund så där vart tionde år. Han har sin hemhörighet i filosofi,
idéhistoria och litteraturhistoria. Han gick tidigt in i Vänsterpartiet
i Lund där han gjorde sig känd för ett hårt handlag och
framträdde som ortodox kommunist. Här är några av hans formuleringar:
”Den revolutionära process som pågår i världen och som kan kasta detta
system över ända äger inte rum utan lidande eller ens utan brott och
oförståelig grymhet. Men den utgör vårt hopp.” (1977) Ja, det är ju
klara besked. Men några år senare: ”Snarast förefaller de som tala om
’marxismens kris’ annonsera att de själva skiftat perspektiv, från tro
till tvivel. Det är deras egen kris, snarare än marxismens, det är
fråga om.” (1979). Det är ingen dålig analys.