Socialdemokraternas partikongress har öppnats av Gunnar Stensson

Först sjöng en pojke med USA-karta på bröstet en låt på engelska.
   Sedan intervjuades Mikael Damberg. Han var välkammad och koncentrerad och lyckades komma ihåg en lång lista med förslag som kongressen ska besluta om. 
   Beträffande vinster i välfärden sa han att det säkert kommer att bli ”en bra debatt”.
   Som medlem i partistyrelsen saknar han rösträtt och låtsades därför dölja sin ståndpunkt. Men han påpekade att partistyrelsen utarbetat ett enhälligt förslag och att det nog skulle gå igenom.
   Det får man hoppas att det inte gör. För demokratins skull.
   Slutligen talade Stefan Löfven. Han gjorde inte kongressen särskilt entusiastisk. Det var en trevande första dag.

Men linjetalet följande dag!
Det var ett av de bästa politiska tal jag hört. Stefan Löfven framstod folkligare än Palme, varmare än Göran Persson, känslostarkare än Mona Sahlin och med en helt annan saklig tyngd än Håkan Juholt. Kongressdelegaterna häpnade. Jag häpnade. Talet innebar en politisk vändpunkt. Ett systemskifte ägde rum redan ett år före valet.
   Äntligen känns det att den socialdemo-kratiska kongressen verkligen betyder något