Nästa vecka kommer Veckobladets sista nummer inför sommaren. Hoppas att
alla skribenter vässar tangenterna så läsarna får ett digert nummer som
varar.
red
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2012-06-07
Vandring på söndag
Sankt Lars Hospital byggdes på 1870-talet mest för sjuka som kunde
betala själva. Asylen byggdes på 1890-talet mest för fattiga. Samhället
betalade. Kyrkogården öppnades 1895. Där vilar 2000 döda. De flesta
blev kvar på Asylen tills de dog och i en svart kista, tillverkat på
asylens snickeri, forslades till en anonym grav.
Vandring från Hospitalet via Asylen till Kyrkogården. Samling vid S:t Lars vård- central söndagen den 10 juni klockan 14.
Vandring från Hospitalet via Asylen till Kyrkogården. Samling vid S:t Lars vård- central söndagen den 10 juni klockan 14.
Landsorganisationen i Sverige: Häv blockaden mot Gaza!
Vid sin nyligen avslutade kongress tog LO flera viktiga beslut vad gäller de ockuperade palestinska områdena.
Bland annat ställde man sig bakom kravet på bojkott av varor producerade på ockuperad mark samt kravet att häva blockaden mot Gaza. Ockupationen, muren och bosättningarna ser LO som de avgörande hindren för bildandet av ett självständigt, demokratiskt och fritt Palestina. LO avser att verka för att svenska arbetsgivare slutar göra affärer med företag som tjänar pengar på illegala bosättningar.
Källa: LO
Bland annat ställde man sig bakom kravet på bojkott av varor producerade på ockuperad mark samt kravet att häva blockaden mot Gaza. Ockupationen, muren och bosättningarna ser LO som de avgörande hindren för bildandet av ett självständigt, demokratiskt och fritt Palestina. LO avser att verka för att svenska arbetsgivare slutar göra affärer med företag som tjänar pengar på illegala bosättningar.
Källa: LO
Penninggaloppen av Lucifer
I kommande 
vecka
är det budget- sammanträde i Lunds kommun- fullmäktige. Vi kommer då
att få läsa i Sydsvenskan om hur oansvariga de röda och gröna partierna
är och bland dem särskilt förstås Vänsterpartiet. De vill alla höja
anslagen till kultur, vård, skola, parkunderhåll, ja ni vet den
kommunala verksamheten. I några av fallen handlar det inte om
utgiftsökning utan bara att man räknar med vad de faktiska kostnaderna
kommer att bli för redan gjorda åtaganden.
Om man vill ha mer utgifter i en kommun får man antingen låna eller öka inkomsterna. Låna är nog vad borgarna kommer att tvingas till. De har nämligen i sin budget inte utrymme för alla utgifter i form av höjda löner etc. De röda och gröna partierna föreslår alla en höjning av kommunalskatten, för tre av dem tillbaka till den skatt det var innan borgarna trädde till, dvs en höjning med 40 öre (ja det är löjligt, man säger så, det adekvata hade ju varit att säga 0.4 procent).
Ingen sedelpress
Men Vänsterpartiet har valt att särskilt sticka ut och föreslår att höjningen blir med 80 öre. De finns många goda skäl till det: en massa försummelser under de nu sex borgerliga åren har lett till gapande hål i kommunens ekonomi och verksamhet, och det finns också några framåtsyftande inslag. Därutöver blir det pengar över till ett överskott som minskar kommunens lånebehov. Man skulle helt enkelt kunna säga att det är en ekonomiskt mycket stark och ansvarsfull budget. Jag gissar att borgarna i debatten kommer att få det svårt att tala om vänsterns ansvarslöshet, så de får väl komma på nån annan vinkling. Den gamla, den att Mats Olsson har en sedeltryckpress i källaren håller ju inte längre.
Bland rosor och ruiner
I förra veckan berättade jag om kommunledningens vilja att vara i Almedalen och sälja Lund till, ja det är väl landets andra kommuner, vad nu det ska vara bra för. Jag har nu några ytterligare siffror: Lund har betalat 300,000 för att få vara med i det s.k. Öresundshuset för att sponsra biskopen och Tomas Billström m fl. och frottera sig med de tillresta från Malmö och Helsingborg. Men därutöver åker nästan hela kommunstyrelsens arbetsutskott till Gotland. Det är deras rese- och representationsräkningar jag tänker kolla i höst. Många tror kanske då att jag är emot salta pinnar, små läckra smörgåsar och kallt vitt vin. Alls icke, och jag missunnar inte heller ledamöterna upplevelser under ljumma kvällar bland rosor och ruiner. Jag är bara emot att som skattebetalare stå för detta. Och som sagt, hur blir det med klimatkompensationen för flygresan?
Jag sa att nästan hela KS AU har bjudit sig själv på kostnaden. Ja, men bara nästan hela. Vänsterpartiets ledamot, frk Gunnarsson lär komma att åka men betalar då själv. Det är nog inte frågan om att hon besitter en sympatisk förmögenhet utan om principer. Vi får väl se om det kan få de salta pinnarna att smaka lite beskt för de tillresta i den betalda delegationen.
vecka
är det budget- sammanträde i Lunds kommun- fullmäktige. Vi kommer då
att få läsa i Sydsvenskan om hur oansvariga de röda och gröna partierna
är och bland dem särskilt förstås Vänsterpartiet. De vill alla höja
anslagen till kultur, vård, skola, parkunderhåll, ja ni vet den
kommunala verksamheten. I några av fallen handlar det inte om
utgiftsökning utan bara att man räknar med vad de faktiska kostnaderna
kommer att bli för redan gjorda åtaganden.Om man vill ha mer utgifter i en kommun får man antingen låna eller öka inkomsterna. Låna är nog vad borgarna kommer att tvingas till. De har nämligen i sin budget inte utrymme för alla utgifter i form av höjda löner etc. De röda och gröna partierna föreslår alla en höjning av kommunalskatten, för tre av dem tillbaka till den skatt det var innan borgarna trädde till, dvs en höjning med 40 öre (ja det är löjligt, man säger så, det adekvata hade ju varit att säga 0.4 procent).
Ingen sedelpress
Men Vänsterpartiet har valt att särskilt sticka ut och föreslår att höjningen blir med 80 öre. De finns många goda skäl till det: en massa försummelser under de nu sex borgerliga åren har lett till gapande hål i kommunens ekonomi och verksamhet, och det finns också några framåtsyftande inslag. Därutöver blir det pengar över till ett överskott som minskar kommunens lånebehov. Man skulle helt enkelt kunna säga att det är en ekonomiskt mycket stark och ansvarsfull budget. Jag gissar att borgarna i debatten kommer att få det svårt att tala om vänsterns ansvarslöshet, så de får väl komma på nån annan vinkling. Den gamla, den att Mats Olsson har en sedeltryckpress i källaren håller ju inte längre.
Bland rosor och ruiner
I förra veckan berättade jag om kommunledningens vilja att vara i Almedalen och sälja Lund till, ja det är väl landets andra kommuner, vad nu det ska vara bra för. Jag har nu några ytterligare siffror: Lund har betalat 300,000 för att få vara med i det s.k. Öresundshuset för att sponsra biskopen och Tomas Billström m fl. och frottera sig med de tillresta från Malmö och Helsingborg. Men därutöver åker nästan hela kommunstyrelsens arbetsutskott till Gotland. Det är deras rese- och representationsräkningar jag tänker kolla i höst. Många tror kanske då att jag är emot salta pinnar, små läckra smörgåsar och kallt vitt vin. Alls icke, och jag missunnar inte heller ledamöterna upplevelser under ljumma kvällar bland rosor och ruiner. Jag är bara emot att som skattebetalare stå för detta. Och som sagt, hur blir det med klimatkompensationen för flygresan?
Jag sa att nästan hela KS AU har bjudit sig själv på kostnaden. Ja, men bara nästan hela. Vänsterpartiets ledamot, frk Gunnarsson lär komma att åka men betalar då själv. Det är nog inte frågan om att hon besitter en sympatisk förmögenhet utan om principer. Vi får väl se om det kan få de salta pinnarna att smaka lite beskt för de tillresta i den betalda delegationen.
Poesins makt av Günter Grass, övers G Stensson
Närmare kaos en rättslös marknad dig drivit,
bort från det land som en gång var hem för din vagga.
Allt, som din själ har sökt, är nu utan värde,
skrot som realiseras och slumpas bort för en styver.
Naket, fjättrat vid pålen, lider det land som
förr du försäkrade att du var skyldig att tacka.
Det land, vars rika skatter muséerna smyckar,
det har nu dömts till armod och hunger för folket.
De som med våld hemsökte det ö-rika landet
ofta i ränslarna bar böcker med Hölderlins dikter.
Nu tål du inte längre det land, som du slöt förbund med,
skamligt, när överstejuntan tyranniserade folket.
Åter har landet berövats sin rätt och självgoda fogdar
drar allt hårdare svångremmen åt om dess midja
Antigone klär sig i svart och folket i landet,
där du en gång var gäst, klär sig i säck och i aska.
Krösus anhang utanför landet ses hopa
i sina kistor rovgirigt rövade skatter.
”Drick då! Drick!” kommissarien otåligt ryter.
Sokrates vägrar dock och bägaren skjuter ifrån sig.
Gudarnas eniga kör fördömer din lystnad
som deras helga olymp girigt vill expropiera.
Själlös förtvinar du snart, du som har övergett landet,
som en gång uppfann och skapade dig, Europa.
Grass använder poesin som politiskt vapen
av Gunnar Stensson
För sju veckor sedan publicerade Günter Grass dikten ”Vad som måste
sägas”. Den handlar om den tyska upprustningen av Israel, Israels
aggressiva politik och tystnaden i Väst.
Der Spiegel, den tyska tidskriften, säger nu vad som måste sägas genom att publicera en omfattande rapport om hur Israel utrustar sina ubåtar med kärnvapenbestyckade kryssningsrobotar. Ubåtarna levereras och finansieras av Tyskland. De är en helt annan sorts Ship to Gaza, i kärnvapenterrorns tjänst. Tyskland förnekar all kunskap om att de ingår i Israels kärnvapenarsenal. Israel förnekar blankt allt innehav av kärnvapen. Och Väst tiger.
Der Spiegel har en tysktillverkad israelisk ubåt och porträtt av Benjamin Netanyahu och Angela Merkel på framsidan.
Nu är tystnaden bruten. Den stora debatt som Grass krävde är under uppsegling. I svenska media gäller dock största möjliga tystnad. Det är därför VB behövs.
I debatten har hittills framkommit att den tyska regeringen tvingade Israel att utbetala de skattemedel som tillkommer palestinierna genom att hota att vägra leverera en ubåt.
Så har dikten Det som måste sägaspåverkat informationsläget. Naturligtvis förlöjligades den av imperialismens och högerns opinionsbildare. Grass anklagades för antisemitism. Det angreppet förutsåg han.
Dikten ”Europas skam” är ett upprop till solidaritet med Grekland och det grekiska folket. Den kommer efter det demokratiska val i vilket grekerna sa nej till EU:s åtstramningar. Den kommer före det nyval som ska genomföras den 17 juni. Den kommer mitt i den världsomspännande debatten mellan de som vill fortsätta att berika bankerna genom nedskärningar för folken och de som kräver en expansiv tillväxtpolitik i solidaritetens tecken.
Den är skriven på hexameter, Iliadens och Odysséns episka versmått.
Det politiska krypskyttet mot Günter Grass fortsätter i högerpressen. Så här skriver Margareta Flygt under rubriken ”Günter Grass ett skämt”på Sydsvenskans kultursidor 1/6. ”Någon vidare uppståndelse blev det inte, inte förrän Frankfurter Allgemeine Sonntagszeiten påstod att dikten var fejkad och insmugglad på Süddeutsche Zeitungs kultursida av satirtidskriften Titanic. Så var det inte, men Günter Grass framstår som ett skämt.
Åter handlar det mer om allt annat än att se själva dikten – som återigen är ett rätt svagt verk av en gammal litteraturkoryfé.”
Margareta Flygt avslutar med en direkt uppmaning till Grass att tiga eller helst slockna: ”Må bläcket i pennan vara slut”, hoppas hon.
I hela Sverige har dikten kommenterats negativt i borgerlig press, från Norrbottenskuriren via Smålandsposten till Sydsvenskan.
Det är inte första gången en författares politiska ställningstagande väcker indignation. Ett liknande exempel är Erik Gustaf Geijers avfall från den förtryckande och kvävande konservatism som då dominerade Sverige. Hans avfall innebar en brytning med den politik och de sociala kretsar han dittills tillhört. ”Ensam i bräcklig farkost” skrev Geijer, när han sagt vad som måste sägas nyåret 1838.
Vi får se var som händer med Günter Grass. VB:s läsare har i varje fall chansen att ta del av själva texten i stället för den svenska borgerlighetens inskränkta smädekampanjer.
Der Spiegel, den tyska tidskriften, säger nu vad som måste sägas genom att publicera en omfattande rapport om hur Israel utrustar sina ubåtar med kärnvapenbestyckade kryssningsrobotar. Ubåtarna levereras och finansieras av Tyskland. De är en helt annan sorts Ship to Gaza, i kärnvapenterrorns tjänst. Tyskland förnekar all kunskap om att de ingår i Israels kärnvapenarsenal. Israel förnekar blankt allt innehav av kärnvapen. Och Väst tiger.
Der Spiegel har en tysktillverkad israelisk ubåt och porträtt av Benjamin Netanyahu och Angela Merkel på framsidan.
Nu är tystnaden bruten. Den stora debatt som Grass krävde är under uppsegling. I svenska media gäller dock största möjliga tystnad. Det är därför VB behövs.
I debatten har hittills framkommit att den tyska regeringen tvingade Israel att utbetala de skattemedel som tillkommer palestinierna genom att hota att vägra leverera en ubåt.
Så har dikten Det som måste sägaspåverkat informationsläget. Naturligtvis förlöjligades den av imperialismens och högerns opinionsbildare. Grass anklagades för antisemitism. Det angreppet förutsåg han.
Dikten ”Europas skam” är ett upprop till solidaritet med Grekland och det grekiska folket. Den kommer efter det demokratiska val i vilket grekerna sa nej till EU:s åtstramningar. Den kommer före det nyval som ska genomföras den 17 juni. Den kommer mitt i den världsomspännande debatten mellan de som vill fortsätta att berika bankerna genom nedskärningar för folken och de som kräver en expansiv tillväxtpolitik i solidaritetens tecken.
Den är skriven på hexameter, Iliadens och Odysséns episka versmått.
Det politiska krypskyttet mot Günter Grass fortsätter i högerpressen. Så här skriver Margareta Flygt under rubriken ”Günter Grass ett skämt”på Sydsvenskans kultursidor 1/6. ”Någon vidare uppståndelse blev det inte, inte förrän Frankfurter Allgemeine Sonntagszeiten påstod att dikten var fejkad och insmugglad på Süddeutsche Zeitungs kultursida av satirtidskriften Titanic. Så var det inte, men Günter Grass framstår som ett skämt.
Åter handlar det mer om allt annat än att se själva dikten – som återigen är ett rätt svagt verk av en gammal litteraturkoryfé.”
Margareta Flygt avslutar med en direkt uppmaning till Grass att tiga eller helst slockna: ”Må bläcket i pennan vara slut”, hoppas hon.
I hela Sverige har dikten kommenterats negativt i borgerlig press, från Norrbottenskuriren via Smålandsposten till Sydsvenskan.
Det är inte första gången en författares politiska ställningstagande väcker indignation. Ett liknande exempel är Erik Gustaf Geijers avfall från den förtryckande och kvävande konservatism som då dominerade Sverige. Hans avfall innebar en brytning med den politik och de sociala kretsar han dittills tillhört. ”Ensam i bräcklig farkost” skrev Geijer, när han sagt vad som måste sägas nyåret 1838.
Vi får se var som händer med Günter Grass. VB:s läsare har i varje fall chansen att ta del av själva texten i stället för den svenska borgerlighetens inskränkta smädekampanjer.
Panik har blivit en rationell reaktion av Sten H.
Jag kan inte undanhålla VB:s läsekrets vetskap om den krönika Martin
Wolf, Europas främste ekonomikommentator, hade i Financial Times i
tisdags. (Se själv på www.ft.com
och klicka fram till kolumnisterna.) Det handlar just nu mycket om de
spanska bankerna, en till synes perifer fråga, men Wolf erinrar om att
den stora krisen 1931 började med att Creditanstalt i
Österrike bröt ihop och sen spred det sig till allt fler banker. Så här
säger Wolf:” Before now, I had never really understood how the 1930s
could happen. Now I do.”
Kommer det gå åt helvete med västvärldens ekonomi nu i sommar? Ja, kanske. Åtminstone om Merkel och den tyska linjen fortsätter. Den spelar samma roll som Hoovers sparsamhet gjorde för 80 år sen. Sen dess trodde man att Keynes idéer hade slagit igenom, men så är uppenbarligen inte. Och är det inte lustigt att sparsamhet, och svältkurer intar samma roll som tidigare i föreställningsvärlden för världens borgerliga krafter. Eller är det bara det att de anser att stater ska ekonomistyras som ett hushåll? Visst är det väl mycket av tysk husmor över Angela Merkel?
Men visst, vi har kriser på flera nivåer och det är klart att västvärldens konsumtion och hela jordens produktions ligger över de gränser naturresurserna sätter. Så vi måste konsumera mera nu för att konsumera mindre sen och vilka ”vi” är måste också kvalificeras. Och som för att blanda bort korten så steg världens börser kraftigt i går och Sveriges i dag. Det är mycket nu.
Kommer det gå åt helvete med västvärldens ekonomi nu i sommar? Ja, kanske. Åtminstone om Merkel och den tyska linjen fortsätter. Den spelar samma roll som Hoovers sparsamhet gjorde för 80 år sen. Sen dess trodde man att Keynes idéer hade slagit igenom, men så är uppenbarligen inte. Och är det inte lustigt att sparsamhet, och svältkurer intar samma roll som tidigare i föreställningsvärlden för världens borgerliga krafter. Eller är det bara det att de anser att stater ska ekonomistyras som ett hushåll? Visst är det väl mycket av tysk husmor över Angela Merkel?
Men visst, vi har kriser på flera nivåer och det är klart att västvärldens konsumtion och hela jordens produktions ligger över de gränser naturresurserna sätter. Så vi måste konsumera mera nu för att konsumera mindre sen och vilka ”vi” är måste också kvalificeras. Och som för att blanda bort korten så steg världens börser kraftigt i går och Sveriges i dag. Det är mycket nu.
Den liberala nedsippringsteorin av Gunnar Stensson
En av grundvalarna för kapitalistisk marknadsekonomi år
nedsippringsteorin. Den går ut på att om överklassen får det bättre
sipprar en del av överflödet ner till underklassen, som smulorna från
den rike mannens bord. Alla får det bättre, men framför allt
överklassen.
Alliansregeringen tillämpar nedsipprings- teorin inte minst på bidragssidan. Allianspartierna bedriver nämligen en omfattande bidragspolitik. Sven-Hugo Mattson ger ett exempel i artikeln ”Bidragskarusellen” i förra numret av VB.
Där beskrivs en höginkomsttagare som får 36.000 kronor årligen i räntebidrag, 12. 000 kronor i bilbidrag och 12.000 i RUT-bidrag. Sammanlagt 60 000 kronor är alltså vad han får av den regering som säger sig föra en arbetslinje och anklagar oppositionen för att vara bidragspartier!
Nedsippringen då? Ja, en del bidraget för hushållsnära tjänster sipprar förstås ner till städbolaget och en del av städbolagets profit sipprar vidare till städerskan som gör jobbet.
Utöver ovan nämnda bidrag har höginkomsttagaren ett ROT-bidrag på 200.000 kronor. En del av det sipprar via byggbolag ner till byggnadsarbetarna..
Så tillämpar allianspartierna nedsipprings- teorin i sin omfattande bidragspolitik. För ha råd skär regeringen ned bidragen till arbetslösa och sjuka.
Alliansregeringen tillämpar nedsipprings- teorin inte minst på bidragssidan. Allianspartierna bedriver nämligen en omfattande bidragspolitik. Sven-Hugo Mattson ger ett exempel i artikeln ”Bidragskarusellen” i förra numret av VB.
Där beskrivs en höginkomsttagare som får 36.000 kronor årligen i räntebidrag, 12. 000 kronor i bilbidrag och 12.000 i RUT-bidrag. Sammanlagt 60 000 kronor är alltså vad han får av den regering som säger sig föra en arbetslinje och anklagar oppositionen för att vara bidragspartier!
Nedsippringen då? Ja, en del bidraget för hushållsnära tjänster sipprar förstås ner till städbolaget och en del av städbolagets profit sipprar vidare till städerskan som gör jobbet.
Utöver ovan nämnda bidrag har höginkomsttagaren ett ROT-bidrag på 200.000 kronor. En del av det sipprar via byggbolag ner till byggnadsarbetarna..
Så tillämpar allianspartierna nedsipprings- teorin i sin omfattande bidragspolitik. För ha råd skär regeringen ned bidragen till arbetslösa och sjuka.
Politisk diversehandel av Ulf N
Slut på fossiler i Lund år 2020?
I veckan som gick hade den politiska referensgruppen för nya LundaEko – Lunds program för ekologiskt hållbar utveckling – ett sammanträde. Om arbetet med detta program hoppas jag mera utförligt att kunna återkomma till i VB. För dagen nöjer jag mej med att konstatera att det i de förslagna riktlinjerna för miljöpolitiken bland annat heter att Lund ska vara ”fossilfritt” år 2020.
Undrar just om detta med ”fossilfritt” syftar på att gubbarna
och gummorna i den borgerliga majoriteten ska vara väck senast år 2020?
Det är förstås en åtgärd som i högsta grad gynnar miljön. Eller är det
månne ett försök att rycka undan grunden för paleontologernas
verksamhet?
Pinsamt för MP?
Nu har Inspektionen för socialförsäkringar presenterat en redovisning där man konstaterar att privata bolagen som säljer personlig assistans gör rekordstora övervinster. Detta gäller inte minst en handfull s k riskkapitalbolag (Så kallas i nyspråket de företag som inte tar några som helst risker). Nog måste väl denna rapport kännas lite pinsam för Miljöpartiet i Lund som nyligen tillsammans med borgarna beslutade om en privatisering av assistansverksam- heten i Lund.
Bensinstationer i bostadsområden
Kommunens kvarnar mal sällan snabbt. Ofta mal de dessutom på tomgång. Som nu mitt ärende i Tekniska nämnden om bensinstationen vid Trollebergsvägen. Bensinstationen, som ligger extremt nära bostadsbebyggelse, drabbades av en brand i december 2009. I januari 2010 lämnade jag in ett förslag till Tekniska nämnden om att inte förlänga arrendekontraktet för bensinstationen. Det kunde ju vara läge för att flytta den efter branden. För inte ska väl de boende behöva ha en bensinstation strax utanför sitt sovrum eller sitt kök?!
Ingen reaktion kom från Tekniska nämnden. Bensinstationen byggdes upp igen,
I veckan som gick hade den politiska referensgruppen för nya LundaEko – Lunds program för ekologiskt hållbar utveckling – ett sammanträde. Om arbetet med detta program hoppas jag mera utförligt att kunna återkomma till i VB. För dagen nöjer jag mej med att konstatera att det i de förslagna riktlinjerna för miljöpolitiken bland annat heter att Lund ska vara ”fossilfritt” år 2020.
Pinsamt för MP?
Nu har Inspektionen för socialförsäkringar presenterat en redovisning där man konstaterar att privata bolagen som säljer personlig assistans gör rekordstora övervinster. Detta gäller inte minst en handfull s k riskkapitalbolag (Så kallas i nyspråket de företag som inte tar några som helst risker). Nog måste väl denna rapport kännas lite pinsam för Miljöpartiet i Lund som nyligen tillsammans med borgarna beslutade om en privatisering av assistansverksam- heten i Lund.
Bensinstationer i bostadsområden
Kommunens kvarnar mal sällan snabbt. Ofta mal de dessutom på tomgång. Som nu mitt ärende i Tekniska nämnden om bensinstationen vid Trollebergsvägen. Bensinstationen, som ligger extremt nära bostadsbebyggelse, drabbades av en brand i december 2009. I januari 2010 lämnade jag in ett förslag till Tekniska nämnden om att inte förlänga arrendekontraktet för bensinstationen. Det kunde ju vara läge för att flytta den efter branden. För inte ska väl de boende behöva ha en bensinstation strax utanför sitt sovrum eller sitt kök?!
Ingen reaktion kom från Tekniska nämnden. Bensinstationen byggdes upp igen,
varför jag lät mitt förslag ligga stilla i nämndens stora
papperskorg, där jag trodde att den hamnat. Men icke så: till min
förvåning läser jag nu i bladen – nästan två och ett halvt år (!) efter
min skrivelse till nämnden – att nämnden nu skall utreda möjligheterna
att flytta bensinstationen vid Trollebergsvägen samt någon annan
station. Undrar just om utredningen också ska ta 30 månader?
Ajöss till lokalt inflytande över stadstrafiken
Nu har den borgerliga majoriteten beslutat att Region Skåne ska överta stadsbusstrafiken i Lund. Borgarna förespeglar att trafiken skulle bli billigare för skattebetalarna. Om den blir billigare så sker det i så fall till priset av försämringar. Skånetrafiken anser nämligen att Lund har en ”överstandard” i stadstrafiken.
Hur går det med gratisresor för pensionärer?
Borgarna säjer sej som bekant vilja införa gratis resor för pensionärer. Dvs. gratis för äldre pensionärer, under vissa tider och vissa betingelser. Det skulle inte förvåna om borgarna backar från detta löfte med motiveringen att Skånetrafiken inte går med på detta. Så kan man skjuta ifrån sej hela ansvaret för stadstrafiken, inklusive brutna vallöften om gratisresor för pensionärer, på Skånetrafiken.
Ofinansierad spårväg
Till sist om den alltid lika aktuella spårvägsfrågan i Lund. I fjol ställde jag i Byggnadsnämnden frågan om när finansieringen senast måste vara ordnad för att spårtrafiken skulle gå igång år 2015. Svaret från ansvarig tjänsteman var att senast sommaren 2012 måste det vara klart. En titt i almanackan säjer mej att det är sommaren 2012 nu, även om termometern ofta visar något annat än sommartemperaturer. Och borgarna står där utan finansiering. Jag avger härmed ett högtidligt löfte: går det spårvagnar i reguljär trafik mellan Lund C och Brunnshög innan år 2015 har löpt till ända ska jag cykla Sydöstra Ringvägens cykelbana i nordlig riktning från Tetra Pak till cirkulationsplatsen på Dalbyvägen 10 gånger i sträck utan rast – därtill i motvind.
Not: Den ovannämnda cykelbanan är en av de mest raffinerat cykelfientliga som skapats i Lund. (Se VB nr 14/2011
Ajöss till lokalt inflytande över stadstrafiken
Nu har den borgerliga majoriteten beslutat att Region Skåne ska överta stadsbusstrafiken i Lund. Borgarna förespeglar att trafiken skulle bli billigare för skattebetalarna. Om den blir billigare så sker det i så fall till priset av försämringar. Skånetrafiken anser nämligen att Lund har en ”överstandard” i stadstrafiken.
Hur går det med gratisresor för pensionärer?
Borgarna säjer sej som bekant vilja införa gratis resor för pensionärer. Dvs. gratis för äldre pensionärer, under vissa tider och vissa betingelser. Det skulle inte förvåna om borgarna backar från detta löfte med motiveringen att Skånetrafiken inte går med på detta. Så kan man skjuta ifrån sej hela ansvaret för stadstrafiken, inklusive brutna vallöften om gratisresor för pensionärer, på Skånetrafiken.
Ofinansierad spårväg
Till sist om den alltid lika aktuella spårvägsfrågan i Lund. I fjol ställde jag i Byggnadsnämnden frågan om när finansieringen senast måste vara ordnad för att spårtrafiken skulle gå igång år 2015. Svaret från ansvarig tjänsteman var att senast sommaren 2012 måste det vara klart. En titt i almanackan säjer mej att det är sommaren 2012 nu, även om termometern ofta visar något annat än sommartemperaturer. Och borgarna står där utan finansiering. Jag avger härmed ett högtidligt löfte: går det spårvagnar i reguljär trafik mellan Lund C och Brunnshög innan år 2015 har löpt till ända ska jag cykla Sydöstra Ringvägens cykelbana i nordlig riktning från Tetra Pak till cirkulationsplatsen på Dalbyvägen 10 gånger i sträck utan rast – därtill i motvind.
Not: Den ovannämnda cykelbanan är en av de mest raffinerat cykelfientliga som skapats i Lund. (Se VB nr 14/2011
Venus-passagen, det vetenskapliga samarbetet 1761 och jordens storlek av Gunnar Stensson
Det finns ett utmärkt foto av Venus-passagen i Sydsvenskan idag, 7/6,
taget i Värpinge i förrgår. Aldrig har så många människor med egna ögon
kunnat se denna celesta händelse, som upprepas med mer än hundra års
mellanrum.
Venuspassagen i juni 1761, för 251 år sedan, kunde förutses tack vare Keplers och Newtons insatser och ledde till ett stort vetenskapligt samarbetsprojekt. Astronomer sändes till observationsplatser runt om på jorden för att fastställa tidpunkter och göra mätningar.
Att på den tiden resa från London till Sumatra var ett omfattande och farligt företag. Den brittiska vetenskapsakademin hade skickat astronomen Charles Mason och lantmätaren Jeremiah Dixon dit. De hann bara fram till Kapstaden, där de gjorde sina mätningar.
Vilket var syftet med det gigantiska forskningsprojektet?
Svaret finns i en replik i Thomas Pynchons roman ”Mason och Dixon”:
”Sålunda”, förklarade pastorn och arrangerade Venus. Jorden och solen på en rät linje på planetariet, ”skulle alltså Venus, sedd från jorden – här passera över solskivan. Sett från Kapstaden, fem och en halv timma från rand till rand. Det som observatörer måste fastställa är den exakta tidpunkten för när denna passage börjar och slutar. Utifrån en stor mängd sådana observationer runt hela världen, och i synnerhet de som är vitt skilda mellan norr och söder, kan man sedan räkna ut solparallaxen.”
”Vad är det? ville Pitt och Plinius veta. ”Jordens storlek i bågsekunder, sedd av en betraktare på jordens yta.”
Det är alltså jorden det handlar om. Mason och Dixon tillämpade senare sina kunskaper genom att exakt mäta ut den så kallade Mason och Dixon-linjen i Amerika mellan Pennsylvania och Maryland. Som någon kanske diffust erinrar sig kom den linjen att utgöra gränslinje mellan Södern och Norden i det amerikanska inbördeskriget.
Boken ”Mason och Dixon” rekommenderas. Den håller vem som helst nyttigt sysselsatt under minst tre sommarmånader.
Venuspassagen i juni 1761, för 251 år sedan, kunde förutses tack vare Keplers och Newtons insatser och ledde till ett stort vetenskapligt samarbetsprojekt. Astronomer sändes till observationsplatser runt om på jorden för att fastställa tidpunkter och göra mätningar.
Att på den tiden resa från London till Sumatra var ett omfattande och farligt företag. Den brittiska vetenskapsakademin hade skickat astronomen Charles Mason och lantmätaren Jeremiah Dixon dit. De hann bara fram till Kapstaden, där de gjorde sina mätningar.
Vilket var syftet med det gigantiska forskningsprojektet?
Svaret finns i en replik i Thomas Pynchons roman ”Mason och Dixon”:
”Sålunda”, förklarade pastorn och arrangerade Venus. Jorden och solen på en rät linje på planetariet, ”skulle alltså Venus, sedd från jorden – här passera över solskivan. Sett från Kapstaden, fem och en halv timma från rand till rand. Det som observatörer måste fastställa är den exakta tidpunkten för när denna passage börjar och slutar. Utifrån en stor mängd sådana observationer runt hela världen, och i synnerhet de som är vitt skilda mellan norr och söder, kan man sedan räkna ut solparallaxen.”
”Vad är det? ville Pitt och Plinius veta. ”Jordens storlek i bågsekunder, sedd av en betraktare på jordens yta.”
Det är alltså jorden det handlar om. Mason och Dixon tillämpade senare sina kunskaper genom att exakt mäta ut den så kallade Mason och Dixon-linjen i Amerika mellan Pennsylvania och Maryland. Som någon kanske diffust erinrar sig kom den linjen att utgöra gränslinje mellan Södern och Norden i det amerikanska inbördeskriget.
Boken ”Mason och Dixon” rekommenderas. Den håller vem som helst nyttigt sysselsatt under minst tre sommarmånader.
Israel och de ockuperade områdena: Rättvisa en bristvara i administrativt förvar
I en rapport den 6 juni kräver Amnesty
International att Israel antingen släpper alla fångar som under lång
tid hållits i administrativt förvar, utan vare sig åtal eller rättegång,
eller snarast ställer dem inför rätta i en korrekt rättsprocess.
Likt många andra palestinska fångar har de som hålls i administrativt förvar utsatts för misshandel och tortyr under förhör och även andra övergrepp under tiden i fängelse, ibland som en bestraffning för hungerstrejker eller andra protester. Många placeras i isoleringscell under långa perioder och de tillåts inte ta emot besök från familjen. Personer som släppts har inte fått återvända till sina hem utan deporterats till andra områden eller även till andra länder.
De som frihetsberövats och deras familjer lever med ovissheten att varken veta vad de anklagas för eller hur länge fångenskapen kommer att pågå.
- Amnesty har i decennier drivit kravet att Israel ska upphöra med administrativa frihetsberövanden och antingen släppa dessa fångar eller åtala dem för internationellt erkända brott och ge dem en korrekt rättegång, säger Ann Harrison, biträdande chef för Amnestys Mellanöstern-och Nordafrikaavdelning.
I slutet av april månad hölls minst 308 palestinier i administrativt förvar, bland dem 24 medlemmar av PLC, det Palestinska lagstiftande rådet, flera människorätts- försvarare och åtminstone fyra journalister, dessutom flera studenter och universitetsanställda.
Den långvariga hungerstrejk som Khader Adnan och Hana Shalabi genomförde tidigare under året ledde till att världssamfundet åter fick upp ögonen för frågan om administrativt förvar. Deras protest ledde till att mer än 2 000 palestinska fångar följde deras exempel och inledde en hungerstrejk den 17 april.
Efter medling av Egypten avbröt de flesta fångar protesten den 14 maj. Den palestinske fotbollsspelaren, Mahmoud al-Sarsak, har dock fortsatt den hungerstrejk han inledde i mars 2012, efter att ha suttit fängslad i nästan tre år utan åtal eller rättegång, och har nu passerat 70 dygn. Hans tillstånd sägs vara mycket kritiskt.
Enligt medlingsöverenskommelsen skulle Israel häva isolering för 19 fångar som suttit i isoleringscell i över tio år. Förbudet mot familjebesök för fångar från Gaza skulle också hävas.
Trots påståenden i medier om att Israel hade gått med på att släppa fångar som suttit av sin tid i administrativt förvar har minst 30 fångar fått förlängd påföljd och besöksprogrammet för familjemedlemmar från Gaza har ännu inte inletts.
- De israeliska myndigheterna har en skyldighet att skydda befolkningen i såväl Israel som i de ockuperade palestinska områdena, men det måste ske med respekt för de mänskliga rättigheterna. Israel har använt systemet med administrativt förvar - som är tänkt som en exceptionell åtgärd mot personer som utgör ett extremt och omedelbart hot mot säkerheten - för att kränka fångars rättigheter under årtionden. Det är en kvarleva som borde förpassas till historien.
Israel är inte ensamt om att använda den form av fängslande. Amnesty driver även kampanjer mot andra länder som har liknande system, till exempel Sri Lanka, Egypten, Kina och Indien.
Läs hela rapporten på engelska (PDF).
Stötta Gaza-änkornas initiativ! av Bertil Egerö
Nu seglar Estelle – Ship to Gaza’s fartyg för
2012 – från Umeå mot södra Sverige. Strandhuggen i Stockholm, i
Almedals- veckans Visby, i Malmö och andra platser, ska utnyttjas till
manifestationer och information om den israeliska blockaden av Gaza.
Ship to Gaza behöver allt stöd de kan få – även i praktiska insatser
vid de olika strandhuggen. Malmö-gruppen är i full gång med planeringen.
De kan nås genom Ship to Gaza’s hemsida www.shiptogaza.se.
Den israeliska massakern Gjutet bly 2009 skördade många offer i Gaza. Drygt 550 gifta kvinnor förlorade sina män; tillsammans har de nyblivna änkorna över 2 000 barn. En oerhört tung börda i ett samhälle där änkor blir helt beroende av sin nära släkt för att klara sig. Några driftiga änkor gick därför samman och lyckades med konststycket att organisera samtliga änkor med barn i en organisation som de kallar Life and Hope. Här arbetar man i ny gemenskap på att stötta och stärka varandra, organisera arbetstillfällen, ordna för barnen, se till att få plats i det traditionellt patriarkala palestinska samhället. Organisationen har hittills inget statligt eller utländskt stöd, och hankar sig fram på egna eller insamlade medel.
Trots bristen på medel har änkorna börjat planera för ett "sommarläger" för barnen - en vecka på Gaza-stranden med lekar, mat och lite godis. Lotta Wiktorsson lovade att försöka få ihop de 1000€ de behöver för att genomföra sitt sommarläger. Så här säger hon:
”Du får mycket gärna hjälpa till! Jag har inget PlusGiro men på mitt överblivna konto på Handelsbanken går det bra att sätta in pengar och märka dem "Sommarläger i Gaza", så förmedlar jag dem vidare med kurir inom ett par veckor. Handelsbanken konto 393 801 438, clearingnr 6682.
Så lätt det kan vara att stötta något så viktigt!
Lottas möten i Gaza av Lotta Wiktorsson
Publicerat på Ship to Gaza’s hemsida den 16.5 2012
Lotta Wiktorsson från Ship to Gaza
Göteborg har nyss kommit hem från en resa till Gaza. Här berättar hon om
några möten som gjorde intryck på henne:
För palestinier att ta sig ut ur Gaza är i det närmaste omöjligt. Men för en icke-palestinier att ta sig in till Gaza över den egyptiska gränsen vid Rafah är inte heller helt lätt. Två barriärer skall forceras, där den egyptiska med sin outgrundliga byråkrati - och bakom den militärjuntans politiska beslut - kan upplevas som oöverstiglig. Många har måst vända med oförrättat ärende. Sju veckor tog det för mig att samla på mig tillräckligt med intyg och papper.
Men väl inne möts man av öppna armar och en otrolig gästfrihet. Varje kontakt med människor från världen utanför är glädje, något av en befrielse i den spända tillvaron. Alltså öppnade familjen Abusalama sitt hem för mig. Fadern, Abu Majed, har som fedaye suttit i israeliskt fängelse i tretton år och därefter i "administrativt förvar" i tre omgångar. Alla de fem barnen engagerar sig politiskt, nu i kampen för de 4 700 palestinska fångarnas mänskliga rättigheter. Så också Um Majed, en av grundarna till Gazas första och största kvinnoorganisation och familjens försörjare med arbete som sjuksköterska hos UNRWA. Genom denna härliga familj, och ytterligare några kontakter, fick jag träffa människor från alla hörn och alla positioner i Gaza. Jag väljer att berätta om några av dem, som gjort ett outplånligt intryck på mig: MAJSA AL BASWONY, en ung energisk målmedveten kvinna, 28 år gammal, är just nyvald som ledare för änkornas organisation "Liv och Hopp". Majsa, utbildad socialsekreterare och själv en av dessa änkor, brinner för arbetet att bygga en ny tillvaro för krigsänkorna.
Det finns 554 änkor, med mer än 2 000 barn, som förlorade sin make under Israels massaker 2008-09. För dem kan livet bli svårt i ett så familjepräglat samhälle som det palestinska. Har man ingen bror, far eller farbror som kan ta emot änkan i sin familj, så kan man hamna utanför. Att då gå samman till en ny gemensamhet som änkor, stärka varandra, stötta de mest utsatta, ordna för barnen, organisera arbetstillfällen, utbilda sig, ta plats i den palestinska kampen, är att ge livet en ny chans. "Vår gemenskap och vårt arbete för att bygga upp en ny tillvaro har gjort oss starkare och mer självständiga", berättade ASHRA ,48 år, när jag besökte änkorna i deras trånga lilla lokal i Gaza City.
Ashra har en levnadshistoria som kan verka osannolik, men som bara är en variant på de alltför vanliga levnadsödena man hela tiden möter i Gaza. Ashra växte upp i flyktinglägret Sabra och Shatila, Beirut, under inbördeskriget i Libanon. Sju av hennes farbröder fick sätta livet till i detta grymma krig och ännu fler släktingar mördades i den israeliska massakern i lägret 1982. Då hade nygifta Ashra just flytt lägret och tvingats till exil i Tunisien med bara en veckas marginal. Till Gaza kom hon 1994 efter Osloavtalet och upprättandet av den Palestinska Myndigheten och fick uppleva ett par år med hopp om en bättre framtid för sig och sitt palestinska folk. Men med Israels tilltagande blockad och ständiga attacker blev livet allt svårare.
Och en vinternatt under den israeliska invasionen "gjutet bly" rammades familjens lägenhet på 7:e våningen. Fyra granater träffade föräldrarnas sovrum och maken dog omedelbart, medan Ashra och de fyra barnen klarade sig mirakulöst. "Jag överlevde för att ta hand om mina barn", sa Ashra osentimentalt", och jag är en stark kvinna nu". Det är barnen, som drabbas värst av detta ständiga krigstillstånd. OMSIYAT är äldst av 6 barn i familjen AWAYA, som bor i Gazaremsans nordvästra hörn alldeles intill buffertzonen och någon halvannan km till havet. Bördig jord och bra vattentillgång gav fina skördar av fikon, granatäpplen och grönsaker i familjens lilla trädgård. Omsiyat var tolv år natten den 4:e januari 2009, när den första veckans israeliska flygbombningar övergick i massiv markinvasion under "operation gjutet bly". Trots att hon och hennes mor tände ljus runt om för att visa att det fanns människor i huset besköts familjens tvåvåningshus med artillerigranater. Taket rasade in och hela familjen retirerade till husets bakre delar - bara för att få uppleva hur en israelisk bulldozer genast gick till attack mot huset. En av bröderna, Ibrahim, skadades, men man lyckades fly huset innan det rasade samman.
Så höll man sig fyra nätter gömda utomhus i den bitande kylan, utan mat och rent vatten, medan våg på våg av tanks och fotsoldater passerade. Krälande på marken hade man försökt ta sig till skydd hos beduiner i närheten. Men några soldater såg fadern, som bar på den skadade Ibrahim, och sköt skoningslöst ihjäl den lille pojken och sårade fadern, som fick spela död, medan modern tiggde och bad för de övriga barnens liv. En soldat pekade länge med geväret på henne, gapskrattade sedan och vände på klacken och gick. Idag har familjen fått flytta från sin tälttillvaro tillbaks till gården och en liten enkel envåningskub, som UNRWA låtit bygga.
Här besökte jag Um Sophi och hennes barn en kväll, när det var fest: Vi hade med oss kyckling och kött att grilla, något som familjen sällan ser till. Det kunde varit vilken vacker natt som helst i goda vänners lag under stjärnorna vid Medelhavet med klockgrodornas kväkande och svag doft från blommande apelsinträd. Men bortom de svarta fälten och buffertzonen glittrade Israel. Det hördes av och till skottsalvor från gränsen och under stjärnorna malde en drönare envist över våra huvuden. Omsiyat, som suttit tyst liksom innesluten i sig själv, stack plötsligt till mig ett häfte, en hemmagjord bok med teckningar, som illande tydligt visade vad flickan fått gå igenom. Sida efter sida med omsorgsfullt tecknade och färglagda bilder av soldater och tanks och krigsflyg, som skjuter sina kanoner och fäller sina bomber över en gråtande Omsiyat, som i pratbubblor undrar varför det inte kan vara fred?
IMAM tänker bli Gazas första försvarsminister. Den fjärde juli tar hon sin kandidatexamen på polisofficersprogrammet på Umma University i Gaza City, ett nybyggt islamiskt universitet, som ses lite över axeln av de som går på de gamla välrenommerade universiteten Al Ahzar och Islamic University. Men hon vill inte bli polisofficer utan skall läsa vidare till en master och därefter doktorera. Det går emellertid inte i Gaza , enda möjligheten för henne är att söka ett stipendium till Algeriet. Men kan hon komma ut ur Gaza? Och vågar hennes mamma skicka sin ogifta dotter ensam ut i världen? Man måste vara stark, sa Imam.
Att murarna att forcera för Imam var höga, kanske oöverstigligt höga, framgick bara allt för tydligt vid min intervju med henne och två andra studentskor. De var lite högtidliga och nervösa inför besöket och språkbarriären, men blev så småningom ivriga och ville låta mig förstå vad det betydde att världen inte lät dem utveckla sina begåvningar och sina liv. Alla tre drömde stora drömmar och ingen tänkte ännu släppa greppet om dessa drömmar. När Imam såg att jag förstod, närmast viskade hon med lätt rodnad på kinderna: "Jag vill bli minister i försvarsdepartementet, som ännu inte finns i Gaza. Den första."
För palestinier att ta sig ut ur Gaza är i det närmaste omöjligt. Men för en icke-palestinier att ta sig in till Gaza över den egyptiska gränsen vid Rafah är inte heller helt lätt. Två barriärer skall forceras, där den egyptiska med sin outgrundliga byråkrati - och bakom den militärjuntans politiska beslut - kan upplevas som oöverstiglig. Många har måst vända med oförrättat ärende. Sju veckor tog det för mig att samla på mig tillräckligt med intyg och papper.
Men väl inne möts man av öppna armar och en otrolig gästfrihet. Varje kontakt med människor från världen utanför är glädje, något av en befrielse i den spända tillvaron. Alltså öppnade familjen Abusalama sitt hem för mig. Fadern, Abu Majed, har som fedaye suttit i israeliskt fängelse i tretton år och därefter i "administrativt förvar" i tre omgångar. Alla de fem barnen engagerar sig politiskt, nu i kampen för de 4 700 palestinska fångarnas mänskliga rättigheter. Så också Um Majed, en av grundarna till Gazas första och största kvinnoorganisation och familjens försörjare med arbete som sjuksköterska hos UNRWA. Genom denna härliga familj, och ytterligare några kontakter, fick jag träffa människor från alla hörn och alla positioner i Gaza. Jag väljer att berätta om några av dem, som gjort ett outplånligt intryck på mig: MAJSA AL BASWONY, en ung energisk målmedveten kvinna, 28 år gammal, är just nyvald som ledare för änkornas organisation "Liv och Hopp". Majsa, utbildad socialsekreterare och själv en av dessa änkor, brinner för arbetet att bygga en ny tillvaro för krigsänkorna.
Det finns 554 änkor, med mer än 2 000 barn, som förlorade sin make under Israels massaker 2008-09. För dem kan livet bli svårt i ett så familjepräglat samhälle som det palestinska. Har man ingen bror, far eller farbror som kan ta emot änkan i sin familj, så kan man hamna utanför. Att då gå samman till en ny gemensamhet som änkor, stärka varandra, stötta de mest utsatta, ordna för barnen, organisera arbetstillfällen, utbilda sig, ta plats i den palestinska kampen, är att ge livet en ny chans. "Vår gemenskap och vårt arbete för att bygga upp en ny tillvaro har gjort oss starkare och mer självständiga", berättade ASHRA ,48 år, när jag besökte änkorna i deras trånga lilla lokal i Gaza City.
Ashra har en levnadshistoria som kan verka osannolik, men som bara är en variant på de alltför vanliga levnadsödena man hela tiden möter i Gaza. Ashra växte upp i flyktinglägret Sabra och Shatila, Beirut, under inbördeskriget i Libanon. Sju av hennes farbröder fick sätta livet till i detta grymma krig och ännu fler släktingar mördades i den israeliska massakern i lägret 1982. Då hade nygifta Ashra just flytt lägret och tvingats till exil i Tunisien med bara en veckas marginal. Till Gaza kom hon 1994 efter Osloavtalet och upprättandet av den Palestinska Myndigheten och fick uppleva ett par år med hopp om en bättre framtid för sig och sitt palestinska folk. Men med Israels tilltagande blockad och ständiga attacker blev livet allt svårare.
Och en vinternatt under den israeliska invasionen "gjutet bly" rammades familjens lägenhet på 7:e våningen. Fyra granater träffade föräldrarnas sovrum och maken dog omedelbart, medan Ashra och de fyra barnen klarade sig mirakulöst. "Jag överlevde för att ta hand om mina barn", sa Ashra osentimentalt", och jag är en stark kvinna nu". Det är barnen, som drabbas värst av detta ständiga krigstillstånd. OMSIYAT är äldst av 6 barn i familjen AWAYA, som bor i Gazaremsans nordvästra hörn alldeles intill buffertzonen och någon halvannan km till havet. Bördig jord och bra vattentillgång gav fina skördar av fikon, granatäpplen och grönsaker i familjens lilla trädgård. Omsiyat var tolv år natten den 4:e januari 2009, när den första veckans israeliska flygbombningar övergick i massiv markinvasion under "operation gjutet bly". Trots att hon och hennes mor tände ljus runt om för att visa att det fanns människor i huset besköts familjens tvåvåningshus med artillerigranater. Taket rasade in och hela familjen retirerade till husets bakre delar - bara för att få uppleva hur en israelisk bulldozer genast gick till attack mot huset. En av bröderna, Ibrahim, skadades, men man lyckades fly huset innan det rasade samman.
Så höll man sig fyra nätter gömda utomhus i den bitande kylan, utan mat och rent vatten, medan våg på våg av tanks och fotsoldater passerade. Krälande på marken hade man försökt ta sig till skydd hos beduiner i närheten. Men några soldater såg fadern, som bar på den skadade Ibrahim, och sköt skoningslöst ihjäl den lille pojken och sårade fadern, som fick spela död, medan modern tiggde och bad för de övriga barnens liv. En soldat pekade länge med geväret på henne, gapskrattade sedan och vände på klacken och gick. Idag har familjen fått flytta från sin tälttillvaro tillbaks till gården och en liten enkel envåningskub, som UNRWA låtit bygga.
Här besökte jag Um Sophi och hennes barn en kväll, när det var fest: Vi hade med oss kyckling och kött att grilla, något som familjen sällan ser till. Det kunde varit vilken vacker natt som helst i goda vänners lag under stjärnorna vid Medelhavet med klockgrodornas kväkande och svag doft från blommande apelsinträd. Men bortom de svarta fälten och buffertzonen glittrade Israel. Det hördes av och till skottsalvor från gränsen och under stjärnorna malde en drönare envist över våra huvuden. Omsiyat, som suttit tyst liksom innesluten i sig själv, stack plötsligt till mig ett häfte, en hemmagjord bok med teckningar, som illande tydligt visade vad flickan fått gå igenom. Sida efter sida med omsorgsfullt tecknade och färglagda bilder av soldater och tanks och krigsflyg, som skjuter sina kanoner och fäller sina bomber över en gråtande Omsiyat, som i pratbubblor undrar varför det inte kan vara fred?
IMAM tänker bli Gazas första försvarsminister. Den fjärde juli tar hon sin kandidatexamen på polisofficersprogrammet på Umma University i Gaza City, ett nybyggt islamiskt universitet, som ses lite över axeln av de som går på de gamla välrenommerade universiteten Al Ahzar och Islamic University. Men hon vill inte bli polisofficer utan skall läsa vidare till en master och därefter doktorera. Det går emellertid inte i Gaza , enda möjligheten för henne är att söka ett stipendium till Algeriet. Men kan hon komma ut ur Gaza? Och vågar hennes mamma skicka sin ogifta dotter ensam ut i världen? Man måste vara stark, sa Imam.
Att murarna att forcera för Imam var höga, kanske oöverstigligt höga, framgick bara allt för tydligt vid min intervju med henne och två andra studentskor. De var lite högtidliga och nervösa inför besöket och språkbarriären, men blev så småningom ivriga och ville låta mig förstå vad det betydde att världen inte lät dem utveckla sina begåvningar och sina liv. Alla tre drömde stora drömmar och ingen tänkte ännu släppa greppet om dessa drömmar. När Imam såg att jag förstod, närmast viskade hon med lätt rodnad på kinderna: "Jag vill bli minister i försvarsdepartementet, som ännu inte finns i Gaza. Den första."
Kanske var det kvinnorna i Gaza, som gjorde det största intrycket på mig. Därför att de jag mötte var så obändiga och tveklösa? Det är vi kvinnor som kommer att stå för freden och framtiden, var ett tema jag hörde i många varianter under mitt besök i Gaza. Mödrar, hustrur, döttrar av alla åldrar demonstrerar sedan den 17 april i solidaritet med sina söner, som sitter i israeliska fängelser och som de inte fått besöka sedan 2006, när Israel, USA och EU beslutade att inte erkänna den demokratiskt valda Hamas-regeringen.
Långt över 1000 palestinier från Västbanken och Gaza hungerstrejkar i sina fängelseceller, i skrivande stund på tjugofemte dagen, för elementära mänskliga rättigheter, som de av Israel undertecknade Genevekonventionerna ger dem rätt till: Att få träffa sina advokater, att få adekvat medicinsk vård, att inte hållas i evigheter i isoleringscell, att slippa administrativt förvar utan rannsakan och dom. Och att få träffa sina anhöriga. För två fångar, Bilal Diab från Jenin, 27 år och Thaer Halahla, från Hebron, 34 år, som hungerstrejkat i över 70 dagar i protest mot ständig förlängning av sina "administrativa förvar", håller livet på att rinna ut. Allt detta sker utan att världens regeringar försöker tvinga Israel till reträtt och utan att världens folk fått kännedom om det . Var någon annanstans i världen skulle detta kunna hända utan att journalisterna hörde av sig? Mänskliga rättigheter, liksom demokrati, gäller visst inte inte för palestinier.
Till centrum av Gaza City, i en av de få parker som finns i denna trångbodda halvmiljonstad, kommer dessa kvinnor vandrande varje morgon med sina bilder på söner och makar, som de ställer framför sig i demonstrationstältet och sätter sig ned med rader av medsystrar. I tältet ligger redan ett 50-tal män i alla åldrar på sjukhussängar. De har varit här dygnet runt sedan fångstrejken började och hungerstrejkar symboliskt med sina kamrater i fängelse - de dricker vatten och får ett litet mål med youghurt och bröd dagligen.
Här finns flera som väl vet hur det är att vara utlämnad till israeliska fångvaktares godtycke och tortyr. Många är utvisade från Västbanken till Gaza, utan kontakt med sina nära och kära, efter fångutväxlingen i höstas: Israel bytte Gilad Shalit mot 1047 palestinier i israeliska fängelser. LOAI ODEH, 35 år, var en av dem, en mild och vänlig man från Jerusalem. Han vet väl vad det innebär att sitta i israeliska fängelser. Under 22 dagar i september 2011 deltog han i en masshungerstrejk mot grym behandling och för rätten till samma mänskliga rättigheter som gäller i den nuvarande strejken. Men den strejken bröts av den stora fångutväxlingen (mot Shalit) - utan att de kvarvarande fångarna fick sina rättigheter trots löfte!
Det sitter fortfarande 4.700 politiska fångar i Israels fängelsehålor, varav 320 i administrativt förvar, 190 är barn och 27 är parlamentsledamöter, valda i klanderfria demokratiska val, enl Carl Bildt... I solidaritet med dessa sina olycksbröder och -systrar (9 st) fastar Loai och skriver dagbok om vad som händer med fångarna inne i fängelserna. En gripande engelsk översättning återfinns på Shahed Abusalamas blogg "Palestine from my eyes". En vecka i Gaza är en kort men intensiv tid. Mina starkaste minnen är alla människor jag hann möta. Starka, övertygade, beslutsamma, kollektiva människor, som inte tänkte ge upp därför att "vi har rätten på vår sida".
Men jag konfronterades också med det som kan finnas under den lugna ytan. I en lång intervju med dr HASSAN ZEYADA på Gaza Community Mental Health Program (en helt oberoende och mycket respekterad lokal NGO, med internationellt gott rykte i vetenskapliga kretsar) fick jag klart för mig hur hårt samhället drabbas av Israels grymma katt-och-råtta-lek med palestinierna. Denne lågmälde och mycket erfarne forskare och praktiker visade på alla delar av det förtryck och den förföljelse palestinierna utsätts för, den direkta blockaden är bara en, om än den avgörande, den som speglar sig i alla aspekter av livet i Gaza. Hela tvåtusentalet har varit en lång räcka av svåra slag mot befolkningen: Den allt hårdare blockaden; det internationella förnekandet av parlamentsvalet; splittringen mellan Fateh och Hamas och de palestinska myndigheterna på Västbanken och i Gaza; den uppslitande isoleringen från det palestinska folket, familj och vänner på Västbanken och utestängningen från Jerusalem; de återkommande massakrerna från den israeliska krigsapparaten ( inte bara "operation gjutet bly") ; den förtärande arbetslösheten.
Människorna dukar ibland under för denna omänskliga press, det tar sig uttryck i apati och depression, eller aggression, eller i kroppsliga symptom. Stressen är konstant - "här finns inget posttraumatiskt stressyndrom", sa dr Zeyada "stressen är ständigt pågående". Denna stress ger också kroniska sjukdomar som högt blodtryck, hjärtsvikt, diabetes, astma, sjukdomar som drabbar palestinierna mycket tidigare i livet än hos befolkningen i grannländerna. Och till det, som om denna stress inte var nog, läggs den ständiga osäkerheten och ovetskapen om vad Israel tänker göra nästa gång. Drönarna hänger över huvudet, plötslig skottlossning, var är barnen??
Också statstjänstemän, som är satta att få samhället att fungera, är under press. Det saknas kablar till vattenverket, skall beställas av den israeliska myndigheten, massor av byråkrati, det kommer inget svar, påstötningar, nya papper att fylla i, kommer ett goddag-yxskaft, börja om på från början. Så ser den dagliga verksamheten ut. Kafka-lik. Och alla verksamheter haltar på detta vis. Eller fungerar nästan inte alls. Som det rättsmedicinska och kriminaltekniska verket. Detta precisionsbombades av Israel. Där försvann obduktionsmöjligheterna och all utredningsapparatur: Kromatografer för bestämning av gifter, maskiner för DNA-bestämning, för bedömning av fingeravtryck, för avslöjande av falska dokument. Och Israel vägrar att låta myndigheten importera dessa för rättsväsendet grundläggande utrustning. De apparater man lyckats smuggla in måste förvaras i delar på olika håll för att Israel inte åter skall förstöra....Varför?
Om rättsväsendet inte kan döma brottslingarna brer kriminaliteten ut sig och samhället upplöses, var svaret. Ett samhälle som inte fungerar och upplösning av det palestinska folket - så ser kanske den nuvarande israeliska regimens strategi ut? Etnisk rensning är ett annat uttryck för samma sak. Om blockadens effekter har Ship to Gaza skrivit mycket. Den del av blockaden jag upplevde starkast väl inne i Gaza var andemeningen i det palestinierna sa mig: "Aldrig vill jag byta ut Gaza mot något annat ställe i världen - om jag bara vore fri att lämna det och komma tillbaka!" Därför betyder solidariteten från världen utanför så mycket. "När vi väntade den första Freedom Flotilla var det svart av folk i hamnen", sa man mig. Tiotusentals, sa några att de var, andra trodde sig veta att det var en miljon... Så att Ship to Gaza inte viker för Israel, utan envist fortsätter att segla mot Gaza för att bryta den illegala och orättfärdiga blockaden, det är att förverkliga den solidariteten! Det kan jag efter min vecka i Gaza intyga.
Kulturtips
Biograf Spegeln - FRANKENSTEIN
Danny Boyles Frankenstein med Benedict Cumberbatch ( TV-serien Sherlock och Tinker Taylor Soldier Spy) och Jonny Lee Miller ( Trainspotting, TV-serien Dexter).
På Spegeln den 3 juni och 10 juni!
Sön 10 jun kl. 17:00. Läs mer »
Danny Boyles Frankenstein med Benedict Cumberbatch ( TV-serien Sherlock och Tinker Taylor Soldier Spy) och Jonny Lee Miller ( Trainspotting, TV-serien Dexter).
På Spegeln den 3 juni och 10 juni!
Sön 10 jun kl. 17:00. Läs mer »
Kryddvandring i Rosengård
Hur smakar sumak? Till vad används zaatar? Hur många smaker finns i kafta? Följ med Kryddor från Rosengård på en kryddprovning i Malmös Rosengård. Besök grönskande koloniträdgårdar och träffa boende som odlar. Gör en resa runt om i världen - mitt i Malmö. Sön 10 jun kl. 14:00. Läs mer »
Hur smakar sumak? Till vad används zaatar? Hur många smaker finns i kafta? Följ med Kryddor från Rosengård på en kryddprovning i Malmös Rosengård. Besök grönskande koloniträdgårdar och träffa boende som odlar. Gör en resa runt om i världen - mitt i Malmö. Sön 10 jun kl. 14:00. Läs mer »
Historisk vandring i Rosengård
Från borgerskapets lantliga idyll där man arrangerade "soirée dansante" till miljonprogram, höghus och multikulti. En vandring genom 200 år på 90 minuter. 11 maj, 11 juni och 11 juli
Mån 11 jun kl. 11:00. Läs mer »
Från borgerskapets lantliga idyll där man arrangerade "soirée dansante" till miljonprogram, höghus och multikulti. En vandring genom 200 år på 90 minuter. 11 maj, 11 juni och 11 juli
Mån 11 jun kl. 11:00. Läs mer »
Möllevångens historia - en guidad tur med kvinnoperspektiv
Vad var Stenbergs villa? Hur bodde arbetarfamiljerna i början av 1900-talet? Har ABBA uppträtt i Folkets Park? Var växte poeten Majken Johansson upp? Detta och mycket annat får du veta under ca 90 minuters guidad tur. 14 och 18 maj, 12 juni och 1 juli. Tis 12 jun kl. 18:00. Läs mer »
Vad var Stenbergs villa? Hur bodde arbetarfamiljerna i början av 1900-talet? Har ABBA uppträtt i Folkets Park? Var växte poeten Majken Johansson upp? Detta och mycket annat får du veta under ca 90 minuters guidad tur. 14 och 18 maj, 12 juni och 1 juli. Tis 12 jun kl. 18:00. Läs mer »
SCUM-manifestet
SCUM-Manifestet är en av litteraturhistoriens starkaste texter. Den är världsberömd, ökänd och ändå okänd. På Moriska Paviljongen 12 och 13 juni.
Tis 12 jun kl. 19:00. Läs mer »
SCUM-Manifestet är en av litteraturhistoriens starkaste texter. Den är världsberömd, ökänd och ändå okänd. På Moriska Paviljongen 12 och 13 juni.
Tis 12 jun kl. 19:00. Läs mer »
Obanteatern presenterar: UPPDRAG UNDERHÅLLNING
14 juni på Moriska Paviljongen
Tor 14 jun kl. 19:00. Läs mer »
14 juni på Moriska Paviljongen
Tor 14 jun kl. 19:00. Läs mer »
Da Arabian MC's · DAM [PSE]
Vi välkomnar denna fredag gruppen DAM. Den första och ledande palestinska rapgruppen, deras budskap är både politiskt och kontroversiellt och visar på ett stort socialt engagemang. På Moriska Paviljongen 15 juni kl 22.00. Läs mer »
Vi välkomnar denna fredag gruppen DAM. Den första och ledande palestinska rapgruppen, deras budskap är både politiskt och kontroversiellt och visar på ett stort socialt engagemang. På Moriska Paviljongen 15 juni kl 22.00. Läs mer »
STOCKAMÖLLAN SWING & JAZZFESTIVAL 15-17 juni 2012
Alla är välkomna, i alla åldrar!
Fre 15 jun kl. 18:00. Läs mer »
Alla är välkomna, i alla åldrar!
Fre 15 jun kl. 18:00. Läs mer »
Hela kulturcentralens program »
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)