VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-11-10
Decode Darfur
Svårtillgängliga byar i Darfur, Sudan,
har attackerats av myndigheterna i jakt på rebeller. Över 200 personer
har dött, de flesta barn. Rapporter tyder på kemiska attacker mot de
boende i byarna. Andra mördas, våldtas och beskjuts av militären. Vi
kan inte komma in - men vi har satellitbilder som täcker över 100 000
km2 och behöver din hjälp att analysera dem.
The_village_of_Bourgu_after_attack
Veckans citat
Finanskrisen 2008 skakade världen och även djupt marknadsliberala
regeringar lade sig i den fria marknaden – om än sällan över
socialiseringens gräns. Men fortfarande är det riksbankernas synliga
händer som håller mycket av västvärldens sviktande marknadsekonomier
uppe med låga eller negativa räntor.
Så ser det ut halvvägs genom kapitalismens senaste kris. Och jag tycker mig se att politiken överallt är full av symtom på denna halvtidskris. Donald Trump är ett symtom. Brexit är ett symtom. Högerextremismens framgångar är symptom.
Och på den vänstra halvan av politiken tvingas väljare nöja sig med det minst dåliga. Vi håller på Hillary Clinton för att Donald Trump är värre. Vi hoppas på den rödgröna regeringen därför att det borgerliga alternativet är värre, särskilt som det kan inrymma SD.
Göran Greider i ETC 161110
Så ser det ut halvvägs genom kapitalismens senaste kris. Och jag tycker mig se att politiken överallt är full av symtom på denna halvtidskris. Donald Trump är ett symtom. Brexit är ett symtom. Högerextremismens framgångar är symptom.
Och på den vänstra halvan av politiken tvingas väljare nöja sig med det minst dåliga. Vi håller på Hillary Clinton för att Donald Trump är värre. Vi hoppas på den rödgröna regeringen därför att det borgerliga alternativet är värre, särskilt som det kan inrymma SD.
Göran Greider i ETC 161110
Är USA en demokrati? av Gunnar Stensson
Hillary Clinton vann valet. Hon fick flest röster. Donald Trump vann makten. Han fick flest elektorer.
I USA står två partier utan program mot varandra. Båda är beroende av ekonomiskt stöd från samma miljardärer som kan utöva utpressning eftersom partierna konkurrerar.
I USA röstar bara hälften av medborgarna. Det beror på rösträttsregler som utesluter stora delar av befolkningen och försvårar röstningen för miljontals andra.
Inför valet sköljer en flodvåg av till största delen lögnaktig politisk reklam genom massmedia, som skit genom en kloak.
Det kostar pengar. Sådär 500 miljoner dollar per presidentkandidat. Den rikaste procenten betalar. Den vet att det lönar sig.
Jag upprepar frågan. Är detta demokrati?
I USA står två partier utan program mot varandra. Båda är beroende av ekonomiskt stöd från samma miljardärer som kan utöva utpressning eftersom partierna konkurrerar.
I USA röstar bara hälften av medborgarna. Det beror på rösträttsregler som utesluter stora delar av befolkningen och försvårar röstningen för miljontals andra.
Inför valet sköljer en flodvåg av till största delen lögnaktig politisk reklam genom massmedia, som skit genom en kloak.
Det kostar pengar. Sådär 500 miljoner dollar per presidentkandidat. Den rikaste procenten betalar. Den vet att det lönar sig.
Jag upprepar frågan. Är detta demokrati?
Den stora demokratin av Lucifer
Per T Ohlsson i Sydsvenskan publicerade i söndags inför USA-valet en
artikel med en överblick över aktuell amerikansk politik. Det
var inte alls dåligt, det här är ju ett ämne kolumnisten är väl
förtrogen med. Och i den aktuella kampanjen hittar man verkligen många
av den amerikanska politikens särdrag: ”Trump spelar på en sträng som
alltid vibrerat i amerikansk politik för att ibland bryta fram med
väldig volym: paranoian, föreställningen att USA och det amerikanska
sättet att leva är hotat av inre och yttre fiender.” Javisst!
Paranoian och politiken
”Att vädja till paranoian som Trump gör är att leka med elden. När stämningar av det slaget får grepp om de amerikanska sinnena kan de löpa amok. Historien erbjuder flera exempel: massdeportationerna av vänstersympatisörer efter ryska revolutionen, interneringen av japansk-amerikaner under andra världskriget, de krossade karriärerna under Joseph McCarthys häxjakt i slutet av 1940- och i början av 1950-talet, Guantanamo och den nästan orwellska övervakningsapparat som växer fram efter 9/11.” Om någon av oss inom vänstern hade sagt detsamma hade säkert Ohlsson kallat oss USA-hatare. Det är ju nämligen så att Ohlsson gärna spelar på samma sträng. Han brukar sju beskriva Lunds stillsamma vänsterpartister som inbegripna i en brun-röd sammansvärjning.
Fritt fram för stora pengar
När jag ändå finner Ohlssons kritik av Trump ytlig och ofullständig är det för att han inte berör de skrämmande bristerna i den amerikanska demokratin som ständigt riktar sig mot de lägre klasserna. Det är de stora pengarna som avgör de dyra valkampanjerna – med en ny lag är det fritt fram att skänka hur mycket som helst till politiska kampanjer (gäller ej uppenbara personkampanjer). Till det kommer det åldriga och orättvisa system som hindrar röstmajoriteter att komma till uttryck. Det räcker inte att ha flest röster! Men i torsdagens Sydsvenskan gör sig politiske chefredaktören Heidi Avellan till talesperson för beundrarskaran: ”Och alla runt om i världen som älskar USA så mycket, som ser det stora landet som en förebild vad gäller demokrati [och forskning, kultur mm]” Visst, det går bra att älska USA mycket, t.ex. som hemland för Charlie Parker, Ernest Hemingway och Donald Knuth men förebild vad gäller demokrati, verkligen?
Polarisering eller verkliga konflikter?
Och som en ytterligare kommentar till pressrösternas tröttsamma ylanden om den beklagliga polariseringen. Den enorma ojämlikheten i det amerikanska samhället yttrar sig så klart som en polarisering, dessvärre inte på ett fruktbart sätt utan kanaliserad i personkonflikter. Hur skulle man kunna få utfattiga och arbetslösa att rösta på den förment progressiva Hillary när magkänslan så självklart talar mot? Sluta tala om polarisering när det finns ord som klasskamp!
var inte alls dåligt, det här är ju ett ämne kolumnisten är väl
förtrogen med. Och i den aktuella kampanjen hittar man verkligen många
av den amerikanska politikens särdrag: ”Trump spelar på en sträng som
alltid vibrerat i amerikansk politik för att ibland bryta fram med
väldig volym: paranoian, föreställningen att USA och det amerikanska
sättet att leva är hotat av inre och yttre fiender.” Javisst! Paranoian och politiken
”Att vädja till paranoian som Trump gör är att leka med elden. När stämningar av det slaget får grepp om de amerikanska sinnena kan de löpa amok. Historien erbjuder flera exempel: massdeportationerna av vänstersympatisörer efter ryska revolutionen, interneringen av japansk-amerikaner under andra världskriget, de krossade karriärerna under Joseph McCarthys häxjakt i slutet av 1940- och i början av 1950-talet, Guantanamo och den nästan orwellska övervakningsapparat som växer fram efter 9/11.” Om någon av oss inom vänstern hade sagt detsamma hade säkert Ohlsson kallat oss USA-hatare. Det är ju nämligen så att Ohlsson gärna spelar på samma sträng. Han brukar sju beskriva Lunds stillsamma vänsterpartister som inbegripna i en brun-röd sammansvärjning.
Fritt fram för stora pengar
När jag ändå finner Ohlssons kritik av Trump ytlig och ofullständig är det för att han inte berör de skrämmande bristerna i den amerikanska demokratin som ständigt riktar sig mot de lägre klasserna. Det är de stora pengarna som avgör de dyra valkampanjerna – med en ny lag är det fritt fram att skänka hur mycket som helst till politiska kampanjer (gäller ej uppenbara personkampanjer). Till det kommer det åldriga och orättvisa system som hindrar röstmajoriteter att komma till uttryck. Det räcker inte att ha flest röster! Men i torsdagens Sydsvenskan gör sig politiske chefredaktören Heidi Avellan till talesperson för beundrarskaran: ”Och alla runt om i världen som älskar USA så mycket, som ser det stora landet som en förebild vad gäller demokrati [och forskning, kultur mm]” Visst, det går bra att älska USA mycket, t.ex. som hemland för Charlie Parker, Ernest Hemingway och Donald Knuth men förebild vad gäller demokrati, verkligen?
Polarisering eller verkliga konflikter?
Och som en ytterligare kommentar till pressrösternas tröttsamma ylanden om den beklagliga polariseringen. Den enorma ojämlikheten i det amerikanska samhället yttrar sig så klart som en polarisering, dessvärre inte på ett fruktbart sätt utan kanaliserad i personkonflikter. Hur skulle man kunna få utfattiga och arbetslösa att rösta på den förment progressiva Hillary när magkänslan så självklart talar mot? Sluta tala om polarisering när det finns ord som klasskamp!
Trump och klimatförändringarna av Ulf N
I förra veckan släppte FN:s miljöprogram, Unep, sin årliga rapport om det s.k. utsläppsgapet.
(Utsläppsgapet är skillnaden mellan vad som krävs och vad som lovats.)
Rapporten visar att världen är på väg mot temperaturhöjningar på 2,9
till 3,4 grader C under innevarande århundrade. Detta gäller även om
Parisavtalets löften till fullo infrias.
Forskarna bakom rapporten slår fast att värden måste öka sina ambitioner drastisk och ha som mål att minska utsläppen med omkring en fjärdedel av de förväntade globala klimatgasutsläppen till 2030. Utsläppen år 2030 förväntas eljest att nå 54 till 56 gigaton koldioxidekvivalenter, dvs. långt över de 42 gigaton som måste till för att en skall ha en möjlighet att begränsa global uppvärmning till 2 grader C. (Ett gigaton är motsvarar ungefär de utsläpp som alstras av transporter inom EU-området).
En vecka efter detta besked väljer en minoritet av USAs befolkning en president som förnekar koldioxidutsläppens påverkan på klimatet. Ja, han verkar till och med vägra tro på att klimatet förändras överhuvudtaget. Han tror att klimatgasernas negativa påverkan på klimatet är ett påhitt av kineserna för att försvåra för USAs industri. Parisavtalet vill han säja upp. Till saken hör att Trump blir president i det land som i särklass släpper ut mest klimatgaser per capita.
Den numera ganska gamla sanningen visat sig stämma bättre än någonsin: Valet av USAs president är för världen en alldeles för viktig och allvarlig fråga för att avgöras av väljarna i USA.
Forskarna bakom rapporten slår fast att värden måste öka sina ambitioner drastisk och ha som mål att minska utsläppen med omkring en fjärdedel av de förväntade globala klimatgasutsläppen till 2030. Utsläppen år 2030 förväntas eljest att nå 54 till 56 gigaton koldioxidekvivalenter, dvs. långt över de 42 gigaton som måste till för att en skall ha en möjlighet att begränsa global uppvärmning till 2 grader C. (Ett gigaton är motsvarar ungefär de utsläpp som alstras av transporter inom EU-området).
En vecka efter detta besked väljer en minoritet av USAs befolkning en president som förnekar koldioxidutsläppens påverkan på klimatet. Ja, han verkar till och med vägra tro på att klimatet förändras överhuvudtaget. Han tror att klimatgasernas negativa påverkan på klimatet är ett påhitt av kineserna för att försvåra för USAs industri. Parisavtalet vill han säja upp. Till saken hör att Trump blir president i det land som i särklass släpper ut mest klimatgaser per capita.
Den numera ganska gamla sanningen visat sig stämma bättre än någonsin: Valet av USAs president är för världen en alldeles för viktig och allvarlig fråga för att avgöras av väljarna i USA.
Kollapsen av Gunnar Stensson
Klockan var halv fem. Jag satt och skrev på min
dator. Natten var svart, men två klara stjärnor lyste. Det var kallt.
Plötsligt slocknade datorn.
När jag fick igång den igen var texten jag nyss skrivit borta. Nu är klockan halv sju. Vad var det jag skrev? Något om presidentvalet. Det är torsdag, 10/11.
Tidningen har inte kommit. Den kanske inte kommer. Människans system är ömtåliga. Någon måste skriva, någon måste trycka, någon måste köra ut och någon måste gå i trappan och stoppa tidningen i brevinkastet.
Igår morse satte jag på min tv vid ungefär den här tiden. Jag förutsatte att världen var densamma som föregående kväll, det vill säga att Hillary nu var vald och att allt skulle fortsätta i de gamla spåren.
När jag fick igång den igen var texten jag nyss skrivit borta. Nu är klockan halv sju. Vad var det jag skrev? Något om presidentvalet. Det är torsdag, 10/11.
Tidningen har inte kommit. Den kanske inte kommer. Människans system är ömtåliga. Någon måste skriva, någon måste trycka, någon måste köra ut och någon måste gå i trappan och stoppa tidningen i brevinkastet.
Igår morse satte jag på min tv vid ungefär den här tiden. Jag förutsatte att världen var densamma som föregående kväll, det vill säga att Hillary nu var vald och att allt skulle fortsätta i de gamla spåren.
Systemet hade brutit samman
Systemet. En sammanlänkning av människors otaliga medvetanden. Medvetanden som är påverkbara, fragmentariska och kortvariga.
Inte konstigt att datorn slocknat och tidningen uteblivit. Konstigt att systemen fortfarande funkade igår.
Jag tänkte på Rosa Luxemburg. 1914 röstade de tyska socialdemokraterna för kriget. Systemet hade kollapsat. Hatet och illusionerna tog över. Hon gjorde motstånd och blev klubbad, skjuten och dränkt.
Jag tänkte på Karin Boye. 23 augusti 1939 hade Hitler och Stalin slutit en nonaggressionspakt. Sedan började andra världskriget. I april 1941 gällde Hitlers och Stalins pakt fortfarande. Karin Boye härdade inte ut längre.
Jag tänkte på hennes vän Peter Weiss. Det var härom dagen hundra år sedan han föddes. 1933, när Peter Weiss skulle fylla sjutton, valdes Hitler till rikskansler, formellt och enligt alla regler. Systemet hade kollapsat. Hatet och illusionerna tog över.
Fem år senare flydde Peter Weiss till Sverige. Han grubblade över det som hänt hela sitt liv. I Stockholm visas just nu hans pjäs Rannsakningen om Förintelsen, en av många konsekvenser av kollapserna 1914, 1933 och 1939. Vilka konsekvenser får kollapsen 2016?
Dagen gryr utanför fönstret. Himlen är rosa över en grå molnvägg. Tiggarna bereder sig för en kall dag i gathörnen. Tidningen har inte kommit än.
En uppmaning!
Förvisso är VB sedan många år partipolitiskt
obunden. VB är emellertid inte opolitisk! Tolka det obundna som att om
du har fler förslag på att organisera sig för att förbättra denna värld
så är du välkommen i VB. Att behövet att organisera sig är i växande är
absolut säkert.
red
red
Konkurrens om lönelyft spränger lärarkollegier
av Gunnar Stensson
Luften som slår emot mig i lärarrummet är tjock och kompakt... På den
ena soffan står det ”endast för förstelärare”, på den andra ”endast för
de särskilt skickliga”. Jag sätter mig på en pinnstol eftersom jag
över en natt blivit degraderad till ”sämstelärare”
En av dem som fått mer i plånboken säger att hon går till jobbet med en klump i magen, en annan att hon skäms. Ingen av oss mår bra. Kollegiet är krossat.
Utbildningsminister Gustav Fridolin, ni vet han som skulle fixa skolan på hundra dagar, har just slagit in den andra spiken i kistan. Den första slogs in av den borgerliga regeringen genom förstelärarreformen.
Det skriver Susanne Lärkeryd, leg. lärare på högstadiet. DN. Åsikter 21/10
Hon är inte ensam. 3/11 innehöll Sydsvenskan ett reportage under rubriken Turbulens i lärarkår efter lönelyft. Missnöjet med lärarlönelyftet är så starkt att lärare vägrar samarbeta, blir sjuka, säger upp sig eller till och med lämnar yrket, sammanfattar ingressen
Den ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson, S, har kallat till möte med fack och arbetsgivare denna vecka.
”Det här lönesystemet har slagit en kil i lärarkollegiet”, säger Antonio Blagius vid Gumaeliusskolan i Örebro. Hans chef, rektor Chris Gelinder är också besviken. Tre lärare har lämnat skolan.
Lärarfacken är frustrerade. Ordföranden i Lärarnas Riksförbund Åsa Fahlen konstaterar att lärare blivit sjuka av hanteringen. Facken är medansvariga för utvecklingen genom att ha godkänt både förstelärar-reformens och lönelyftets utformning.
Helene Hellmark Knutsson är medveten om problemen. ”Jag hör rektorer som säger: Ge oss pengarna så fördelar vi dem lika. Men då är vi tillbaka i samma system som vi haft under flera decennier, där man tjänar lika mycket efter 15 år som när man är nyexaminerad”, konstaterar hon. Det är naturligtvis skitsnack när Helene Hellmark Knutsson påstår, att man inte skulle kunna höja lönen allteftersom en lärare blir äldre. Men den ska höjas på ett likformigt kollegialt sätt.
(Det var de decennier då svensk skola var världsledande.)
Helene Hellmark Knutsson snuddar vid problemets kärna, utan att vara medveten om det. En likalönsprincip har tillämpats i skolan under århundraden. Kollegiets princip. Ett kollegium är en församling av likar. Inbördes olika likar. Den ene är försynt, den andre yvig, den tredje ämnesexpert, den fjärde inkännande, den femte ute efter snabba resultat, den sjätte disciplininriktad, den sjunde tolerant, den åttonde teoretisk, den nionde praktisk. Vem är bäst?
Man måste inse att samma variation råder bland eleverna. Olika lärare är bäst för olika elever. Samtidigt är det viktigt att alla elever lär känna alla sorters lärare.
Att vara lärare är alltid ett grupparbete, ett arbete med relationer, både till elever och kollegor. Det bygger på ömsesidig respekt och förtroende. Det kräver också långsiktighet och den varaktighet som är förtroendets förutsättning.
In i detta komplexa sammanhang klampar byråkrater som inbillar sig att det är inbördes konkurrens om högre lön och status som motiverar lärare. Konkurrens, löneskillnader, hierarkier, vinst. Bli förstelärare! Bli särskilt skicklig lärare! Här finns pengar att tjäna! Nöj dig inte med att vara sämstelärare!
Det finns naturligtvis icke-kollegiala lärare som är förgiftade av samma ideologi också. De är lika besatta av pengar och status som byråkraterna. De är hoppjerkor som alltid säljer sig till högstbjudande. Utvecklingen innebär att de blir fler och fler. De blir de sämsta lärarna, inte på grund av okunnighet och obegåvning utan därför att de aldrig lär känna vare sig elever, föräldrar eller kollegor.
Sedan konkurrens- och vinsttänkandet pådyvlades skolan har skolresultaten sjunkit från världsklass till bottennivå. Många kollegier bjuder motstånd, det är det vi ser nu, men får räknenissarna fortsätta kommer de i längden nöta ner solidariteten och hängivenheten för arbetet och ersätta lärarna med strebrar som flåsande jagar mer pengar i plånboken.
En av dem som fått mer i plånboken säger att hon går till jobbet med en klump i magen, en annan att hon skäms. Ingen av oss mår bra. Kollegiet är krossat.
Utbildningsminister Gustav Fridolin, ni vet han som skulle fixa skolan på hundra dagar, har just slagit in den andra spiken i kistan. Den första slogs in av den borgerliga regeringen genom förstelärarreformen.
Det skriver Susanne Lärkeryd, leg. lärare på högstadiet. DN. Åsikter 21/10
Hon är inte ensam. 3/11 innehöll Sydsvenskan ett reportage under rubriken Turbulens i lärarkår efter lönelyft. Missnöjet med lärarlönelyftet är så starkt att lärare vägrar samarbeta, blir sjuka, säger upp sig eller till och med lämnar yrket, sammanfattar ingressen
Den ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson, S, har kallat till möte med fack och arbetsgivare denna vecka.
”Det här lönesystemet har slagit en kil i lärarkollegiet”, säger Antonio Blagius vid Gumaeliusskolan i Örebro. Hans chef, rektor Chris Gelinder är också besviken. Tre lärare har lämnat skolan.
Lärarfacken är frustrerade. Ordföranden i Lärarnas Riksförbund Åsa Fahlen konstaterar att lärare blivit sjuka av hanteringen. Facken är medansvariga för utvecklingen genom att ha godkänt både förstelärar-reformens och lönelyftets utformning.
Helene Hellmark Knutsson är medveten om problemen. ”Jag hör rektorer som säger: Ge oss pengarna så fördelar vi dem lika. Men då är vi tillbaka i samma system som vi haft under flera decennier, där man tjänar lika mycket efter 15 år som när man är nyexaminerad”, konstaterar hon. Det är naturligtvis skitsnack när Helene Hellmark Knutsson påstår, att man inte skulle kunna höja lönen allteftersom en lärare blir äldre. Men den ska höjas på ett likformigt kollegialt sätt.
(Det var de decennier då svensk skola var världsledande.)
Helene Hellmark Knutsson snuddar vid problemets kärna, utan att vara medveten om det. En likalönsprincip har tillämpats i skolan under århundraden. Kollegiets princip. Ett kollegium är en församling av likar. Inbördes olika likar. Den ene är försynt, den andre yvig, den tredje ämnesexpert, den fjärde inkännande, den femte ute efter snabba resultat, den sjätte disciplininriktad, den sjunde tolerant, den åttonde teoretisk, den nionde praktisk. Vem är bäst?
Man måste inse att samma variation råder bland eleverna. Olika lärare är bäst för olika elever. Samtidigt är det viktigt att alla elever lär känna alla sorters lärare.
Att vara lärare är alltid ett grupparbete, ett arbete med relationer, både till elever och kollegor. Det bygger på ömsesidig respekt och förtroende. Det kräver också långsiktighet och den varaktighet som är förtroendets förutsättning.
In i detta komplexa sammanhang klampar byråkrater som inbillar sig att det är inbördes konkurrens om högre lön och status som motiverar lärare. Konkurrens, löneskillnader, hierarkier, vinst. Bli förstelärare! Bli särskilt skicklig lärare! Här finns pengar att tjäna! Nöj dig inte med att vara sämstelärare!
Det finns naturligtvis icke-kollegiala lärare som är förgiftade av samma ideologi också. De är lika besatta av pengar och status som byråkraterna. De är hoppjerkor som alltid säljer sig till högstbjudande. Utvecklingen innebär att de blir fler och fler. De blir de sämsta lärarna, inte på grund av okunnighet och obegåvning utan därför att de aldrig lär känna vare sig elever, föräldrar eller kollegor.
Sedan konkurrens- och vinsttänkandet pådyvlades skolan har skolresultaten sjunkit från världsklass till bottennivå. Många kollegier bjuder motstånd, det är det vi ser nu, men får räknenissarna fortsätta kommer de i längden nöta ner solidariteten och hängivenheten för arbetet och ersätta lärarna med strebrar som flåsande jagar mer pengar i plånboken.
Ett svagare USA – en farligare situation men också en chans till framsteg av Staffan Lindberg
Trumps oväntade valseger visar på
kraften i en folklig mobilisering när USA befinner sig i en svår
utrikespolitisk situation. Trumps motsägelsefulla utspel kring USAs
roll i världspolitiken kommer inte att underlätta en konsekvent linje,
särskilt inte som han har många motståndare inom det republikanska
lägret som kan sätta käppar i hjulet.
Åtta år med Obama väckte förhoppningar om en ny utrikespolitik framförallt i förhållande till de globalt så viktiga konflikterna i Mellanöstern. Det var inte Obama som invaderade Irak, som gav upphov till framväxten av IS. Det var i stället Obama som vid sitt tillträde utlovade en självständig arabisk Palestinsk stat, ett viktigt steg på väg mot fred i Palestina. Fredspriset till honom delades dock ut alldeles för tidigt, som vi nu vet.
Nu sitter vi med facit i hand. USA kunde inte välja sida ordentligt i Syrien när den regimen utsattes för det samlade upproret från islamister och demokratiska krafter. Detta öppnade för Rysslands ökande inflytande i allians med Al-Assad.
Möjligheten till fred i Mellanöstern behandlades vid ett viktigt samtal i Lund i går kväll. Fyra forskare, Jan Hjärpe, Anne Sofie Roald, Ulf Bjereld och Kenneth Hermele diskuterade kring problematiken. Tålamod och långsiktighet är orden som först kom till uttryck. Sverker Oredsson i publiken jämförde med 30-åriga kriget, som dog ut på grund av krigströtthet, men som dock resulterade i en fred med en i stort sett fredligare utveckling i de olika nationalstater som blev följden.
I hundra år har väst dominerat utvecklingen i Mellersta Östern. Först genom koloniseringen av Egypten, Syrien, Irak och Palestina. Sedan genom interventioner för att säkra tillgången till olja. Samtliga ingrepp i stort sett blinda för historiska realiteter och politiska strukturer. Resultaten har blivit sönderfallande statsbildningar och de inbördeskrig vi nu bevittnar.
Konsekvenser av kolonialism
Kolonialstyren innebar bygget av statsbildningar där olika minoriteter
fördes samman i artificiella och övergripande maktstrukturer, som
skilde sig radikalt från mer lokala självstyren under det Ottomanska
imperiet. Visa minoriteter, som Alawiterna i Syrien och Sunni-muslimer i
Irak fick det politiska övertaget och makten i respektive land. De
auktoritära regimer som blev resultat var ändå embryon till moderna
stater med möjlighet till lika medborgerliga rättigheter för alla
invånare. Invasionen av Irak ledde till en destabilisering, utstötning av
Sunni-muslimer och uppkomsten av IS med sitt krav på en självständig
stat, ett Kalifat, i Irak och Syrien.Åtta år med Obama väckte förhoppningar om en ny utrikespolitik framförallt i förhållande till de globalt så viktiga konflikterna i Mellanöstern. Det var inte Obama som invaderade Irak, som gav upphov till framväxten av IS. Det var i stället Obama som vid sitt tillträde utlovade en självständig arabisk Palestinsk stat, ett viktigt steg på väg mot fred i Palestina. Fredspriset till honom delades dock ut alldeles för tidigt, som vi nu vet.
Nu sitter vi med facit i hand. USA kunde inte välja sida ordentligt i Syrien när den regimen utsattes för det samlade upproret från islamister och demokratiska krafter. Detta öppnade för Rysslands ökande inflytande i allians med Al-Assad.
Möjligheten till fred i Mellanöstern behandlades vid ett viktigt samtal i Lund i går kväll. Fyra forskare, Jan Hjärpe, Anne Sofie Roald, Ulf Bjereld och Kenneth Hermele diskuterade kring problematiken. Tålamod och långsiktighet är orden som först kom till uttryck. Sverker Oredsson i publiken jämförde med 30-åriga kriget, som dog ut på grund av krigströtthet, men som dock resulterade i en fred med en i stort sett fredligare utveckling i de olika nationalstater som blev följden.
I hundra år har väst dominerat utvecklingen i Mellersta Östern. Först genom koloniseringen av Egypten, Syrien, Irak och Palestina. Sedan genom interventioner för att säkra tillgången till olja. Samtliga ingrepp i stort sett blinda för historiska realiteter och politiska strukturer. Resultaten har blivit sönderfallande statsbildningar och de inbördeskrig vi nu bevittnar.
Konsekvenser av kolonialism
Det monster som vi nu ser i IS kan betraktas som en slags arabisk modernism, som försöker ersätta klan- och stamtillhörigheten med ett medborgarskap. Förutsättningarna för en alternativ och demokratisk statsbildning är då att slå ut denna statsbildning militärt men behålla målsättningen att bygga stabila nationer.
Väst är nu inblandat av humanitära skäl och kan inte utan vidare dra sig ut. Ett försvagat USA kan bädda för ett större europeiskt inflytande. Alla tänkbara lösningar efter vapenvila måste prövas. I Palestina till en början en två-statslösning på vägen mot en enda stat, i Irak och Syrien ett självständigt Kurdistan och mindre statsbildningar på vägen mot full demokrati i områdena. Klan- och stamtillhörigheten måste brytas genom denna övergång, som kan bädda för demokratiska stater i framtiden. Det snart femtio-åriga kriget sedan sexdagarskriget 1967 skulle kunna brytas genom olika övergångslösningar.
Olika stöd i mellanöstern
I USA under Obama har Kongressen nu beslutat att stödja Israel med vapen för 36 miljarder dollar de närmaste tio åren. Det beslutet lär Trump knappast kunna rubba. Men Europa skulle kunna spela en aktiv roll genom sanktioner mot Israel för att få stopp på bosättningen på Palestinsk mark och vapenvila, fredsförhandlingar och upprättandet av en arabisk Palestinsk stat som en övergångslösning mot ett Palestina för både araber, judar och kristna. Allt i enlighet med en faktisk Saudiarabisk fredsplan. Just det, en Saudisk plan! Enligt Kenneth Hermele var det en sådan plan som Stefan Löfven borde ha diskuterat vid sitt besök nyligen.
Rysslands stöd för al-Assad regimen i Syrien kommer knappas att minska om USA drar sig tillbaka. Där heter en övergångslösning vapenvila efter seger över IS och nya förhandlingar.
Vi kan nu se en möjlighet för Sverige att agera starkt i dessa frågor. Vi har gott rykte genom generös flyktingmottagning och vi har starka förbindelser med flera parter, t ex med Saudiarabien, Turkiet och med kurderna. Fredskultur och tålamod är det viktigaste just nu.
Staffan Lindberg
Professor emeritus i sociologi, Lunds universitet
USA får en ny president av Göran Persson
Efter mer än ett års hårdbevakning av valet och
ideliga beskrivningar i svenska medier av hur avskyvärd och hemsk en
av kandidaterna är så är det nu dags att vända kappan efter vinden och
söka efter fördelarna med valresultatet.
VB är väl inte den ideala kappvändaren men lite foder får vi väl visa. Låt oss börja med det självklara: Sexism, rasism och föraktet mot ”utlänningar” kan aldrig accepteras, inte där, inte här. Men för övrigt finns det en del att grunna över. Jag citerar en bit ur Kaja Ekis Ekmans ledare i ETC.
”USA är en exceptionell nation. Jag tror att vi fortfarande är Abraham Lincolns sista, bästa hopp på jorden. Vi är fortfarande Ronald Reagans lysande stad på kullen. Vi är fortfarande John F. Kennedys stora, osjälviska, empatiska land … Faktum är att vi är det nödvändiga landet … Oavsett hur svårt det är eller hur stora utmaningarna är, så måste USA leda.”
Detta är inte ett citat av Donald Trump, detta har Hillary Clinton sagt.
För den som liksom jag alltid klämde i slagordet ”Krossa USA imperialismen” lite extra högt under 70-talets demonstrationer är detta svårsmälta ord. Behövs det mer så är det bara att citera Ekis och Hillary lite till:
”I sina memoarer över tiden som utrikesminister, Svåra val, beskriver Hillary Clinton hur hon gång på gång pressat Obama att vara mer aggressiv militärt. För att komma till de viktiga delarna av boken måste man dock först vada igenom smöriga historier om hennes familj, skryt om hur hon räddar blinda kinesiska dissidenter mot alla odds och kitschig poesi om mordet på Usama bin Ladin, ”en natt då månen var skymd av moln i Pakistan”.
Lite tröst
För att försöka skapa lite distans så har jag plockat lite citat från VB själv, de är från de tider då Obama valdes till president, de handlar om vad man kunde vänta av framtiden med honom som president. Kanske kan någon om fyra eller åtta år göra motsvarande och lättat sucka ”det blev ju inte riktigt lika hemskt som jag trodde då”. Den som lever får se.
Läs de gamla VB citaten »
VB är väl inte den ideala kappvändaren men lite foder får vi väl visa. Låt oss börja med det självklara: Sexism, rasism och föraktet mot ”utlänningar” kan aldrig accepteras, inte där, inte här. Men för övrigt finns det en del att grunna över. Jag citerar en bit ur Kaja Ekis Ekmans ledare i ETC.
”USA är en exceptionell nation. Jag tror att vi fortfarande är Abraham Lincolns sista, bästa hopp på jorden. Vi är fortfarande Ronald Reagans lysande stad på kullen. Vi är fortfarande John F. Kennedys stora, osjälviska, empatiska land … Faktum är att vi är det nödvändiga landet … Oavsett hur svårt det är eller hur stora utmaningarna är, så måste USA leda.”
Detta är inte ett citat av Donald Trump, detta har Hillary Clinton sagt.
För den som liksom jag alltid klämde i slagordet ”Krossa USA imperialismen” lite extra högt under 70-talets demonstrationer är detta svårsmälta ord. Behövs det mer så är det bara att citera Ekis och Hillary lite till:
”I sina memoarer över tiden som utrikesminister, Svåra val, beskriver Hillary Clinton hur hon gång på gång pressat Obama att vara mer aggressiv militärt. För att komma till de viktiga delarna av boken måste man dock först vada igenom smöriga historier om hennes familj, skryt om hur hon räddar blinda kinesiska dissidenter mot alla odds och kitschig poesi om mordet på Usama bin Ladin, ”en natt då månen var skymd av moln i Pakistan”.
Lite tröst
För att försöka skapa lite distans så har jag plockat lite citat från VB själv, de är från de tider då Obama valdes till president, de handlar om vad man kunde vänta av framtiden med honom som president. Kanske kan någon om fyra eller åtta år göra motsvarande och lättat sucka ”det blev ju inte riktigt lika hemskt som jag trodde då”. Den som lever får se.
Läs de gamla VB citaten »
Igår, samma dag som hela världen koncentrerade sig på det hemska i USA, så kallade vänstern, fr a Ung Vänster med hjälp av Asylgruppen i Lund till möte på Stortorget i Lund. Vi tände facklor i kvällen och lyssnade på tal om kristallnatten 1938. Om vad som hände då och de kusliga parallellerna till vår egen tid av stängda gränser, taggtrådstängsel och uppdelning av människor i de som finns innanför och de som skall hållas ute.
Vi kan inte bara förfasa oss över amerikanska murar, vi har våra egna stängsel att riva.
Foton: Claes Fleming
VB citerar VB
Obama for president?
29 febuari 2008 - Nummer: 7
Obama och Palestina
28 november 2008 - Nummer: 35
29 febuari 2008 - Nummer: 7
När vår kandidat till exempel säger
”change” skall hans sympatisörer förstå att han menar något som är
större och mera genomgripande än det han säger på valmötena. Han måste
framstå som en tveklös patriot. Han måste inse att krigsmakten är USA:s
statsreligion och övertyga väljarna om att han som överbefälhavare kan
försvara de ”goda” amerikanarna mot en illvillig omvärld. …
Barack Obama är väl den presidentkandidat som talangmässigt har största förutsättningarna att motsvara den skisserade idealfiguren. Frågan är om hans (dolda) planer är så revolutionära. Vissa omständigheter talar för det. Michelle Obama har sagt att hon nu för första gången i sitt vuxna liv fått anledning att vara stolt över sitt land. Det är inte osannolikt att Barack hyser samma uppfattning. Han har dessutom klandrats för att inte bära en nål med den amerikanska flaggan på rockuppslaget och för att vid ett tillfälle inte ha lagt handen på hjärtat när nationalsången spelades. Sådana attityder anses vara kännetecknande för den yttersta vänstern i USA. Det har föranlett Gerard Baker i Times (London) att undra: ”Is America ready for this dangerous left-winger”. Själv vägrar Obama att ens kalla sig liberal. Han skyr alla sådana etiketter som han menar bara bidrar till att skapa onödiga motsättningar. Den oberoende presidentkandidaten Ralph Nader har beskyllt Obama för att dölja sina verkliga åsikter för att kunna bli vald till president. Förhoppningsvis har han rätt.
I amerikanska kommentarer till valkampanjen påpekas att trots att Obama inte har någon erfarenhet av kampanjer på denna nivå så har han egentligen inte gjort ett enda misstag. Det talas om att han har politisk fingertoppskänsla av ovanligt slag. Hans retoriska förmåga prisas. Många – även garvade journalister – säger sig ha fått rysningar när de lyssnat på hans tal. Det rapporteras om svimningar. …
Över en miljon människor har skickat bidrag till Obamas kampanj. Det är en bra början för en omfattande gräsrotsrörelse.
Strategi och värderingar
Barack Obamas strategi tycks bland annat gå ut på att framföra en åsikt eller ett förslag för att sedan modifiera det eller göra heltom för att inte oroa väljarna. Ett exempel kan tas från Israel-Palestinakonflikten. Under sin tid som politiker i Illinois var Obama öppet ”för Palestina”. För ett år sedan råkade han säga att palestinierna var hårdare drabbade än israelerna. Det orsakade ett ramaskri i medierna som inte tystnade förrän Obama tillade att palestiniernas lidande ju var självförvållat. För säkerhets skull stödde han sedan också Israels planer på militära aktioner mot Gaza. Han hoppas nog att hans anhängare förstår var han egentligen står i den frågan även om han nu måste kompromissa för att bli vald.
Barack Obama är väl den presidentkandidat som talangmässigt har största förutsättningarna att motsvara den skisserade idealfiguren. Frågan är om hans (dolda) planer är så revolutionära. Vissa omständigheter talar för det. Michelle Obama har sagt att hon nu för första gången i sitt vuxna liv fått anledning att vara stolt över sitt land. Det är inte osannolikt att Barack hyser samma uppfattning. Han har dessutom klandrats för att inte bära en nål med den amerikanska flaggan på rockuppslaget och för att vid ett tillfälle inte ha lagt handen på hjärtat när nationalsången spelades. Sådana attityder anses vara kännetecknande för den yttersta vänstern i USA. Det har föranlett Gerard Baker i Times (London) att undra: ”Is America ready for this dangerous left-winger”. Själv vägrar Obama att ens kalla sig liberal. Han skyr alla sådana etiketter som han menar bara bidrar till att skapa onödiga motsättningar. Den oberoende presidentkandidaten Ralph Nader har beskyllt Obama för att dölja sina verkliga åsikter för att kunna bli vald till president. Förhoppningsvis har han rätt.
I amerikanska kommentarer till valkampanjen påpekas att trots att Obama inte har någon erfarenhet av kampanjer på denna nivå så har han egentligen inte gjort ett enda misstag. Det talas om att han har politisk fingertoppskänsla av ovanligt slag. Hans retoriska förmåga prisas. Många – även garvade journalister – säger sig ha fått rysningar när de lyssnat på hans tal. Det rapporteras om svimningar. …
Över en miljon människor har skickat bidrag till Obamas kampanj. Det är en bra början för en omfattande gräsrotsrörelse.
Strategi och värderingar
Barack Obamas strategi tycks bland annat gå ut på att framföra en åsikt eller ett förslag för att sedan modifiera det eller göra heltom för att inte oroa väljarna. Ett exempel kan tas från Israel-Palestinakonflikten. Under sin tid som politiker i Illinois var Obama öppet ”för Palestina”. För ett år sedan råkade han säga att palestinierna var hårdare drabbade än israelerna. Det orsakade ett ramaskri i medierna som inte tystnade förrän Obama tillade att palestiniernas lidande ju var självförvållat. För säkerhets skull stödde han sedan också Israels planer på militära aktioner mot Gaza. Han hoppas nog att hans anhängare förstår var han egentligen står i den frågan även om han nu måste kompromissa för att bli vald.
28 november 2008 - Nummer: 35
I Obamas programförklaring på
hemsidan står att läsa: “Obama and Biden will make progress on the
Israeli-Palestinian conflict a key diplomatic priority from day one.
They will make a sustained push -- working with Israelis and
Palestinians -- to achieve the goal of two states, a Jewish state in
Israel and a Palestinian state, living side by side in peace and
security”. Tyvärr nämns inte att Östra Jerusalem skall vara Palestinas
huvudstad vilket ingår i Arabförbundets förslag men det är ändå
hoppingivande.
När Barack Obama och Hillary Clinton träffats för att diskutera hennes eventuella roll som utrikesminister har naturligtvis Palestina förts på tal. Det blir kanske Clintons uppgift att genomföra det som företrädarna velat göra men misslyckats med – att avsluta ett 60-årigt ”onödigt” krig - för att sedan få ett Nobels fredspris som tröst för att hon inte blev president.
När Barack Obama och Hillary Clinton träffats för att diskutera hennes eventuella roll som utrikesminister har naturligtvis Palestina förts på tal. Det blir kanske Clintons uppgift att genomföra det som företrädarna velat göra men misslyckats med – att avsluta ett 60-årigt ”onödigt” krig - för att sedan få ett Nobels fredspris som tröst för att hon inte blev president.
Change!
21 november 2008 - Nummer: 34
Är det ett starkt USA världen behöver?
9 november 2012 - Nummer: 33
Det har inte precis saknats applåder för de amerikanska medborgarnas val av Obama till president för ytterligare fyra år. Det var onekligen ett klokt val i det utbud som gavs och den valde verkar ju vara en ganska sympatisk person med egna erfarenheter av stora världen på ett sätt som ingen av hans medtävlare hade. Men därifrån till det okritiska hyllandet av hans politik som man har sett prov på i media under de senaste veckorna borde det varit längre. Människor som man trodde hade politiskt omdöme och en vänsterhållning hyllar en person som ekonomiskt-politiskt står långt till höger och som vad gäller USA:s roll i världen har en mycket ortodox syn: vad som är bäst för USA är bäst för världen. Han har stött de mördarpatruller som på samma gång är anklagare, domare och exekutör och därmed anser sig ha rätt att ta livet av människor genom anfall med obemannade robotflygplan, s.k. drönare. Det är ungefär som när Lyndon Johnson satt och valde i listorna med veckans bombmål i Vietnam. Nu är det bara ännu tydligare – nu gäller det vilka namn som ska aktualiseras på specialstyrkornas dödslistor.
Den befriade Barack Obama
9 november 2012 - Nummer: 33
Vad innebär Obamas valseger för världen?
23 november 2012 Nummer: 35
21 november 2008 - Nummer: 34
Kanske kommer Barack Obama inte
att räcka till. I historiskt perspektiv kan hans främsta seger bli den
som han redan har vunnit: att bli USAs förste svarte president.
Är det ett starkt USA världen behöver?
9 november 2012 - Nummer: 33
Det har inte precis saknats applåder för de amerikanska medborgarnas val av Obama till president för ytterligare fyra år. Det var onekligen ett klokt val i det utbud som gavs och den valde verkar ju vara en ganska sympatisk person med egna erfarenheter av stora världen på ett sätt som ingen av hans medtävlare hade. Men därifrån till det okritiska hyllandet av hans politik som man har sett prov på i media under de senaste veckorna borde det varit längre. Människor som man trodde hade politiskt omdöme och en vänsterhållning hyllar en person som ekonomiskt-politiskt står långt till höger och som vad gäller USA:s roll i världen har en mycket ortodox syn: vad som är bäst för USA är bäst för världen. Han har stött de mördarpatruller som på samma gång är anklagare, domare och exekutör och därmed anser sig ha rätt att ta livet av människor genom anfall med obemannade robotflygplan, s.k. drönare. Det är ungefär som när Lyndon Johnson satt och valde i listorna med veckans bombmål i Vietnam. Nu är det bara ännu tydligare – nu gäller det vilka namn som ska aktualiseras på specialstyrkornas dödslistor.
Den befriade Barack Obama
9 november 2012 - Nummer: 33
Nu när Barack Obama har vunnit
valet behöver han inte längre anpassa sig till dödsstraffsivrare och
skjutvapenhöger. Han kan äntligen skita i den kristna högern, han kan
skita i republikanska senatorer som tror att bara flickor som är
villiga att våldtas blir gravida (de blev för resten bortvalda båda
två), han kan skita i populära radiopratare som försöker lura i folk att
han är kommunist eller muslim som vill införa sharialagar eller
socialist, han kan skita i nyhetsbyråer som Fox som i arton månader
ljugit mot bättre vetande, han kan skita i Teaparty-rörelsens
miljardunderstödda extremister, han kan skita i de miljardärer som vill
roffa åt sig pengarna som han anslagit till sjukförsäkring, han kan
skita i vidskepliga kvinnor som tror på häxeri och ignoranta populister
som Sarah Palin.
Skönt! Han har också befriat republikanerna, för det finns naturligtvis professionella, smarta personer där med, visserligen reaktionära och giriga, men ändå ovilliga att försvara ståndpunkter som får dem att framstå som dementa töntar. De kan nu ta avstånd från de värsta excesserna med argumentet ”se vart detta har fört oss”.
Visst är representanthuset trots allt fullt av förstockade republikanska gubbar, i stånd till nästan vad som helst, men de är nedslagna nu, de har förlorat självtillit och auktoritet. Om de inte är fullständigt sekteristiskt slutna vet de att hela världen drar en suck av lättnad - och skrattar åt dem. Det enda de kan göra – men det är ju inte så lite – är att förlama ansträngningarna att rädda den amerikanska ekonomin.
Sedan återstår det att se vad den befriade Obama verkligen kommer att använda sin nyvunna frihet till. Det är inte värt att hysa för stora förväntningar.
Skönt! Han har också befriat republikanerna, för det finns naturligtvis professionella, smarta personer där med, visserligen reaktionära och giriga, men ändå ovilliga att försvara ståndpunkter som får dem att framstå som dementa töntar. De kan nu ta avstånd från de värsta excesserna med argumentet ”se vart detta har fört oss”.
Visst är representanthuset trots allt fullt av förstockade republikanska gubbar, i stånd till nästan vad som helst, men de är nedslagna nu, de har förlorat självtillit och auktoritet. Om de inte är fullständigt sekteristiskt slutna vet de att hela världen drar en suck av lättnad - och skrattar åt dem. Det enda de kan göra – men det är ju inte så lite – är att förlama ansträngningarna att rädda den amerikanska ekonomin.
Sedan återstår det att se vad den befriade Obama verkligen kommer att använda sin nyvunna frihet till. Det är inte värt att hysa för stora förväntningar.
23 november 2012 Nummer: 35
Professor Immanuel Wallerstein är
känd för att ha utvecklat den så kallade världssystemteorin, en
historisk-ekonomisk teori om kapitalismens utveckling – och slut. Sedan
många år kommenterar han långsiktigt den världspolitiska utvecklingen
var fjortonde dag. Veckobladet har flera gånger de senaste åren
presenterat hans kommentarer. Den 15/11 kommenterade han utgången av
det amerikanska presidentvalet. Vi redovisar hans slutsatser i sju punkter.
66 år i skolan 32. 1973-85: 8. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle
Söndagen den 27 september 1981
vaknade jag vaknade halv sju i det lilla Röda kors hus i utkanten av
Khartoum som ELF använde som övernattningsställe för fighters på väg
till och från Eritrea via gränsstaden Kassala. Sium var redan uppe. Han
var 20 år och skulle återvända to the field. Han hade redan sårats i
höften en gång. ”I am your son”, sa han och omfamnade mig när vi tog
farväl.
Vi hade bott ihop några dygn. En åsna skriade gång på gång från den öppna grusplanen utanför huset. Några glador seglade på den blekblå himlen. Det var varmt, men ännu hade inte hettan slagit till. En kvinna sopade golvet med en kortskaftad kvast. Hon gick dubbelvikt.
Sedan kom Habtom. Han var stark och vänlig och hade solglasögon. Det hade tagit bortåt ett dygn innan jag upptäckt att han var praktiskt taget blind. En granat hade exploderat nära hans ansikte vid en strid på en bro. Han hade ledsyn på vänster öga och kunde läsa text om han höll den någon centimeter ifrån ansiktet. ”Det är ett par år sedan”, sa han. ”Nu arbetar jag med community development. Jag kommer att bli helt blind. Jag måste lita till mitt minne. Ibland får jag tag i ett ljudband med en text. Jag är en produktiv man.”
Han såg ung ut men var 37 år. Livet som fighter i bergen var hårt. En regnperiod drabbades han av reumatism i knäna och kunde inte gå. Han tog sin tillflykt till en grotta. Folket i en närliggande by bar mat till honom. De försökte bota reumatismen med en traditionell metod som innebar att vissa punkter på kroppen brändes med glödande järn. Han visade ärren. En morgon slingrade en orm in i grottan och la sig vid mynningen i solen. Han ville skjuta den med sin Kalasjnikov men kunde inte eftersom etiopiska soldater strövade i området. Flera morgnar kom ormen. Habtom och jag var tillsammans fjorton dagar. Han hade köpt sex ägg av en liten flicka som satt på trappan utanför sitt hus.
Så kom Habteghiorgis som var ledare för ELF-kolonin i Khartoum. Jag hade redan insett att mitt besök ägde rum vid olyckligast möjliga tidpunkt. EPLF hade drivit ut ELF-trupperna ur Eritrea under sommarens strider. De hade tvingats fly över gränsen till Sudan. Där hade de avväpnats av sudanesiska trupper. Många hölls fångna i läger. ELF skickade nu bara ensamma fighters över gränsen för att utföra spaning och kommunicera med grupper inne i landet.
Jag hade förberett en rad frågor och samtalet varade ett par timmar. Små grönbleka grodor fångade svarta myror under bordet där vi satt. Habteghiorgis berättade bland annat att EPLF:s övertag i striderna berodde på att de vid sin sida haft TPLF, Tigrayfolkets befrielsefront. Det är allvarligt, sa han, för det innebär att en etiopisk nationalitet blir inblandad i Eritreas befrielsekamp.
Idag, 35 år senare, är det den intressantaste upplysningen. Etiopiens diktator Mengistu störtades 1990 vid en samtidig attack från EPLF, som befriade Asmara, och TPLF som erövrade Addis Abeba. Efter segern övergick vänskapen mellan de två fronterna i fiendskap. 1998 anföll Etiopien, som nu styrdes av TPLF, Eritrea. De blodiga striderna pågick under två år och någon egentlig fred har sedan aldrig slutits. 2001 genomförde Isayas Afeworki en militärkupp och stoppade den demokratiska utvecklingen i Eritrea. Men det visste vi ingenting om där vi satt och samtalade i hettan som snart steg till 40 grader.
Vi hade bott ihop några dygn. En åsna skriade gång på gång från den öppna grusplanen utanför huset. Några glador seglade på den blekblå himlen. Det var varmt, men ännu hade inte hettan slagit till. En kvinna sopade golvet med en kortskaftad kvast. Hon gick dubbelvikt.
Sedan kom Habtom. Han var stark och vänlig och hade solglasögon. Det hade tagit bortåt ett dygn innan jag upptäckt att han var praktiskt taget blind. En granat hade exploderat nära hans ansikte vid en strid på en bro. Han hade ledsyn på vänster öga och kunde läsa text om han höll den någon centimeter ifrån ansiktet. ”Det är ett par år sedan”, sa han. ”Nu arbetar jag med community development. Jag kommer att bli helt blind. Jag måste lita till mitt minne. Ibland får jag tag i ett ljudband med en text. Jag är en produktiv man.”
Han såg ung ut men var 37 år. Livet som fighter i bergen var hårt. En regnperiod drabbades han av reumatism i knäna och kunde inte gå. Han tog sin tillflykt till en grotta. Folket i en närliggande by bar mat till honom. De försökte bota reumatismen med en traditionell metod som innebar att vissa punkter på kroppen brändes med glödande järn. Han visade ärren. En morgon slingrade en orm in i grottan och la sig vid mynningen i solen. Han ville skjuta den med sin Kalasjnikov men kunde inte eftersom etiopiska soldater strövade i området. Flera morgnar kom ormen. Habtom och jag var tillsammans fjorton dagar. Han hade köpt sex ägg av en liten flicka som satt på trappan utanför sitt hus.
Så kom Habteghiorgis som var ledare för ELF-kolonin i Khartoum. Jag hade redan insett att mitt besök ägde rum vid olyckligast möjliga tidpunkt. EPLF hade drivit ut ELF-trupperna ur Eritrea under sommarens strider. De hade tvingats fly över gränsen till Sudan. Där hade de avväpnats av sudanesiska trupper. Många hölls fångna i läger. ELF skickade nu bara ensamma fighters över gränsen för att utföra spaning och kommunicera med grupper inne i landet.
Jag hade förberett en rad frågor och samtalet varade ett par timmar. Små grönbleka grodor fångade svarta myror under bordet där vi satt. Habteghiorgis berättade bland annat att EPLF:s övertag i striderna berodde på att de vid sin sida haft TPLF, Tigrayfolkets befrielsefront. Det är allvarligt, sa han, för det innebär att en etiopisk nationalitet blir inblandad i Eritreas befrielsekamp.
Idag, 35 år senare, är det den intressantaste upplysningen. Etiopiens diktator Mengistu störtades 1990 vid en samtidig attack från EPLF, som befriade Asmara, och TPLF som erövrade Addis Abeba. Efter segern övergick vänskapen mellan de två fronterna i fiendskap. 1998 anföll Etiopien, som nu styrdes av TPLF, Eritrea. De blodiga striderna pågick under två år och någon egentlig fred har sedan aldrig slutits. 2001 genomförde Isayas Afeworki en militärkupp och stoppade den demokratiska utvecklingen i Eritrea. Men det visste vi ingenting om där vi satt och samtalade i hettan som snart steg till 40 grader.
På eftermiddagen kom Tseggai Johannes som var ELF:s chef i en av
Khartoums regioner. Han föreslog att vi skulle besöka Youth Association
Center eftersom det var söndag. Habteghiorgis sa att det var bättre
att vänta till måndagen. Men vi gick till ungdomscentret ändå. Solen
höll på att gå ned och böneutropen hördes från minareterna. När det
skymde grep Habtom min hand. ”Nu är det för mörkt för att jag ska se
gatubrunnarna”, sa han. Det var djupa fyrkantiga hål mitt i den breda
gatan.
Tseggai berättade om ungdomscentrets rutiner. Ungdomarna bodde där. De steg upp 4 och studerade till12. Efter lunch och middag studerade de igen från 17.00 till 21.30. Men idag var det söndag. Ledaren hette Berhane. Där fanns cirka 50 ungdomar, bland annat ett par unga kvinnor som jag redan kände, Ghenet och Soaso. Soaso bad att jag skulle adoptera henne. Hon skulle nästa dag resa till Kuwait via Damaskus för att ta anställning som hembiträde. Lönen skulle försörja hennes familj i Asmara. På kvällen satte sig ett trettiotal ungdomar på en bakgård, upplyst av ett enda lysrör. Innan vi skulle skiljas framförde de en sång- och dansföreställning. Ghenet var stjärnan. En musiker spelade khar, ett stränginstrument. Det var vackert.
Följande dag var Habteghiorgis arg. Ni kunde blivit gripna allihop, sa han. Offentliga manifestationer är förbjudna! Han körde mig till en polisstation för att söka tillstånd att resa utanför Khartoum. Tillståndet kan dröja, muttrade en sur tjänsteman. Han tog mitt pass. Du får tillbaka det när tillståndet är klart, sa han.
Nästa morgon kom ELF:s skolminister Mahmoud Mohammed Saleh, en mager man med skarpa ögon och grått hår. Han berättade hur de hade byggt upp skolsystemet sedan 1975. De hade haft 50 skolor. På grund av lärarbristen var klasserna mycket stora. De hade använt Orwells 1984 som lärobok men lagt till ett kapitel där djuren gör uppror mot grisarna. Nu är allt förstört, sa han. Nej, det lever vidare och kommer att återuppstå, sa jag. Han log och gick.
Jag fick tillbaka passet dagen innan jag skulle resa hem. Habtom följde mig till flygplatsen. Det var tur, för situationen var kaotisk. Plötsligt satt jag i planet. Khartoum låg utbrett under mig. Mitt igenom staden flöt Nilen. Nästa morgon skulle jag återuppta undervisningen i Heleneholm.
Tseggai berättade om ungdomscentrets rutiner. Ungdomarna bodde där. De steg upp 4 och studerade till12. Efter lunch och middag studerade de igen från 17.00 till 21.30. Men idag var det söndag. Ledaren hette Berhane. Där fanns cirka 50 ungdomar, bland annat ett par unga kvinnor som jag redan kände, Ghenet och Soaso. Soaso bad att jag skulle adoptera henne. Hon skulle nästa dag resa till Kuwait via Damaskus för att ta anställning som hembiträde. Lönen skulle försörja hennes familj i Asmara. På kvällen satte sig ett trettiotal ungdomar på en bakgård, upplyst av ett enda lysrör. Innan vi skulle skiljas framförde de en sång- och dansföreställning. Ghenet var stjärnan. En musiker spelade khar, ett stränginstrument. Det var vackert.
Följande dag var Habteghiorgis arg. Ni kunde blivit gripna allihop, sa han. Offentliga manifestationer är förbjudna! Han körde mig till en polisstation för att söka tillstånd att resa utanför Khartoum. Tillståndet kan dröja, muttrade en sur tjänsteman. Han tog mitt pass. Du får tillbaka det när tillståndet är klart, sa han.
Nästa morgon kom ELF:s skolminister Mahmoud Mohammed Saleh, en mager man med skarpa ögon och grått hår. Han berättade hur de hade byggt upp skolsystemet sedan 1975. De hade haft 50 skolor. På grund av lärarbristen var klasserna mycket stora. De hade använt Orwells 1984 som lärobok men lagt till ett kapitel där djuren gör uppror mot grisarna. Nu är allt förstört, sa han. Nej, det lever vidare och kommer att återuppstå, sa jag. Han log och gick.
Jag fick tillbaka passet dagen innan jag skulle resa hem. Habtom följde mig till flygplatsen. Det var tur, för situationen var kaotisk. Plötsligt satt jag i planet. Khartoum låg utbrett under mig. Mitt igenom staden flöt Nilen. Nästa morgon skulle jag återuppta undervisningen i Heleneholm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)