Vårens sista VB

Dags att vila upp sinnen, pennor och inte minst öron ett tag inför höstens begivenheter, inte minst nästa valrörelse. Det ser lovande ut både i Lund, regionen och riket. Men man skall inte somna på fällen innan björnen är död eller vad det nu var han sa, vad han nu hette, Hedlund var det väl?
   En underbar sommar och på återläsande den 15 augusti!
red
 

Skönt att ungdommarna i Ung Vänster
håller igång även på sommaren
så man kan vila lugnt.

Den verklige politikern av Gunnar Stensson

Femti tusen har Mats Helmfrid i lön som kommunstyrelsens ordförande. Han vill ha fem till. ”Ingen som är kvalificerad vill vara ordförande för bara femti tusen”, säger han.
   Den som blir politiker för pengar diskvalificerar sig själv. Den verklige politikern kämpar för ett bättre samhälle. Ofta innebär det personliga kostnader.

Fem konstnärer finner ett kulturhus av Gunnar Stensson

Länge hyrde fem konstnärer en byggnad i Sankt Lars-parken, ett kulturhus, ganska nära klockhuset. Senast jag var där firades ett Erik Hermelin-jubileum.
   Så höjdes plötsligt hyran med hundra eller tvåhundra procent av Hemsö, Sankt Lars nuvarande ägare, lika girig som Karlsson i Hemsöborna.
   Det kunde de fem konstnärerna inte betala. De hoppades på stöd från Lund. Men Lund hade inte råd. Stan hade andra utgifter. Så de blev vräkta och det blev ett kulturhus mindre i Lund.
   Lyckligtvis tänker Landskrona ge de fem konstnärerna en fristad. Hörde jag i förbigående i radioekot medan jag höll på med annat.
   Landskrona är en kulturstad som har råd med kulturhus.

EU- och Lundavalet av Sven-Hugo Mattsson

Resultatet i EU-valet överraskade. Miljöpartiets framgång var glädjande, gratulerar, och att F! skulle klara av att ta mandat kom som en blixt från klar himmel. Trots dessa partiers framgångar höll både S och V ställningarna. De rödgröna, dit jag räknar in F!, tog 11 mandat medan Alliansen bara tog 7. Gott att ha i ryggen inför valen i höst. Jag noterar också att Mp, V och F! blev större än S, intressant.

Suhonen
Jag gläder mig särskilt åt att F! kom in och därmed är med på banan, det finns nog många som vill se F! i riksdagen och som nu vågar rösta på dem. Det behövs feministiska röster överallt.
Jag konstaterar också att Daniel Suhonen (S) fick en riktig snyting. I Radion, för en tid sedan, tyckte han att F! skulle lägga ner och inte äventyra en rödgrön majoritet genom att ta röster men inte mandat.
   Hur kan man uttala sig så? Just att starta nya partier är en viktig del i vår demokrati. Dessa nya partier gör att fler ”hittar hem” och därmed håller antalet röstande uppe. Det vore bättre att han såg till att hans parti, S, tog tag i de feministiska frågorna. Att starta ett nytt parti och ta sig in i parlamentet visar ju att de rådande partierna inte räcker riktigt till. Varför skulle de göra det?

Sydis mätning
I Sydsvenskan mätning för Lund, som kom i tisdags, får de rödgröna matoritet, man får 34 mandat, matematiskt räknat. Jag räknar 1.5 % per mandat. Då räknar jag inte in F! som knappast får mandat enligt mätningen. Uppsidan i detta är att F! trots allt kan komma in. Mätningen gjordes innan EU-valet och där fick F! 7.9 % i Lund, motsvarande 5 mandat. Det skulle förvåna mig mycket om inte F! kommer in i Lunds fullmäktige i höst. Se nedan. En annan uppsida är att KD knappast är säker på sitt enda mandat enligt mätningen. Nersidan är att de som regerar brukar komma på slutet, så jag tror nog att gapet kommer att minska. Rätt säkert kommer de rödgröna att bli större än Alliansen men risken finns att det inte blir majoritet. Då blir Sverigedemokraterna och Förnya Lund tungan på vågen. Då finns risk för en blockövergripande konstellation. S, Mp, FP och CP är ingen omöjlighet.
   Det skulle dock innebära att Mp skulle regera tillsammans med tre bilvänliga partier. Är detta möjligt?

De rödgröna bör samarbeta med F!
För bara några veckor sen räknade vi inte riktigt med F!, nu får vi räkna med att de rätt säkert kommer in i fullmäktige i Lund. Det finns anledning att puffa på för F!. Partierna i det rödgröna samarbetet borde ta kontakt med F! för ett samarbete, politiskt så klart men kanske också stötta på andra sätt. Vi inom de rödgröna behöver nog inte frukta att de tar röster men inte mandat.

In- och utrikes av Lucifer

Jag ser att Miljöpartiet har förklarat sig vara ett feministiskt parti. Välkommen ombord är väl vad man kan säga om man redan är med i ett sådant parti. Var och en som suttit i en valberedning vet att det är ingen barnlek att övertala kvinnor att ställa upp för befattningar i styrelser och nämnder. Kvinnor har inte sällan fullt upp med att sköta studier och yrkesarbete, barn, åldrande föräldrar, hushåll och en eventuell partner att hålla på någorlunda gott humör. Märkligt nog har män sällan samma bekymmer. Men allt kan förändras och det är värt mödan att försöka göra det politiska livet jämställt.

Valet
Kanske också en liten kommentar till valresultatet för några veckor sen. Miljöpartiets formidabla vinst inbjuder till analys. Visst handlar det mest om borgerliga proteströster. Fi är för trendigt och det är många som inte kan tänka sig att rösta på de räliga kommunisterna. Mp blir en lätt utväg och då behöver man inte sätta sig in så mycket i vad de har gjort och vad de vill göra i konkret politik – de är ju för miljön. Men visst är det bra när folk slutar rösta på borgarna. Fast en röst på Mp i regionvalet är ett stöd för den sjukvårdspolitik som bedrivits i Skåne under senare år.

Per T. rides again
Det är visst dags att säga några ord om Per T. Ohlsson igen. Han är en duktig och flitig skribent ­– jag tänker på hans böcker om Gripenstedt och Herbert Felix. Han tycks nu vara på väg att etablera sig som allmän publicist och nutidshistoriker. I hans strategi ingår att framstå som stående över partigränserna och han skriver därför uppskattande om socialdemokratiska ledare som Branting och Erlander. I en ny bok ”Svensk politik” som jag dessvärre inte hunnit läsa hyllar han socialdemokraternas kompromisser och borgerlighetens ”självbesinning” som gjorde att de 1917 inte öppnade eld mot tusentals demonstranter. Storartat förmodar jag.
   Men man ska nog inte glömma den gamle Per T. Härom söndagen var han tillbaka i gammal god form. I sin Sydsvenskan-krönika lyckades han på några rader få in både ”brunröda” och ”den Sovjetnostalgiska extremvänstern” som räknas till ”Putins västliga stödtrupper”.  Ja, där känner man igen Per T. som alltså fortsätter sitt korståg. Det blir nog mer av den sorten inför höstens val när det gäller att stoppa vänsterpartiets framgångar.

Minnen från Kustartilleriet
Det har varit mycket med krigsminnen på sistone, både Normandie 1944 och första världskrigets utbrott 1914. Vad gäller 1944 har det i många år varit den amerikanska bilden som gällt – invasionen beskrevs som näst intill avgörande för besegrandet av Tyskland. Men verkligheten var ju en annan. Tyskarna hade något tiotal divisioner i Frankrike men flera hundra på östfronten och där krossades de av Sovjet. Den insikten tycks nu också ha nått militärhistorikerna.
   Själv har jag en lite udda synvinkel på Normandie. Jag gjorde min militärtjänst inom Kustartilleriet, dock inget frivilligt kan jag

försäkra, och vi hade samma uppgifter som tyskarna i Atlantvallen, att helt enkelt att motstå en kustinvasion. Dessutom hade vi delvis samma vapen nämligen (då moderna) 21 cm Skodakanoner, kolosser som var flyttbara men som fick fraktas på blekingska och skånska småvägar i tre delar, släpade av amerikanska surpluslastbilar som drog 12 liter bensin per mil. Alltnog, för vår militära förkovran fick vi följa ett krigsspel, utspelat framför våra ögon i en terränglåda där två av våra utbildare agerade som tysk resp. amerikansk officer i full utklädsel och maskering. Som goda kustartillerister kände vi sympati för försvararna. Den amerikanska övervikten i materiel och personal fällde förstås utslaget i Normandie, men först efter flera dygns artilleribeskjutning av Utah Beach.

Ännu vidrigare
Men den hemska sanningen är att första världskriget var ännu mycket vidrigare för soldaterna. Det talas nu lite föraktfullt om ”krigsturism”, Ingen upplevelse har gjort större intryck på mig än en halv dags besök i Verdun.  Det är inte bara raderna av kors eller ens benhuset, ossuariet, där osorterade ben från 130 000 oidentifierade. ligger. Nej det är själva terrängen. Det är en höjdsträckning beväxt med halvvuxna lövträd och en markyta som är söndertrasad av granater och skrot. Man varnas fortfarande för att gå utanför vägarna. Här pågick under nästan hela 1916 en duell mellan tyskar och fransmän som fungerade som en dödsmaskin som krävde framför allt fransmännens liv. Det var en medveten tysk strategi – fransmännen lockades att skicka ständigt nya förstärkningar och låta sig slaktas under åberopande av hjältemod och den franska äran.
   Ingendera sidan vann men marskalk Pétain resp. general Erich von Falkenhayn blev krigshjältar. I Verdun avlossades 23 miljoner granater varav cirka hälften tros ligga kvar i marken odetonerade. Det är verkligen en fruktansvärd plats, man sänker automatiskt rösten när man är där.

Nya hemskheter
Men allt är inte gammal historia. Nyss skulle ondskan utrotas i Irak, Afghanistan och Libyen och vi vet hur där är nu. I Egypten var det nyss arabisk vår men nu sitter där en militärdiktator som har domstolar som dömt många hundra till döden. De har väl inte avrättats, men förtvinar i fängelsehålorna, och deras parti, Muslimska brödraskapet, i många år enda oppositionen mot förre diktatorn Mubarak, är förbjudet. I Thailand hade man en regering som inte gjorde som militären och överklassen ville och den är nu avsatt och motståndarna satta i fängelse. Och Sverige fortsätter att sälja vapen till denna militär utöver de tolv Gripenplan och två flygande radarstationer vi tidigare levererat. Under tiden far den penningstinna svenska medelklassen till stränderna i södra delen av landet. Där är allt lugnt. På Francos tid fanns det åtminstone en bojkott där inga anständiga människor for på turistresor till Spanien.
   Ja, så kan man hålla på. Det är tur att vi har Veckobladet och så får man trösta sig med sommaren. Jag lovar att återkomma med råd till väljarna inför valet i september.

Medborgarförslag

Ett stort antal personer i södra Lund har skrivit under två angelägna medborgarförslag.

Vi vill ha en Träffpunkt värd namnet!
Sommaren 2012 stängdes Klostergårdens Träffpunkt. 1300 pensionärer förlorade sin samlingsplats. I mars 2014 öppnades Mötesplats Klostergården och i april inleddes en decimerad träffpunktsverksamhet där,  på tisdagar och torsdagar, klockan 9-13.
   I april och maj var lokalen öppen endast 12 förmiddagar av 18. Den är inte handikappanpassad. Öppet-tiderna är olämpliga, i synnerhet för de många som har hemtjänst.
   Vi vill ha en Träffpunkt värd namnet! Den ska vara belägen på första våningen, så att man kan köra rakt in med rullstol, och vara fullt handikappanpassad, utan trösklar och med sittriktiga möbler. Den ska vara öppen 9 till 16, från måndag till fredag, så vi kan besöka den på tider som passar oss. 
   Den tidigare lokalen hålls alltjämt i beredskap av brf Vårregnet.

Vi föreslår
att Lunds kommun hyr den tidigare Träffpunktslokalen, eller annan lokal, och inleder  Träffpunktsverksamhet där, med den utrustning och personal som krävs, senast hösten 2014.
 

---

Återinför servicebussarna!
Lund hade tidigare servicebussar (linje 10, 11 och 12). När de togs bort försämrades tillgängligheten till stadens utbud av varor och tjänster påtagligt för den ökande mängd lundabor som på grund av ålderdom eller sjukdom är rörelsehindrade. Att färdas med de stora bussarna ställer krav på rörlighet och snabbhet. Rollatorsbundna tvingas konkurrera med barnvagnar om utrymmet. Det är dessutom inte längre möjligt att åka buss till vårdcentralerna Sankt Lars och Måsen.

Vi föreslår
att Lunds kommun återinför systemet med servicebussar samt
att man därvid särskilt beaktar behovet av busstrafik till vårdcentralerna.

Lagen ska skydda offren - inte våldtäktsmännen!

Som tonåring blev Amina Filali våldtagen och tvingad att gifta sig med förövaren. 16 år gammal såg hon ingen annan utväg än att begå självmord genom att äta råttgift. I januari 2014 avskaffade Marocko äntligen lagen som innebar att våldtäktsmän kunde undgå straff om de gifte sig med sitt minderåriga offer. Kvinnorättsorganisationer och Amnesty har länge kämpat för att lagen ska stoppas.
   Om vi kunde skapa förändring i Marocko kan vi göra det i Algeriet och Tunisien också! Där skyddas fortfarande våldtäktsmännen av liknande lagar och det kan vi inte acceptera.
   Amnestys kräver att                
- Ingen ska tvingas gifta sig med sin våldtäktsman
- Straffet för våldtäkt ska inte avgöras av om brottsoffret var oskuld eller ej
- Våldtäkt inom äktenskapet ska erkännas som ett specifikt brott
- Sexuella relationer mellan samtyckande personer ska inte straffas.
 

LÄS MER OCH AGERA HÄR

Fem tjyvbolag som gör vinster i välfärden av Gunnar Stensson

Deras namn är Attendo, Aleris, Ambea, Academedia och Capio. Tillsammans omsätter de 22,4 miljarder kronor. De hade förra året en vinst på 1,2 miljarder. Tillsammans betalade de bara cirka 4,5 procent i skatt.
   Dessa bolag berikar sig inte genom att tillföra samhället något. De berikar sig genom att stjäla.
   Attendo och Academedia har verksamhet i Lund. Ägare till Attendo är IK Investment partners och till Academedia EQT.
   IK Investment Partners grundades av Björn Savén och äger bland annat Hemglass. Något att tänka på i Vellinge.
   EQT skattefuskade så klumpigt 2013 att bolaget eftertaxerades av Skatteverket med 650 miljoner kronor. De hade deklarerat vinstutdelning och bolagsförsäljningar som inkomst av kapital.
   Academedias inkomst i landet och i Lund kommer från skolpengen som betalas in av ärliga skattebetalare. Ägarna berikar sig på våra skattepengar. Själva betalar de minimal skatt, 39,1 miljoner på en omsättning på 2,7 miljarder, i siffror 2.700.000.000 kronor.
   Eola Enggård Runsten är Academedias finansdirektör. Eola hävdar att allt går rätt till.
   Hur går det till att smita från skatten? Jo, det svenska bolaget tar stora lån till hög ränta från ett ägarbolag i ett skatteparadis och minskar genom att bygga upp ett underskott dramatiskt skatten i Sverige. Det underskott de fem tjyvbolagen på det sättet byggt upp motsvarar för närvarande 2,7 miljarder.
   I Sverige finns ekonomer och advokater som använder hela sitt intellekt och alla sina krafter till att bygga upp underskott för att stjäla pengar från medborgarna.
   2013 stiftades en lag för att stoppa skattesmitningen. Den var – avsiktligt? - utformad så att den inte fyller sitt ändamål.
   Skatteverkets revisor Börje Noring säger att tjyvbolagens skattesmitning (han använder inte just de orden) utgör ett allvarligt hot mot den svenska bolagsskattebasen.
   Riktigt hur mycket pengar Academedia stjäl från just Lund är svårt att säga. 20 miljoner kanske.
   Alla uppgifter är hämtade från Kristoffer Tornmalms och Hans Olssons artikel i DN 9 juni.

Hjälp till att reparera Gazas Ark efter sabotaget

När vår mariningenjör först skickade oss listan över de reparationer som behövdes till följd av sabotaget* den 29 april, blev vi chockerade över hur lång den var. Det krävs ett omfattande arbete. Därtill är priset på det material som behövs mycket högre än det var innan Egypten stängde gränsövergången till Gaza och förstörde tunnlarna. Till exempel är glasfiber nu fyra gånger dyrare än tidigare.
 

Men inte en enda gång har vi hört någon av båtbyggarna klaga. Palestinierna har en enastående förmåga att uthärda. Deras ståndaktighet vid motgångar och deras förmåga börja om varje gång deras hus, trädgårdar eller båtar har förstörts är förvånansvärd.
   Reparationerna börjar med att ta bort skadat virke.
   Vi måste nu hjälpa båtbyggarna att reparera skadorna så att de kan fortsätta därifrån där de var före sabotaget. Vi ber er hjälpa oss med detta. Reparationerna uppskattas till $30 000.  Om du vill bistå med någon särskild del finns listan här. Eller betala till den allmänna fonden   http://www.gazaark.org/donate/
Du kan också sätta in ett valfritt belopp på Ship to Gazas Pg. 46 359-6 och märka insättningen GAZA´S ARK

Uppskattade reparationskostnader:
Att avlägsna alla skadade delar, rengöra och skära till: $1 200
Fylla på spanter, tvärgående och längsgående bordläggning: $4 500
Byta ut två skott: $3 600
Reparera huvudhytten: $800
Skrapa och ta bort glasfiberbitar och bottenfärg från skrovet: $350
Lägga glasfiber och måla: $8 800
Byta ut kabelrör och vissa kablar: $2,400
Byta ut rördelar och en del ventiler, utsläpp och intag: $2 800
Ta loss tankarna för bränsle, färskvatten och avlopp för rengöring, vid behov byta packningar: $1 100
Ta huvudmotorn till en verkstad för rengöring, byta ut filter och packningar: $1 200
Byta ut motorsockeln och fästa den nya: $250
Reparera avgasröret vid motorn: $280
Ta loss och rengöra kopplingen, byta ut flänsen och  sätta den på plats: $400
Stålarmera insidan av skrovet: $2 200
Kolla axeltunneln och byta ut om skadad: TBD
Totalt: $29 880
Tack för ert fortsatta stöd!
Styrgruppen Gaza’s Ark

Boktipset: Det stora tågrånet

Sommarlästips
Sommaren är en högsäsong för resandet. Trots den senaste tidens järnvägsproblem så gissar jag att en betydande del av VB-läsarna gör någon tågresa under sommaren. Om din resa är något längre än till Eslöv eller Malmö så behövs reselektyr. Varför inte en bra och passande bok.
   Hoppas att du får läsa denna bok i ett bekvämt tågsäte och inte på en hård stationsbänk under oviss väntan.

 

Från hela folkets järnväg till hela folkets tågkaos
Tåg som inte går i tid. Tåg som inte går alls. Nedfallna kontakt­ledningar. Haverier. Dödsolyckor. Den svenska järnvägen är i kris. Och det beror inte främst på snön.
   Tågtrafik kräver samordning och planering. Men svenska politiker bestämde i slutet av 1980-talet att det skulle fungera bättre med marknadsmekanismer.
   Arbetskamrater som förr löste problem tillsammans sitter nu på var sin sida i gräl om paragrafer i affärskontrakt. Det blir fler och fler administratörer, färre och färre järnvägare ute på spåren. Fuskjobb ersätter yrkeskunnandet i underhåll av spår och vagnar, och tåg blir stående i timtal ute i spåren för att fungerande beslutsgångar brutits sönder. För personalen i vagnarna gäller det att le och se ut att trivas i ett tilltagande kaos.
   Modellen med fri konkurrens på spåren övergavs redan i järnvägens barndom. Nya försök i Storbritannien fick katastrofala följder. Men svenska politiker framhärdar.
   Det stora tågrånet är den första stora granskningen av tågkaoset. Mikael Nyberg gräver i dokumenten och talar med banarbetare, tågmästare, städare, lok­förare och tjänstemän. Det finns ett samband, upptäcker han, mellan järnvägens sönderfall och de finansiella bubblorna.

Från mottagandet
“En lysande bok om avregleringen av järnvägen i Sverige. Hård dom över okänsliga privatiseringar.

Perfekt på resan om tåget kommer.”
DN:s kritikerlista
   “Margaret Thatcher vägrade det svenska politiker vågade – privatisera järnvägen. En lysande granskning av det ofattbara tågkaos som drabbat medborgarna.”
Ingalill Mosander i Aftonbladet
   “Orsaker och effekter blottläggs i denna bedövande väldokumenterade och välskrivna bok, som borde bli obligatorisk läsning för alla beslutsfattare.”
Tom Hedlund i Svenska Dagbladet
   “Mikael Nyberg har gjort en gedigen research. Läsaren får en upplysande bakgrund av järnvägsbranschens utveckling från 1800-talet fram till i dag, i Sverige såväl som i andra länder.”
Tim Andersson i Upsala Nya Tidning

Om författaren
Mikael Nyberg är frilansjournalist, författare och en av redaktörerna för tidskriften Clarté. Han medverkar regelbundet i Aftonbladet och har tidigare publicerat Kapitalet.se, en analys av utvecklingen inom ekonomi och arbetsliv som har blivit mycket uppmärksammad.
www.mikaelnyberg.nu

Röster ur det stora tågrånet
’’Det tog mig 38 minuter en gång att nå vår trafik­ledning på SJ. De har bara en telefon, och de är gravt underbemannade.’’
Lokförare på Uppsalapendeln
   ’’Jag har jobbat i 30 år på järnvägen. Det här är det i särklass värsta jag varit med om. Allt, precis allt, som kunde gå åt helvete gick åt helvete.’’
Ingmar Brink, lokföraren på tåget som blev stående sex timmar i sommarhettan
   ’’Jag hade jobbat i nästan 25 år med underhållet. Det här var människor som varit med högst ett eller ett par år och bara såg till det affärsmässiga. Jag är rak, jag är kunnig – och jag är tjej. Det var tre fel av tre möjliga.’’
Carina Sämfors, f. d. fordons- och teknikchef, Euromaint
   ’’Hela branschen lider av att ingen kan järnväg längre.’’
Bertil Hallén, Seko Euromaint
   ’’Toaletterna var ett jätteproblem när Reginatågen kom. De frös itu. Tågmästarna fick springa och ösa baj och kiss i pappmuggar.’’
Leif Holmgren, växlare, Göteborg
 

Läs mer och beställ

Villägarnas Riksförbund sprider grova lögner av Ulf Nymark

Villaägarnas Riksförbund har i dagarna gått ut med ett brev till villaägare i Lunds kommun. Innehållet i brevet är – även från att komma från det hållet – osedvanligt lögnaktigt. Förbundet påstår att det i Sverige finns något som heter flyttskatter. Dessa flyttskatter ska slopas, anser förbundet. Vidare hävdas att flyttskatten i Lund ligger på i genomsnitt 467 000 kronor. Förbundets påstående skulle givetvis vara ganska sensationellt om det vore sant. Men det är det som sagt inte – det är så grov demagogi att Villaägarnas Riksförbund hamnar i samma vulgärklass som Sverigeetnokraterna.

Det finns ingen flyttskatt
För det första finns det ingen flyttskatt i Sverige. Ingen person bosatt i Sverige betalar ett öre i skatt för att byta bostad. Flyttskatt finns helt enkelt inte, varken för villägare, bostadsrättsinnehavare eller hyresgäster.

   Vad Villaägarna kallar flyttskatt är i själva verket beskattning realisationsvinst på försäljning av småhus. Alltså en beskattning på den vinst som villaägaren gör sig vid försäljning av sitt hus. Skulle det inte uppstå någon vinst blir det heller ingen beskattning.

Vad är realisationsvinst?
Vad är då realisationsvinsten – hur räknas eventuellt vinst fram? Jo, så här ser det ut när Vilma Villägare säljer sitt hus:
   Hen utgår från försäljningssumman. Från den får Vilma dra av vad hen en gång betalat för att köpa villan. Därefter får hen dra av för reparationer och underhåll samt eventuella kostnader för standardförbättringar (tillbyggnader, ny isolering etc). På 22/30-delar av detta belopp ska Vilma nu betala realisationsvinst på 22 procent. Hen betalar ingen som helst skatt på själva flytten, hen betalar skatt på inkomst från försäljningen. Att betala skatt på inkomster är inget märkligt, i princip alla betalar skatt på inkomster, oavsett vilket inkomstslag det är.

Ett klipp på 3 miljoner
Om nu Vilma skulle tycka sig ha betalat en ”flyttskatt” i den storleksordning som Villaägarnas riksförbund anger som genomsnitt för Lund, dvs 467 000 kronor innebär det att hen gjort ett riktigt klipp på sin försäljning: den faktiska vinsten hamnar då i runda slängar nära 3 miljoner kronor, innan realisationsvinstskatten är dragen.

Villaägarnas Riksförbund – ohämmad girighet
Sammanfattningsvis: det finns ingen som helst skatt förknippad med att en lundabo eller en i Sverige bosatt person flyttar. En villaägare som säljer sitt hus med vinst betalar en skatt på vinsten, men denna har ingenting med själva flytten att göra. Skatt på inkomster är huvudregeln i Sverige. Och i Vilma Villaägares fall rör det sig dessutom om helt arbetsfria inkomster utan någon som helst insats från Vilmas egen sida. Det är svårbegripligt varför just Vilma och andra villaägare skulle slippa skatt på inkomster, vilket är vad Villaägarnas Riskförbund förespråkar. Denna organisation är inte bara en lögnorganisation – förbundet är också ett av den ohämmade girighetens många ansikten.

Kulspel och ojämlikhet av Gunnar Stensson

Vi spelade kula på torget en dag
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl 50, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
- - -
Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar som stelnat till män

Per Molander citerar Sten Selanders dikt i Ojämlikhetens anatomi (Weilers 2014) och ställer frågan ”Om två lika spelare möts och den ene har femti kulor och den andre har fem, vem har då störst chans att vinna?”
   Spelaren med femti kulor har tio gånger större chans att vinna än den som har fem, om de är lika skickliga. Det går att bevisa matematiskt.
   Den som har flest kulor vinner. Så ökar ojämlikheten automatiskt i ett ojämlikt samhälle.
   Man måste hela tiden kämpa för jämlikhet. Omfördela kulorna så alla får lika många. Dela ut samma antal kulor till alla spelare. Det är bäst för alla, att alla har lika chanser.
   Hur bekämpar man ojämlikheten i ett samhälle som Sverige? Progressiv skatt, arvskatt och förmögenhetsskatt är tre metoder som Per Molander nämner.
   Jag återkommer säkert till boken som jag ännu inte på långa vägar tillgodogjort mig.

Men jag anknyter med ett personligt minne som är mindre seriöst. När jag var tretton gick jag ner till stan, Växjö. Jag hade kanske fem kulor och inga pengar. Killarna, jag minns inga tjejer, spelade kula på grusplanen framför brandstationen. De var säkert tjugo-trettio stycken. Ett par kände jag men långt ifrån alla. Kulspelet var pyramid. Innehavaren satt med pyramiden mellan sina utsträckta ben. Det gällde att träffa och slå omkull den från ett fastställt avstånd. Jag hade inget att förlora, så jag ställde mig i klungan och kastade ett par kulor. En träffade. Pyramiden rasade. Jag fick inta platsen bakom pyramiden. Reglerna var helt klara och ingen ifrågasatte dem. Så jag satte mig i gruset. Under ett par minuter haglade kulorna mot min pyramid innan någon fick träff. Jag samlade in min fångst, kanske femti kulor, kanske fler. Sedan sålde jag dem till ett pris som ingen heller ifrågasatte.
   Pengarna räckte till en biobiljett, en och femti, på den närbelägna Röda Kvarn (Moulin Rouge) där de visade Borta med vinden i repris. Den var visserligen barnförbjuden, men jag kom in som vanligt. Jag tyckte filmen var seg, frånsett ett par dramatiska scener. När jag kom ut var grusplanen tom. Himlen var blå och kvällen ljum. Jag drog mig upp mot mitt inackorderingsrum på Sigurdsgatan och tänkte att det snart var sommarlov.
   Kanske kan samhällsekonomiska slutsatser dras också av denna episod.

Parningslekar av Gunnar Stensson

Ingen må mig det förneka, att jag kärligt älska må
Kärlig lek och kärlig skämtan siktar all natur uppå
Lärke-kirr och duveputter,
tuppeknorr och orrekutter,
allt går äntligt ut därpå,
att hanan hönan nalkas må.
Samuel Columbus 1696
 

I mina revir handlar det om näktergalar, gökar, knarrande grodor, lekande fiskar, upphetsade måsar, aggressiva svanar och parande hundar.
   Redan ser jag kaninungar och skatungar, dussintals kycklingar i täta formationer efter änder och doppingar i vattnet, föl på ängarna och unga par med barnvagnar på stigarna längs ån.
   Det betyder att sjungandet och ropandet och knarrandet och kirrandet och puttrandet och gökandet håller på att tystna. Men det är inte helt tyst än.
   Strandskatorna finns kvar på korpfotbollsplanerna trots matcherna, skolklasserna, gräsklippningsmaskinerna och sprinklerna. Korpvallen håller också på att tystna in i sommaren.
   På stan däremot oväsnas studenterna som vita måsar.
   På kvällarna sitter jag på balkongen och ser tornsvalorna pila mellan höghusen. De rör sig snabbt som tankar och infall i ett ändlöst medvetande. Man har frågat vad som kommer först, tanken eller orden. Tanken, säger Wittgenstein, och han är inte ensam. En ny tanke är svår att formulera i ord.

Budskapet till palestinierna: lämna Israel! av Gunnar Olofsson

”Ni har många stora länder som ni kan leva i. Förstå att vi har återvänt till Israel för att fullfölja vad som är skrivet i Skriften”. Så rakt uttrycker sig Aryeh King, medlem i partiet ”Förenade Jerusalem” med säte i Jerusalems stadsfullmäktige, i ett meddelande riktat direkt till stadens palestinska invånare. ”Landet Israel, detta lilla land, tillhör enbart det judiska folket, och det är förbjudet för andra att leva här permanent... Därför kräver vi att ni lämnar Israel. Vi säger detta utifrån ett religiöst perspektiv, för att säkra fred i Israel”.

Aryeh King är inte unik. Det har blivit alltmer accepterat i Israel att helt avfärda palestinierna som medborgare med samma rättigheter som andra israeler, att acceptera lagar som aktivt diskriminerar icke-judar, att förbjuda firande av vissa högtider, julgranar och andra icke-judiska företeelser. Och, således, att öppet förorda en fördrivning av samtliga icke-judiska medborgare från Israel. Regimens kaxighet beror på att man inser att våra politiker i väst aldrig på allvar tänker göra någonting åt det alltmer systematiska och ökande förtrycket av palestinierna – utan istället med dårars envishet fortsätta att framhålla Israel som ”ett utmärkt exempel på demokrati” i Mellanöstern. I sig en akt av förnekelse som borde göra vilken som helst forskare i psykologi intresserad.

Överlag ökar rasismen i Israel. Mer än hälften av israelerna anser att man bör ”uppmuntra” arabisk utvandring från Israel, 78 % motsätter sig något inflytande av arabiska partier i regeringen och 74 % av studenterna vid Haifa universitet ser arabiska studenter som ”smutsiga”. De flesta judiska israeler är helt emot äktenskap mellan araber och judar och vill heller inte bo i samma hus som araber.

Antalet attacker mot kristna objekt i Israel har ökat, framför allt så kallade ”prislapps-kampanjer” – för att markera att krav på rättvisa åt alla kan ha ett ”pris”! - i form av sprayade meddelanden som ”Död åt kristna” och ”Jesus är en apa” på kristna kyrkor och kloster. Inför besöket nyligen av påven Franciskus I noterades 16 sådana hatbrott. Påven lutade sin panna mot den 8 meter höga betongmuren, som byggts för att separera

palestinier från deras jordar och barn från deras skolor, och bad om fred och försoning mellan folkgrupperna – allt medan aktivisterna från bosättarnas ”hilltop- ungdom”, uppfostrade i judisk-religiösa skolor, fortsatte att trakassera icke-judar, och regeringen sköt ihjäl ytterligare några fredligt demonstrerande palestinier på Västbanken.

Den nya palestinska samlingsregeringen mellan de två rivalerna Fatah och Hamas – en regering som inte innehåller några Hamasrepresentanter, och som redan erkänt Israels rätt att existera, och förbundit sig att följa ingångna avtal – har helt avfärdats av Israel. I stället har man som ”svar” annonserat byggandet av ytterligare 1.500 bostäder på ockuperat område. Och lovat fortsätta att riva palestiniers hus, och göra familjer hemlösa, i Jordandalen och Negev.

Israel skrattar och räcker lång näsa åt oss i väst, i trygg förvissning om att vi är fångna och bakbundna av våra politikers förvirrade uppfattning om vad som egentligen menas med demokrati. Således kommer ingenting att förändras, ockupationen och fördrivandet av palestinierna att fortsätta, trakasserierna av icke-judiska medborgare, flyktingar och gästarbetare att nå nya höjder – och de 1,7 miljoner palestinier som lever avspärrade och under utsvältning i Gaza får fortsätta att titta i månen efter någon som helst form av frihet och mänskliga rättigheter.

Den israeliska regimen kommer aldrig att acceptera någon palestinsk regering, hur den än ser ut, som en värdig motpart i några förhandlingar. Om man inte tvingas till det av de som har den verkliga makten – USA och EU. Inget talar idag för detta. Inget av de stora israeliska partierna erkänner heller palestiniernas rätt till en stat vid sidan om Israel. Budskapet är istället det som Aryeh King ovanligt tydligt framfört: ”Landet Israel är menat för Abraham, Isak och Jakob och deras efterföljare, och ingen annan... Vi är de storartade efterföljarna till Israels ursprungsfolk... Vi föreslår att ni förhandlar med staten Israel för att få ekonomisk hjälp att flytta och bo någon annanstans”.
Gunnar Olofsson
Debattör och medlem i Palestinagrupperna

Framgafflat - om cykel och trafik: Stängda cykelvägar, Kommunvelometer och Statens Felräkningsverk av Ulf Nymark

I Lund tycks det nu åter ha blivit praxis att stänga av cykelvägar utan att i förväg – eller ens på platsen vid själva avstängningen – hänvisa till andra färdvägar. Häromdagen skulle jag cykla till Staffanstorp, via huvudcykelvägen för cykeltrafik dit, dvs det cykelstråk via Malmövägen. Kom så cyklandes på Ruben Rausings gata österifrån och skulle svänga vänster på cykelleden, men – tvärstopp. Cykelleden stängd p g a grävarbeten. På en skylt stod ingenting om vart cyklarna skulle ta vägen. En möjlighet hade varit att cykla över Malmövägen, följa den en bit och sedan åter korsa samma väg vid trafikljusen länge söderut för att åter komma på Staffanstorpsspåret. Ack nej, se det gick inte – överfart över Malmövägen där är förbjuden för cyklister. Jovisst, man kunde stiga av sitt fordon och leda det över Malmövägen för att komma över på andra cykelbanan. Men säj mej, kära VB läsare, när har ni sett en större bilväg avstängd utan hänvisning till alternativa färdvägar, när har ni sett en bilförare tvingas stiga ur sitt fordon och leda det över en gatukorsning? Om en cykelväg behöver stängas av är det enda rimliga att ta en bit av gatan och göra det till tillfällig cykelbana. I ”cykelkommunen” Lund vill man dock inte störa biltrafiken med sådant.

Cykelfrämjandets Kommunvelometer
Så har då Lunds kommun hamnat på första plats i Cykelfrämjandets s k Kommunvelometer för år 2014 Velometern är en ”granskning och jämförelse av kommunernas satsningar på att öka cykling och göra cykling säkrare och mer attraktivt”. Där hamnar Lund på första plats. Ska vi som lundabor glädjas och vara stolta? Knappast. Kommunvelometern mäter i huvudsak kvantiteter såsom totalt längd cykelväg, investeringar, antal cykeljippon. Det mäter också papper, dvs planer och mål.
   Allra högst poäng ges i mätningen just längd cykelväg per invånare. Jag är näsan 100-procentigt säker på att Lunds kommun, liksom andra kommer, rapporterat in de vägar där man blandar gång- och cykeltrafik huller om buller som ”cykelväg”. Men hur många riktiga cykelvägar finns?

   De kvantitativa måtten borde kompletteras med kvalitativa storheter och jämförelser borde göras med kvantitet och kvalitet på motorfordonsvägar. T ex hur förhåller sig investeringarna i cykelvägar till investeringar i bilvägar? Hur förhåller sig cykelvägarnas genhet, framkomlighet och säkerhet jämfört med bilvägarna? (En belysande exempel: för att ta sig från Östertull till Gastelyckans verksamhetsområde måste en cyklist ta sig igenom 7 (sju!) 90-graderskurvor (varav två är hårnålskurvor) plus ytterligare ett antal kurvor som inte är fullt lika tvära. Bilisten har raka spåret, bortsett från en föga fartdämpande rondell vid Brunnsgatan.) Ett annat mått i mätningar av detta slag borde vara i vilken utsträckning cyklister ges företräde vid korsning med biltrafik.
   Min uppfattning är att Kommunvelometern inte säjer mycket om hur det ser ut för cyklisten ute på cykelbanorna. Den säjer mera om hur illa det är ställt i de flesta andra kommuner, när Lunds kommun kan hamna först på listan.

Trafikverket – Statens Felräkningsverk
Skandal är ett ord som ofta missbrukas. Jag tvekar dock inte att ta det ordet i min mun när det gäller Trafikverkets felräkningsövningar. Först räknar man grovt fel (i storleksordningen 20 miljarder!) på behovet av underhåll för signalsystem och kontaktledningar – man har missat halva järnvägsnätet. Sedan visar det sig att de prognoser som ligger till grund för regeringens investeringsplan överskattar dagens motortrafikflöden med mellan 50 och 98 procent! Även Lund drabbas ju av dessa felräkningar. Beslutet om att bygga trafikplats Ideon vilar med största sannolikhet på samma felaktiga kalkyler. Det mest skandalösa av allt är förstås att regeringen bara rycker på sina trötta axlar och låter besluten som vilar på missvisande underlag ligga fast. Lunds kommun borde ta initiativet till att få klarlagt hur de verkliga flödena på E22 ser ut – och sedan säja stopp till trafikplats Ideon.
   Glad cykelsommar tillönskas alla VB-läsare!