Rysk afton i Vita Huset

Uardavägen i Lund
Fredag 5 april kl 19

Medverkande:

Slávenka - rysk sånggrupp från Malmö
Midnattskören
Kolokóltjik - teatergrupp från kulturföreningen Skruvs barnverksamhet
Arr. Midnattskören med stöd av Folkuniversitetet i Lund
Ett samarbetsprojekt med föreningen Skruv i Malmö (Sällskapet för kontakter med Ryssland, Ukraina och Vitryssland)

DOC LOUNGE 9 april

DETROPIA
Av Heidi Ewing & Rachel Grady / USA 2012 / 90 min
   Oscarsnominerade filmskaparna Heidi Ewing & Rachel Grady har blivit hyllade för deras senaste film DETROPIA och drog även hem pris på prestigefyllda Sundance Film Festival för best Editing.
   Detroits historia är ett perfekt exempel och avspegling av Amerikas ikoniska historia under de senaste århundradena; Den stora migrationen av afroamerikaner som flyr Jim Crow, massproduktionens uppkomst och medelklassen födelse, kärleksaffären med bilar, den Amerikanska drömmens utblomning och nu…. den ekonomiska kraschen, och den bleknande myten om den Amerikanska drömmen. Med sin levande och målande palett porträtterar DETROPIA ett drömlikt collage av en stad som befinner sig på kanten till upplösning. I vägran att överge hopp eller motstånd strävar dessa själfulla pragmatiker och karaktärsfasta filosofer för att plocka upp de lösa bitarna och ställa saker till rätta igen. Deras mod och kämparglöd förkroppsligar Motor Citys anda när staden nu kämpar för att överleva det postindustriella Amerika och formar en ny framtid med radikala förändringar.
LIVE: MYKEY (in the Ugly Fire!)
Mykey is one, preferably many. Mykey is a hobbyband that will make you smile. It’s simple and familiar songs that inspire you. Songs about love, friends and creamcheese. Lyssna här
MAT&BAR: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa med bröd för 69 kr och i baren säljs det också vin, öl, kaffe, snacks mm.
TID: Kassan öppnar 19.00 / Film ca. 20.00 PRIS: 80kr / Student 60kr / GULDKORT (fri entré hela våren) 300kr

Jazz i tanken av Lars

Statoil ska som första bensinbolag sluta sälja bensin och diesel. Nu ska de sälja miles i stället.
95 miles, 98 miles och D miles.

Fast egentligen döper de bara om sin bensin och diesel till miles. Antingen är det något dunkelt reklamtänk bakom de nya begreppen eller så vill Statoil bara hylla Miles Davies.

Jag fördrar den senare hypotesen.

Socialdemokraternas partikongress har öppnats av Gunnar Stensson

Först sjöng en pojke med USA-karta på bröstet en låt på engelska.
   Sedan intervjuades Mikael Damberg. Han var välkammad och koncentrerad och lyckades komma ihåg en lång lista med förslag som kongressen ska besluta om. 
   Beträffande vinster i välfärden sa han att det säkert kommer att bli ”en bra debatt”.
   Som medlem i partistyrelsen saknar han rösträtt och låtsades därför dölja sin ståndpunkt. Men han påpekade att partistyrelsen utarbetat ett enhälligt förslag och att det nog skulle gå igenom.
   Det får man hoppas att det inte gör. För demokratins skull.
   Slutligen talade Stefan Löfven. Han gjorde inte kongressen särskilt entusiastisk. Det var en trevande första dag.

Men linjetalet följande dag!
Det var ett av de bästa politiska tal jag hört. Stefan Löfven framstod folkligare än Palme, varmare än Göran Persson, känslostarkare än Mona Sahlin och med en helt annan saklig tyngd än Håkan Juholt. Kongressdelegaterna häpnade. Jag häpnade. Talet innebar en politisk vändpunkt. Ett systemskifte ägde rum redan ett år före valet.
   Äntligen känns det att den socialdemo-kratiska kongressen verkligen betyder något

Alliansens bidragsberoende riskkapitalbolag

Inte bara vänsterpartierna utan också allianspartierna är socialt medvetna. Men allianspartierna ömmar främst för de bidragsberoende riskkapitalbolagen. Nedan en liten lista på några av de största förmånstagarna och deras rörelsevinst (i miljoner).

Carema	297
Capio & Unilabs	279
Academia	294
Attendo	421
Praktikertjänst	333
Aleris	173
Humana	182
Frösunda	121
Team Olivia	80
JB Education	74

Dessutom har Arbetsförmedlingen delat ut 4,7 miljarder till jobbcoachföretag, av vilka flera har en vinst på 30 %.

Skolbibliotek eller vinst? av Gunnar Stensson

Lunds skolbibliotek håller världsklass. Akademikerfacket för kultur och information har delat ut pris till Lerbäcksskolan och Svaleboskolan. Där finns engagerad och kunnig bibliotekspersonal som inspirerar eleverna att läsa och förbättra sin kompetens när det gäller att söka information på internet och i sociala medier.
   Tidigare har biblioteket i Norra Fäladen fått samma utmärkelse. Lunds kommunala skolor håller fortfarande hög kvalitet.
   Men så har vi ju friskoleträsket där skolpengen flyter ut i intet. John Bauerskolan i St Lars-området saknar skolbibliotek och tycks inte vilja skaffa sig något heller, trots att JB Education, koncernen som skolan tillhör, ökat vinsten med 38 miljoner de senaste fem åren.
   Undra på att lundaeleverna flyr de fristående skolorna. Men vart?
   60 procent av de elever som söker till Lunds kommunala gymnasieskolor kommer från andra kommuner i Skåne. Det leder till att behöriga sökande från Lund konkurreras ut. Det är så ”valfriheten” fungerar. De uppmanas att söka till stadens fristående skolor. Ett dåligt råd.
   Sök i stället till kommunala gymnasier i Eslöv, Landskrona eller Malmö och få en ordentlig utbildning på en skola som inte försvinner före studentexamen!
   Synd att de måste pendla, men sådan är borgerlig skolpolitik.

Lunds klimatmål nås – men 225 år för sent! av Ulf Nymark

Ungefär samtidigt som Naturvårdsverket redovisar att Sverige med nuvarande (brist på) insatser inte kommer att klara 14 av de 16 nationella miljökvalitetsmålen levererar Lunds kommun sin årsredovisning. I den del som handlar om miljön finner man att den borgerliga majoriteten kommit på ett fiffigt sätt att dämpa ökningstakten av koldioxid. Man ökar på utsläppen retroaktivt – på papperet alltså. Men hur kan detta leda till lugnare utsläppstakt?

Statistikdribbel
Så här hänger det ihop: i fjol redovisades för år 2009 en total utsläppsvolym på 331 000 ton CO2. I årets redovisning säjer man att utsläppen år 2009 uppgick till 353 000 ton. Och vips har man reducerat en ökning mellan 2009 och 2010 från nästan 20 % (räknat på uppgiften om 2009 års utsläpp i fjolårets redovisning) till ”bara” 11 procent (räknat på uppgiften om 2009 års utsläpp i årets redovisning). Om nu en och annan VB-läsare inte hänger med i detta resonemang så är det i så fall inte läsarens fattningsförmåga som fallerar, det är begränsningar i min förmåga att uttrycka mej tydligt. Men: för att göra det hela så enkelt och klart som möjligt: man dribblar med statistiken.

Tuff uppgift för ny majoritet
Men detta tricks lyckas förstås inte dölja det faktum att utsläppen återigen ökar i kommunen. Målet är att emissionerna år 2020 ska vara nere i högst 50 % av 1990 års nivå. I fjol var minskningen i förhållande till detta basår 6 %, nu är reduceringen nere i ynka 3 %. I mitten av 90-talet antog kommunen den första Agenda 21. Där fastslogs som en huvuduppgift att minska utsläppen av växthusgaser och åtgärder sattes in. På de dryga 15 år som förflutit har man alltså fått ner utsläppsnivån endast 3 procent. Återstår alltså 47 % av reduceringsbetinget. Med samma sengångartempo framöver i utsläppsminskningarna kan man konstatera att målet nås: men med en försening på sisådär 225 (tvåhundra tjugofem) år! Det blir en tuff uppgift för en ny majoritet efter valet 2014 att klara hem klimatmålet efter åtta års låt-gå-politik på klimatområdet.

60 000 kr, så mycket tjänar en vanlig löntagare av Sven-Hugo Mattsson

I dagarna har Stefan Löfven (S) gått ut och sagt att de som tjänar upp till 60 000 kr är vanliga löntagare, dessa skall inte få högre skatt om S får bestämma. Samtidigt sa han att ett eventuellt femte jobbskatteavdrag, som Alliansen har ambitionen att genomföra, blir kvar även med en S-regeringen. Sen tidigare vet vi att S har accepterat RUT och ROT. Efter valet 2010 gick man ut och kritiserade sitt eget förslag att höja bensinskatten.
   När nu S inte vill höja inkomstskatten i nämnvärd storlek så känns det som man stänger en dörr. Jag utläser det som att S tycker att vi nått vägs ände när det gäller jämställdhet och jämlikhet. I kommunen och regionen vill S höja skatten med en krona för välfärdens skull, men från riksdagen kommer det nog inte mycket pengar när S inte vågar utmana l skattefrågan.

60 000
Låt oss se hur han, för det är oftast en han, som tjänar 60 000 kr i månaden har det. Med 32 kr i kommunalskatt, Lund, betalar han 23 000 kr i inkomstskatt, i procent knappt 38 %. Han får alltså ut 37 000 kr. Av egen erfarenhet vet jag att det går bra att leva, till och med guldkant, på 12–15 000 kr netto, beroende på omständigheterna. Den här personen har alltså nästan 3 ggr mer och kan leva stort. Med 60 000 i inkomst kommer bankdirektören att buga och niga och bocka när han ansöker om lån. ”Skall det vara 5 eller 6 miljoner i lån eller kanske 10” säger han lismande. En kanonkund som kommer att få låg ränta eftersom sådana som han inte orsakar kreditförluster. Han kan alltså efterfråga praktiskt taget vilken lägenhet som helst. På ett lugnt ställe, gärna centralt, stor och påkostad. Anders Borg är genast framme och erbjuder sig att betala 30 % av räntan i bidrag. Skall det vara lite ROT bidrag också frågar han insmickrande, så vi får fart på ekonomin, du får 50 % i bidrag på lönekostnaden. För jobbens skull hoppas jag att du använder RUT också. Du får samma villkor här.

Resor och bilar
Den som har 60 000 kr i inkomst har dessutom råd med en dyr bil, har han familj står det säkert 2-3 bilar i garaget, detta ger möjlighet till bilbidrag, om han har långt till jobbet, från samme Borg. Han bestämmer var han vill resa utan att behöva titta i plånboken. En lyxkryssning kanske eller varför inte Antarktis eller en jordenrunt resa? Välj själv.

4 000 kr mer
Han har de senaste sju åren fått kraftiga skattesänkningar som han egentligen inte efterfrågat. Han gör flis på att hans fastigheter stigit i värde och som gör att han kan låna ännu mer. Aktieportföljen dignar också, han har ju råd med goda expertråd. De senaste sju åren har han fått, genom jobbskatte avdraget, drygt 4000 kr mindre i inkomstskatt.  Han har säkert vunnit på omändringen av fastighetsskatten, kanske på borttagandet av förmögenhetsskatten och arvsskatten. Han äter billigare på krogen där han syns med jämna mellanrum.
   Vanlig inkomsttagare var ordet!

S åt höger
Det är tråkigt för varje steg S går åt höger. Så sent som för tre år sedan lovade man rätt mycket mer till kommunerna, höjd skatt redan för de som tjänar 40 000 kr, borttagandet av den orättvisa pensionärsskatten, höjd bensinskatt och mer till de som är arbetslösa och sjuka.
   Socialdemokratin är så klart, fortfarande, ett bättre alternativ än den regering vi har nu, den som sparkar på de som redan ligger. Men vem skall S regera tillsammans med?

Hackat och malet av Ulf N

Fiasko för koldioxidlagring
Olika lobbyorganisationer för fortsatt uppeldning av fossilbränsle liksom enskilda politiker och debattörer, har satt sitt hopp till lagring av koldioxid, dvs koldioxid vid kraftverk och andra stora utsläppskällor ska fraktas i lastbil eller skickas via rörledningar till någon plats där gasen ska tryckas ner i underjorden. Tekniken att avskilja koldioxid finns sedan länge. Ingenstans inom EU finns lagring av koldioxid annat än som ren försöksverksamhet i liten skala. Orsak: det är inte lönsamt. (Se artikel i Veckans affärer 25 mars 2013) Vattenfall, som bedrivit några fiaskoartade ansatser att lagra koldioxid, säjer nu via sin avgående kommunikationschef att lagring av koldioxid bara kan vara en övergångsform i väntan på förnybar energi. Alltså: koldioxidlagring har ingen framtid. Där rök det en dröm för fossilbränslevurmarna.

Aldrig ger vi upp
Elproducenterna i Sverige har varit nettoexportörer av el varje vecka det senaste året. Det handlar om ett exportöverskott på över 20 TWh. Som jämförelse kan nämnas att Danmarks årliga elanvändning är cirka 35 TWh och att atomkraftverket Forsmark producerade strax över 24 TWh förra året. I detta läge vill alltså Vattenfall och regeringen bygga ut atomkraften. Världens smutsigaste energikälla ska alltså användas för ytterligare export- och lyxkonsumtion…

Atomkraften måste stoppas!

En ny MaTs
Häromdagen beslutade kommunstyrelsen att föreslå fullmäktige inriktning för en ny utredning för att skapa ett miljöanpassat transportsystem för Lund, LundaMaTs III (det börjar se ut som regentlängder snart). Visst är det bra om den slumrande majoriteten kan förmås ta itu med vägtrafikens miljöproblem. Att det blir en ny utredning är helt och hållet oppositionens förtjänst – en gemensam rödgrön fyrpartimotion är upphovet till den nya utredningen. Men man blir lite betänksam när en uppgift för utredningen föreslås bli ”att bidra till att kommunens mål att minska växthusgaserna med 50 % till 2020 uppfylls” (min kursivering). Nog hade det varit märkligt om styrelsen föreslagit att LundaMaTs III inte behövde bidra till klimatmålet. Miljöpartiet ville ha ett tydligare och kvantifierbart mått på hur mycket vägtrafikens utsläpp skulle nedbringas. Men se det ville inte styrelsemajoriteten. Kanske kan detta rättas till av kommunfullmäktige?

Motorväg = livsfara
I en artikel i Sydsvenskan härförliden gjordes en sammanställning över dödsolyckor på de skånska vägarna. Det visar sig att E6 är den väg som står för flest dödsolyckor. Därmed kan kanske myten om de ”trafiksäkra” motorvägarna få sväva ut i atmosfären med koldioxidutsläppen.

Käpphäst: miljö- och klimatstyrande vägavgifter
I Göteborg har ett forskningsprojekt studerat hur folk tar sig till och från externa köpcentra. Mindre än 10 % åker kollektivt, 82 % åker bil. Egentligen vet ju alla om att det är på det här sättet det ser ut. Men visst är det bra att få siffror svart på vitt. Detta forskningsresultat från Göteborg ger mej anledning att föra fram en av mina käpphästar: ändra lagstiftningen så att kommunerna får möjlighet att ta ut miljö- och klimatstyrande vägavgifter. Då kan en ny majoritet i Lund efter 2014 års val avgiftsbelägga gatorna som leder till Pilsåker- och Mobiliaområdet.

Så gick det till förr av SH

Tage och Geijer, Lyndons lakejer, – Arne Geijer, LO:s dåvarande ordförande och Tage Erlander, den socialdemokratiske partiledaren, förekom i ett av de slagord vi ropade i demonstrationstågen under Vietnamåren. För det fick vi uppbära mycket klander, framför allt från S. Hur kunde vi säga något sådant om Arne Geijer, den genomschysste metallarbetaren från bruksorterna i Dalarna, och Tage Erlander, den sympatiske intellektuelle Lundaakademikern?

Intellektuellt kallt krig
Jag lyssnade häromdan på ett program (som man hittar på P3 – Dokumentär) och som hette ”CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige”. Ja, så kan ett program faktiskt heta i Sveriges Radio nu för tiden och det tyder på att vi har kommit en bit på väg trots allt. I gamla tider skulle man ha fått kommunistinvektiven slängda mot sig om man använt sådana ord. Programmet handlade om den offensiv USA satte in på 50-talet för att vinna propagandakriget mot Sovjet. Man bildade i Kominterns efterföljd en frontorganisation av intellektuella, Kommittén för kulturell frihet, som tog avstånd från Sovjet. USA stod för pengarna, officiellt genom Ford Foundation m.fl., men i praktiken genom CIA som då ännu var relativt okänd.
   Runtom i Europa bildades nationella organisationer och i den svenska blev Ingemar Hedenius ordförande. Bland uppbackarna fanns t.ex. Herbert Tingsten, och så där 150 av Sveriges ledande författare och intellektuella, med namn som Harry Martinsson, Vilhelm Moberg, Eivind Johnsson, Per Wästberg etc. Man gav ut tidskrifter, i England Encounter som fick stor spriding och i Sverige den lite mer blygsamma ”Kulturkontakt” Allt gjordes i nära samarbete med den amerikanskan ambassaden i Stockholm. Man organiserade kampanjer, t.ex. mot Chrustjofs besök i Sverige – han besökte ungefär samtidigt England, Frankrike och USA, men i Sverige drevs en kampanj som fick Sovjet att avstå från besöket.

Svagt motstånd från vänstern
Fanns det då några motkrafter? Nej knappast. Det här var under den tid då Säpos register över kommunister var som aktivast och det svenska kommunistpartiet var som svagast. Några oberoende röster som sa emot var Karl Vennberg, Sivar Arnér och Arthur Lundkvist under rubriken ”tredje ståndpunkten”, men de avfärdades snabbt som halvkommunister. Vi som gick i påskmarscher för att stödja Undenplanen om att få bort kärnvapnen från Europa fotograferades av Säpo och ansågs särskilt farliga. Den svenska neutralitetslinjen fans kvar i princip, men underminerades i praktiken och landets utrikesminister Östen Undén förtjänade bara förakt.

   Lakejerna då? Jo, Geijer lät sig väljas till ordförande i Fria Fackföreningsinternationalen i åtta år där han backades upp av Walter Reuther från de amerikanska bilarbetarförbundet. Tage Erlander var i högsta grad proamerikansk på traditionellt svenskt sätt även om han höll sig för god för de enklare propagandafraserna. Och han upprätthöll alliansfriheten mot t.ex. Jarl Hjalmarssons och högerns angrepp. Men långt efter att Vietnamopinionen växt i Sverige arbetade han mycket energiskt för att Russeltribunalen inte skulle få hållas i landet – det skulle stöta USA-opinionen.
   Organisationen avslöjades 1967 genom tidskriften Ramparts, men det föranledde inga särskilda reaktioner i Sverige. Några socialdemokratiska redaktörer fick ligga lågt något år, men sen var det glömt.

Vem vann?
Hur gick det sen då? Jo, det går att följa i de officiella dokumenten. Sverige för inte längre någon neutralitetspolitik, den har som det nu heter ”tjänat oss väl” och nu är det över. Vi för ett tioårigt krig i Afghanistan för att ställa in oss hos USA, vi övar krig med Natoländer uppe i Norrbotten. Vi har dessutom ställt ut en sorts garanti att vi vid krig tänker bistå de baltiska länderna, samtliga Nato-anslutna, Med Natoanslutna Norge och Danmark väster om oss kan det inte betyda annat än att vi ställer svenskt territorium till förfogande för Nato för att ingripa öster om oss. Vår utrikesminister jobbar sedan många år intimt samman med USA. Sverige stödjer, parallellt med CIA:s efterföljar­organisationer, s.k. frihetsrörelser i länder som Ukraina, Vitryssland och Georgien.
   Det är förvisso klent med debatten om svensk utrikespolitik och så lär det förbli, med Urban Ahlin(s) som den tänkte efterträdaren till Carl Bildt. Det är bara i efterhand det går att tala öppet, tydligen. Vi får nöja oss med att om femtio år få veta att det var lika illa som vi trodde.

”Den förlorade likvärdigheten” av Gunnar Stensson

Insikten om att Jan Björklunds skolpolitik har lett till en katastrof för den svenska skolan har till slut nått också borgerliga debattörer – och Jan Björklund själv. Den brutala nedläggningen av Idrottsgymnasiet i Karlstad härom veckan gjorde honom påtagligt skakad.
   ”När likvärdigheten gick förlorad” är rubriken på en kritisk artikel av Vibeke Specht på Sydsvenskans ledarsida (SDS 28/3). Hon syftar på kommunaliseringen som Göran Persson (och Ylva Johansson, då V) bär ansvaret för.
   Vibeke Specht har studerat Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet – Svensk skola i fritt fall” som Veckobladet presenterade för två veckor sedan.
   Göran Persson genomförde avregleringar som syftade till att ge skolornas nya huvudmän största möjliga frihet att styra utan kontroll från vare sig Skolöverstyrelse eller länsskolnämnd.
   Redan då började elevernas skolresultat sjunka och likvärdigheten gick om intet, när resursrika och resursfattiga kommuner och deras ofta okunniga politiker fick makt över skolan.

Sedan kom friskolereformen
Skolpengen gav det ekonomiska incitamentet till riskkapitalbolagens utplundring av svensk skola.
   Men Vibeke Specht går inte så långt som till att - som Per Kornvall - kräva, att elevernas valfrihet ska avskaffas i sin nuvarande form. I stället lägger hon skulden på skolmarknaden som befinner sig i ett tillstånd av anarki (hårt ord!). Det som behövs är ”legitima kontrollinstitutioner och regleringar”.
   För att komma åt betygsinflationen och öka elevernas rättssäkerhet föreslår hon ett återinförande av studentexamen!
   Vibeke Spechts analys av den sönderfallande svenska skolan är klarsynt - och det är bra. Hennes reformförslag är däremot helt otillräckliga och ter sig som verklighetsflykt: marknadsreglering och införande av studentexamen.

”Skolan har blivit ett klassamhälle” är rubriken på Jenny Madestams analys i Expressen (23/3). Hon är kritisk mot detta, men inte främst ur rättvisesynpunkt utan för att forskning visar att man når bäst studieresultat i klasser som är socialt och etniskt blandade.
   Hon inser att det är det fria skolvalet som har skapat situationen, men menar att det skulle vara ”politiskt självmord” att föreslå att det ska avskaffas. Det skulle betraktas som ”kommunistiskt och reaktionärt”.
   I stället försöker hon sig på ett litet försvar för valfriheten genom att påpeka att det ger ”socioekonomiskt svaga elever en möjlighet att röra sig över bostadsgränser”. Detta trots att hon måste veta att det är välbeställda familjer som flyttar bort sina barn från lågstatusskolor. Hon påpekar att bostadssegregationen är den grundläggande orsaken till segregation och kunskapsförfall.
   Jenny Madestams förslag för att rädda skolans kunskapsresultat och likvärdighet är mer realistiska än Vibeke Spechts.
   Hon föreslår att stat och kommun ska satsa större resurser på lågstatusskolor än på högstatusskolorna. Klasstorlekarna på lågstatusskolorna ska minskas. Därigenom blir resultaten bättre och fler elever kan fortsätta till högskoleutbildning. Hon hänvisar i detta sammanhang till en undersökning av nationalekonomen Peter Fredriksson.

   Hennes förslag står i total motsats till den liberala idé som ligger till grund för hela friskolereformen, nämligen att skolornas konkurrens om eleverna (skolpengen) skulle leda till att dåliga skolor blev utslagna så att bara goda skolor blev kvar. (Något ligger det kanske ändå i idén. Nu ser vi att många av de friskolor som drivs av riskkapitalbolag faktiskt blir utslagna och nedlagda).
   Jenny Madestam erkänner att de åtgärder hon förslår blir dyra. Men ”om valet står mellan att utbilda elever till kostsam arbetslöshet eller att pumpa in pengar för att skapa en likvärdig och hållbar skola är svaret rätt enkelt. Behåll elevens fria val. Men betala för det.”

Jenny Madestams utgångspunkt är alltså att det fria skolvalet inte går att avskaffa.
   Vibeke Specht menar att det inte är det fria valet som orsakat kunskapsförfall och segregation utan ”den anarkistiska skolmarknaden”.
   Varken Vibeke Specht eller Jenny Madestam pekar på skolpengen, som ju är själva förutsättningen för dagens friskolemarknad.
   Dock kan man konstatera att den kompensatoriska politik som Jenny Madestam föreslår är helt oförenlig med skolpengssystemet. Den förutsätter en rad politiska beslut som överför resurser till lågstatusskolor. Sannolikheten för att en sådan politik skulle leda till konflikter mellan skolor och föräldragrupper är stor.
   Ingen av de båda skribenterna talar om vinstuttagen från skolsystemet. Men just att genom att förtigas överskuggar de båda texterna.

Det fria skolvalet, slutligen. Uttrycket har kommit att förvandlas till en fundamentalistisk dogm. Som vi kan se i Lund leder det fria skolvalet till att behöriga elever hindras från att komma in i den skola de valt och där deras vänner finns.  I stället blir de tvingade att pendla till andra orter för att genomföra sin utbildning.
   De utsätts alltså för tvång. Motsatsen till fritt skolval.
   Det fria skolvalet kan aldrig vara ett absolut begrepp. Det måste regleras, inte minst i förhållande till närhetsprincipen.


PS. Jag ser i dagens Sydsvenska (4/3) att skolpolitikerna i Lund vill granska effekterna av det höga söktrycket på Lunds gymnasier som orsakas av skolvalet. Lundaelever riskerar att inte komma in på en skola i Lund och skolor i andra kommuner riskerar att stängas, menar Anna-Lena Hogerud (S) och påpekar: ”Man ska inte tvingas gå i en fristående skola om man inte vill.”
   Louise Rehn Winsborg (M) påstår att det inte var bättre förr. Hon drev för tio år sedan igenom fritt val till gymnasierna i Lund och slog därmed undan benen på Vipeholmsgymnasiet som kom att förvandlas till en segregerad yrkesskola.