Insikten om att Jan Björklunds skolpolitik
har lett till en katastrof för den svenska skolan har till slut nått
också borgerliga debattörer – och Jan Björklund själv. Den brutala
nedläggningen av Idrottsgymnasiet i Karlstad härom veckan gjorde honom
påtagligt skakad.
”När likvärdigheten gick förlorad” är rubriken på en kritisk artikel av Vibeke Specht på Sydsvenskans ledarsida (SDS 28/3). Hon syftar på kommunaliseringen som Göran Persson (och Ylva Johansson, då V) bär ansvaret för.
Vibeke Specht har studerat Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet – Svensk skola i fritt fall” som Veckobladet presenterade för två veckor sedan.
Göran Persson genomförde avregleringar som syftade till att ge skolornas nya huvudmän största möjliga frihet att styra utan kontroll från vare sig Skolöverstyrelse eller länsskolnämnd.
Redan då började elevernas skolresultat sjunka och likvärdigheten gick om intet, när resursrika och resursfattiga kommuner och deras ofta okunniga politiker fick makt över skolan.
Sedan kom friskolereformen
Skolpengen gav det ekonomiska incitamentet till riskkapitalbolagens utplundring av svensk skola.
Men Vibeke Specht går inte så långt som till att - som Per Kornvall - kräva, att elevernas valfrihet ska avskaffas i sin nuvarande form. I stället lägger hon skulden på skolmarknaden som befinner sig i ett tillstånd av anarki (hårt ord!). Det som behövs är ”legitima kontrollinstitutioner och regleringar”.
För att komma åt betygsinflationen och öka elevernas rättssäkerhet föreslår hon ett återinförande av studentexamen!
Vibeke Spechts analys av den sönderfallande svenska skolan är klarsynt - och det är bra. Hennes reformförslag är däremot helt otillräckliga och ter sig som verklighetsflykt: marknadsreglering och införande av studentexamen.
”Skolan har blivit ett klassamhälle” är rubriken på Jenny Madestams analys i Expressen (23/3). Hon är kritisk mot detta, men inte främst ur rättvisesynpunkt utan för att forskning visar att man når bäst studieresultat i klasser som är socialt och etniskt blandade.
Hon inser att det är det fria skolvalet som har skapat situationen, men menar att det skulle vara ”politiskt självmord” att föreslå att det ska avskaffas. Det skulle betraktas som ”kommunistiskt och reaktionärt”.
I stället försöker hon sig på ett litet försvar för valfriheten genom att påpeka att det ger ”socioekonomiskt svaga elever en möjlighet att röra sig över bostadsgränser”. Detta trots att hon måste veta att det är välbeställda familjer som flyttar bort sina barn från lågstatusskolor. Hon påpekar att bostadssegregationen är den grundläggande orsaken till segregation och kunskapsförfall.
Jenny Madestams förslag för att rädda skolans kunskapsresultat och likvärdighet är mer realistiska än Vibeke Spechts.
Hon föreslår att stat och kommun ska satsa större resurser på lågstatusskolor än på högstatusskolorna. Klasstorlekarna på lågstatusskolorna ska minskas. Därigenom blir resultaten bättre och fler elever kan fortsätta till högskoleutbildning. Hon hänvisar i detta sammanhang till en undersökning av nationalekonomen Peter Fredriksson.
”När likvärdigheten gick förlorad” är rubriken på en kritisk artikel av Vibeke Specht på Sydsvenskans ledarsida (SDS 28/3). Hon syftar på kommunaliseringen som Göran Persson (och Ylva Johansson, då V) bär ansvaret för.
Vibeke Specht har studerat Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet – Svensk skola i fritt fall” som Veckobladet presenterade för två veckor sedan.
Göran Persson genomförde avregleringar som syftade till att ge skolornas nya huvudmän största möjliga frihet att styra utan kontroll från vare sig Skolöverstyrelse eller länsskolnämnd.
Redan då började elevernas skolresultat sjunka och likvärdigheten gick om intet, när resursrika och resursfattiga kommuner och deras ofta okunniga politiker fick makt över skolan.
Sedan kom friskolereformen
Skolpengen gav det ekonomiska incitamentet till riskkapitalbolagens utplundring av svensk skola.
Men Vibeke Specht går inte så långt som till att - som Per Kornvall - kräva, att elevernas valfrihet ska avskaffas i sin nuvarande form. I stället lägger hon skulden på skolmarknaden som befinner sig i ett tillstånd av anarki (hårt ord!). Det som behövs är ”legitima kontrollinstitutioner och regleringar”.
För att komma åt betygsinflationen och öka elevernas rättssäkerhet föreslår hon ett återinförande av studentexamen!
Vibeke Spechts analys av den sönderfallande svenska skolan är klarsynt - och det är bra. Hennes reformförslag är däremot helt otillräckliga och ter sig som verklighetsflykt: marknadsreglering och införande av studentexamen.
”Skolan har blivit ett klassamhälle” är rubriken på Jenny Madestams analys i Expressen (23/3). Hon är kritisk mot detta, men inte främst ur rättvisesynpunkt utan för att forskning visar att man når bäst studieresultat i klasser som är socialt och etniskt blandade.
Hon inser att det är det fria skolvalet som har skapat situationen, men menar att det skulle vara ”politiskt självmord” att föreslå att det ska avskaffas. Det skulle betraktas som ”kommunistiskt och reaktionärt”.
I stället försöker hon sig på ett litet försvar för valfriheten genom att påpeka att det ger ”socioekonomiskt svaga elever en möjlighet att röra sig över bostadsgränser”. Detta trots att hon måste veta att det är välbeställda familjer som flyttar bort sina barn från lågstatusskolor. Hon påpekar att bostadssegregationen är den grundläggande orsaken till segregation och kunskapsförfall.
Jenny Madestams förslag för att rädda skolans kunskapsresultat och likvärdighet är mer realistiska än Vibeke Spechts.
Hon föreslår att stat och kommun ska satsa större resurser på lågstatusskolor än på högstatusskolorna. Klasstorlekarna på lågstatusskolorna ska minskas. Därigenom blir resultaten bättre och fler elever kan fortsätta till högskoleutbildning. Hon hänvisar i detta sammanhang till en undersökning av nationalekonomen Peter Fredriksson.
Hennes förslag står i total motsats till den liberala idé som
ligger till grund för hela friskolereformen, nämligen att skolornas
konkurrens om eleverna (skolpengen) skulle leda till att dåliga skolor
blev utslagna så att bara goda skolor blev kvar. (Något ligger det
kanske ändå i idén. Nu ser vi att många av de friskolor som drivs av
riskkapitalbolag faktiskt blir utslagna och nedlagda).
Jenny Madestam erkänner att de åtgärder hon förslår blir dyra. Men ”om valet står mellan att utbilda elever till kostsam arbetslöshet eller att pumpa in pengar för att skapa en likvärdig och hållbar skola är svaret rätt enkelt. Behåll elevens fria val. Men betala för det.”
Jenny Madestams utgångspunkt är alltså att det fria skolvalet inte går att avskaffa.
Vibeke Specht menar att det inte är det fria valet som orsakat kunskapsförfall och segregation utan ”den anarkistiska skolmarknaden”.
Varken Vibeke Specht eller Jenny Madestam pekar på skolpengen, som ju är själva förutsättningen för dagens friskolemarknad.
Dock kan man konstatera att den kompensatoriska politik som Jenny Madestam föreslår är helt oförenlig med skolpengssystemet. Den förutsätter en rad politiska beslut som överför resurser till lågstatusskolor. Sannolikheten för att en sådan politik skulle leda till konflikter mellan skolor och föräldragrupper är stor.
Ingen av de båda skribenterna talar om vinstuttagen från skolsystemet. Men just att genom att förtigas överskuggar de båda texterna.
Det fria skolvalet, slutligen. Uttrycket har kommit att förvandlas till en fundamentalistisk dogm. Som vi kan se i Lund leder det fria skolvalet till att behöriga elever hindras från att komma in i den skola de valt och där deras vänner finns. I stället blir de tvingade att pendla till andra orter för att genomföra sin utbildning.
De utsätts alltså för tvång. Motsatsen till fritt skolval.
Det fria skolvalet kan aldrig vara ett absolut begrepp. Det måste regleras, inte minst i förhållande till närhetsprincipen.
PS. Jag ser i dagens Sydsvenska (4/3) att skolpolitikerna i Lund vill granska effekterna av det höga söktrycket på Lunds gymnasier som orsakas av skolvalet. Lundaelever riskerar att inte komma in på en skola i Lund och skolor i andra kommuner riskerar att stängas, menar Anna-Lena Hogerud (S) och påpekar: ”Man ska inte tvingas gå i en fristående skola om man inte vill.”
Louise Rehn Winsborg (M) påstår att det inte var bättre förr. Hon drev för tio år sedan igenom fritt val till gymnasierna i Lund och slog därmed undan benen på Vipeholmsgymnasiet som kom att förvandlas till en segregerad yrkesskola.
Jenny Madestam erkänner att de åtgärder hon förslår blir dyra. Men ”om valet står mellan att utbilda elever till kostsam arbetslöshet eller att pumpa in pengar för att skapa en likvärdig och hållbar skola är svaret rätt enkelt. Behåll elevens fria val. Men betala för det.”
Jenny Madestams utgångspunkt är alltså att det fria skolvalet inte går att avskaffa.
Vibeke Specht menar att det inte är det fria valet som orsakat kunskapsförfall och segregation utan ”den anarkistiska skolmarknaden”.
Varken Vibeke Specht eller Jenny Madestam pekar på skolpengen, som ju är själva förutsättningen för dagens friskolemarknad.
Dock kan man konstatera att den kompensatoriska politik som Jenny Madestam föreslår är helt oförenlig med skolpengssystemet. Den förutsätter en rad politiska beslut som överför resurser till lågstatusskolor. Sannolikheten för att en sådan politik skulle leda till konflikter mellan skolor och föräldragrupper är stor.
Ingen av de båda skribenterna talar om vinstuttagen från skolsystemet. Men just att genom att förtigas överskuggar de båda texterna.
Det fria skolvalet, slutligen. Uttrycket har kommit att förvandlas till en fundamentalistisk dogm. Som vi kan se i Lund leder det fria skolvalet till att behöriga elever hindras från att komma in i den skola de valt och där deras vänner finns. I stället blir de tvingade att pendla till andra orter för att genomföra sin utbildning.
De utsätts alltså för tvång. Motsatsen till fritt skolval.
Det fria skolvalet kan aldrig vara ett absolut begrepp. Det måste regleras, inte minst i förhållande till närhetsprincipen.
PS. Jag ser i dagens Sydsvenska (4/3) att skolpolitikerna i Lund vill granska effekterna av det höga söktrycket på Lunds gymnasier som orsakas av skolvalet. Lundaelever riskerar att inte komma in på en skola i Lund och skolor i andra kommuner riskerar att stängas, menar Anna-Lena Hogerud (S) och påpekar: ”Man ska inte tvingas gå i en fristående skola om man inte vill.”
Louise Rehn Winsborg (M) påstår att det inte var bättre förr. Hon drev för tio år sedan igenom fritt val till gymnasierna i Lund och slog därmed undan benen på Vipeholmsgymnasiet som kom att förvandlas till en segregerad yrkesskola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar