2010-11-25

Röda Kapellet spelar italiensk musik

Fredagen den 10 december ger Röda Kapellet sin årliga julkonsert och dito fest.
   I år är temat Italien, närmare bestämt "Från Togliatti till Berlusconi". Det blir musik och text med anknytning till den kulturpolitiska situationen i Italien.
   Evenemanget går av stapeln i Språk- och litteraturcentrums foajé och börjar med mingel kl 19.00. Under minglet får vi höra sång till dragspel av Bengt Hall och saxofonmusik av saxofonkvartetten Saxdax. Kl. 19.30 spelar Röda Kapellet, interfolierat av filmvetaren Lars Gustaf Andersson. Efter konserten får vi en politisk kommentar av Pierangola Sassola.
   Därefter blir det italiensk buffé för de som så önskar (självkostnadspris 150:-), och maten kan sedan dansas ner till svängig storbandsmusik framförd av Linen Row Big Band, ca 22.00.
   Inträdet är fritt, men om man kommer efter kl. 19 måste man se till att bli insläppt. Det går bra att komma och lyssna utan att äta. Den som vill äta bör anmäla det i förväg. Skicka ett mejl till kapellet@bredband.net.

Kommentar från bloggen av Mårten Dunér

Gunnar Stensson gillar inte nostalgi men har en rätt märklig musiksmak med dragning åt Marines. För att bredda hans tysk-amerikanska urval sänder jag med en amerikansk text med mer Navy-stuk från 40-talets början, ni vet den där tiden när vänstern här i Sverige försvarade tyska ockupationer men vänstern i USA skickade konvojer:

Have you heard of a ship called the good Reuben James
Manned by hard fighting men both of honor and fame?
She flew the Stars and Stripes of the land of the free
But tonight she's in her grave at the bottom of the sea.

Tell me what were their names, tell me what were their names,
Did you have a friend on the good Reuben James?

   Kan hittas på nätet, rätt snygg musik också. Vem som gjort den? Woody nånting, går kanske inte upp mot tyska marcher om du föredrar dem.

Jultomten

Varje år när det vitnar i träden
återkommer den förhatlige gamle mysaren,
barnkammarens Rasputin. Han skakar sitt vaddskägg
och träder storstövlad och med våld in i allas hjärtan.
Harry Martinsson, 1960

Veckans citat
Kriget mot terror hot mot demokratin

"Usama bin Ladin kan inte hota vår demokrati, som är vårt starkaste försvar mot all politisk terror. Likhet inför lagen är ett starkare vapen än terroristlagar, som är motsatsen. Därför är lagstiftare som Thomas Bodström och deras propagandajournalister farligare för vår demokrati än Usama bin Ladin.”
Jan Guillou, AB 21/11

"
Kriget mot terror leder till fascism. Antimuslimska stämningar närs av samma källa som antisemitismen i det kristna västerlandet även om islamofobin och antisemitismen inte är identiska. Men precis som en stor del av det humanistiska och samhällsvetenskapliga forskarsamhället sedan andra världskriget ägnat sig åt att undersöka antisemitismens idéer och praktik är det hög tid att forskningen nu intresserar sig för islamofobin.”
Helle Klein, AB, 21/11

Perspektiv på judendomen

"Förintelsen  är vårt liv och vi tänker inte glömma den och låter inte heller någon glömma oss. Vi har lyft förintelsen ur dess historiska sammanhang och förvandlat den till en ursäkt för – och en drivkraft bakom – allting vi gör. Allting jämförs med förintelsen, förminskas av förintelsen, och därför är allting tillåtet – stängsel, belägringar,inringningar, utegångsförbud, ouppklarade dödsskjutningar och att stoppa vatten- och livsmedelstillförsel. Allting är tillåtet, eftersom vi gått igenom förintelsen.” Avraham Burg, Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan, Daedalus 2010.

Irans judar
”Faktum är att Iran hyser Mellanösterns största judiska befolkningsgrupp efter Israel, cirka  30 000 individer som enligt Majds – och min egen – uppfattning lever ett tryggt och harmoniskt liv i den ”islamiska gudsstaten”. Ett drygt dussin synagogor, flera kosher-restauranger och judiska skolor, ett ganska stort judiskägt sjukhus och så vidare. Plus en representant i det iranska parlamentet. Är dess personer troende judar? Ja, de flesta. Är de sionister? Mycket få.” Per Jönsson, DN, 19/11: två böcker av Homan Majd, Irans dubbla ansikte, Ordfront 2010, och The Ayatollahs democracy, W W Norton & Company.

Höje å – urbanisering och översvämningar
av Gunnar Stensson

Snö och nordanvind. Brunt oroligt vatten strömmar över Källby ängar och breder ut sig över stora arealer. Kylan tycks stanna några dagar. Då fryser vattenflödet och ån kan återvända till sin strömfåra. Tills det töar.
   Vattennivån varierar mer än tidigare. Gång på gång översvämmas strandängarna, stigarna, gångbroarna och vägarna.
   Visst svämmade ån över också förr, när tunga höstregn föll, vid snösmältningen och enstaka sommarskyfall. Men nu räcker ett par millimeters duggregn,
   Vattnet fylls av föroreningar. Tidigare var det främst jordbrukets fosfor- och kväveutsläpp. Nu är det smuts från gator och vägar. Föroreningarna, det häftiga flödet och vattnets nivåskillnader skadar fisk, grodor och allt liv.
   Tjock och brun rinner ån ut i Öresund. När man står vid fyren i Lomma ser man hur det bruna åvattnet skiljer sig från det genomskinliga havsvattnet. På ömse sidor om den bruna strömmen ligger badplatser.
   Vad beror förändringen på?
   Det kan inte vara dagvattnet från Lund och Klostergården. Det passerar nämligen till största delen reningsverket och dammarna och är ganska rent när det når ån i närheten av Värpinge.
   Nej, orsaken är den snabba urbaniseringen av Sankt Lars och Källby ängar. Mängder av träd och buskar har fällts. Rötterna har dragits upp. Jorden absorberar inte vattnet utan det rinner över markytan eller forsar rakt ner i ån genom ett nytt avloppssystem för dagvatten.
   Problemen växer allteftersom nya hus, gator och parkeringsanläggningar anläggs och fler träd fälls.
   Det handlar om Källby ängar där Riksbyggen planerar 250 lägenheter med parkeringsplatser mellan husen, PEABs bostäder vid Hunnerups- och Källbyhemmen, HSB:s stora satsning med ett 20-tal flerfamiljshus i Sankt Lars-parkens sydöstra hörn och naturligtvis de vidsträckta parkeringsytorna för hundratals bilar mellan asylbyggnaderna söder om ån.
   Vägarna breddas och bron byggs om för den ökande trafiken. Hundratals yrkesverksamma och tusentals elever reser dagligen till och från området.
   Urbaniseringen av Sankt Lars kan vi inte längre hejda. Däremot är det möjligt att stoppa Trolleby, Staffanstorps planerade villastad vid Höje å.
   Redan nu krävs åtgärder för att motverka skadorna i dalen och längs åns nedre lopp. Också enkla förbättringar kan hjälpa. En jordbrukare som jag mötte vid Flackarpsbron menade, att om man planterade en rad pilar längs ån nedanför Högevallsbadet så skulle stränderna stabiliseras samtidigt som markens förmåga att absorbera vatten ökade. Där växte flera höga pilar för ett par decennier sedan, påminde han.

Medelklasspartiet av Sven-Hugo Mattsson

Valet vi just genomfört var ett tydligt vänster/högerval. Det var ett tydligt ideologiskt val: ”ta från de rika och ge till de fattiga”. En ideologi från en fiktiv person, Robin Hood, på 1300-talet, men den håller bra även på 2000-talet.
   Ta mer inkomstskatt från de rika som tjänar över 40.000, förmögenhetsskatt, mer i fastighetsskatt för de mest värderade villorna, ta bort rutavdraget som ändå bara används av de rika. Även höjningen på 49 öre, 61 med momsen, på bensinskatten är knivskapt. Det är de rika som hade fått betala mest, de fattiga har knappast bil.
   Så ger vi dessa pengar till de fattiga, de som lever på en nivå som är under 60 % av en medelinkomst. Mer till dem som tvingas till arbetslöshet därför att samhället inte skapar tillräckligt med jobb, för att få del av pengar från arbetslöshetsförsäkringen måste du aktivt söka jobb, du kan absolut inte vara passiv. Mer till dem som är sjuka, för att få del av sjukförsäkring, under längre tid, måste du ha läkarintyg. Är du sjuk riktigt längre blir du granskad av försäkringskassan. Jag menar vaddå passiv?
   Vi, de rödgröna, förlorade valet med tydlig marginal. Alltför få från medelklassen röstade rödgrönt. Jag tror att många tycker att välfärden är tillräcklig och att det nu är tid för skattesänkningar istället för mer välfärd. Man tycker kanske att de där nere trots allt får sina ersättningar och överlever. Det mesta av retoriken i politiken utgår ju från detta: ”det måste löna sig att arbeta”, ”vi får inte acceptera att man lever på passiva bidrag”.

Medelklasspartiet
Vi lyckades alltså inte med vår Robin Hood-taktik. Det finns, cyniskt uttryckt, inte tillräckligt många kvar som är underklass. Samtidigt växer medelklassen och blir bara rikare och rikare. Den som vill vinna val i framtiden måste alltså hålla sig väl med denna klass, men man riskerar att mista sin själ.
   Innan jag värderar S´ eftervalsdebatt är det viktigt konstatera att S, under de senaste 20 åren, inte självständigt föreslagit eller genomfört en enda reform som skulle gynna de fattiga specifikt. Detta trots att vårt samhälle kraftigt dragits isär, detta trots att tillväxten har varit markant under dessa år. Under de 12 åren med S-regeringar mellan 1994-2006 var arbetslösheten bara vid ett kort tillfälle under 6 %.
   Så förlorar vi valet på sansade förslag som skulle förbättra för många fattiga, förslag som är klart finansierade. Då flyr sossarna, som egentligen är ett mittenparti, ett medelklassparti, från det mesta av
finansieringarna. Morgan Johansson som anses stå till vänster i S tycker, i en intervju i SDS, att det var fel att förslå höjd skatt på de dyraste villorna och höjd bensinskatt. Andra sossar har tyckt att det var fel att förslå att man skulle ta bort rutavdraget. Att ta bort ett eller flera etapper av jobbavdraget fanns inte ens med i valrörelsen. Sossarnas taktik är klar, man har upptäckt att underklassen är för liten och att man mer måste gynna medelklassen.

Thomas Östros
Beviset på detta är Thomas Östros famösa inlägg på DN-debatt för någon vecka sen. Han har exakt samma retorik som Alliansen, läs moderaterna. ”Det skall löna sig att arbeta”, skriver han vid flera tillfällen och i olika former. Vem säger emot ens i meningen att det skall löna sig att utbilda sig och ta ansvar. Vi får inte bli kvar i ett ”passivt beroende av ersättningar och bidrag”. Jag trodde inte att jag skulle få uppleva denna retorik av en ledande sosse. Jag trodde inte jag skulle få uppleva att även en sosse kallar försäkringslösningar för bidrag.
   Det är tydligt att S nu kommer att söka sig mot mitten där de många rösterna finns. Det är ingen tvekan om, när man hör eftervalsdebatten, att det är partiet som är viktigt. Det är partiet som gjort ett katastrofval, det är inte en katastrof för de människor som skall fortsätta leva på låga försäkringsersättningar när man blivit sjuk eller inte får ett jobb på en marknad där det faktiskt inte finns tillräckligt med arbete.
   S är helt enkelt inte längre ett vänsterparti, de gröna har de aldrig varit.

Öknen
Jag bedömer att S nu går ut i en ökenvandring, man har ju bränt skeppen gentemot det rödgröna samarbetet. Möjligtvis fortsätter man samarbetet med MP, men dessa kan lika väl samarbeta med Alliansen. I en framtid, ganska långt fram är det möjligt att vi ser en allians mellan S, MP, C och FP, när moderaterna blivit för stora och uppblåsta.
   Det innebär att V definitivt kommer att bli ensamma, ingen kommer under det parlamentariska läget som nu finns, hitta ett samarbeta med V. Det är nog tyvärr sant att S och MP förlorade på samarbetet med V. Men det innebär också att det enda parti som verkligen talar för underklassen kommer att isoleras.
   Möjligtvis kommer en ny ledning i V att ändra på detta så att V kan komma in i värmen igen.

Färdtjänst – demokratisk styrning eller ”kundval”
av Ulf Nymark

Nu är det dags för Lunds kommun att på nytt upphandla färdtjänst. Nuvarande entreprenör, Taxi 020, började köra färdtjänst åt kommunen i oktober 2007. Tiden för avtalet löper ut i september nästa år, men avtalstiden kan förlängas med två år om båda parter är överens.
   Tekniska nämnden skulle i förra veckan ta ställning till ett förslag från tjänstemännen om att nyttja möjligheten att förlänga avtalet. Nämnden fattade inget beslut om förlängning utan ville först ha Brukarrådets synpunkter, vilket märkligt nog förvaltningen inte brytt sig om att inhämta innan ärendet kom upp på nämndens bord.

Tredubblat antal klagomål
Färdtjänsten är – och kommer sannolikt att förbli – ett problem för kommunen om ingenting radikalt görs. Entreprenörerna fullgör inte sina åtaganden. Klagomålen på färdtjänst har tredubblats det senaste året. Lång väntan i beställningscentralen och försenade eller rentav uteblivna hämtningar är de vanligaste klagomålsanledningarna, men även klagomål på förarnas uppträdande är relativt frekventa. Exakt hur många brott mot avtalet med kommunen som Taxi 020 har gjort sig skyldig till har nämnden ingen aning om. Och majoriteten vill tydligen inte heller veta det att döma av totalt utebliven reaktion på undertecknads plädering för att nämnden måste skaffa sig en tydlig bild av problemen innan beslut om förlängning tas.

Samma visa
Från företaget och förvaltningen uppges att bristerna beror på att det har funnits för få fordon. (Hur kommunen överhuvudtaget kan välja en entreprenör som har för få fordon är i sig en fråga som säkert kommer att förbli obesvarad från den styrande majoritetens sida). Nu har Taxi 020 ordnat fler fordon så därmed skulle problemen vara ur världen. Men visan om flera fordon och om att det ska bli bättre har sjungits för nämnden under en lång rad av år. Problemen finns kvar, oavsett entreprenör och oavsett antalet fordon.

Taxibranchen monopoliserad
Färdtjänstens problem bottnar ytterst i hur taximarknaden ser ut. Eller rättare sagt: i egentlig mening finns ingen marknad, om man i begreppet marknad också innefattar att det ska finnas åtminstone ett visst mått av konkurrens. Taximarknaden är helt enkelt monopoliserad på färdtjänstsidan. Endast tre företag är tillräckligt stora för att ha någorlunda goda möjligheter att utföra färdtjänst. Det är Taxi Skåne, Taxikurir och Taxi 020. (Det var också endast dessa tre företag som lämnade in anbud vid senaste upphandlingen) Problemet för kommunen är att alla tre ägs av samma kapital, den s k Fågelviksgruppen. (Taxi 020 köptes upp av Fågelviksgruppen strax efter att Lunds kommun antog dem som entreprenör 2007).

Fågelviksgruppen
Detta monopol innebär att det bolag som för tillfället är entreprenör i stort sett kan strunta i att följa avtalet med kommunen. En av flera för vinstnivån goda anledningar att bryta mot avtalet med kommunen är att prioritera mera lönsamma resenärer och låta färdtjänstresenärerna vänta. Visst, det kan bli en och annan krona i vite vid enstaka tillfällen, men det blir säkert ändå billigare för företaget jämfört med att till fullo uppfylla sina förpliktelser mot kommunen. För om det ena Fågelviksföretaget diskvalificerar sig som utförare är kommunen ändå i praktiken hänvisad till att välja ett annat företag i samma ägargrupp.

Kundvalssystem ingen lösning
Vad kan då göras åt denna situation? Borgarnas förslag är ”kundvals”system enligt den modell som förekommer inom hemtjänst. Dvs. kommunen godkänner ett antal taxiföretag som färdtjänstutförare som den färdtjänstresenären sedan har att välja emellan. Ett huvudargument mot s k kundval inom hemtjänsten var och är från de rödgröna att det utlämnar brukaren till marknadens godtycke och att det är svårt för den hemtjänstberättigade att få (och många gånger också tillgodogöra sig) information om företagen för att kunna göra ett välunderbyggt val. Samma argument gäller givetvis även för färdtjänst. Fast där är det ännu värre: om konkurrensen på hemtjänstmarknaden är begränsad så är den, som ovan framgått, obefintlig inom färdtjänsten. Taxiföretagen behöver inte anstränga sig för att ge god service, de färdtjänstberättigade är ändå i utelämnad till samma ägare, dvs Fågelviksgruppen. Märkligt nog förespråkar Vänsterpartiet också ett kundvalssystem inom färdtjänsten, efter att i åratal kraftigt kritiserat samma system inom hemtjänsten.

Ska regionen få ta över?
Ett sätt för Lunds kommun att skjuta problemen kring färdtjänst ifrån sig är att låta Region Skåne ta ansvaret för den. Det är detta alternativ som nu utreds av Tekniska förvaltningen tillsammans med Skånetrafiken. På så sätt kan kommunen avbörda sig ansvaret, men spåren från andra kommunen som låtit Skånetrafiken ta hand om färdtjänsten är synnerligen avskräckande. Att låta Skånetrafiken ta över är att blankt strunta i färdtjänstresenärernas behov av hög reskvalitet. Och möjligheterna för kommunen att påverka färdtjänstens utformning blir lika med noll.
   I nuläget är det också vanskligt att göra en ny upphandling, vilket är alternativet till att förlänga gällande avtal med Taxi 020. Taximonopolet kan sätta i stort sett vilket pris det behagar på färdtjänst. Kommunen har inget val, något av monopolets företag måste väljas.

Egen regi?
Finns då ingen lösning? Om sanningen ska fram: det finns ingen riktigt bra lösning. Men den minst dåliga är nog ändå den som Demokratisk Vänster vill att kommunen närmare ska undersöka: att köra färdtjänst i kommunal regi. Visst, det innebär sannolikt inte helt obetydliga kostnadsökningar för kommunen. Vilket det givetvis också blir med ”kundvalssystem”, där tre eller flera taxibolag i Fågelviksgruppen för skattebetalarnas pengar ska utbilda personal i bemötande och regelverk samt ha varsin fordonsflotta, inklusive dyra specialfordon, anpassade för färdtjänst samt obefintligt ekonomiskt intresse av att samordna resenärernas transporter där så är möjligt.
   Den stora skillnaden mellan egen regi och kundvalssystem är kanske inte så mycket kostnadsnivån för kommunen. Men i fallet ”kundval” göder skattebetalarnas pengar taximonopolet och verksamheten står bortom all demokratisk insyn, kontroll och styrning. I egenregivarianten kan verksamheten utformas och styras demokratiskt av politiskt förtroendevalda och brukarna gemensamt.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Fotnot: Färdtjänst är en del av kollektivtrafiken. Stadstrafiken och Skånetrafikens bussar och tåg tillhör den allmänna kollektivtrafiken, medan färdtjänsten brukar benämnas den särskilda kollektivtrafiken. Vid en direkt förfrågan till borgarna i Tekniska nämnden om de ämnade föreslå kundvalssystem inom den allmänna färdtjänsten i Lund, alltså Stadstrafiken. Kommunen skulle då på motsvarande sätt som inom färdtjänsten handla upp stadstrafik från flera bussbolag, som alla kör på samma linjer och samma turlista. Bussresenären skulle på så sätt kunna välja vilket bolag som hon vill resa med. Ur kundvalsanhängarnas synvinkel borde detta system, om det nu är så välsignelsebringande för resenären, i konsekvensens namn också införas i Stadstrafiken. Borgarna uppgav dock att några sådana planer inte fanns. Detta utan att närmare motivera sitt ställningstagande.

Kulturtips

DET ÄR NU DET NYA
InSite spelar Line Knutzons "Det är nu det nya" på Bastionen 13 nov - 11 dec
Fre 26 nov kl. 19:00. 

Hedda Gabler - Riksteatern
På Lunds Stadsteater fredag 26 november kl 19. 

LAST WISH CABARET
På Karavan 26 november - 12 december.
Fre 26 nov kl. 20:00.
Läs mer

Miss King Cabaret presenterar Är det... det här? - av Stina Sturesson
På Bastionen från 18 november
Fre 26 nov kl. 21:00.
Läs mer

Nijinsky
En teaterperformance av Miriam Horwitz från Berlin, baserad på den ryske koreografen Vaslav Nijinskys berömda dagböcker, på Inkonst 24, 26-27 november
Fre 26 nov kl. 19:00.
Läs mer

Will Kimbrough (US) LIVE
På Babel 28 november kl 19.
Läs mer

Att brinna för en idé - föreläsning Gustav Fridolin
På Lilla Teatern i Lund måndag 29 november kl 19.
Läs mer

Frank Sinatra – High Society
En musik & filmkväll med sångaren Henrik Solera, på BioCentrum 29 november kl 19.
Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 30 nov kl. 16:00.
Läs mer

Hamlet - Som det kan vara eller inte vara
1 2 3 schtunk ger William Shakespeares mest berömda pjäs: Hamlet. En upplevelse som bara 1 2 3 schtunk kan ge dig! På Teater 23 1-5 dec.
Ons 01 dec kl. 19:00.
Läs mer

Messias av GF Händel
Ensemble SYD med barockorkester Daniel Hansson, dirigent. I Caroli kyrka torsdag 2 decemeber kl 19.30. Läs mer

Hela kulturcentralens program

2010-11-18

Midnattskören

under ledning av Gösta Petersen
möter Malmö Gitarrorkester.
Solist: Sabina Zweiacker, sopran
Vita Huset (Uardavägen i Lund, bakom ICA Tornet)
Fredag 19 november, klockan 20.00
Affisch  

Söndagspromenad

Nu går vi till Trolleby!
Samling söndagen den 21 november klockan 14 utanför Klostergårdens kyrka.
Arr. Klostergårdens byalag

Antikrigskafé med tema AFGHANISTAN

Kom och lyssna på trubadurerna Jan Hammarlund och Kristian von Svensson, lördag den 20 november kl. 17.30-19.00 på Simpan, Simrishamnsgatan 3.
   Passa också på att snacka med Afghanistansolidaritet och antimilitaristiska Ofog, när vi uppmärksammar att ännu ett år gått sedan Nato invaderade Afghanistan i oktober år 2001.
Nu är det dags att tänka nytt!
Arr:
Ofog Malmö/Lund, www.ofog.org
Afghanistansolidaritet, www.afghanistan.nu

Om valet i Azerbajdzjan på DV:s medlemsmöte

DV har medlemsmöte den 23 november kl 19-21 på partilokalen, Magle Lilla Kyrkogata 2.
   På programmet bland annat: Cecilia Salemark, ersättare i kommunfullmäktige för DV och internationell valobservatör, berättar om sina erfarenheter från det nyligen genomförda valet i Azerbajdzjan.
   DV:s medlemsmöte är öppna även för icke-medlemmar - alla intresserade hjärtligt välkomna!

Träff med EfterArbetet

På torsdag 25 november kommer redaktören för EfterArbetet att vara på Café Ariman för en diskussion och lite nätverkande. Bland annat ska man diskutera möjligheternna att få någon Lundasida i tidningen.
Träffen börjar klockan 19.00.

Veckans citat

"Särskilt som feminist gäller det att försäkra opinionen om att man inte är emot samlag."
Malin Ullgren i DN i artikel om kungaboken

Peak carbon i Kina om fem år. 70 % av kolförbrukningen kommer från det egna landet. Kinas koltillgångar är betydligt mindre än USA:s, enligt Richard Heinberg, rådgivare på Post Carbon Institute.
Källa Dagens Arena

Varför inte Flackarp? av Gunnar Sandin

I förra numret återgavs Lunds Naturskyddsförenings kritik mot planerna på en ”Flackarps trädgårdsby” söder om Höje å, i Staffanstorps kommun men med kortare avstånd till bebyggelse och service i Lund.
   Det är lätt att hålla med kritiken mot detta försök att maskera en ganska ordinär villaspekulation med tal om miljövänlighet. Visst, det skulle bli ett socialt ensartat område som genererade ny biltrafik, troligen också på en ny väg in till Lund över natur- och fritidsområdet vid ån. Det skulle inkräkta på högvärdig åkerjord och stå i strid med rådande principer om landskapsskydd som talar om åtskiljande åkermark mellan Sydvästskånes tätorter.
   Men så kom jag att tänka på förslaget om en Flackarpsstad, inte en by utan kanske femti gånger större. Är det nån mer än jag som minns det?
   Upphovsmännens (var det LTH-elever?) utgångspunkt var att befolkningstrycket skulle fortsätta att öka i regionen och att stambanan mellan Lund och Malmö var en resurs att utnyttja. Avståndet mellan stationerna Lund och Hjärup var såpass stort att det fanns utrymme för en mellanliggande hållplats. Med denna som centrum skulle en tät tätort byggas upp.
   Förslag av den typen har hittills fallit på att SJ/Banverket/Trafikverket av kapacitetsskäl vägrat att tillåta ännu ett tågstopp på sträckan. Men förutsättningarna ändras. År 2018 ska det enligt gällande planer finnas fyra spår mellan Flackarp och Malmö, och en fortsättning in till Lund blir snart nödvändig. På de båda innerspåren går snabbtåg och godståg. På ytterspåren rullar lokaltåg, kanske var tionde minut i var riktning. Då går det inte att skylla på kapacitetsbrist. Det finns utrymme i tidtabellen för hållplatserna Klostergården och Flackarp.
   Vi går mot resursbrist som kommer att drabba bland annat livsmedelsförsörjningen. Är det då vettigt att bebygga 10+-jord? Ja, fast bara om man vinner något väsentligt, och det menar jag att man gör. För vi går ju mot klimatkris också och det gäller som bekant att minska utsläppen av växthusgaser. Ett verksamt medel är att driva transporterna med miljösnäll el. Att bygga nya spår blir nödvändigt men de kräver resurser och det blir allt viktigare att prioritera. Då låter det klokt att meranvända en underutnyttjad elektifierad järnväg.
   Säg alltså gärna nej till Flackarps trädgårdsby men var öppen för Flackarpsstaden.

”Hela socialdemokratin är genompyrd av patriarker”
av Gunnar Stensson

Maria Leissner och Gudrun Schyman diskuterade Mona Sahlins avgång och villkoren för kvinnliga partiledare i God morgon Sverige 16/11.
   Kvinnliga ledare drabbas av svek och illojalitet från partikamrater oftare än manliga, menade båda.
   Somliga av de socialdemokratiska patriarkerna tvekade inte att hugga Mona i ryggen ens under valkampens hårdaste skeden. De har ett stort ansvar för valförlusten
   Mona står för förnyelse. Många påstår sig göra det, men gubbarna vill inte ha någon förändring.
   Titta bara på vilka personer som nu förs fram i debatten om posten som partiledare! Gubbar, gubbar, gubbar. Yngre och äldre gubbar. Bara två kvinnor brukar nämnas. Och detta 2010!
   Lyssna på hur småpåvarna i kommuner och landsting uttalar sig i massmedia!      
   Den dominerande kvinnosynen i den breda socialdemokratiska rörelsen är att kvinnor är mindre kompetenta.
   Maria Leissner och Gudrun Schyman utgår från erfarenheter som partiledare i FP och V.

10 timmar för Latinamerika av Cecilia Lindblom

Den 13 november arrangerades ännu en gång solidaritetsdagen ”10 timmar för Latinamerika”, denna gång på Kvarnby folkhögskola i Malmö och med Centralamerika i fokus. Arrangörer var den latinamerikanska Albagruppen i Malmö samt Stödkommittén för Centralamerikas folk och Vänortsföreningen Lund-León.
   I programmet ingick föreläsningar, poesi, film, sång, folkdans och musik och det var genom­gående hög kvalitet på inslagen. Representanter för ambassaderna för Venezuela, Bolivia, Kuba och Nicaragua informerade bland annat om hur viktigt Alba-projektet är för samarbetet  länderna emellan i Latinamerika. Den absoluta höjdpunkten var när direktkontakt upprättades med två personer från motståndsrörelsen, ”La Resistencia”, i Honduras som intervjuades och som publiken kunde se på storbild och lyssna på och även ställa frågor till. Det kändes hisnande att komma så nära människor som kämpar mot den genom en kupp tillsatta regeringen i Honduras.
    Man hade beslutat att behållningen från inträde, fika-, mat- och bokförsäljning skall gå direkt till motståndsrörelsens ”Radio Globo”.
Cecilia Lindblom,
Vänortsföreningen Lund-León

Längtan av Gunnar Stensson

Teaparty-rörelsen – nostalgi, reaktion, brutalitet
Teaparty-rörelsen längtar. Slagordet under valrörelsen var ”Take America back!”.
Vilka längtar? Vad längtar de till?

Ku Klux Klan längtar tillbaka till plantagerna och slaveriet. Tårögda nynnar de:
”Carry me back to old Virginny.
There where I laboured so hard for old massa.”
Eller:
“The sun shines bright on the old Kentucky home
This morning the darkies are gay.”
Eller:
“I wish I was in the land of cotton,
old times there are not forgotten”.
De hatar Obama, niggern, muslimen, socialisten, kommunisten, nazisten, utlänningen.
Korsen brinner.

Kristna fundamentalister längtar tillbaka:
”Give me that good old religion.
It was good enough for Moses,
and it´s good enough for me”

Imperialister och militarister längtar tillbaka till den tid då The United States Marine var världens polis:
“From the halls of Montezuma
To the shores of Tripoli
We fight our countries battles
In air, on land and sea”.

Under 1930-talet sjöng man liknande sånger i ett Tyskland med massarbetslöshet och inflation:
”Die Fahne hoch! Die Reihen fest gesshlossen
SA marschiert mit ruhig festen schritt.”
  
Många av de som sjunger med måste förlåtas, ty de veta icke vad de göra. De måste upplysas.

Kulturtips

DET ÄR NU DET NYA
InSite spelar Line Knutzons "Det är nu det nya" på Bastionen 13 nov - 11 dec
Fre 19 nov kl. 19:00. Läs mer

Hamlet II: exit ghost
Teatr Weimar bjuder en helt ny bearbetning av Shakespeares klassiker. På Inter Arts Center 12-20 november kl 19.30. Läs mer

Teaterrepubliken öppnar apotek
Regissören till succéföreställningen Finanskris Krasch Boom Bang! tar er med på ännu en framgångssaga i en konkurrensutsatt bransch.
Fre 19 nov kl. 19:30. Läs mer

Victorias nej - Gunilla Witt
Starkt konstnärsporträtt. På Dansstationen, Palladium 18-19 november kl 19.30. Läs mer

Kabaré Kalabalik - Komodo
På Lunds Stadsteater lördag 20 november kl 18. Läs mer

Miss King Cabaret presenterar Är det... det här? - av Stina Sturesson
På Bastionen från 18 november
Lör 20 nov kl. 21:00. Läs mer

Rätt i krysset med Malmö Limelight Chorus
På Palladium 20 november kl 19. Läs mer

Don Pasquale av Gaetano Donizetti
Direktsänt från The Met på KINO i Lund.
Sön 21 nov kl. 13:00 & mån 22 nov kl. 18:00. Läs mer

Elvis Presley – Girls, Girls, Girls
En musik & filmkväll med sångaren Henrik Solera, på BioCentrum 22 november
Mån 22 nov kl. 19:00. Läs mer

Anna Hertzman Konsert
På Palladium 23 november kl 19:30. Läs mer

Bester Quartet
På Palladium 24 november kl 19:30. Läs mer

Författarafton: Fredrik Ekelund
På BioCentrum i Limhamn onsdag 24 november kl 19. Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 24 nov kl. 16:00. Läs mer

Nijinsky
En teaterperformance av Miriam Horwitz från Berlin, baserad på den ryske koreografen Vaslav Nijinskys berömda dagböcker, på Inkonst 24, 26-27 november. Ons 24 nov kl. 19:00. Läs mer

BALKAN NIGHT: GORIBOR
På Inkonst torsdag 25 november kl 21.00. Läs mer

Teaterimprovisation
Teaterimprovisation på Månteatern, Bredgatan 3 i Lund under hösten 2010.
Tor 25 nov kl. 19:00. Läs mer

Hela kulturcentralens program

Vems är universitetet? av Lucifer

När Lunds universitet fyllde 300 år 1968 uppstod en del politisk oro och inte sällan blev det demonstrationer. Ett av de slagord som ropades då var: Vems är universitetet? Det är en fråga som nog kan sägas vara aktuell igen.

En modig artikelserie
Ja, det är helt enkelt omöjligt att låta bli att säga några ord om Sydsvenskans granskning av rektorn för Lunds universitet, Per Eriksson, under förra veckändan. Som helhet är det en ovanlig och modig artikelserie som Sydsvenskan har all heder av.
   Jag har väl läst Sydsvenskans lundasidor till och från under så där femtio år. Där har väl sagts ett och annat, t.ex. om kommunalpolitik på Jan Mårtenssons tid. Det har väl också förekommit material om universitetet, men då alltid lika bejakande. Det är inget konstigt, man biter inte gärna den hand som föder en. Medgörligheten och viljan att se allting i ett positivt ljus har varit utan gräns. På universitetet blomstrar de lysande forskarna och vad kan mäta sig i skönhet med Lunds magnolier? Det bar väl aldrig hänt att ett spex uppfört i anslutning till siste april fått en dålig recension i Sydsvenskan. Spexen är alltid lika bra, de är ju lundaspex.

Morgonkaffet i vrångstrupen
Men vad som hänt nu är att Sydsvenskan har brutit sin tystnad och granskat en chefstillsättning vid universitetet med samma allvar som man kunde ha gjort med en kommunal tjänst. Det har inneburit att stora delar av läsekretsen har satt morgonkaffet i vrångstrupen och gissningsvis kommenterat lundaredaktionens förehavanden för tidningsledningen. Jo, man är inte van vid sådan granskning.
   Vad är det då som har kommit fram? Nej, det är knappast några stora brott. Rektorskandidaten har varit väl yvig i förteckningen av sina egna företräden och får väl på några punkter anses ha sockrat sin cv och då överträtt gränserna för det anständiga. Men det är ingen vanlig akademisk befordringsstrid. Sådana är inte alltid så trevliga men de brukar röra sig om hur man värderar vetenskapliga insatser.
   Det gör inte den här. Per Eriksson har många företräden, men det är ingen som påstår att han är en framstående vetenskapsman. Han rör sig där i vad som skulle kunna kallas i lägre docentklass. Vad han kan är att skapa kontakter med politiker, ämbetsmän och företag och få fram pengar till den egna verksamheten. Det var det han gjorde när han for till Ronneby/Karlskrona och skapade Blekinge Tekniska Högskola. Ingenjörskurserna i Blekinge som levt ett stillsamt liv blomstrade plötsligt och pengar till både undervisning och forskning strömmade till Blekinge. Länet behövde ju allt stöd det kunde få när arbetslösheten härjade. Ont om studenter? Inget problem, i Asien fanns det så många man ville ha. Lärare, ja de kunde man betala bättre än snåljåparna i Lund.

Två forskningsadministratörer
Efter BTH blev Eriksson chef för Vinnova, statens organ för stöd åt teknisk forskning och utveckling, och tycker jag, där gjorde han ett beundransvärt jobb. Tidigare generaldirektörer hade inte gjort något särskilt. Eriksson hämtade styrka ur den finska forskningspolitiken och visade hur eftersatt Sverige var och fick väl åtminstone lite gehör för sina synpunkter.
   Men så var det då dags för Lunds universitet som behövde en ny rektor, en rektor som kunde skaffa pengar och synas i media. Inte minst den tekniska fakulteten, alltså LTH, var ihärdig på den punkten. Men för att kunna väljas till rektor krävs dessutom att man är professor och det var problemet. Man löste det.
   Rektorsvalet stod till slut mellan Per Eriksson, civilingenjör mm från LTH, och Per Omling, fysikdoktor i Lund. Omling är chef för Vetenskapsrådet, ett organ med mycket högt anseende och han har en långt mera traditionell akademisk meritering. Professor i fasta tillståndets fysik, alltså sådant som handlar om halvledare och div. materialegenskaper och med betryggande långa publikationslistor.

Två ideal
Man kan kanske säga att striden dem emellan och den tveksamhet som delar av universitetet känner inför Eriksson handlar om striden mellan två ideal för akademiska ledare. Den äldre typen är en framstående forskare som åtnjuter sina kollegors förtroende. Det är så man valde prefekter, dekaner och rektorer förr: ledaren skulle vara primus inter pares, den förste av likar, om man ska uttrycka sig riktigt akademisk. Den andra typen är den som har gällt i sådär tjugo år nu, den som internutbildning och styrelser vill få fram, managern. En universitetsinstitution, en fakultet, ett universitet ska drivas som ett företag, med den moderna företagsledningens alla verktyg i ledarens hand. En majoritet i Lund ville ha den senare sorten och var då beredd att tumma ganska rejält på div. synpunkter om delikatessjäv och formella regler. Man såg till att Per Eriksson blev professor och sen var fältet fritt för att han kunde bli rektor.
   Det var lite komiskt i början när det plötsligt kom invändningar mot Erikssons frikyrkliga bakgrund. I själva verket var den en integrerad del av det paket man valde. I varje fall för oss som har bott delar av vårt liv i Jönköping är Erikssons skicklighet, målmedvetenhet och driftighet karakteristiska drag i det småländska näringsliv som växt fram samman med frikyrkokulturen.

En komplott mot LTH?
Hur det kommer att gå? Nu har prorektor ihop med Allan Larsson och LTH:s rektor anlitat en advokat för att utreda om allt har gått rätt till. Det lugnar sig nog. LTH-folket, ständigt ömhudade, känner ifrågasättandet av Erikssons tillsättning som kritik av LTH självt, och förmodligen en del av en komplott igångsatt av naturvetare och humanister. Vad gäller Eriksson har han väl varit just så framgångsrik med pengar och projekt som man tänkte sig när man valde honom.
   Men kvar står frågan: hur vill vi att universitet ska se ut, vem ska det tjäna och vem ska ha makten där? Vems är Universitetet?

Israel-Palestina: Ett uppseendeväckande fett erbjudande av Per Roijer

Det händer saker i konflikten mellan Israel och Palestina. De senaste dagarnas utveckling har i media skymts av Mona Sahlins avhopp och Aung San Suu Kyis frigivning.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu träffade förra onsdagen USA:s utrikesminister Hillary Clinton i New York. Amerikanerna försöker få igång fredsförhandlingarna igen. Palestinierna avbröt samtalen i september sedan Israel på nytt börjat bygga bosättningar i de ockuperade områdena.

En ny örfil
Praktiskt taget samtidigt som Benjamin Netanyahu satte foten på amerikansk mark, tillkännagav de kommunala myndigheterna i Jerusalem att inrikesdepartementet gett klartecken för över tusen nya bosättarbyggen i östra Jerusalem. Historien upprepade sig från i mars i år. När vicepresidenten Joe Biden kom till Jerusalem på en fredsmission i våras fick han ett likartat besked vid ankomsten. Joe Biden bet ihop, men örfilen togs illa upp på hemmaplan och orsakade en mindre kris i de israelisk-amerikanska relationerna.
   Ironiskt nog hamnade Joe Bilden i fokus den här gången också. Det var när han mötte Netanyahu i New Orleans som beskedet kom från Jerusalem.
   I våras spekulerades det i om inrikesminister Eli Yishai satte krokben för premiärminister Netanyahu. Den här gången är det uppenbart att det inte rörde sig om några tillfälligheter. Det är uteslutet att Netanyahu inte var införstådd, skriver nyhetsbyrån Al Jaziras korrespondent i Jerusalem.
   Avsikten var att markera att bosättningspolitiken ligger fast, och att palestinierna skulle få skulden för att vägra sätta sig vid förhandlingsbordet.

Ett fett erbjudande
Ändå kom Netanyahu ut, efter sju timmars förhandlingar med Hillary Clinton, med en överenskommelse om byggstopp. Erbjudandet från amerikanerna var uppseendeväckande fett. För att få igång samtalen med palestinierna begär USA att Israel inför 90 dagars byggstopp för bosättningar på ockuperad mark. Men byggstoppet gäller bara Västbanken och inte östra Jerusalem. Och det ska inte kunna förlängas.
   För detta betalar USA med 20 nya stridsflygplan i en ultramodern teknik som inte anförtros någon annan allierad. USA förbinder sig dessutom, enligt den amerikanska tidningen Foreign Policy att lägga sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot alla förslag som tolkas som hot mot Israels existens; det gäller sådant som Goldstonerapporten, räden mot Ship to Gaza eller förslaget att Israels kärnforskningsprogram ska granskas av atomenergiorgan IAEA.

Fritt fram att bygga
Utgången av förhandlingarna med Clinton tolkades av en del i Israel som att det efter tre månader skulle bli fritt fram för ohämmad utbyggnad av bosättningar på Västbanken, rapporterar dagstidningen Haaretz.
   Men dagarna har gått och Netanyahu slirar på vad det är som han och Clinton egentligen kommit överens om.
Det ryktas om att USA också betalar med ett löfte om att blockera ett ensidigt utropande av staten Palestina. Det har den palestinske premiärministern Salam Fayad sagt ska ske under år 2011. Det är i så fall ett löfte som Hillary Clinton inte står vid inför palestinierna.

Fayad fick 150 miljoner dollar
Den palestinske premiärministern Salam Fayad var också i USA samtidigt som israelerna, och dagen före Hillary Clintons överläggningar med Benjamin Netanyahu höll Clinton en presskonferens tillsammans med Fayad, där hon meddelade att USA ökar sitt bistånd till den palestinska myndigheten med 150 miljoner dollar.
   (De 20 amerikanska stridsflygplanen till Israel är värda 3000 miljoner dollar, inom parantes. Det är skillnad på folk och folk.)
   Flera ministrar i Netanyahus regering avfärdar alla inskränkningar i bosättningspolitiken och går emot premiärministern. Han kämpar nu enligt Haaretz för att få igenom sin överenskommelse med Clinton i den egna regeringen. Det ultraortodoxa men pragmatiska Shas-partiet kan tänka sig att lägga ner sina röster och rädda överenskommelsen, om de får uttryckliga garantier för att byggstoppet inte gäller Jerusalem, Israels "eviga och odelbara huvudstad".

Obama vill veta gränserna
Robert Wexler är president i S. Daniel Abraham Center for Middle East Peace, som i USA lobbar för en tvåstatslösning. Enligt Wexler försöker Obamas regering få i första hand israelerna att precisera sina krav på var gränserna ska dras mellan en palestinsk och en israelisk stat. Det är något som israelerna hittills vägrat och palestinierna länge väntat på.
   De extremister som Netanyahu är beroende av vill som bekant inte avstå en enda tum mark. Efter Netanyahus möte med Clinton citerade Haaretz någon enstaka israelisk röst som argumenterade för att det är nödvändigt att avstå mark för att inte en judisk stat ska bli en omöjlighet.

Trolleby – en jordslukarsaga av Gunnar Stensson

Över fälten söder om Höje å kryper en ensam grävmaskin och föser upp jordhögar. Dagen gryr.
   Himlavalvet hänger som en blöt presenning över järnvägen, Flackarps ödekyrkogård, det anakronistiska Jakriborg  och Trolleberg. Ibland skvalpar iskallt vatten över presenningens kant.
   “Bury me deep in the lone prairie” tonar det från förarhytten.
   Jag kommer i samspråk med föraren. Han gräver upp matjord i raka stråk för att frilägga spår av bebyggelse. Han har funnit flera kulturlager. Han är van; brukar arbeta för Riksantikvarieämbetet.
   Så småningom dyker arkeologen Anna Lagergren upp. Hon har funnit spår efter stolpar. Här har funnits bebyggelse under brons- eller järnålder. Då bedrevs helåkerbruk, men åkrarna var mindre, skuggade av träd och buskar. Bäckar rann ner till Höje å. Bebyggelsen blev inte varaktig, men snart kom nya bönder. På 1100-talet la kyrkan under sig jorden och forslade överskottet till Klostergården vid Klosterkyrkan mitt i Lund. Efter slaget vid Lund tog grevarna Trolle-Wachtmeister över jorden. Och nu ska den säljas.
   Det mest intressanta Anna Lagergren har funnit är en sannolik gravgång på en högre del av åkern. Där blev någon begravd för 60 generationer sedan (= vid vår tideräknings början).

Den arkeologiska undersökningen
ingår i förberedelserna för att bygga villaområdet Trolleby, med 60 hus, verksamhetsgårdar, plats för odling och en förskola. Området är ungefär lika stort som Klostergården. Undersökningen bekostas av markägaren, greve Wachtmeister. Det är Staffanstorps kommun som fattar beslutet om den nya bebyggelsen. Där är meningarna delade. M vill bygga, S och MP är emot.

I Lund är stadsbyggnadsdirektör
Inga Hallén och översiktsplanchef Claus Pedersen kritiska. Bebyggelsen innebär ”en partiell urbanisering av landskapet mellan Lund och Hjärup, vilket strider mot den sedan flera decennier etablerade principen om öppna landskapsstråk.”
   Bebyggelsen blir gles, få hus på ett stort område. Det är ett missbruk av den goda åkerjorden.
   Eftersom området ligger mitt i åkerlandskapet saknas tillgång till kollektivtrafik. De boende blir beroende av bil. Det rimmar illa med tanken på ett långsiktigt hållbart samhälle.
   Liknande synpunkter framförs av Naturskyddsföreningen. De påpekar också att ”det är mer lönsamt att sälja tomter än att odla sockerbetor.” NSF fruktar att Trolleby ska bli ett argument för att förlänga Åkerlunds & Rausings väg över Höje å.

Även du, Göran Brink M,
ordförande i byggnadsnämnden, är kritisk: ”Jag tycker inte man ska bygga ihop Staffanstorps och Lunds kommuner. Det ska finna öppna ytor. Jag tror vi är överens om att vi inte är så positiva till Trolleby i nämnden.”
   Byggnadsnämnden sammanträder den 18 november.

Jag tackar för mig
och lämnar Anna Lagergren och grävmaskinisten.
   Vid bron nedanför åkrarna brusar Höje å. Vattnet virvlar runt cementsocklarna och jag blir blöt, trots stövlarna. Stora delar av det forna bup-området och Sankt Lars har hårdgjorts under den omfattande byggnadsverksamheten. Krossade avloppsrör har bytts ut och många träd har fällts. Rötterna har slitits upp ur jorden. Ytvattnet rinner därför rakt ner i ån som sväller vid minsta regnskur. Byggs Trolleby ökar väl vattenmängden ytterligare. Då kanske man kan anlägga ett kraftverk vid Trolleberg.
   På söndag klockan 14 promenerar vi till Trolleby på samma sätt som August Palm gjorde.

Peak Oil 7 av Erik Kågström

När det gäller tidpunkten – när man förväntar sig att Peak Oil skall inträffa – finns det två läger. Optimisterna (late toppers, cornucopians) anser att det finns gott om olja och tror att man kan fortsätta och öka produktionen i takt med efterfrågan i ytterligare några decennier. Sedan kan produktionen ligga kvar på en hög nivå i ytterligare några decennier innan den börjar avta. Pessimisterna (early toppers, peakists, Cassandras) tror att Peak Oil redan inträffat eller kommer att göra det inom de närmaste åren. Optimister är ofta företrädare för oljebolag, regeringar, tryckta media eller ekonomer. Pessimister finner man bland geologer, forskare, pensionerade oljeexperter och engagerade lekmän. Företrädare för de båda lägren söker – och finner ofta – stöd för sin respektive hållning. I Sverige hör bl.a. ekonomen Marian Radetsky till optimisterna och professorn Kjell Aleklett till pessimisterna.

Orsak till meningsskiljaktigheterna är framför allt osäkerheten om hur mycket olja det globalt är tekniskt och ekonomiskt möjligt att utvinna. När ett oljefält upptäckts görs först en bedömning av hur mycket olja det finns i området med geologiska metoder innefattande bl.a. två- och tredimensionell sejsmisk teknik. Sedan görs en bedömning av hur mycket av denna olja som det kan bli möjligt att utvinna. Den totala oljemängden kallas ”resurser” (”resources”), den utvinningsbara delen ”bevisade reserver” (BR) (”proven reserves”). Historiskt är utvinningsfaktorn omkring 35 procent men varierar mycket (se fig. 1).

Fig. 1 Utvinningsfaktor - procent
Det som bestämmer utvinningsgraden är i första hand geologiska faktorer som t.ex. porositeten i det material som olja är inbäddad i. Resurserna i ett oljefält kan öka genom att man finner ny olja i anslutning till fältet. Reserverna kan öka genom att utvinningsgraden blir högre p.g.a. tekniska åtgärder som att pumpa ned vatten, gas, koldioxid eller vattenånga för att höja trycket. Sedan 90-talet har man dessutom kunnat öka utvinningen genom att göra horisontella borrhål utöver de vanliga vertikala (fig. 2). Dessa åtgärder kallas ”enhanced oil recovery” - EOR.

Fig. 2 Horisontella borrhål
Måttenheten för olja är ett fat (=159 liter). Produktionstakten räknas i fat per dag – f/d. Den totala globala ”bevisade” oljereserven inklusive det som redan pumpats upp beräknas i dag till omkring 2 000 miljarder fat varav omkring hälften kan finnas kvar.

I den statistik över produktion och konsumtion av olja som regelbundet levereras av till exempel BP och International Energy Agency (IEA) ingår vanligen allt flytande bränsle – konventionell olja, okonventionell olja, flytande gas, biodiesel och etanol. Konventionell olja – tunnflytande och med låg svavelhalt - är den hittills helt dominerande formen. Till okonventionell olja räknas framför allt tjock olja med hög svavelhalt och olja som kan framställas ur oljesand. Produktion av okonventionell olja är lönsam bara vid högt oljepris och är förenad med allvarliga miljöeffekter. Oljesand finns framför allt i Kanada och tjock olja i Venezuela. Flytande gas är en biprodukt vid gasutvinning. Det är kolväten som är flytande vid normal temperatur t.ex. butan. Kallas också kondensater. Flytande gas har lägre energivärde än olja och ett begränsat användningsområde.

Den prognos över framtida oljeproduktion som nyligen presenterats av IEA tycks ha kommit som en överraskning för experterna på oljeområdet. Den optimism som tidigare präglat den institutionens prognoser är helt borta. Nu anser man att produktionen av konventionell olja globalt har nått sin topp och gjorde det redan för några år sedan (fig.3). En ökad efterfrågan på olja måste därför framöver tillgodoses genom ökad produktion av okonventionell olja, kondensater, biodiesel och etanol.

Fig. 3 IEA:s prognos 2010
Att ”vår bästa tid är nu” inser nog den som råkade se SVT:s program om Peak Oil i Vetenskapens värld måndagen den 15 november. Där kom flera av världens främsta ”peakister” till tals. Bland annat Colin Campbell, Richard Heinberg och Kjell Aleklett. Anmärkningsvärt är att de fick förbli oemotsagda. Marian Radetsky sitter nog och gnisslar tänder någonstans. Programmet finns på SVT-play för den som är intresserad.

I hålträdsklokryparens land av Gunnar Stensson

Likheten mellan en park och en urskog är förekomsten av gamla träd. Ihåliga lövträd i Stadsparken ska bevaras och skyddas, enligt länsstyrelsens bevarandeplan. De utgör goda livsmiljöer för ett stort antal insekter. Den allra finaste är den sällsynta hålträds-klo-kryparen. Tack vare den är Stadsparken klassad som natura 2000-område.
   Hålträdsklokryparen är slående lik en miniatyrkräfta.
   Stadsparken innehåller flera ihåliga mulmträd.  För att förflytta sig mellan mulmträden måste hålträdsklokryparen lifta med fåglar, fladdermöss och större insekter.
   Den stora andelen gamla träd och mulmträd i parken innebär risker för besökarnas hälsa, påpekar Ole  Kasimir i miljökonsekvensbeskrivningen, ”om de oväntat faller”.
   Detta engagerade oss under vår söndagspromenad i Stadsparken härom veckan.

Vi passerade Stadsparkskaféet,
byggt 1922. Ska bevaras. Somliga sörjde över att backen där de som barn åkt kälke schaktats bort. Estraden på Gröningen, byggd 1966, påminde oss om Motkarnevalen 1970.
   Ett väldigt stort och djupt hål visade var Högevallsbadet håller på att byggas ut. Någon tyckte att rören som sticker ut genom väggen på badhuset påminde om  tarmar som faller ur en uppskuren mage.
   Vi närmade oss Högevall, Lunds försvarsverk från 1100talet, och gick upp på den. Det var lite besvärligt. Somliga i sällskapet har en del krämpor. Det händer att de oväntat faller, precis som mulmträden.

Glada gick vi in i Observatorieparken, just nu mer urskog än park.. Vi begrundade det gamla observatoriets korsbyggnad kring det runda centraltornet, ett av Helgo Zettervalls verk, byggt 1867. Kontrasten mellan dess tidsbundna bräcklighet och den tidlösa rymd det byggdes för att observera är gripande.
   När Observatoriet byggdes låg det ytterst i staden. Lokaliseringen motiverades av att det var fri sikt åt öster, söder och väster. Då var de jättelika bokarna ännu bara små plantor.
   Vi beundrade också Räknehuset, där en halv miljon handskrivna kort med astronomiska iakttagelser förvarades. Det var långt före datatiden. Huset är historiskt också genom att Demokratisk Vänster bildades där en vinterdag 2006.
   Vid den lilla portvaktsstugan tittade vi på uret som en gång var ”Lunds rättaste ur”. Det placerades där i samband med att man administrerade tiden i zoner så att det t ex blev möjligt att få till stånd en fungerande tidtabell för tågen till Stockholm. Nu går uret inte längre men många mindes att det nyligen hade gjort det.

När Observatorieparken förenas med Stadsparken ska ett nytt gångstråk skapas för dem som vill vandra från innerstaden ner till Arenan inför någon allsvensk match, som Lunds BK kan tänkas spela om något decennium.
   Gångstråket innebär att Högevall måste genombrytas, vilket kräver beslut från högsta ort.
   Vi fortsatte söderut på vallen och erinrade oss att Strindberg på 1890-talet brukade vandra där medan han, efter att ha avslutat ”Inferno”, funderade på hur han skulle gestalta ”Påsk”, ett drama som bland annat uttrycker hans livslånga – och välgrundade  - skräck för fordringsägare.
   Han skrev att han från vallen kunde se både Sankt Lars fruktansvärda tegelröda dårhus (asylen höll på att uppföras),  och Öresunds vida vatten. Det är en diktares iakttagelse. Han kommenterade också de höga lönnarna.

När Strindberg vandrade på vallen
var Mejeriet alldeles nybyggt. Det var näst störst i Malmöhus län Där utprovades Tetrapaks mjölkförpackningar.
Vi fortsatte längs Södra vägen och tittade in på Södra lekplatsen som också håller på att införlivas i Stadsparken. Det gillade vi . Parken blir större, och storleken har betydelse.
   Slutligen gick vi över den vita bron och förfärades över det nya väldiga P-huset och den parkeringsplats som anlagts i triangeln vid järnvägen, där det tidigare fanns frodiga odlingslotter. Vi såg det som ännu ett exempel på den obönhörliga entropilagen
   På väg hem mot Klostergården och gladdes vi dock åt att idrottsplatsens blåsiga parkeringsyta ska förvandlas till ett Hoppbackehus och en Aktivitetspark.

2010-11-11

Tio timmar för Latinamerika

Tio timmar för Latinamerika med Centralamerika i fokus äger rum den 13 november på Kvarnby folkhögskola, Industrigatan 4 i Malmö mellan kl 12.00 och 22.00.
   Det bjuds på föreläsningar, poesi, filmvisningar, sång, folkdans och  musik. Bland annat kommer representanter för Kubas, Nicaraguas, Venezuelas och Bolivias ambassader att tala, speciellt om Alba-samarbetet. och det blir en paneldebatt om Honduras. Jan Hammarlund uppträder någon gång mellan 18 och 21.
   Fika och mat serveras.

Författarsamtal i Västerkyrkan

"Islamismer och politiska kristendomar"
Ett samtal mellan Jan Hjärpe och KG Hammar utifrån den förras nya bok "Islamismer".
   Lördagen den 13/11 kl. 15-17.
Västerkyrkan/Svenska Missionskyrkan, Vävaregatan 21, Lund.
   Samarrangemang: Västerkyrkan, Studieförbundet Bilda, Afghanistan- solidaritet, IKT (Institutet för Kontextuell Teologi).

Anti-Greider av Gr

Förra veckan skrev sign. Lucifer, apropå Afghanistan och Vänsterpartiet, att han för en gångs skull inte höll med Göran Greider. Nu har jag motsvarande bekännelse att göra.
   Det handlar förstås om GG:s korta ledare i onsdags där han kritiserade utbildningsminister Björklunds utspel om geografiundervisningen. Björklund vill ha en återgång till namnkunskap, som gärna pluggas in med hjälp av blindkartor, medan GG förespråkar kunskap om exempelvis globala rörelser av människor och varor.
   Detsamma säger visserligen ett antal geografiprofessorer som i dagens Svenska Dagbladet också kritiserar Björklund, men det hjälper inte. Likaväl som jag menar att man i huvudet bör ha inpräglat att 7 x 6 = 42, för den händelse att man inte har mobilen till hands, tycker jag att man på ungefär bör veta var Benin, Nice, Savolax, Lycksele eller Löberöd ligger. Även ens gps kan strejka en dag.
   Jag känner kommunalt förtroendevalda som inte kan peka ut byarna Lyngby och Västra Hoby på en blindkarta över Lund. Det gör dem till en smula sämre kommunalpolitiker.

Äppelträdet (eller Allmänningens komedi)

Greider på höstvandring:

Det står ett äppelträd längs gatan
i kvarteret
och det dignar nu av frukt;
de runda formerna hänger över trottoaren
där fallfrukt redan fallit.
Jag brukar äta av de där äpplena.
I år smakar de bättre
än nånsin, särskilt nu
när sötman i dem kommit.

Det konstiga är att ingen annan tycks
smaka av frukten.
När någonting är fritt och tillgängligt
brukar ju folk inte dra sig för
att ta vad de kan komma över.
Varför är trädet inte urplockat?
Vad är det i
den ekonomiska
teorin som inte stämmer här?

Vilda äpplen i det fria på en gata
värderas inte lika högt
som äpplen i en matvarubutik.
Vi måste uppenbarlige göra äpplena
till en vara först,
de måste cirkulera på marknaden
kanske hundratals mil
över en världsdel
innan vi ger dem ett värde.
Det fria och allmänt tillgängliga
är degraderat.

I hundratal ska de falla dessa äpplen
när hösten djupnar
och jag ska gå förbi och se.
På asfalten ska de ruttna ner,
regn ska spola dem bort
och genom brunnar och mörka kloaker
återvända till kretsloppet.
De bästa äpplena är inget värda.
Varför? För att de
inte har något pris.
(publicerad i Nya Upplagan oktober 2010)

Socialdemokratisk förnyelse? av Gunnar Stensson

Morgan Johansson, ordförande i riksdagens justitieutskott efter Thomas Bodström, leder partiets eftervalsanalys. Han menar att socialdemokraterna tappat förmågan att tänka stort och visionärt.
   Och visst finns det frågor som kräver stora och visionära tankar. Anpassningen till ett samhälle med ändliga resurser, till exempel. En väg bort från konsumtions- och tillväxt-samhället. Skapandet av det jämlika samhälle som blir en nödvändig konsekvens av en hållbar samhällsmodell.
   Morgan Johanssons tidsperspektiv är mer kortsiktigt. Han försöker förstå valnederlagets orsaker och finna vägen till valseger 2014.
   Han skyller valnederlaget på Thomas Östros. S gjorde fyra tabbar: skattehöjningen på lyxvillor, höjningen av bensinskatten, den sänkta krogmomsen och den stora skattesänkningen för pensionärer.
   Två skattehöjningar och två sänkningar. Förklarar de varför väljarna i likgiltighet vände S ryggen?
   ”Världens väl och ve hänger inte på om vi i Sverige ökar ett redan högt bensinpris”, kommenterar Morgan. Sedan redogör han för sina egna tankar.
   ”Det vi bör förändra är arbetstider, föräldraförsäkring eller semester. Jag tror på konventionellt samhällsbyggande. Behövs bostäder ska vi bygga mer bostäder. Behöver folk mer tid kortar vi arbetstiden. Jag vill inte låsa mig för enskilda löften, men vi måste ge ett svar på livspusslet som är mer seriöst än rut”.
   Morgan menar att socialdemokraterna måste ge upp alliansen med MP och V.
   På längre sikt bör S vara redo för samarbete med andra partier efter 2014 års val. Allt enligt Erik Magnussons reportage i SDS 10/11.
   Stora, visionära tankar? Vi får se vad hans partikamrater tycker.
   För på onsdagseftermiddagen slog Mona Sahlin omkull alla spelets pjäser. Hon själv och hela partiledningen ska ställa sina platser till förfogande.
   Hon gjorde utspelet i skarp polemik mot Morgan Johansson och hans försök att lägga ansvaret för valförlusten på Thomas Östros.
   Det var fel, sa hon, ansvaret är hela partistyrelsens.
   Det blir intressant att se vilket stöd Morgan Johansson har i konflikten med Mona Sahlin.

Stockholm. Spionutredning tillsatt av Gunnar Stensson

Riksenheten för polismål har tillsatt en utredning om USA-ambassadens hemliga registrering av av svenska medborgare.
   Lars Ohly har anmält registreringen till riksdagens konstitutionsutskott.
   Justitieminister Beatrice Ask säger att hon inte kände till registreringen. Före detta justitieminister Thomas Bodström hälsar att han inget visste. Anna Lindh var däremot sannolikt underrättad, eftersom hon utlämnade två egyptier till CIA för tortyr i Kairo.
   Alla inblandade har intresse av största möjliga tystnad. Det gäller USA-ambassaden, Säpo, polisen, den moderata regeringen och den socialdemokratiska regering som förlorade makten 2006.
Det leder nog till diskretion också i svenska massmedia. För dem är kungasnusket viktigare.
   I Norge som utsatts för motsvarande övergrepp är demokratin friskare och debatten öppnare.

Göteborg. Terrorutredning nedlagd av Gunnar Stensson

Det finns inga misstankar mot de tre terroranklagade längre. Att förundersökningen läggs ned visar hur Säpo i sin rasistiska paranoia på grundval av fördomar och ryktesspridning automatiskt tillgriper ogrundade åtgärder mot grupper av svenska medborgare.
   Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap, säger: ”Det betyder att de inte har ett skit på dem och att de inte haft det över huvud taget. Det är inkompetent skött.”
   I den konkreta verkligheten ser ”terrorbekämpningen” ut så här
   Bildörrar. Glas krossas. Trä splittras. Röster ryter. Stövlar stampar. Hyllor välter. Barnkammardörren öppnas. Ljus bländar. Svart skepnad, inget ansikte! Döda ögon. Närmar sig med höjt automatvapen. Nej! Nej! Skjut inte! Rör mej inte! Nej! Det gör ont! Aj! Pappa ligger. Två anonyma monster håller fast mamma. Deras runda ögon blänker. Tre andra släpar ut bror. Han stretar emot allt vad han kan, men har inte en chans. Dörrn slår igen. Borta. Syster skriker. Mamma skriker. Nu tar dom pappa! Försvinner i mörkret. Bildörrar. Sirener tjuter. Utslaget fönster. Mörker och kyla. Gardinerna fladdrar.
   Treårig flicka sammanfattar: ”Han ville skjuta mig men det gjorde han inte.”
   Samma morgon låser terrorpolisen in en grupp bedjande muslimer i en moské. Där får de sitta tre timmar utan förklaring. Samtliga är helt oskyldiga.

Yttrande över planprogram för Trolleby i Flackarp

Sammanfattning
Lunds Naturskyddsförening, LNF, riktar stark kritik mot förslaget att etablera ett nytt bostadsområde på jordbruksmarken vid Flackarp. Etableringen framställs som ett område med ekologisk inriktning, men det är inte sannolikt att miljömedvetna medborgare väljer att bosätta sig i en by som saknar naturområden, kollektivtrafik och service. Därför kommer det att saknas den viktigaste förutsättningen för ett ekologiskt hållbart samhälle, nämligen boende som är intresserade av en miljövänlig livsstil.
Lokaliseringen är däremot perfekt för bilpendlare som snabbt vill komma ut till motorvägarna E22 och E6 – en helt annan målgrupp än den kommunen i detta planprogram säger sig vilja nå. Förslaget leder till ökad biltrafik och motverkar utvecklingen mot ett hållbart samhälle.
De negativa konsekvenserna för miljön är så tydliga att planen för området inte bör genomföras.

Goda tider för politiska kommentatorer av Lucifer

Det är inte alltid så lätt att vara politisk krönikör. Värst är det när det inte händer något, när politiken bara är grå vardag. Men så plötsligt kan det slå över i sin motsats då händelserna kommer slag i slag och man hamnar i en embarasse de richesse, en sådan rikedom att man blir överväldigad. Det är i det läget vi är nu.

Ahlin på väg ut
Jag tror jag vill börja med att uttrycka min glädje över att Urban Ahlin, är på väg ut som socialdemokraternas utrikespolitiske talesman. Jag hade dock önskat att det hade skett med en annan motivering. Ahlin har tydligen gjort otillbörliga närmanden till en kvinnlig medarbetare. Men det allvarliga med Ahlin är ju att han förlett Sverige till närmanden till Nato. Amerikanskt flyg har baserats i Norrbotten och bedrivit bombfällning och USA tilläts öva tillsammans med Sverige.. Ahlin är vice ordförande i Utrikesutskottet och ledamot av Utrikesnämnden. Hans föregångare som utrikespolitiker inom (s), Östen Undén och Ernst Wigforss, skulle aldrig ha gått med på sådant. Men (s) är ju mot Nato-anslutning? Utanverk, säger åtminstone en borgerlig försvarspolitiker. Mellan skål och vägg är Ahlin varm Natovän.

Lunds hopp i krisen
Ja, så har vi socialdemokratins kris. Där har ju Morgan Johansson (s), Lunds stämma i världen, nu tagit bladet från munnen och sagt vad han tycker. Ekonomitalesmannen Östros och partisekreteraren Baylan är skyldiga till valförlusten. Jo, så är det nog även om de inte är ensamma om saken. Att Östros lät (s) valrörelse handla om skatter, borgarnas favoritämne, var ett grovt misstag och Baylans valplaner var både strategiskt och taktiskt misslyckade.. Mona Sahlin gjorde på egen hand en uppryckning sista veckan före valet, men då var det för sent. Och hon är förstås så nära knuten till socialdemokratins misslyckanden de senaste tjugo åren att hon måste nog gå hon också.

En ny Per-Albin?
En som däremot verkar vara på gång är väl Morgan själv. Javisst, han har Per-Albin framtoningen, just en sådan som (s) skulle behöva nu. Han brukar betecknas som stående till vänster inom partiet och det är kanske därför han fann det nödvändigt att beklaga samarbetet med (v) och (mp). Han nämns inte i första ledet av ledarkandidater och kanske är han för ung för detta gamla parti och kanske är han familjemässigt alltför bunden till Lund. Men på lite sikt har han chanser och hans utspel nu har rimligen ett lanserande inslag. I den allmänna kapplöpning som nu förmodas utbryta inom (s) ber vi alltså att få lyfta fram Veronica Palm och Morgan Johansson som talrörsduo i Miljöpartiets efterföljd.
   Vad gäller partiledningar hoppas vi nu att det finns någon inom Vänsterpartiet som sätter igång motsvarande process. Inte ska väl Vänsterpartiet gå till val under Lars Ohly igen?

Bättre att polisen kör sina egna lopp?
Jo så har vi USA:s underrättelseverksamhet i Stockholm. Sydsvenskan skriver i ett ledarstick att Säpo inte kände till den amerikanska verksamheten, men tror att det har skett med Säpos goda minne, vilket är illa. ”Men trots allt mindre skandalöst än om det vore sant att Säpo ingenting visste”.
   Så tycker alltså Sydsvenskans ledare. Men Säpos inkompetens är knappast någon nyhet och chockerar väl ingen? Nej det plågsamma är förstås om Säpo eller någon sorts hemlig myndighet kände till det men inte underrättade regeringen. Det skulle vara ett återfall i i den tradition som gjort det möjligt för svenska militärledningar och polismyndigheter att följa sin egen linje utan politisk kontroll. Säpo körde sina egna lopp på 50-talet, svenska militärledningen samarbetade fritt med finnar och tyskar på fyrtiotalet och frågan är om inte svenska marinofficerare jobbade ihop med amerikanerna i Stockholms skärgård på 1980-talet.

En mindre spårvägsskandal
Sen har vi Lunds starke man, Mats Helmfrid (m), som gjort bort sig. En månad före valet greps borgarna av panik och lovade i hastigt mod en spårvägslinje ner till Tetrapak. Två månader efter valet ångrar Helmfrid sig och tar tillbaka. Det är så det går till när politiker får rykte om sig att vara bondfångare och bedragare. Frågan är nu om de rödgröna tar tillbaka sin linje till Linero.

Ur svenska hjärtans djup
Så återstår då bara H.M. Konungen själv. Om hans knullerier etc. har vi inget att säga. Vi tog vår hand ifrån honom redan på tidigt sjuttiotal då han som vi minns det med sina kompisar stod på en balkong och hånade Vietnamdemonstranter. Jan Guillou tycker att publiciteten saknar politisk innebörd och därmed inte hör hemma på svenska tidningssidor. Det ligger en del i det. Men jag vill anföra vad Robert Darnton, utomordentlig amerikansk bokhistoriker, har skrivit om förbjudna böcker i ”Pornografi och revolution” (Ordfront). I staden Neuchatel, belägen i den schweiziska delen av Jurabergen, blomstrade på 1700-talet ett stort antal boktryckerier som smugglade böcker till Frankrike. Där härskade censuren, men det var möjligt att under disken få vad man ville. Böckerna var av tre slag: politisk och filosofisk litteratur, t.ex. Voltaire och Rousseau, berättelser om brottslingarnas hemska brott och pornografi. Den senare hade gärna formen av berättelser om vad Marie-Antoinette gjorde med den ene och den andre. Inom parentes har vi här urtypen för varje nytt mediums genombrott: kombinationen politik, våld och sex, antingen det gällt film, serier eller Internet. Darnton hävdar att just de politisk-pornografiska böckerna spelade en stor roll för undergrävandet av det franska kungadömets auktoritet och därmed bäddade för den franska revolutionen. Vi får se vad som kan följa av den svenska kungalitteraturen.

En rörande berättelse
Jag läste förstås inte kungareportagens dåligheter, men som av en tillfällighet stötte jag ändå på det här avsnittet i Expressen från en berättelse om en av kungens kräftskivor:
” Karin säger att de var så få runt bordet att hon fortfarande i dag kan säga exakt vilka som satt var. Fyra kvinnor, varav tre var väldigt mycket yngre än männen. Kungen och några få av hans närmaste vänner.
   Jag satt på kungens vänstra sida och min kompis Gunilla satt på den andra. Kungens adjutant satt bredvid Gunilla och skalade kräftor och gjorde fina små smörgåsar med kräftstjärtar åt kungen.”
   Det är helt enkelt en rörande scen. Där sitter kungen som ett barn och får sina kräftor skalade och sina smörgåsar tillredda av adjutanten. Monarkin gör så här med sina inblandade människor.

Ny fördrivning hotar palestinier av Per Roijer

Demografin gör judisk stat omöjlig

Det finns risk att Israel sätter igång en ny Naqbah, alltså en ny fördrivning av palestiner likt den som skedde 1948.
Det sa Ephraim Nimni från Queens University of Belfast när han talade vid ett seminarium i Lund på torsdagen om den demografiska situationen i Israel.

Hur kan det komma sig att Israel inte lutar sig tillbaka och erbjuder palestinierna fred? Israel som slutit separatfred med Egypten och Jordanien, har en överlägsen vapenmakt, är uppbackad av USA, vars överlevnad i praktiken är ohotad och som sitter med alla kort på hand…
   För en utomstående betraktare verkar detta ologiskt, sa Nimni.

Varför slappnar inte israelerna av? Istället har det motsatta inträffat. Den israeliska allmänheten har under senare år radikaliserats till att kräva fullständig seger över palestinierna. Israel som en judisk stat ifrågasätts inte, kritiken mot dem som har en annan uppfattning blir allt häftigare. Modiga kollegor i universitetsvärlden som avviker ger allt oftare upp inför hot och trakasserier inte bara mot sig själva utan också mot sina familjer, och lämnar landet.

Varför har det blivit så? Därför att det blivit uppenbart att en judisk stat i längden inte är en möjlighet på grund av det demografiska läget i Israel, svarar Ephraim Nimni.
   Den ickejudiska befolkningen i Israel uppgår till 25 procent och den växer snabbare än den judiska.
   Exodus, utvandringen för att bilda en egen judisk stat, misslyckades. De flesta judar som bor utanför Israel är inte intresserade av att flytta. Det finns lika många judar i USA som i Israel, och de utgör tillsammans uppskattningsvis 80 procent av man kan kalla det judiska folket. Efter den stora ryska invandringen efter
Sovjetunionens fall finns det inga folkgrupper som skulle kunna balansera tillväxten av den arabiska befolkningen inom Israels gränser.
   En judisk stat är i det långa loppet en omöjlighet, sa Ephraim Nimni. Israel är inte en demokrati i vanlig mening, utan ett land där medborgarskap är kopplat till religiös tillhörighet (etnokrati istället för demokrati).

Insikten att en judisk stat inte är möjlig har den israeliska befolkningen oerhört svårt att ta till sig. Frustrationen har resulterat i vad den ungerske statsvetaren Istvan Bibó kallar "politisk hysteri", sa Nimni. Det blir det när man byter ut det verkliga problemet mot ett fiktivt, eftersom det verkliga problemet inte har någon lösning.
   Enligt israelisk uppfattning finns det alltid fiender i världen som vill förgöra Israel. Den palestinska befolkningen ses som en femte kolonn, en tidsinställd bomb som hotar det sionistiska projektet och som därför måste förgöras.
   Palestinierna är fienden, sa Nimni och visade en bild där israeliskjudiska barn hjälptes av sina föräldrar att klottra bryska hälsningar på israeliska artillerigranater som var färdiga att avfyras. När den judiska befolkningen står med ryggen mot väggen ökar sannolikheten för att man tar till samma metoder som 1948, då betydande delar av den arabiska befolkningen fördrevs.
   Risken för en andra Naqbah, en andra katastrof, är en realitet, menade Ephraim Nimni.

Ephraim Nimni är fakultetsopponent till en avhandling av Lisa Strömbom, som läggs fram idag fredag. Revisiting the Past, om historia och identitet i konflikten mellan Israel och Palestina.

Hållbar utveckling – ett oxymoron av Gunnar Stensson

Ett oxymoron är ett begrepp sammansatt av två oförenliga element. Enligt Alf Hornborg, professor i humanekologi, är begreppet hållbar utveckling, som lanserades av Brundtland-kommissionen, ett oxymoron. En ändlös ekonomisk utveckling kan inte samtidigt vara hållbar eftersom jordens resurser är ändliga.
   För att hela jordens befolkning skulle uppnå samma utvecklingsnivå som Sverige skulle det behövas tre jordklot.
   Idag är fördelningen av jordens resurser ojämlik. En individ i Bangladesh disponerar ett halvt hektar mark för sin försörjning. En svensk disponerar 7, om jag minns rätt.
   Entropilagen innebär att industriell utveckling och tillväxt i en del av ett system, som jorden, sker det till priset av större oordning och resursförstöring i en annan del av systemet, tredje världen. 
   Den rikaste delen av jordens befolkning var för några år sedan 30 gånger rikare än den fattigaste. Nu är den 60 gånger rikare. En ekonomisk aspekt av entropilagen.
   Detta gäller i slutna system. En åhörare menade att jorden inte är ett slutet system eftersom ny energi tillförs från solen. Men också den energin är konstant, det vill säga en begränsad resurs. För oss människor gäller alltså att vi disponerar begränsade, ändliga resurser. Arbetet för ett hållbart samhälle är ett nollsummespel.
   Dessa fakta utgjorde byggstenar i Alf Hornborgs resonemang i debatten ”Är tekniken lösningen på världens problem?”.
Alf Hornborg besvarar frågan nekande. Debattören Lise Nordin, MP, stödde honom med politiska argument.
   Den motsatta ståndpunkten, att se tillväxten som ett oändligt ymnighetshorn, försvarades av ekonomhistorikern Christer Gunnarsson.
   Christer Gunnarsson kunde visserligen inte bemöta Alf Hornborg med logiska argument men utstrålade ändå en sorts auktoritet, grundad på medvetandet av att företräda den existerande samhällsordningen och dess ideologi, vars främsta uttryck är den klassiska nationalekonomin.
   Christer Gunnarsson ser fattigdomen som ett större miljöhot än den industriella utvecklingen.
   Vid sin sida hade han Susanna Bill, tidigare innovationsansvarig vid Sony Eriksson. Hennes mest relevanta argument var att utvecklingen av t ex mobiltelefonen faktiskt innebär en besparing också i fattiga länder genom den ökade möjligheten till snabb kommunikation.
   Andreas Ekström, Sydsvenskan, ledde debatten, som ägde rum på Palaestra. Till min överraskning tillämpades nästan dubbel akademisk kvart, men när halvtimmen gått var lokalen full. Det serverades glögg under väntetiden. Jag fick ett obehagligt intryck av det akademiska som ett slutet sällskap.
   Att auditoriet stod på Alf Hornborgs sida framgick av gensvar och frågor. Alf Hornborg har mycket nytt att tillföra vår förståelse av den möjliga framtiden. Många, kanske en majoritet av dem som reflekterar över saken, delar hans syn. Den stora frågan är hur vi ska omsätta övertygelsen i politisk handling.
   Vi har all anledning att studera Alf Hornborgs teorier genom att läsa den nyutgivna ”Myten om maskinen”, Daedalus förlag, och även inbjuda honom som föreläsare.
   Det räcker inte att förstå världen. Vi måste förändra den.

EUs målsättning för biodrivmedel leder till ökade utsläpp av Ulf Nymark

EUs politik för att minska utsläppen av växthusgaser från motordrivna vägtransporter kommer att leda till ökade utsläpp! Det visar en studie som i veckan publicerades av nio olika europeiska miljöorganisationer – bland annat Europeiska Miljöbyrån, Greenpeace och Jordens vänner.
   Studien, som bär rubriken ”Driving to Destruction”, har rönt ringa uppmärksamhet i massmedia här i Sverige. T ex har, så vitt jag kunnat finna, Sydsvenskan inte nämnt ett ord om den. Vilket är anmärkningsvärt, eftersom studien pekar på förödande konsekvenser av EUs biobränslepolitik.
   EU har åtagit sig att minska utsläppen av växthusgaser med 20% fram till år 2020. Som en del av den planeringen är EUs målsättning att ca 10% av den totala energiförbrukningen i transportsektorn ska vara biodrivmedel.

Biobränsle – mer utsläpp än fossila drivmedel
Enligt rapporten kommer 92% av biodrivmedlen att komma från livsmedelsgrödor som rapsolja, palmolja, soja, vete och sockerbetor. För skapa jordbruksmark för detta måste skog, inklusive regnskog, betesmarker, inklusive våtängar, och torvmossar,  att omvandlas till jordbruksmark. Så mycket som 69 000 kvadratkilometer – två gånger Belgiens yta - måste omvandlas till brukbar jord. Detta leder till kollapsade ekosystem och koldioxidutsläpp från växlighet och jord – utsläpp som blir större än de från det fossila bränsle som biobränslet ersätter!
   Totalt kan koldioxidutsläppen komma att öka så mycket som med 56 miljoner ton per år  jämfört med de fossila bränslena. Denna utsläppsvolym motsvarar 12 till 26
miljoner personbilar extra på de europeiska vägarna 2020.

EU räknar ej med förändrad markanvändning
Dessa siffror står naturligtvis i bjärt kontrast till vad EU själv räknar med: i sitt Renewable Energy Directive räknar unionen med att utsläppen genom den tioprocentiga användningen av biobränsle ska minska med mellan 35 och 50%. Vad EU inte tagit med i beräkningen, enligt rapporten Driving to Destruction, är just den förändrade markanvändningen. Tas detta med i beräkningen medför den ökade biobränsleanvändningen en utsläppsökning mellan 81% och 167% jämfört med fossila drivmedel.

EU måste överge sin biobränslepolitik
Några andra uppgifter att begrunda från rapporten (som återfinns i sin helhet här):
 • EUs medlemsstater förväntas importera 50% av bioetanol och ca 40% av biodiesel år 2020.
 • Storbritnnien, Slovenien, Malta och Luxemburg kommer år 2020 genom sin biobränsleförbrukning orsaka förändrad markanvändning som motsvarar mer än 20% av deras egen odlingsbara mark. Men den förändrade markanvändningen kommer förstås att ske någon annanstans i världen.
 • Om målet 20% biobränsle inom transportsektor uppnås kommer bland annat Sverige, Rumänien och Storbritannien att öka sina utsläpp med mer än 10% jämfört med år 2007.
   Rapportens självklara slutsats är att EU måste ompröva och lämna sin nuvarande biobränslepolitik.

Kulturtips

Hamlet II: exit ghost
Teatr Weimar bjuder en helt ny bearbetning av Shakespeares klassiker.
Fre 12 nov kl. 19:30.
Läs mer

Ingen är som jag - En monologföreställning med Eva Dahlgren
På Palladium 12 november kl 19.30
Läs mer

PUPPETRY OF THE PENIS
På Babel 12 november kl 19.30.
Läs mer

Teaterrepubliken öppnar apotek
Regissören till succéföreställningen Finanskris Krasch Boom Bang! tar er med på ännu en framgångssaga i en konkurrensutsatt bransch.
Fre 12 nov kl. 19:30.
Läs mer

2xStrindberg - Öresundsteatern
På Bredgatan 3 i Lund lördag 13 november kl 14.
Läs mer

Don Pasquale av Gaetano Donizetti
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln och Kino i Lund 13 november, repris 14 november
Lör 13 nov kl. 19:00.
Läs mer

BLOCKET (SE) — feat. Svante Lodén (DAMN!), Jason Diakité (Timbuktu) & Miriam Aïda (A –Bossa Eléctrica)
på Babel 13 november kl 20.
Läs mer

Compagnie of Strangers
Tillsammans med Moomsteatern skapar Nina Jemth & Pelle Öhlund ett rörligt, rörande konstverk. Med mörk humor och visuella spratt berättas historien om en gammal man som minns och möter karaktärer ur sitt liv. 9 oktober - 14 november.
Lör 13 nov kl. 19:00.
Läs mer

DET ÄR NU DET NYA
InSite spelar Line Knutzons "Det är nu det nya" på Bastionen 13 nov - 11 dec
Lör 13 nov kl. 19:00.
Läs mer

Open Call
På Palladium 14 november kl 15.
Läs mer

Svante Thuresson & Katrine Madsen
På Scalateatern i Ystad lördag 13 november kl 17.00 och Tuppen i Malmö söndag 14 november kl 18.00.
Läs mer

Vilda Amazoner möter 60-talet
En fartfylld körkonsert med de båda Malmökörerna Röster Utan Gränser, under ledning av Bodil, Tangotanten, Bendixon och 60-talskören, under ledning av Håkan Sterner, 14 november i Rosenbergssalen, Musikhögskolan
Sön 14 nov kl. 15:00 och 18:00.
Läs mer

Classic Lounge: Gáman vid havet
En resa i den nordiska folksjälens namn med danska Gáman. På Ribersborgs Kallbadhus 15 november kl 19.00
Läs mer

En afton till stöd för fängslade författare
På Victoriateatern måndag 15 november kl 19.30.
Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 17 nov kl. 16:00, Tor 18 nov kl. 16:00.
Läs mer

Directors Talk! - Stefan Berg
På Biograf Spegeln 18 november kl 18.30.
Läs mer

Miss King Cabaret presenterar Är det... det här?
Miss King Cabaret presenterar Är det... det här? - av Stina Sturesson
På Bastionen från 18 november kl 21.
Läs mer

Victorias nej - Gunilla Witt
Starkt konstnärsporträtt. På Dansstationen, Palladium 18-19 november kl 19.30.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

2010-11-04

Söndagspromenad

Stadsparkspromenad söndagen 7 november. Samling utanför kyrkan i Klostergården klockan 14.
   1897 promenerade August Strindberg vid Observatoriet och på vallen.
Arr. Klostergårdens byalag

Midnattskören

under ledning av Gösta Petersen
möter Malmö Gitarrorkester.
Solist: Sabina Zweiacker, sopran
Vita Huset (Uardavägen i Lund, bakom ICA Tornet)
Fredag 19 november, klockan 20.00

Afghanistan av Anders Davidson

Det ökända säkerhetsföretaget Blackwater, idag Xe Service, anklagas för att i Afghanistan ha dödat civila.
   Först hyste president Hamid Karzai planer på att förbjuda de utländska privata säkerhetsfirmorna. Skälet var deras inblandning i dödandet av civila. Det finns minst 4000 utländska privata beväpnade så kallade säkerhetsvakter i landet. Deras impopularitet smittar av sig och presidenten har nog av problem ändå. I slutet av sommaren krävde han att de privara säkerhetsfirmorna skulle vara ute ur landet före årets slut.
   Nu har den afghanske presidenten ändrat sig. Ett par dagar efter det att Xe tecknat ett femårigt avtal med Obama-administrationen öppnade Karzai åter dörren för företagen.
   Åter avslöjas att landets president, Kabuls borgmästare kallad, inte är herre i eget hus. Inte endast talibaner och andra motståndsgrupper utmanar honom. Även hans utländska stödtrupper och deras regeringar struntar i honom; det fikonlöv som ska ge deras "närvaro" legitimitet.
   Karzai har utsatts för ett massivt tryck.
   En rad så kallade hjälporganisationer hotade lämna landet om deras säkerhetsvakter utvisades. Åter avslöjas lycksökare och politiska aktörer i branschen. Seriösa biståndsorganisationer håller säkerhetsföretagen på minst dubbel armlängds avstånd.
   Det civila biståndet kräver säkerhetsstyrkor...

Uppmuntrande

Snålblåst, duggregn och skithal gyttja. Hur uppmuntrande är då inte bläsänderna med sina ljusa ansikten, blanka rödbruna huvuden och vita vingteckningar, guppande på det rinnande vattnet, som eroderar stigarna, ropande: Mio! Mio!

Veckans citat

USA:s krig och fördrivningen av kristna i Irak
”Det är tragiskt och ironiskt, som Robert Fisk påtalar, att det var två troende Bushpresidenter som skickade trupper till Irak, men att båda krigen bidrog till en utrensning av kristna.”
Rakel Chukri, Sydsvenskan 4/11

Läsarkommentar i Afghanistanfrågan
"
Det händer kanske en gång per år, ungefär, att Lars Ohly har rätt. Nu har han det, igen."
Aftonbladets nätupplaga 1 nov.

Partiledarfrågan i V
 ”Vi trampar på i samma ullstrumpor – det fungerar inte. Samma personer har suttit i ledningen hela tiden. Vi behöver ett nytt ledarskap som inte är kopplat till ett försvar för kommunismen. Det blev för mycket – för länge.”
Carin Högstedt, ordf. V Kronoberg i DN 2/11