Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
22 feb kl 17
”Toner till tröst”
Larsåke Sjöstedt, orgel

Nämndledamöter ställer ut

Nu på lördag kan man cykla till Dalby bibliotek, inrymt i det gamla skjutsstallet i centrum.

   Där öppnar en akvarellutställning kl 11, som visar hur kul det kan vara att träffas och måla tillsammans. Sex kvinnor visar upp helt opolitiska bilder som mestadels tillkommit vid Ann Schlyters matbord.
   Bilderna kommer att hänga kvar till den 19 mars och kan ses under bibliotekets öppethållande, på lördag dock till kl 14.
Affisch »

 

 Utsikt över Pooslätten från tågfönstret i november
av Ann Schlyter

Allsångskväll

Vita Huset, Uardavägen i Lund
Fredag 28 februari kl 20
Medverkande:
Flygelkören
Lund International Students Choir

Anna Elwing, folklig sång
Martin Landgren, dragspel & keyboard

Gösta Petersen, Sångledning & dragspel
Entré: 100 kr, stud. 60 kr, barn under 10 år gratis.
Arr. Flygelkören med stöd av Folkuniversitetet - Biljetter säljs vid entrén.

Februari – Gäckens månad av Ulf N

De lurar kung Bore, de gula, de alltid lika kära vintergäcken. Februari är gäckens månad. De borgerliga erkänner nu att de gäckade lundaborna i förra valrörelsen: utspelet om spårväg söderut genom stan var lurendrejeri. Tekniska nämnden säjer nej till en anständig och snabb cykelväg genom centrum – förhoppningarna om Lund som cykelkommun gäckas. Antispårvägspartiet FNL gäckar väljarna genom att låtsas stå för förnyelse. Måhända gäckas också i en del partier provvalsresultaten? Februari – Göjemånad - Gäckemånad.

Alla Hjärtans Dag avbruten! av Mikael Johansson

Denna Alla Hjärtans Dag lanserar Adalah en ny hemsida för sin utställning: Families Interrupted. Utställningen använder en rad olika anonyma porträtt för att fånga verkligheten hos många tusen palestinska familjer som är tvingade att leva i skuggan av den israeliska medborgarlagens förbud av familjeåterföreningar.

   ”Jag riskerade mitt liv för att åka och träffa min familj på Västbanken. Jag hoppade mer än tio meter ner från barrikaden och de sköt på mig två gånger. Jag har också försökt med hjälp av människosmugglare. Det finns människor som köper och säljer dig vid barrikaden.” Hisham
   2003 ändrade Knesset Citizenship and Entry Into Israel lagen för att förhindra Palestinier från OPT, som gifter sig med israeliska medborgare, från att få legal status i Israel. Det hindrar Palestinska medborgare i Israel att verkliggöra deras rätt till familjeliv i Israel. Lagen var uppförd som en ”tillfällig order”, men den har gällt i tio år. Den är för närvarande giltig till 30:e april 2014, när Knesset kommer rösta om den igen.
   Lagen syftar till att behålla en judisk demografisk majoritet och är totalt oproportionell när det kommer till de säkerhetsanledningar som Israel använder för att försvara det. Det är en diskriminerande, rasistisk lag som inte har någon like i någon annan demokratisk stat.
Länken till hemsidan

Kommandoran och de två bagarna av Gunnar Stensson

Kommandorans minilimpa som de gamla i Klostergården måste äta var varken god eller billig. Men kan du inte baka själv, så köper du limpan, tänkte Kommandoran för sig själv.
   Hon kände två bagare som bakade billiga limpor, Vardaga och Attendo hette de. De sålde mycket bröd. Det enda felet var att folk sa, att de blandade sågspån i mjölet.
   Kommandoran kom överens med dem om att i fortsättningen köpa deras limpor. Men folk tyckte att limporna smakade sågspån. De ville varken ha Kommandorans eller bagarnas limpor.
   De ville att Emil skulle baka deras limpor och så blev det också. Sedan ställde han till med ett stort nyårskalas för alla i Lönn, nej, Lund. Det kom senare att kallas ”det stora tabberaset i Lund”.
   Kommandoran ramlade ner i varggropen och satt där och tjöt tills Emil hörde det och förbarmade sig och hjälpte henne opp.
   Bagarna Vardaga och Attendo ville ingen längre veta av, så de reste till Västindien med alla pengarna de tjänat. Tyvärr fick de ingen glädje av dem eftersom de en varm dag simmade för långt ut och blev slukade av hajarna.
   Men Emil tillhandahöll goda och billiga limpor, och i Lund var alla mätta och glada.

Därför skapar politiker bästa billigaste vården av Per Strandell

Thomas Frostberg vid Sydsvenskans näringslivsredaktion tycker att diskussionerna med privata företag inom välfärden är begränsade. I en krönika efterlyser han en "smart debatt kring vinster i välfärden".
   Det är lovvärt. Att debatten haltat kan förklaras med känslor. Människor reagerar emotionellt när de läser om hur skattemiljoner försvinner till skatteparadis. Det är på många sätt en sund reaktion. I grunden handlar det om anständighet.
   Låt mig i all ödmjukhet komma med två inpass som kanske skingrar lite av den dimma som råder över detta "slagfält".
   Förespråkare för privata företag inom välfärden brukar ofta hänvisa till att det är ok om ett byggbolag gör vinst på att uppföra en skola. Varför kan då inte ett skolföretag göra vinst på eleverna? Skattepengar som skattepengar.
   Det finns en stor skillnad. Om en kommun beslutar att uppföra en skola riktar man sig till ett byggbolag. Kommunen agerar i princip som vilken kund som helst. Kommuner har ju inga egna byggföretag. Får förmodligen inte heller.
   Låt säga att Peab får jobbet. Om sedan Peab även skulle driva själva undervisningen går bolaget in och gör vinst på verksamheten. Kärnan i det hela. Undervisningsnivån pressas nedåt av vinstambitionen, för Peab kan ju inte gå till politikerna och få mer pengar eller ta ut avgifter från föräldrarna.
   Att en urholkning av etablerad pedagogisk och god undervisning sker kan vi se genom att många friskoleföretag genomför så kallade sexveckors "cace". Det vill säga ett paket med minsta möjliga grad av lagstadgad undervisning. Dessa bolag har färre lärare med generellt lägre löner.
   Frostberg ställer frågan "Hur får vi bästa möjliga kvalitet i vården till lägsta möjliga kostnad?". Marknadens aktörer klarar nog "lägsta" men inte "bästa". En Skoda är ju trots allt billigare än en BMW.
   Det är vinstambitionen som ställer till det. Med den som ingrediens klaras inte båda variablerna. Det gör bara en kompetent, kunnig och kostnadsmedveten politisk nämnd. De folkvalda äger och styr hela frågan.
   Det offentliga har alltid lägre kringkostnader. Hos statliga försäkringar går cirka tre procent av omsättningen till administration och marknadsföring. De privata försäkringsbolagen lägger cirka 25 procent av omsättningen på reklam, administration - och vinst.

Endast Vänsterpartiet har en trovärdig skolpolitik av Gunnar Stensson

Pisa-rapporten bekräftar vad alla redan visste: att den svenska skolan, som ännu 1995 var världsledande, har blivit sämre och sämre, i synnerhet efter 2007. Det förvånande är inte att den blivit sämre, det förvånande är att den på så kort tid har blivit sämst i den utvecklade delen av världen så att den nu hjälplöst kravlar omkring på bottnen av en gatubrunn tillsammans med den chilenska skolan och kanske någon annan rånad skola.

Leif Lewin, professor i statskunskap, fick av Jan Björklund uppgiften att ta reda på hur det kunde gå så illa. Utredningen, som kom den 10 februari, bekräftade vad de flesta experter tjatat om i åratal.
   Den slog fast att de två huvudorsakerna var:
Kommunaliseringen, som Göran Persson genomdrev 1991. Kommunaliseringen slog sönder den sammanhållna skolan och gjorde den beroende av kommunala småpåvar i fattiga och rika kommuner som skar ner skolanslagen samtidigt som de ökade lärarnas arbetsuppgifter och försämrade deras lön.
Friskolereformen, som Carl Bildt och Beatrice Ask genomdrev ett par år senare. Vinstdrivna friskolekoncerner gavs möjlighet att driva skola med hjälp av skolpengen och det fria skolvalet. Konkurrensen drev fram en galopperande betygsinflation. Lärarna hunsades uppifrån av ägare och rektorer och trakasserades nedifrån av föräldrar och elever. Sydsvenskan rapporterade (13/2) hur mycket pengar det är som står på spel. Academedia t. ex. tog ut 467 miljoner från 77 friskolor i underställda bolag. Friskolorna stoppar all insyn i ekonomin, eftersom vinsten är diktator i deras hierarkiska system (Amnell i Sydsvenskan 14/2). Skurups kommun klagade härom dagen över hur dess utgifter för gymnasisterna fyrdubblats på ett år och att all kommunal planering blivit omöjlig sedan man hamnat i skolkoncernernas våld.

Men det är inte längre nödvändigt att öda energi på att stapla bevis, som alla med insikt tvingats göra under de gångna åren utan att politikerna lyssnat. Saken är klar. Strukturfelen är kända. Nu gäller det att undanröja dem.

Panik har utbrutit i riksdagen. Alla skyller ifrån sig. Jan Björklund som i åratal ägnat sig åt småreparationer på det sjunkande skeppets överbyggnad har åtminstone ett radikalt krav, som han delar med Vänsterpartiet: förstatliga skolan! Så skulle vi åter kunna närma oss målet: en sammanhållen, jämlik skola av hög kvalitet. Tyvärr ställer inget annat parti upp på förslaget
   Ja, FP, förstatligande kan hjälpa, förutsatt att vi avskaffar det ”fria” valet som det är utformat idag, avskaffar skolpengen, avskaffar konkurrensen, avskaffar betygsinflationen och reklamen och förbjuder vinstuttagen. Men det vill inte Jan Björklund.

FP, M, C och KD flaxar omkring som skrämda höns. De har följe av en halt tupp, S, och den ledsna gåsen MP som suckar: ”Förlåt! Vi ville ju så väl.”
   De vägrar (utom då FP) att förstatliga skolan. De vägrar att förbjuda friskolornas vinst. Flosklerna korsar varandra. ”Vem som är huvudman spelar ingen roll. Vi fokuserar på skolans problem.” ”Utan vinst kan ingen driva skolverksamhet.”
   Förslagen yr som dun och fjädrar: extra skolår, sommarläsning, ny lärarutbildning, fler centrala prov, central provrättning, ökad kontroll, nya kursplaner, ökad insyn, långsiktiga ägare, högre lärarlöner, ännu högre lärarlöner, bättre lärarhögskolor, fler miljoner, miljarder... statlig kontroll. Staten ska styra genom bidrag. Staten ska hota med vitesföreläggande. Förlamande byråkrati är konkurrenssystemets ständiga följeslagare.
   Utanför hönsburen väntar räven. Den slickar sig om munnen.

Pisa-mätningen visar en skola i fritt fall. Leif Lewins utredning klargör orsakerna: kommunaliseringen och friskolereformen. Nu är det hög tid att handla!
   Vänsterpartiet är ensamt om att förespråka en konsekvent politik för att undanröja skolans destruktiva strukturer. Bort med kommunaliseringen! Bort med vinstintresset!
   Bara på den grunden kan den svenska skolan åter upprättas. Men det räcker inte med en fast grund.  På grunden måste en överbyggnad resas. Det är ett långsiktigt, krävande, komplicerat arbete. Men vi har gjort det en gång: när vi skapade den svenska grundskolan, den som nu ligger i ruiner.

LundaMaTs III: Ska de borgerliga ta sin Mats ur skolan? Del 2 av Ulf Nymark

I nr 4 av Veckobladet konstaterade jag att LundaMats III – förkortningsvis kallad Trean – föreslår att trafikens sparbeting för att totalt minska utsläppen av klimatgaser ska vara löjligt litet.

   Den pinsamt låga ambitionsnivån för minskningen av trafikens utsläpp är bara en av del av de många bristerna i den ”strategi för ett hållbart transportsystem för Lunds kommun” som Trean gör anspråk på att vara.

Målen ska nås utan åtgärder!
Den allvarligaste bristen av alla är kanske den att inte en enda konkret åtgärd för att nå målen föreslås! Dokumentet tar upp en del ”möjliga” åtgärder, men inga skarpa förslag. Och skarpa, helst snabbt verkande, förslag är vad som behövs. Trafikens utsläpp ligger fortfarande på en nivå flera procent över 1990 års nivå. Utsläppen måste ner till minst hälften om motortrafiken ska ta sin beskärda del av minskningen av de totala utsläppen, vilket är en förutsättning för att kommunen ska klara etappmålet 2020.

Mål går inta att tolka
Vad som karaktäriserar de sammanlagt 13 målen i Trean är att praktiskt taget alla har en extremt mesig ambitionsnivå. De är också så diffust formulerade att en det är omöjligt att tolka vad som menas.
   Inte mindre än fem mål i Trean tillhör kategorin ”omöjliga att tolka”, dvs de är obegripliga. De är av typen ”Gång-, cykel, eller motorfordonstrafiken” ska öka alternativt minska. Vad som är ”trafiken” är oklart. Är det trafikarbetet (den sammanlagda mängden fordonskilometer i kommunen) som ska avses? Eller är det flöden, dvs antalet bilar som passerar vissa mätpunkter? Om ”trafiken” inte definieras kommer dessa mål i princip att alltid kunna uppnås – utan att någon egentligen vet vad som uppnåtts.
   Diffusa mål är satta som att ”någonting ska öka eller minska” men säjer inte hur mycket. Så säjs till exempel att ”Motorfordonstrafiken per invånare på det statliga och kommunala vägnätet skall årligen minska”. Det innebär att om man med ”trafiken” menar trafikarbete räcker det att trafikarbetet minskar med 1 fordonskilometer per år så är målet uppnått!

Trean öppnar för en ökning av biltrafiken
I flera av målen ska ”trafiken” mätas per invånare. Exempelvis: ”motorfordonstrafiken per invånare på det kommunala vägnätet skall minska med 1 % per år.” Se där ett mått! Men vänta, ett mål satt per invånare säjer ju inget om det samlade trafikarbetet eller flödena. Ju fler invånare vi blir i Lunds kommun desto mer kan det totala bilresandet öka, även om det minskar per invånare!
   Det finns anledning att återkomma med en tredje och sista del i granskningen av Trean. Så här långt kan vi sammanfatta:
   LundaMaTs III präglas av att biltrafiken inte ska behöva ta sin del av utsläppsreduceringen av växthusgaser. Frånvaron av förslag på beslut om åtgärder för att nå hållbarhet kan kanske förklaras av att det egentligen inte behövs några särskilda insatser för att klara de oprecisa, omätbara och obegripliga målen. Den pinsamt låga ambitionsnivån tyder på att de borgerliga har kastat in handduken och gett upp striden för att nå kommunens klimatmål.

Republikanerna i USA, ett bindgalet parti som får normalbegåvade väljares röster av Gunnar Stensson

Nej till vapenkontroll, nej till kvinnors rätt till preventivmedel och abort, nej till samkönade äktenskap, nej till invandring, nej till avskaffande av orättvisa valregler, nej till miljöpolitik, nej till rättvisa skatteregler.
   Det är kärnpunkterna i republikanernas politik. Förhåller det sig faktiskt så att minst hälften av alla amerikanska väljare galna? Troligen inte. Det finns ingen majoritet för något av dessa nej i USA, lika litet som någon annanstans i världen.
   Republikanerna är alltså ett bindgalet parti som normala amerikaner röstar på. Garry Wills
har skrivit en artikel i New York Review of Books januarinummer som förklarar hur det kommer sig.
   Majoriteten amerikaner – även republikanerna - inser nödvändigheten av vapenkontroll. Men det finns en minoritet som menar att rätten att bära vapen är en grundläggande demokratisk rättighet. De är resursstarka. Republikanerna behöver deras röster och inflytande.
   Majoriteten republikaner är för jämställdhet. En minoritet tror att Guds ord förbjuder preventivmedel och aborter. Republikanerna behöver deras röster.
   De behöver rösterna från minoriteten som säger nej till samkönade äktenskap. De behöver minoriteten främlingsfientligas röster. De behöver den rasistiska minoriteten som vill bevara orättvisa valsystem.
   De behöver dem som förnekar miljöproblemen. Framför allt behöver de pengarna och rösterna från minoriteten rika som föredrar fortsatt låg och orättvis beskattning.
   Så blir republikanerna ett bindgalet parti som i sig förenar alla tänkbara fobier och fördomar, trots att det består av medlemmar och väljare som var och en för sig är fullt normala. Frånsett då någon enstaka fobi som gör att de ingår i någon av grupperna ovan.
   Problemet förekommer också i svensk politik. Centerpartiet fikar efter galna varghatare för att inte ramla ur riksdagen. Kristdemokraterna har underlåtit att ta tillräcklig hänsyn till de galna abortmotståndarna i sitt röstunderlag och fått ett bokstavstroget småparti på halsen. Det finns fler exempel. Tänk själv!
   Men det bindgalna republikanska partiet i USA har inflytande både i USA och i världen. Amerikanerna har ett enormt politiskt problem att lösa.

Reinfeldteffekten av Bengt Hall

Så heter en ny mycket intressant bok av Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler (Karneval Förlag 2013). Underrubriken är ”Hur moderaterna tog över makten i Sverige och skakade socialdemo- kraterna i grunden”. Hur gjorde Reinfeldt och moderaterna för att ta makten från social- demokraterna? Efter Bo Lundgrens fullständiga debacle 2002 då skatte- sänkning var mantrat övertog Reinfeldt Lundgrens skattesänkarpolitik 2006, men ändrade orden och klädde moderatpolitiken i en ny kostym. Etzler beskriver den sofistikerade strategin som avskaffade ord som höger och privatiseringar och förvandlade svenska valrörelser till presidentval.

Det är lätt att bli förbannad när man läser boken. Varför är svenska folket så lättlurat? Varför lät sig så många manipuleras, tänker jag. Valstrategen Schlingman gjorde t ex en ordlista över ”förbjudna” ord. En moderat skulle inte använda ordet ”privatisering”. Istället skulle man använda ordet ”mångfald”. Helst skulle det kopplas till ”kvalitet”. Ordet privatisering antyder ett profitmotiv och vinnare och förlorare. När Schlingman höll på att förändra Moderaternas språk hade Stefan Svallfors publicerat nya siffror som visade att svenskarnas starka tilltro till den offentliga välfärden var obruten, till och med på uppåtgående. En extremt stor andel av väljarkåren – mellan 70 och 90 procent, beroende på vilken service man frågade efter – ansåg dessutom att stat och kommun är ”bättre lämpade än andra instanser att sköta olika former av service”.

Ett djärvt drag av moderaterna var att kalla sig för ”Sveriges nya arbetarparti”. Man ville neutralisera nidbilden ”överklasspartiet Moderaterna”. Men det var också en utmaning gentemot socialdemokraterna. Det skulle ge publicitet och visa hur viktig jobbfrågan var för partiet. Moderaterna kopierade Socialdemokraterna och la sig politiskt så nära som möjligt. Men det var inte den gamla definitionen av arbetarklassen som Reinfeldts moderater använde. Deras definition handlade om vem som har ett arbete och inte. Arbetarpartiets uppgift var alltså att slåss för de arbetandes intressen mot bidragstagarna. Neutraliseringen och utsuddningen av skillnaden mellan höger och vänster var den första viktiga komponenten i det som skulle bli Reinfeldeffekten.

Ett begrepp som kom att få en stor betydelse i valrörelsen 2006 var ”utanförskapet”. Innan hade t ex långtidssjukskrivningar förklarats med ett högre tempo i arbetslivet och dålig arbetsmiljö. Lösningen var bättre arbetsmiljö och rehabilitering. På några få år ändrades analysen till att handla om ”överutnyttjande” alltså fusk och lösningen blev hårdare kontroll av de sjukskrivna. Begreppet ”utanförskapet” hamnade i centrum och moderaternas nyckelord blev att ”sänka trösklarna” dvs att se till att det fanns låglönejobb för de som hade svårt att ta sig in, ”stärka drivkrafterna” dvs skapa större inkomstskillnader mellan de som arbetade och de som inte gjorde det. Utanförskapet var problemet – ”arbetslinjen” blev lösningen. Den som stod för lösningen var Moderaterna, Sveriges nya arbetarparti.

En viktig del i Etzlers analys är att Reinfeldt och moderaterna använde personangrepp istället för att prata sakfrågor. I valet 2006 lyckades de skapa en bild av Göran Persson som hade ”diktatoriska drag”, var en alfahanne som dominerade debatten, han var en ”trött politiker”, gick inte att lita på, han hade inte längre kontakt med folket. Enligt moderaterna behövdes inte något ”systemskifte” eftersom den borgerliga politiken på många områden var genomförd. Sverige var bra, men statsministern var dålig. Reinfeldts angrepp framstod inte som attacker utan som sakliga konstateranden av hur det var, menar Etzler. Det fokus hans retorik skapade var att det största problemet i Sverige var den socialdemokratiska statsministern.
På samma sätt angreps Mona Sahlin fyra år senare. De politiska frågorna trängdes undan av osedvanligt hårda personangrepp. För andra valet i rad hade en socialdemokratisk partiledare skandaliserats till den grad att partiet hade svårt att komma ut med sin politik. Trots att det rådde vänstervindar i väljarkåren lyckades den borgerliga regeringen bli omvald.

Effekterna av Reinfeldtpolitiken är inte uppmuntrande. Allt snabbare privatisering trots att privatisering knappast nämndes i valrörelserna. Ohälsotalet har ökat snabbare. Arbetslösheten är större än 2006. Antalet bemanningsanställda har ökat med 60 procent. De sämst betalda jobben har sämst anställningstrygghet. Sverige är enligt en nyligen publicerad OECD-rapport det land där klyftorna växer snabbast. Jobbskatteavdraget har haft negativ stor inverkan. På grund av skattesänkningar minskar den offentliga sektorn. Bristerna i den offentliga välfärden har inneburit att idag har 522 000 personer en privat sjukvårdsförsäkring. Inkomstklyftorna mellan kvinnor och män hade hösten 2012 ökat med 40 procent sedan Reinfeldt tillträtt.

Det är en välskriven och initierad bok som kan vara ett bra redskap nu när valrörelsen stundar och om man vill förstå hur moderaterna och Reinfeldt tänker. Jag såg för övrigt TV-programmet ”Nyfiken på partiledare” där Reinfeldt intervjuades. Till skillnad från samtalen med Löfven och Sjöstedt pratade Reinfeldt mest om sin roll som ledare och sitt ansvar och nästan inget om visioner och politikens innehåll. Val för honom tycks enbart vara en fråga om förtroende och ledarskap. Politiken vill han helst inte prata om. Men visst finns det en politik. T ex har Reinfeldt lyckats med det Bo Lundgren misslyckades med. Han har t o m lyckats sänka skatten med mer än vad Bo Lundgren förespråkade.