Helgeandskyrkan
13 februari kl 17
Per Bäcker, saxofon
Daniel Vistam, bastrombon
Larsåke Sjöstedt, orgel
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-02-11
Röda Kapellet gör musik till Ella Tillemas utställning på Krognoshuset
You Only Live Once, 2015
Utställningen heter "Vem som än vinner är det vi som förlorar".
Vernissage på lördag kl 12—17. Röda Kapellet spelar 12—13.30.
Musiken i utställningen är ett samarbete med Röda Kapellet och pågår hela utställningstiden 13 febr till 13 mars.
Ella Tillema är född 1983 och är en konstnär som får allt större uppmärksamhet. Om utställningen på Krognoshuset i Lund (Mårtenstorget 3) skriver hon:
"På Krognoshuset i Lund pågår det en begravning av vår gemensamma framtidstro. Från fönsterna har svarta fanor hängts ut. Kollektivet är upplöst. Borta är den gemensamma kampen. Istället ett handslag på att inget går att förändra. En tyst överenskommelse."
Lycka Till, 2013
Recensenten Thomas Millroth skriver om en utställning på Dunckers 2012:
"För mig är Ella Tillema utställningens höjdpunkt. Hennes oljemåleri är klassiskt, figurativt. Under en yta, som kan vara förrädiskt exakt och kontrollerad, sjuder det av passion."
Carolina Söderholm i Sydsvenskan:
"Istället för att hövligt linda in samhällskritiken i torr teori och subtila anspelningar, återerövrar hon hämningslöst det figurativa måleriets retoriska kraft."
Se och hör mer på youtube »
Möten om värdlandsavtalet
Svenska freds lokalförening Lund-Malmö är med
och arrangerar två möten om värdlandsavtalet, i Malmö och Lund, 13 och
16 februari.
13 februari, Victoriateatern i Malmö
Vad betyder värdlandsavtalet och Nato för Sveriges säkerhet?
Medverkande: Maj-Britt Theorin, som har verkat som bl.a. nedrustningsambassadör, riksdagsledamot och EU-parlamentariker, och Stina Oscarson, regissör, dramatiker och samhällsdebattör.
Tid: kl. 14.00. Medverkar gör även Fredskören. Fritt inträde och kaffeservering.
Välkomna till en eftermiddag med information och diskussion!
Affisch »
13 februari, Victoriateatern i Malmö
Vad betyder värdlandsavtalet och Nato för Sveriges säkerhet?
Medverkande: Maj-Britt Theorin, som har verkat som bl.a. nedrustningsambassadör, riksdagsledamot och EU-parlamentariker, och Stina Oscarson, regissör, dramatiker och samhällsdebattör.
Tid: kl. 14.00. Medverkar gör även Fredskören. Fritt inträde och kaffeservering.
Välkomna till en eftermiddag med information och diskussion!
Affisch »
Kan vi kriga fram fred?
Nato och feministisk utrikespolitik inför omröstningen av värdlandsavtalet.
Medverkande: Stina Oscarson och Sigrid Aliki, fd yrkesofficer och juridikstudent.
Tid: kl. 18.30. Öppet hus, föreläsning, diskussion och fika. Fritt inträde!
Affisch »
Hållbar utveckling och klimat
I vår är alla Lundabor välkomna till en serie kostnadsfria föreläsningar
om klimat och hållbar utveckling. Föredragen hålls i Stadshallen
klockan 19:00 med mingel från 18:30.
Onsdag 2 mars: Hållbar design
Carl Dalhammar forskar om cirkulär ekonomi, styrmedel och ekodesign vid Lunds universitet
Onsdag 9 mars: Fossilfri trafik
Mattias Goldman, VD för tankesmedjan Fores, berättar om hur arbetet går och diskuterar hur vi kan lösa utmaningarna.
Onsdag 16 mars: Vem kan man lita på?
Eva Eiderström, chef för ”Handla miljövänligt” på Naturskyddsföreningen, svarar på frågorna och ger praktiska tips för en mer hållbar konsumtion.
Onsdag 30 mars: Klimatet i skönlitteraturen
Docenten i litteraturvetenskap Paul Tenngart berättar om den nya genren ”climate fiction” och dess omfattning, innehåll och effekt.
Affisch »
Onsdag 2 mars: Hållbar design
Carl Dalhammar forskar om cirkulär ekonomi, styrmedel och ekodesign vid Lunds universitet
Onsdag 9 mars: Fossilfri trafik
Mattias Goldman, VD för tankesmedjan Fores, berättar om hur arbetet går och diskuterar hur vi kan lösa utmaningarna.
Onsdag 16 mars: Vem kan man lita på?
Eva Eiderström, chef för ”Handla miljövänligt” på Naturskyddsföreningen, svarar på frågorna och ger praktiska tips för en mer hållbar konsumtion.
Onsdag 30 mars: Klimatet i skönlitteraturen
Docenten i litteraturvetenskap Paul Tenngart berättar om den nya genren ”climate fiction” och dess omfattning, innehåll och effekt.
Affisch »
Höghastighetstågen i Armatur-kurvan
av Gunnar Stensson
VB har upprepade gånger pekat på
risken med den så kallade armaturkurvan söder om Lunds central, där
höghastighetstågen ska passera. Det är snart fyra spår hela vägen
mellan Lund och Malmö utom där. Dubbelspåret utgör en flaskhals som
antingen måste lösas genom ingrepp i bebyggelsen längs Nygatan och
Gasverksgatan eller genom nedgrävning av spåren.
Godstrafiken genom Lunds central är en annan risk som måste åtgärdas. Nu har M tagit upp dessa problem i en skrivelse till kommunstyrelsen. Vi lär få höra mer om dem.
Godstrafiken genom Lunds central är en annan risk som måste åtgärdas. Nu har M tagit upp dessa problem i en skrivelse till kommunstyrelsen. Vi lär få höra mer om dem.
Haaretz 5/2 av Gunnar Stensson
Assimileringens faror. ”Intimate relations between
Jews and non-Jews threatens the separate identity.” Dalia Funig,
talesperson för Israels utbildningsdepartement, uttalar sig om
blandäktenskap mellan judar och icke-judar. Daron Koren skriver kritiskt
om judisk separatism.
5 kulor avlossade av israelisk militär dödade en palestinsk tonåring som försökte ta sig igenom separationsbarriären. Gideon Levy fortsätter granskningen av israeliska dödsskjutningar.
Skydda Israel från vilda odjur från Palestina och arabländerna!
Det säger Israels premiärminister Netanyahu som planerar att stängsla in hela landet.
5 kulor avlossade av israelisk militär dödade en palestinsk tonåring som försökte ta sig igenom separationsbarriären. Gideon Levy fortsätter granskningen av israeliska dödsskjutningar.
Skydda Israel från vilda odjur från Palestina och arabländerna!
Det säger Israels premiärminister Netanyahu som planerar att stängsla in hela landet.
Tredje världskriget?
Robert Fisk konstaterar att den ryska
bomboffensiven mot Aleppo och Assad-truppernas framgångar, som
tvingat fler än 50 000 människor på flykt, också har försvagat ISIS. Han
varnar för att en konflikt mellan Nato-staten Turkiet och Ryssland
kan leda till ett nytt 1914.
Independent 6/2
Independent 6/2
Kommersialisering och kommunalisering har gjort svensk skola sämst i OECD av Gunnar Stensson
Kommersialiseringen av friskolesystemet och kommunaliseringen av
skolorna har lett till att staten har förlorat kontrollen över
skolväsendet som i stället utlämnats till vinstintressen och kommunal
styrning i kommuner med helt skilda förutsättningar. Detta konstaterar
OECD i sin nya rapport Low-performing students.
Den senaste Pisa-undersökningen tar upp de elever som bara klarar de enklaste uppgifterna i Pisas delprov i läsning, matematik och naturvetenskap.
Var fjärde elev i OECD-länderna klarar dem inte. En förfärande siffra, även med hänsyn till att flera OECD-länder ligger efter i sin utveckling.
Men den svenska skolan ligger ännu sämre till. Hos oss klarar inte en av tre elever baskraven,.
Rapporten ”Friskoleurval med segregation som resultat”, framtagen av Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och LO, visar tydligt att det fria skolvalet leder till att elever med likartad bakgrund samlas på samma skolor. Härom veckan påstod Svenskt Näringsliv motsatsen.
Skolresultaten har gått ner för alla grupper, men sämst går det för pojkar från arbetarhem. Deras kunskapsresultat har på senare år sjunkit dramatiskt, skriver Karin Pettersson i en ledare med titeln ”Skolkrisen är en klassfråga” (AB 9/2).
Den svenska skolan koncentrerar idag fattiga, nyanlända och barn till föräldrar som bara inte orkar till ett antal hårt utsatta miljöer.
Hittills har de flesta nyanlända elever hamnat på ett litet antal skolor som redan är hårt belastade.
Den främsta orsaken till segregationen är friskolornas kösystem. Två av tre fristående skolor (64 procent) har kö till sin första klass.
Var sjätte friskola har en kötid på minst fem år. I Stockholm, Göteborg och Malmö är det vanligare att friskolorna har kö och att köerna är långa.
Kösystemet medför att det är betydligt fler elever som har föräldrar med längre utbildningsbakgrund som antas till just de skolorna. Det medför att elever med annan socioekonomisk bakgrund i princip inte har möjlighet att antas till dessa skolor.
Sedan länge vet vi att föräldrarnas utbildningsnivå är den starkast förklarande faktorn till vilka resultat en skola presterar.
Skolsegregationen är lika hämmande för hög- som lågpresterande elever.
Tillsätt en utredning där antagning och urval till Sveriges skolor ses över ur ett segregationsperspektiv!
Det skriver Johanna Jaara-Åstrand, ordförande i Lärarförbundet, Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund och Tobias Baudin, 1:e vice ordförande i LO.
Den senaste Pisa-undersökningen tar upp de elever som bara klarar de enklaste uppgifterna i Pisas delprov i läsning, matematik och naturvetenskap.
Var fjärde elev i OECD-länderna klarar dem inte. En förfärande siffra, även med hänsyn till att flera OECD-länder ligger efter i sin utveckling.
Men den svenska skolan ligger ännu sämre till. Hos oss klarar inte en av tre elever baskraven,.
Rapporten ”Friskoleurval med segregation som resultat”, framtagen av Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och LO, visar tydligt att det fria skolvalet leder till att elever med likartad bakgrund samlas på samma skolor. Härom veckan påstod Svenskt Näringsliv motsatsen.
Skolresultaten har gått ner för alla grupper, men sämst går det för pojkar från arbetarhem. Deras kunskapsresultat har på senare år sjunkit dramatiskt, skriver Karin Pettersson i en ledare med titeln ”Skolkrisen är en klassfråga” (AB 9/2).
Den svenska skolan koncentrerar idag fattiga, nyanlända och barn till föräldrar som bara inte orkar till ett antal hårt utsatta miljöer.
Hittills har de flesta nyanlända elever hamnat på ett litet antal skolor som redan är hårt belastade.
Den främsta orsaken till segregationen är friskolornas kösystem. Två av tre fristående skolor (64 procent) har kö till sin första klass.
Var sjätte friskola har en kötid på minst fem år. I Stockholm, Göteborg och Malmö är det vanligare att friskolorna har kö och att köerna är långa.
Kösystemet medför att det är betydligt fler elever som har föräldrar med längre utbildningsbakgrund som antas till just de skolorna. Det medför att elever med annan socioekonomisk bakgrund i princip inte har möjlighet att antas till dessa skolor.
Sedan länge vet vi att föräldrarnas utbildningsnivå är den starkast förklarande faktorn till vilka resultat en skola presterar.
Skolsegregationen är lika hämmande för hög- som lågpresterande elever.
Tillsätt en utredning där antagning och urval till Sveriges skolor ses över ur ett segregationsperspektiv!
Det skriver Johanna Jaara-Åstrand, ordförande i Lärarförbundet, Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund och Tobias Baudin, 1:e vice ordförande i LO.
Varför hävs inte blockaden? av Gunnar Olofsson
Varför häver inte Israel sin nu 8 år långa blockad av den palestinska
Gazaremsan? Ja, frågan har ställts av många, men nu också av den israeliske utbildningsministern Naftali Bennett
– en extrem högernationalist som definitivt inte brukar tala för
palestiniernas sak i något avseende. ” När allt kommer omkring
misstänker ni väl inte att jag är vänster, Gud förbjude, men gör vi rätt
sak i Gaza?” frågade Bennett nyligen på ett möte. ”Vore det inte
bättre att förlikas med verkligheten och frigöra oss från vårt ansvar
för Gazaborna, öppna nya vägar i deras liv med ordentlig övervakning av
säkerheten?”.
I Gaza lever uppemot 2 miljoner människor nu under avspärrning under eländiga förhållanden med brist på förnödenheter, skolor, sjukvård i en miljö fylld av gifter och avskräde. Ständiga gränskonflikter och upprepade israeliska militäroffensiver med många döda och skadade har bara förvärrat situationen. Enligt FN kan området i praktiken bli omöjligt att bo i inom 4-5 år.
Det var inte den nuvarande högerregimen i Israel under Benjamin Netanyahu som införde blockaden av Gaza, utan den föregående Olmert-ministären. Det borde alltså inte finnas några hinder för Netanyahu att, utan prestigeförlust, avskaffa den. Blockaden, som var tänkt att knäcka Hamas i Gaza, har varit ett förfärligt misslyckande, och senast i somras rekommenderade flera höga israeliska militärer att den åtminstone borde lyftas delvis. Resultatet av blockaden har bara blivit mer våld, fler raketbeskjutningar och att Israel isolerat sig själv politiskt. Bland annat har Turkiet som krav för normaliserade förbindelser krävt att blockaden måste hävas.
Under nästan 20 år ockuperade Israel en liten landremsa i södra Libanon, innan man insåg att det bara ledde till mer problem och fler konflikter. Samma sak gäller Gaza. Frågan är egentligen bara om Israel själv skall avsluta blockaden eller vänta till att någon annan ser till att göra det – kanske på andra villkor. ”Vi måste skapa en innovativ säkerhetsförståelse som är kreativ och tydlig. Vi måste datera upp vårt sätt att se på omvärlden, inte bara våra vapen”,menar Naftali Bennett.
Det är bara att hålla med!
I Gaza lever uppemot 2 miljoner människor nu under avspärrning under eländiga förhållanden med brist på förnödenheter, skolor, sjukvård i en miljö fylld av gifter och avskräde. Ständiga gränskonflikter och upprepade israeliska militäroffensiver med många döda och skadade har bara förvärrat situationen. Enligt FN kan området i praktiken bli omöjligt att bo i inom 4-5 år.
Det var inte den nuvarande högerregimen i Israel under Benjamin Netanyahu som införde blockaden av Gaza, utan den föregående Olmert-ministären. Det borde alltså inte finnas några hinder för Netanyahu att, utan prestigeförlust, avskaffa den. Blockaden, som var tänkt att knäcka Hamas i Gaza, har varit ett förfärligt misslyckande, och senast i somras rekommenderade flera höga israeliska militärer att den åtminstone borde lyftas delvis. Resultatet av blockaden har bara blivit mer våld, fler raketbeskjutningar och att Israel isolerat sig själv politiskt. Bland annat har Turkiet som krav för normaliserade förbindelser krävt att blockaden måste hävas.
Under nästan 20 år ockuperade Israel en liten landremsa i södra Libanon, innan man insåg att det bara ledde till mer problem och fler konflikter. Samma sak gäller Gaza. Frågan är egentligen bara om Israel själv skall avsluta blockaden eller vänta till att någon annan ser till att göra det – kanske på andra villkor. ”Vi måste skapa en innovativ säkerhetsförståelse som är kreativ och tydlig. Vi måste datera upp vårt sätt att se på omvärlden, inte bara våra vapen”,menar Naftali Bennett.
Det är bara att hålla med!
DN instämmer: Donald Trump är en kass ekonom
av Gunnar Stensson
För ett par veckor sedan fastslog VB att Donald Trump är en kass ekonom. Vår källa var en analys i finanstidningen Forbes. Nu har DN hittat samma artikel och kommit till samma slutsats.
Efter Forbes gjorde affärstidningen Business Week en liknande analys och konstaterade, att Trump skulle ha varit dubbelt så rik om han placerat sin ärvda förmögenhet i en indexfond i stället för att på egen hand joxa med affärer och spekulationer som han är för dum för att begripa sig på. (Marianne Björklund, Krister Törnmalm, DN 9/2)
Donald Trump skulle ha blivit ”dubbelt så rik utan att lyfta ett finger”. Frasen är ordagrant hämtad från Pikettys Kapitalet. Piketty var den förste som observerade att världens rikedomar automatiskt graviterar till de största förmögenheterna.
I tisdags vann Trump det republikanska primärvalet i New Hampshire. Han vill skjuta folk på New Yorks gator, återinföra skendränkningar ”och värre” och bygga en hundramila mur längs gränsen till Mexiko. Det har gjort honom populär.
Efter Forbes gjorde affärstidningen Business Week en liknande analys och konstaterade, att Trump skulle ha varit dubbelt så rik om han placerat sin ärvda förmögenhet i en indexfond i stället för att på egen hand joxa med affärer och spekulationer som han är för dum för att begripa sig på. (Marianne Björklund, Krister Törnmalm, DN 9/2)
Donald Trump skulle ha blivit ”dubbelt så rik utan att lyfta ett finger”. Frasen är ordagrant hämtad från Pikettys Kapitalet. Piketty var den förste som observerade att världens rikedomar automatiskt graviterar till de största förmögenheterna.
I tisdags vann Trump det republikanska primärvalet i New Hampshire. Han vill skjuta folk på New Yorks gator, återinföra skendränkningar ”och värre” och bygga en hundramila mur längs gränsen till Mexiko. Det har gjort honom populär.
66 år i skolan, 4: Läroverket ödesåret 44 – 45
av Den Gamle
Erfarenheterna från min första termin
vid Växjö högre allmänna läroverk överskuggades av flytten från Växjö
till det två timmars tågresa avlägsna Älghult, en flytt från en anonym
tillvaro i en hyrd trerumsvåning i Växjö till en offentlig i en
sekelgammal storbondebyggnad med tolv rum, värmda av kakelugnar och
kaminer (det gick åt kolossalt mycket ved, som bars in), utan vatten
(det fanns en brunn med pump utanför köket) och med ett utedass med
tre hål tvärsöver gården, som gränsade till en kyrkogård, ett par åkrar
och arrendatorns stora lagård.
Jag insjuknade i öroninflammation under den långvariga flyttprocessen, huvudet lindades i en vit turban av fetvadd och bindor, vi lämnade Växjö i mörkret en novembermorgon, jag, mina föräldrar, mina tre syskon, ett halvt, 2 och 9 år gamla, en taxi väntade vid den prydliga stationen i Älghult (det hade blivit ljust, men himlen var mulen). Så kom vi äntligen fram till det röda huset under några väldiga lönnar.
På verandan stod en kör av skolbarn i min egen ålder uppställd. Kantorn, tillika lärare och rektor, höll tal. Jag stod där lamslagen, med huvudet som ett vitt klot, som en schejk i turban, och med alla de 10-12-åriga barnens blickar riktade på mig. Jag hade blivit offentlig, liksom hela min familj.
Jag måste snart återvända till läroverket och Växjö, där jag först bodde hos min före detta klasskamrat Pelle, som inte kommit in, och senare några veckor i prästänkehemmet, en institution för medellösa prästänkor (som förr brukat ”konserveras” genom att den avlidne prästens efterträdare gifte sig med dem).
Så blev det jullov och juldagsmorgon. Vi hade stigit upp klockan fem. På landsvägen kom redan slädarna körande, när vi gick till kyrkan passerade två eller tre gengasbilar, vid kyrkstallarna gnäggade hästarna och slog med hovarna. Vi gick in genom kyrkporten, mamma med babyn på armen och vi tre syskon.
Den stora kyrkan var fullsatt. Vi skred fram genom mittgången upp mot prästbänken som låg till vänster om altaret, något höjd över menigheten. Mäktig psalmsång, alla reste sig (Var hälsad sköna morgonstund), och far trädde vitskrudad fram inför altaret. Då började min halvåriga syster skrika, vilket ledde till att mamma och min två-årige lillebror smög ut genom sakristian. Vi två bröder, 9 och 11, blev ensamma på vår upphöjda plats. Där blev vi sittande i dryga två timmar, för i Älghult brukade man slå ihop julottan med den ordinarie 11-gudstjänsten för att få allt avklarat på en gång innan man spände hästarna för slädarna och for hem.
Resten av juldagen ägnade jag åt att läsa min julklappsbok En studie i rött och fundera över Sherlock Holmes som slog liken med en käpp för att se om de kunde få blåmärken efter döden och sedan drog hem till Baker Street där han sprutade in kokain i armen eftersom han hade så tråkigt.
Tre veckor in på vårterminen kom ett brev till inackorderingsrummet i Växjö som meddelade att morfar var mycket sjuk och kanske skulle dö. Mamma hade rest till Skåne med min lillasyster som också var sjuk. När jag kom till Älghult på lördagseftermiddagen fick jag veta att morfar var död, vilket jag fruktat. I det stora mörka kalla huset fanns bara far och mina två småbröder.
På söndagskvällen tog jag rälsbussen tillbaka till Växjö. Jag gick i tankar längs den mörka Södra Järnvägsgatan och den ännu svartare Bäckaslövsvägen tills jag upptäckte att jag hamnat på Bäckaslövs hed, regementets övningsfält utanför staden. Jag gick tillbaka, kollade husnumren och hittade snart huset där jag var inackorderad: Bäckaslövsvägen 13.
Denna kväll i början av februari mindes jag höstterminen, insåg att läroverket var ett fängelse och undrade vad jag skulle ta mig till, medan jag lyssnade till min rumskamrat Götes snarkningar och stirrade på det gula draghålet i sågspånskaminen.
Om man kom trettio sekunder för sent till läroverket stängdes den tunga porten och man fick stå utanför och vänta i tio minuter. När man släpptes in uppgav man namn och klass för två vakthavande lärare som registrerade anmärkningar. Det var efternamnet som gällde och fortsatte att gälla alla de åtta åren i läroverket. Man var inte en individ utan en kategori.
Det första man såg i dunklet var den svarta skulpturen av Esaias Tegnér, som hotfullt stirrade på en från sin karmstol. På ömse sidor om honom löpte korridorer med svarta trägolv bort i mörkret.
Jag insjuknade i öroninflammation under den långvariga flyttprocessen, huvudet lindades i en vit turban av fetvadd och bindor, vi lämnade Växjö i mörkret en novembermorgon, jag, mina föräldrar, mina tre syskon, ett halvt, 2 och 9 år gamla, en taxi väntade vid den prydliga stationen i Älghult (det hade blivit ljust, men himlen var mulen). Så kom vi äntligen fram till det röda huset under några väldiga lönnar.
På verandan stod en kör av skolbarn i min egen ålder uppställd. Kantorn, tillika lärare och rektor, höll tal. Jag stod där lamslagen, med huvudet som ett vitt klot, som en schejk i turban, och med alla de 10-12-åriga barnens blickar riktade på mig. Jag hade blivit offentlig, liksom hela min familj.
Jag måste snart återvända till läroverket och Växjö, där jag först bodde hos min före detta klasskamrat Pelle, som inte kommit in, och senare några veckor i prästänkehemmet, en institution för medellösa prästänkor (som förr brukat ”konserveras” genom att den avlidne prästens efterträdare gifte sig med dem).
Så blev det jullov och juldagsmorgon. Vi hade stigit upp klockan fem. På landsvägen kom redan slädarna körande, när vi gick till kyrkan passerade två eller tre gengasbilar, vid kyrkstallarna gnäggade hästarna och slog med hovarna. Vi gick in genom kyrkporten, mamma med babyn på armen och vi tre syskon.
Den stora kyrkan var fullsatt. Vi skred fram genom mittgången upp mot prästbänken som låg till vänster om altaret, något höjd över menigheten. Mäktig psalmsång, alla reste sig (Var hälsad sköna morgonstund), och far trädde vitskrudad fram inför altaret. Då började min halvåriga syster skrika, vilket ledde till att mamma och min två-årige lillebror smög ut genom sakristian. Vi två bröder, 9 och 11, blev ensamma på vår upphöjda plats. Där blev vi sittande i dryga två timmar, för i Älghult brukade man slå ihop julottan med den ordinarie 11-gudstjänsten för att få allt avklarat på en gång innan man spände hästarna för slädarna och for hem.
Resten av juldagen ägnade jag åt att läsa min julklappsbok En studie i rött och fundera över Sherlock Holmes som slog liken med en käpp för att se om de kunde få blåmärken efter döden och sedan drog hem till Baker Street där han sprutade in kokain i armen eftersom han hade så tråkigt.
Tre veckor in på vårterminen kom ett brev till inackorderingsrummet i Växjö som meddelade att morfar var mycket sjuk och kanske skulle dö. Mamma hade rest till Skåne med min lillasyster som också var sjuk. När jag kom till Älghult på lördagseftermiddagen fick jag veta att morfar var död, vilket jag fruktat. I det stora mörka kalla huset fanns bara far och mina två småbröder.
På söndagskvällen tog jag rälsbussen tillbaka till Växjö. Jag gick i tankar längs den mörka Södra Järnvägsgatan och den ännu svartare Bäckaslövsvägen tills jag upptäckte att jag hamnat på Bäckaslövs hed, regementets övningsfält utanför staden. Jag gick tillbaka, kollade husnumren och hittade snart huset där jag var inackorderad: Bäckaslövsvägen 13.
Denna kväll i början av februari mindes jag höstterminen, insåg att läroverket var ett fängelse och undrade vad jag skulle ta mig till, medan jag lyssnade till min rumskamrat Götes snarkningar och stirrade på det gula draghålet i sågspånskaminen.
Om man kom trettio sekunder för sent till läroverket stängdes den tunga porten och man fick stå utanför och vänta i tio minuter. När man släpptes in uppgav man namn och klass för två vakthavande lärare som registrerade anmärkningar. Det var efternamnet som gällde och fortsatte att gälla alla de åtta åren i läroverket. Man var inte en individ utan en kategori.
Det första man såg i dunklet var den svarta skulpturen av Esaias Tegnér, som hotfullt stirrade på en från sin karmstol. På ömse sidor om honom löpte korridorer med svarta trägolv bort i mörkret.
Läroverkets hjärta var aulan som hade bänkar på ömse
sidor om en mittgång och orgelläktare som i en kyrka. Längst fram
fanns ett upphöjt podium där rektor Dahllöf satt med svart hår och
glittrande glasögon, vänd mot eleverna i samma ställning som Tegnér
innanför porten. Snett bakom honom fanns en hög talarstol där magister
Risberg och lektor Rosén varje morgon från måndag till lördag under
alla mina åtta år höll morgonandakt. Eleverna satt klassvis med de
yngsta klasserna längst fram. År för år flyttade man bakåt för att till
slut hamna längst bak.
Det var obligatoriskt att ha med sig psalmbok. Då och då utlyste rektor psalmbokskontroll vilket innebar att sidodörrarna till aulan stängdes och samtliga elever med psalmbok i hand långsamt fick troppa ut genom den enda öppna dörren, där ett par lärare antecknade dem som var utan.
Rakt under aulan låg gymnastiksalen med ingång från läroverkets baksida. Omklädningsrummet, låg halvt nedsänkt under marken, var mörkt och luktade illa. Där nere var man på nåd och onåd utlämnad åt fänriken, en ung nazist som kallades Tuppen. Han hade inlett höstterminen med hälsningsövningar. Pojkarna (hur flickornas gymnastik var organiserad minns jag inte) marscherade runt i gåsmarsch, med blå kortbyxor och gymnastikskor och iförda svarta läroverksmössor med blank skärm.
När vi passerade Tuppen skulle vi gå i givakt, se honom i ögonen, med ett ryck ta av mössan och hålla den med nedsträckt arm intill knäet. Denna övning återkom en gång i veckan. När vintern närmade sig hade några pojkar röda stickade luvor i stället för läroverksmössor. Det var kallt ute. Men de röda luvorna ansågs också symbolisera det norska motståndet mot den tyska ockupationen. Det innebar konflikt i gymnastiksalen.
Fänriken hade ett speciellt disciplinmedel: en nyckelknippa. Den var ganska tung för där fanns många nycklar. Han kastade den tvärsöver gymnastiksalen. Om han inte träffade den elev han siktade på, fick denne springa fram med nycklarna till honom och utsättas för en utskällning och ibland en spark. Det gjorde ont när knippan träffade i ryggen.
För första gången konfronterades vi med ett främmande språk. Tyska. Nazityska, kunde vi mumla. Grammatiken var svår och på grund av hög frånvaro under hösten halkade jag efter.
En matematiklärare försökte skapa respekt genom att dra oss i håret. En av de elever han luggade reste sig. Då steg läraren upp på en stol för att komma i överläge. Eleven gjorde detsamma. Det slutade med att lärare och elev stod på bänklocket. Klassen skrattade hånfullt.
Det var mörkt när jag vaknade. Vår inackorderingstant ställde fram smörgås och mjölk. Frampå dagen kom solen fram och snön blev kram. På kvartsrasten hade vi snöbollskrig, ropade och hojtade. Särskilt roligt var det när alla trängdes i porten efter första ringningen. Röda och glada satte vi oss i klassrummet. Magister Kollander gick fram och tillbaka med onaturligt rak hållning eftersom han hade pekpinnen bakom ryggen, fastspänd i armvecken.
Då bultade det hårt på klassrumsdörren. Magistern öppnade. Det var rektor Dahllöf. Vi for upp och ställde oss i givakt, hälsade och blev tillsagda att sitta.
Rektor var ursinnig. Vi hade kastat snöboll mot skolingången och det var förbjudet i ordningsstadgan. Han uppmanade oss att vara ärliga och erkänna vilka av oss som gjort sig skyldiga till förbrytelsen. Ingen rörde sig. Dödstystnad rådde.
Dig känner jag i alla fall igen, röt rektor och pekade på mig. Ställ dig upp! Kom fram! Jag ställde mig framför honom och stirrade på hans blanka svarta skor. Se mig i ögonen! Jag stirrade in i glasögonen. Han gav mig två örfilar, en på var kind, troligen inte särskilt hårda. Min skräck handlade inte om att få stryk. Gå och sätt dig! Rektor tågade ut. Först då märkte jag att han haft en vaktmästare med sig.
Jaså, du är en sådan lax, sa magister Kollander. Nästa rast märkte jag att jag blivit en offentlig person också i läroverket.
Det var obligatoriskt att ha med sig psalmbok. Då och då utlyste rektor psalmbokskontroll vilket innebar att sidodörrarna till aulan stängdes och samtliga elever med psalmbok i hand långsamt fick troppa ut genom den enda öppna dörren, där ett par lärare antecknade dem som var utan.
Rakt under aulan låg gymnastiksalen med ingång från läroverkets baksida. Omklädningsrummet, låg halvt nedsänkt under marken, var mörkt och luktade illa. Där nere var man på nåd och onåd utlämnad åt fänriken, en ung nazist som kallades Tuppen. Han hade inlett höstterminen med hälsningsövningar. Pojkarna (hur flickornas gymnastik var organiserad minns jag inte) marscherade runt i gåsmarsch, med blå kortbyxor och gymnastikskor och iförda svarta läroverksmössor med blank skärm.
När vi passerade Tuppen skulle vi gå i givakt, se honom i ögonen, med ett ryck ta av mössan och hålla den med nedsträckt arm intill knäet. Denna övning återkom en gång i veckan. När vintern närmade sig hade några pojkar röda stickade luvor i stället för läroverksmössor. Det var kallt ute. Men de röda luvorna ansågs också symbolisera det norska motståndet mot den tyska ockupationen. Det innebar konflikt i gymnastiksalen.
Fänriken hade ett speciellt disciplinmedel: en nyckelknippa. Den var ganska tung för där fanns många nycklar. Han kastade den tvärsöver gymnastiksalen. Om han inte träffade den elev han siktade på, fick denne springa fram med nycklarna till honom och utsättas för en utskällning och ibland en spark. Det gjorde ont när knippan träffade i ryggen.
För första gången konfronterades vi med ett främmande språk. Tyska. Nazityska, kunde vi mumla. Grammatiken var svår och på grund av hög frånvaro under hösten halkade jag efter.
En matematiklärare försökte skapa respekt genom att dra oss i håret. En av de elever han luggade reste sig. Då steg läraren upp på en stol för att komma i överläge. Eleven gjorde detsamma. Det slutade med att lärare och elev stod på bänklocket. Klassen skrattade hånfullt.
Det var mörkt när jag vaknade. Vår inackorderingstant ställde fram smörgås och mjölk. Frampå dagen kom solen fram och snön blev kram. På kvartsrasten hade vi snöbollskrig, ropade och hojtade. Särskilt roligt var det när alla trängdes i porten efter första ringningen. Röda och glada satte vi oss i klassrummet. Magister Kollander gick fram och tillbaka med onaturligt rak hållning eftersom han hade pekpinnen bakom ryggen, fastspänd i armvecken.
Då bultade det hårt på klassrumsdörren. Magistern öppnade. Det var rektor Dahllöf. Vi for upp och ställde oss i givakt, hälsade och blev tillsagda att sitta.
Rektor var ursinnig. Vi hade kastat snöboll mot skolingången och det var förbjudet i ordningsstadgan. Han uppmanade oss att vara ärliga och erkänna vilka av oss som gjort sig skyldiga till förbrytelsen. Ingen rörde sig. Dödstystnad rådde.
Dig känner jag i alla fall igen, röt rektor och pekade på mig. Ställ dig upp! Kom fram! Jag ställde mig framför honom och stirrade på hans blanka svarta skor. Se mig i ögonen! Jag stirrade in i glasögonen. Han gav mig två örfilar, en på var kind, troligen inte särskilt hårda. Min skräck handlade inte om att få stryk. Gå och sätt dig! Rektor tågade ut. Först då märkte jag att han haft en vaktmästare med sig.
Jaså, du är en sådan lax, sa magister Kollander. Nästa rast märkte jag att jag blivit en offentlig person också i läroverket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)