Ett svagare USA – en farligare situation men också en chans till framsteg av Staffan Lindberg

Trumps oväntade valseger visar på kraften i en folklig mobilisering när USA befinner sig i en svår utrikespolitisk situation. Trumps motsägelsefulla utspel kring USAs roll i världspolitiken kommer inte att underlätta en konsekvent linje, särskilt inte som han har många motståndare inom det republikanska lägret som kan sätta käppar i hjulet.

Åtta år med Obama väckte förhoppningar om en ny utrikespolitik framförallt i förhållande till de globalt så viktiga konflikterna i Mellanöstern. Det var inte Obama som invaderade Irak, som gav upphov till framväxten av IS. Det var i stället Obama som vid sitt tillträde utlovade en självständig arabisk Palestinsk stat, ett viktigt steg på väg mot fred i Palestina. Fredspriset till honom delades dock ut alldeles för tidigt, som vi nu vet.

Nu sitter vi med facit i hand. USA kunde inte välja sida ordentligt i Syrien när den regimen utsattes för det samlade upproret från islamister och demokratiska krafter. Detta öppnade för Rysslands ökande inflytande i allians med Al-Assad.

Möjligheten till fred i Mellanöstern behandlades vid ett viktigt samtal i Lund i går kväll. Fyra forskare, Jan Hjärpe, Anne Sofie Roald, Ulf Bjereld och Kenneth Hermele diskuterade kring problematiken. Tålamod och långsiktighet är orden som först kom till uttryck. Sverker Oredsson i publiken jämförde med 30-åriga kriget, som dog ut på grund av krigströtthet, men som dock resulterade i en fred med en i stort sett fredligare utveckling i de olika nationalstater som blev följden.

I hundra år har väst dominerat utvecklingen i Mellersta Östern. Först genom koloniseringen av Egypten, Syrien, Irak och Palestina. Sedan genom interventioner för att säkra tillgången till olja. Samtliga ingrepp i stort sett blinda för historiska realiteter och politiska strukturer. Resultaten har blivit sönderfallande statsbildningar och de inbördeskrig vi nu bevittnar.

Konsekvenser av kolonialism

Kolonialstyren innebar bygget av statsbildningar där olika minoriteter fördes samman i artificiella och övergripande maktstrukturer, som skilde sig radikalt från mer lokala självstyren under det Ottomanska imperiet. Visa minoriteter, som Alawiterna i Syrien och Sunni-muslimer i Irak fick det politiska övertaget och makten i respektive land. De auktoritära regimer som blev resultat var ändå embryon till moderna stater med möjlighet till lika medborgerliga rättigheter för alla invånare. Invasionen av Irak ledde till en destabilisering, utstötning av Sunni-muslimer och uppkomsten av IS med sitt krav på en självständig stat, ett Kalifat, i Irak och Syrien.

Det monster som vi nu ser i IS kan betraktas som en slags arabisk modernism, som försöker ersätta klan- och stamtillhörigheten med ett medborgarskap. Förutsättningarna för en alternativ och demokratisk statsbildning är då att slå ut denna statsbildning militärt men behålla målsättningen att bygga stabila nationer.

Väst är nu inblandat av humanitära skäl och kan inte utan vidare dra sig ut. Ett försvagat USA kan bädda för ett större europeiskt inflytande. Alla tänkbara lösningar efter vapenvila måste prövas. I Palestina till en början en två-statslösning på vägen mot en enda stat, i Irak och Syrien ett självständigt Kurdistan och mindre statsbildningar på vägen mot full demokrati i områdena. Klan- och stamtillhörigheten måste brytas genom denna övergång, som kan bädda för demokratiska stater i framtiden. Det snart femtio-åriga kriget sedan sexdagarskriget 1967 skulle kunna brytas genom olika övergångslösningar.

Olika stöd i mellanöstern
I USA under Obama har Kongressen nu beslutat att stödja Israel med vapen för 36 miljarder dollar de närmaste tio åren. Det beslutet lär Trump knappast kunna rubba. Men Europa skulle kunna spela en aktiv roll genom sanktioner mot Israel för att få stopp på bosättningen på Palestinsk mark och vapenvila, fredsförhandlingar och upprättandet av en arabisk Palestinsk stat som en övergångslösning mot ett Palestina för både araber, judar och kristna. Allt i enlighet med en faktisk Saudiarabisk fredsplan. Just det, en Saudisk plan! Enligt Kenneth Hermele var det en sådan plan som Stefan Löfven borde ha diskuterat vid sitt besök nyligen.

Rysslands stöd för al-Assad regimen i Syrien kommer knappas att minska om USA drar sig tillbaka. Där heter en övergångslösning vapenvila efter seger över IS och nya förhandlingar.

Vi kan nu se en möjlighet för Sverige att agera starkt i dessa frågor. Vi har gott rykte genom generös flyktingmottagning och vi har starka förbindelser med flera parter, t ex med Saudiarabien, Turkiet och med kurderna. Fredskultur och tålamod är det viktigaste just nu.
Staffan Lindberg
Professor emeritus i sociologi, Lunds universitet