Friday for Future alla fredagar

 

För att följa initiativet startat av Greta Thunberg strejkar vi tillsammans med tusentals människor över hela världen varje fredag kl 12-14.
   Samlade av nätverket “Fridays for Future” (kort FFF) så demonstrerar vi för klimaträttvisa och för att världens makthavare ska ta sitt ansvar i att genomföra den.
   Alla är välkomna att delta och vi är i dagsläget en härlig grupp som ses på Stortorget varje fredag för att strejka och prata klimat.

 

Röda Kapeiiet på Statarmuseet i Skåne

 

29 maj kl 13.30

Blåsorkestern Röda Kapellet hyllar Statarmuseets
25-års jubileum med en föreställning där text och
musik förmedlar bilder ur statarnas liv.

Torupsvägen 606–59, 233 64 BARA
Statarmuseet i Skåne i Torup, en mil öster om Malmö inom Malmö Stads rekreationsområde intill Bokskogen mellan Torups slott och Bara i Svedala kommun.   

Rebellion of One av Sima Nasizadeh

 

"Klimatkrisen är en rättvisekris, och jag är skräckslagen. Störningen jag orsakar är ingenting jämfört med klimatkrisen."            

Jag har bifogar en PR om en aktion XR ska ha denna torsdag kl 14. Vi kommer att ha en Rebellion of One där en person blockerar en gata för att visa vår rädsla inför den katastrofala framtiden om drastiska aktioner inte tas. Den kommer att bli i Lund på några av huvudgatorna.

Läs mer »

Folkrörelse för klimat, miljö och livsmedelsförsörjning växer i Lund

Vi ser det varje dag. Kärlek, omsorg och liv står emot hat, förödelse och död. Det har aldrig varit tydligare. Människan har makten. Somliga har större makt än andra, men varje handling, varje tanke bidrar. Ingen står utanför. Det är så vi måste se allt.

De efterlängtade fåren har kommit tillbaka till Sankt Lars.
De har gott om bete och inga vargar hotar.

Rötterna till människors ökande miljöengagemang finns både i medvetenheten om den globala klimatkrisen och i omsorgen om den nära miljön: odlingslotter och kolonier, träddungarna kring Klostergården, Källby reningsverk, bevarandet av Höje å-området och av åkerjorden, motståndet mot hårdgjorda ytor, bilparkeringar, utvidgade motorvägar och ökande bilism. Engagemanget växer snabbt som trädens löv och markens gräs.
   Arbetet bedrivs i vardagen av boende, av yrkesarbetande, i stor utsträckning av kompetenta kvinnor, ofta av äldre. De bildar organisationer som Bevara Källby natur och Höje å-dalens intresseförening, de diskuterar med byggnadsföretag som Hemsö AB, föreningar som Gamla Lund och idrottsrörelser som IFK Lund, de kontaktar Stadsbyggnadskontoret, Tekniska nämnden och alla de politiska partierna, de studerar Översiktsplanen för Källby, söker kunskap i SLU Alnarp och anordnar namninsamlingar och möten som häromveckan i Polhemsskolan.
   De ser sambandet mellan bevarandet av träd och beroendet av ren luft. De ser farorna med industrier som förgiftar och förkortar mänskliga liv. De inser att deras närområde är litet, men också att jordens förödelse – upphettning, torka, svält, försurning, översvämningar - bara kan förhindras genom lokal kamp på alla oändligt många små områden jorden runt. Skydda ditt område! Gräv där du står!
   De är medvetna om nödvändigheten av snabba, radikala beslut som leder till omedelbar handling.
De vet att de måste påverka valen främst i kommuner och region, men också på riksplanet. De vet att det finns grupper som delar deras oro och handlingsvilja inom alla partier, även inom de allra mest miljödestruktiva. Ge dem mod att stå för sina åsikter mot partilinjen!
   Ett uttryck för den växande folkrörelsen i Lund är artikeln Politiker i Lund väljer att bortse från Sveriges framtida generationer till förmån för stadens tillväxt. Låt bli åkermarken! (SDS 22/5) Den är undertecknad av såväl riksorganisationer som lokala organisationer. De konstaterar vilka politiska partier som röstade för åkermarkens bevarande och vilka som motsatte sig det.
   De partier som röstade för bevarandet av åkermarken var Miljöpartiet, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Förnya Lund.
   Det går lätt att finna den nya folkrörelsens olika organisationer antingen på gatan eller på nätet och ansluta sig.          

Lägg Sveriges Natoansökan på is av Gunnar Stensson

Debatten om Nato-ansökan tar bort fokus från det akuta problemet: Det ryska förintelsekriget mot Ukrainas folk.
   I stället mumlar vi skuldmedvetet om anpassning till de turkiska kraven på eftergifter och tiger om Natos demokratiska brister och krigsförbrytelser i Irak och Afghanistan. Många svenska kommentatorer beskriver Nato som en garant för fred och säkerhet och råder till underordning under den auktoritära turkiska regimens krav. Plötsligt har debatten belagts med munkavle. Det gick på en vecka.
   Socialdemokraterna måste våga ta kampen mot de svenska anpassningspartierna.
   ”Regeringen slår knut på sig själv för att bevara goda diplomatiska relationer i stället för att förklara varför denna turkiska mardröm får fortsätta.”, skriver Rakel Chukri (SDS 25/5) Hon påminner om att Natoledningen för några år sedan ”passivt såg på när Turkiet öppnade sina gränser så att jihadister kunde svämma in i Irak och Syrien. IS folkmord och upprättandet av Kalifatet fick alltså hjälp på traven av ett Nato-land.”

Kurdo Baksi och Amineh Kakabaveh           

I Sverige lever svenskar med kurdisk bakgrund som Kurdo Baksi och Amineh Kakabaveh i årtionden. Vi har tagit emot flyktingar undan Erdogans terror-regim. Vi får inte vika oss för Turkiets förtryckare och Natos anpasslingar.
   Lägg Sveriges Nato-ansökan på is! Låt Nato lösa sina inre motsättningar på egen hand. Vi kan vänta tills förutsättningarna blir bättre. Som oberoende nation samarbetar vi med Finland och de andra nordiska länderna, samtidigt som vi stöder den kurdiska nationens 40 miljoner medlemmar i kampen för oberoende och demokrati.

Skruvat argument i byggnadsnämnden av Ann Schlyter

 

Vid byggnadsnämndens majsammanträde beviljade byggnadsnämnden med stor majoritet bygglov för en ändring av användningen av delar av byggnaden Benzelius 1 så att ytterligare 20 elever ska kunna gå i skola där. Det är det vackra huset Ingeborg Hammarskjöld Reiz ritade som Internationella Studentbostäder och där restaurangen Finn Inn legat tills nyligen. Hemsö står för bygglovansökan och skolan är Thoren Innovation School.
   Vänsterpartiet yrkade avslag på bygglovsansökan då den innebär att fler barn får gå i skola med undermålig utemiljö. Skolan som idag har 310 elever vill utöka elevantalet med ytterligare 20. Den nuvarande skolgården är 4215 kvm och den skall i samband med tillbyggnaden utökas med 620 kvm. Skolgården förblir till ytan mindre än hälften av vad Lunds kommuns och Boverkets riktlinjer föreskriver.

Bygglovet tillstyrks med märkliga argument. Först att det är ett tillfälligt bygglov som bara gäller i fem år. Vad har barnen som går i skolan nu för glädje av det? Det finns heller ingen garanti för att en ersättningskola skulle vara inflyttningsfärdig om fem år. Vad kan byggnadsnämnden då göra annat än att förlänga bygglovet? 
   Det andra är ett skrattretande skruvat argument, nämligen att för de 20 tillkommande eleverna är den tillkommande skolgårdsytan tillräcklig. Ska barnen ha visum för att vara på olika delar av skolgården? Nu ska man inte enbart se till ytan utan också till kvaliteten på skolgården. Den får inga höga poäng i landskapsarkitektens yttrande. Skolgården är verkligen inte bra ens efter förstoringen som delvis ligger skuggat i norrläge. Ytorna är små och uppsplittrade och med utbredd användning av konstgjorda material för att klara förslitningen. Barnen blir med nödvändighet mindre rörliga.
   Bedrövligt att nämnden inte följer sina egna riktlinjer och inte ser till barnens bästa.

Läs mer i byggnadsnämndens handlingar »

Tillbaka i Småland av Gunnar Stensson

Sara var liten och utmärglad när Karin hämtade henne på Arlanda 1966. Hon vägde knappt sex kilo fast hon var två år. Martin var fem och långt mer än dubbelt så stor.    För att Sara skulle lära känna oss beslöt vi att denna sommar bo ensamma i ett torp som kallas Snippen och ligger en halvmil från Kvarterbo och prästgården. Det blev en av våra bästa somrar. Ängen runt torpet blomstrade, vägslänten var full med smultron och det fanns en liten skogssjö nedanför backen. På en flat sten utanför köket låg alltid en fet huggorm. Sara var glad och tillitsfull och ökade snabbt i vikt. Hon plockade blåbär som växte i höjd med hennes svarta ögon.
   Karins far Rickard kände sig övergiven. Nyss var Kvarterbo fullt med folk, men nu hade hans fyra döttrar gift sig och flyttat hemifrån. Arbetet med skogsplantering, slåtter, potatiskupning, mjölkning, havreskörd och skötsel av stängsel och gärdsgårdar hade många somrar varit en sorts skämtsam tävling. Förutom flickorna hade deras blivande män och andra karlar deltagit. Nu var han tvungen att göra det mesta själv. Tungt och tråkigt. Och efter sommaren väntade den långa mörka vintern.
   Richard beslöt att Karin och jag skulle börja bygga ett torp i Kvarterbo nästa sommar. Så blev det också. Vi bodde visserligen kvar på Snippen, men jag var dagligen i Kvarterbo och la grunden till det nya huset. Det gällde att samla och köra tunga stenar på skottkärra och foga samman dem till den mur som huset skulle stå på. Det var viktigt att den var så hög att vinden kunde blåsa mellan stenarna under huset så att virket hölls torrt. När jag körde sten kom Karin, Sara och Martin också dit. Sommaren 1967 gick fort. Som vanligt ägnade vi några dagar åt slåtter och höskörd.
   Nästa sommar hade Richard, som vi nu kallade morfar (Martin och Sara hade flera kusiner), hunnit resa väggar och tak. Han hade byggt lagården i Kvarterbo innan han gifte sig, så han hade lång erfarenhet. Det nya torpet kallades Bolet eftersom det låg vid den vägkorsning där byn varit samlad före 1800-talets skifte.
   Morfar köpte begagnade brädor från en stor ladugård som rivits för ett vägbygge. Vi spikade och sågade. Jag ramlade ner från taket när vi hade taklagsfest. Vi fick huset beboeligt den sommaren.

Nästa jul tillbringade vi där. I vardagsrummet stod en fotogenkamin. Ljus fick vi från en fotogenlampa. Vi lagade mat på kaminen, hämtade vatten i en tjugo liters spann som vi drog på en spark, trampade upp en stig till boden där vi gick på dass och sov i rummet alla fyra. . Solen gick ner halv fyra och natten varade till halv nio. Vi högläste Jack Londons Skriet från vildmarken. Martin fäste sig vid hunden Buck som är historiens huvudperson. Jul och nyår firade vi hos Karins och mina föräldrar.
   Vi for tillbaka till Norrbotten efter trettondagen. Men vi visste att vi hade blivit smålänningar.
   När vi kom tillbaka sommaren 1969 hade vi bestämt att vi skulle flytta till Lund följande läsår.

Senare somrar drog vi in el, gjorde övervåningen beboelig, avdelade en kokvrå och byggde en öppen spis. Martin och Sara växte, fick kompisar i Älghult och brukade bjuda in sina vänner från Ulrikedal på sommarlovet. Påsken 1975 repeterade FNL:s sånggrupp där, ett halvt dussin rökande unga män och kvinnor. Det blev trångt. Bilen som de kommit i blev översnöad annandag påsk. Karin tyckte bäst om sången ”Vietnam är nära, utanför ditt fönster”.
   Morfar var belåten. Han hade folk omkring sig i Kvarterbo om somrarna och inte bara då.
   Men allt förändrades. En morgon när han gick ner till lagården fann han Silva, den 25-åriga märren, död i sin spilta. Han sörjde henne. Sedan skaffade han en begagnad men pålitlig traktor som Sara kunde köra när hon blivit bortåt tio och samlade hö med hästräfsan.
   1970-talet var en bra tid för Karins föräldrar, men i början av 80-talet började Richard bli dement. Han kunde inte längre spela fiol eller orgel. 1985 avled han. Större delen av årtiondet låg hemmanet i träda, frånsett grundläggande underhåll. Huset hyrdes ut och Berta, Karins mor, snart 80-årig, flyttade in till samhället.
   Kvarterbo levde upp igen 1990. Kerstin, Karins tvilling, flyttade med sin make Gösta och sina fyra barn tillbaka dit, byggde ett nytt hus, skaffade kor, kalvar och höns, köpte mjölkmaskiner, plöjde upp åkrarna och planterade skog. De hade i tjugo år arrenderat en stor gård utanför Vetlanda, men återvände nu hem. Mormor Berta flyttade tillbaka. Karin och Kerstin var glada.