66 år i skolan 32. 1973-85: 8. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle

Söndagen den 27 september 1981 vaknade jag vaknade halv sju i det lilla Röda kors hus i utkanten av Khartoum som ELF använde som övernattningsställe för fighters på väg till och från Eritrea via gränsstaden Kassala. Sium var redan uppe. Han var 20 år och skulle återvända to the field. Han hade redan sårats i höften en gång. ”I am your son”, sa han och omfamnade mig när vi tog farväl.
   Vi hade bott ihop några dygn. En åsna skriade gång på gång från den öppna grusplanen utanför huset. Några glador seglade på den blekblå himlen. Det var varmt, men ännu hade inte hettan slagit till. En kvinna sopade golvet med en kortskaftad kvast. Hon gick dubbelvikt.
   Sedan kom Habtom. Han var stark och vänlig och hade solglasögon. Det hade tagit bortåt ett dygn innan jag upptäckt att han var praktiskt taget blind. En granat hade exploderat nära hans ansikte vid en strid på en bro. Han hade ledsyn på vänster öga och kunde läsa text om han höll den någon centimeter ifrån ansiktet. ”Det är ett par år sedan”, sa han. ”Nu arbetar jag med community development. Jag kommer att bli helt blind. Jag måste lita till mitt minne. Ibland får jag tag i ett ljudband med en text. Jag är en produktiv man.”
   Han såg ung ut men var 37 år. Livet som fighter i bergen var hårt. En regnperiod drabbades han av reumatism i knäna och kunde inte gå. Han tog sin tillflykt till en grotta. Folket i en närliggande by bar mat till honom. De försökte bota reumatismen med en traditionell metod som innebar att vissa punkter på kroppen brändes med glödande järn. Han visade ärren. En morgon slingrade en orm in i grottan och la sig vid mynningen i solen. Han ville skjuta den med sin Kalasjnikov men kunde inte eftersom etiopiska soldater strövade i området. Flera morgnar kom ormen. Habtom och jag var tillsammans fjorton dagar. Han hade köpt sex ägg av en liten flicka som satt på trappan utanför sitt hus.
   Så kom Habteghiorgis som var ledare för ELF-kolonin i Khartoum. Jag hade redan insett att mitt besök ägde rum vid olyckligast möjliga tidpunkt.  EPLF hade drivit ut ELF-trupperna ur Eritrea under sommarens strider. De hade tvingats fly över gränsen till Sudan. Där hade de avväpnats av sudanesiska trupper. Många hölls fångna i läger. ELF skickade nu bara ensamma fighters över gränsen för att utföra spaning och kommunicera med grupper inne i landet.

Jag hade förberett en rad frågor och samtalet varade ett par timmar. Små grönbleka grodor fångade svarta myror under bordet där vi satt. Habteghiorgis berättade bland annat att EPLF:s övertag i striderna berodde på att de vid sin sida haft TPLF, Tigrayfolkets befrielsefront. Det är allvarligt, sa han, för det innebär att en etiopisk nationalitet blir inblandad i Eritreas befrielsekamp.
   Idag, 35 år senare, är det den intressantaste upplysningen. Etiopiens diktator Mengistu störtades 1990 vid en samtidig attack från EPLF, som befriade Asmara, och TPLF som erövrade Addis Abeba. Efter segern övergick vänskapen mellan de två fronterna i fiendskap. 1998 anföll Etiopien, som nu styrdes av TPLF, Eritrea. De blodiga striderna pågick under två år och någon egentlig fred har sedan aldrig slutits. 2001 genomförde Isayas Afeworki en militärkupp och stoppade den demokratiska utvecklingen i Eritrea. Men det visste vi ingenting om där vi satt och samtalade i hettan som snart steg till 40 grader.

   På eftermiddagen kom Tseggai Johannes som var ELF:s chef i en av Khartoums regioner. Han föreslog att vi skulle besöka Youth Association Center eftersom det var söndag. Habteghiorgis sa att det var bättre att vänta till måndagen. Men vi gick till ungdomscentret ändå. Solen höll på att gå ned och böneutropen hördes från minareterna. När det skymde grep Habtom min hand. ”Nu är det för mörkt för att jag ska se gatubrunnarna”, sa han. Det var djupa fyrkantiga hål mitt i den breda gatan.
   Tseggai berättade om ungdomscentrets rutiner. Ungdomarna bodde där. De steg upp 4 och studerade till12. Efter lunch och middag studerade de igen från 17.00 till 21.30. Men idag var det söndag. Ledaren hette Berhane. Där fanns cirka 50 ungdomar, bland annat ett par unga kvinnor som jag redan kände, Ghenet och Soaso. Soaso bad att jag skulle adoptera henne. Hon skulle nästa dag resa till Kuwait via Damaskus för att ta anställning som hembiträde. Lönen skulle försörja hennes familj i Asmara. På kvällen satte sig ett trettiotal ungdomar på en bakgård, upplyst av ett enda lysrör. Innan vi skulle skiljas framförde de en sång- och dansföreställning. Ghenet var stjärnan. En musiker spelade khar, ett stränginstrument. Det var vackert.

Följande dag var Habteghiorgis arg. Ni kunde blivit gripna allihop, sa han. Offentliga manifestationer är förbjudna! Han körde mig till en polisstation för att söka tillstånd att resa utanför Khartoum. Tillståndet kan dröja, muttrade en sur tjänsteman. Han tog mitt pass. Du får tillbaka det när tillståndet är klart, sa han.
   Nästa morgon kom ELF:s skolminister Mahmoud Mohammed Saleh, en mager man med skarpa ögon och grått hår. Han berättade hur de hade byggt upp skolsystemet sedan 1975. De hade haft 50 skolor. På grund av lärarbristen var klasserna mycket stora. De hade använt Orwells 1984 som lärobok men lagt till ett kapitel där djuren gör uppror mot grisarna. Nu är allt förstört, sa han. Nej, det lever vidare och kommer att återuppstå, sa jag. Han log och gick.
   Jag fick tillbaka passet dagen innan jag skulle resa hem. Habtom följde mig till flygplatsen. Det var tur, för situationen var kaotisk. Plötsligt satt jag i planet. Khartoum låg utbrett under mig. Mitt igenom staden flöt Nilen. Nästa morgon skulle jag återuppta undervisningen i Heleneholm.