I måndags väntades Susan Nathan till Lund där hon skulle hålla föredrag om mänskliga rättigheter i Israel och om israelisk utrikespolitik den 11 och 12 april. Men hon kom inte.
Efter israeliska påtryckningar stoppade indiska myndigheter hennes utresa från Indien, där hon vistas sedan en längre tid. I Israel förs det fram anklagelser mot henne om spioneri och antiisraelisk verksamhet.
Spionanklagelserna är absurda, men det skedda visar hur den israeliska staten behandlar judar som bär fram den judiska kulturens djupa humanistiska traditioner. Susan Nathan drabbades av en sorts israelisk antisemitism.
Ändå var Susan Nathan närvarande i Lund den 11 april. På Lunds Stadsbibliotek framfördes en fiktiv intervju med henne, byggd på hennes självbiografiska bok ”Ett annat Israel. Min resa över den judisk-arabiska gränsen”. Ordfront 2007, övers.Gunnar Sandin.
Texten har sammanställts av Bengt Hall och Gunnar Stensson. Svaren är direkta citat ur boken. Karin Stensson läste Susan Nathans repliker. Arrangemanget utgjorde ett stöd för projektet Ship to Gaza.
Svaren som inte fick framföras
Susan Nathan, du är känd som kritiker av staten Israel genom din bok som kom ut i Sverige för sex år sedan.
Här ska vi tala om vad som hände före 2004, det år då du publicerade boken.
Boken handlar om relationerna mellan Israels judiska befolkning och de araber som är israeliska medborgare, men lever på andra sidan den osynliga judisk-arabiska gränsen.
Du menar att israelaraberna lever under villkor som liknar apartheid och att det återverkar på förhållandet till palestinierna i de ockuperade områdena, i Gaza och i flyktinglägren.
Sedan boken kom har situationen försämrats genom kriget i Gaza och Israels alltmer högerextrema regering. Samtidigt sveper en demokratisk revolution genom länderna i Mellanöstern.
Min första fråga blir: Vem är du?
"Mina judiska farföräldrar tvingades fly från Litauen undan 1880-talets pogromer. Av en tillfällighet hamnade de i Sydafrika. Som barn besökte jag ofta Sydafrika.
Min far verkade som läkare i London under andra världskriget. Som jude kände jag mig isolerad i det engelska samhället. I skolan fanns det bara fyra barn som var judiska. Och skolan var kristen.
Jag levde i London, bildade familj, fick barn som nu är vuxna, och arbetade bland annat med hivsjuka patienter fram till 1999.
Jag var då 56 år gammal. Hela mitt liv hade jag varit övertygad sionist, så i detta skede av mitt liv begärde jag israeliskt medborgarskap och flyttade till Israel."
Du hade föreställt dig Israel som ett övervägande judiskt samhälle. När du befann dig på ett sjukhus för en ögonoperation upptäckte du hur etniskt blandat landet är.
"Jag hade trott på formeln att Israel är en judisk demokratisk stat. Jag blev överraskad när jag upptäckte att i salen där jag låg fanns inte bara judar utan också muslimer och druser. Jag fann det förbryllande att många av palestinierna var israeliska medborgare, så kallade israelaraber. Trots att jag var sionist sedan många år och flera gånger hade besökt Israel hade jag aldrig tidigare kommit i kontakt med dem."
Du beskriver en upplevelse på sjukhuset som kom dig att ifrågasätta det israeliska samhället.
"En dag kom en ortodox ung kvinna till sjukhuset med en månadsgammal baby på armen. Barnet hade just genomgått en ögonoperation. Samma kväll kom hennes man på besök. Han bar virkad kippa, långa kindlockar, pistol på höften och ett gevär nonchalant slängt över axeln,. Det är uniformen för den nationalistiska religiösa högern i Israel – utomlands mer känd som bosättarna.
Tanken att en tungt beväpnad civilperson fritt kunde vandra omkring på ett sjukhus med sjuka barn och kvinnor fick mig att häpna. Jag började prata med honom. Med stark amerikansk brytning berättade han: ”Jag har just rekvirerat ett arabiskt hem i östra Jerusalem. Jag går aldrig hemifrån obeväpnad.”
Jag invände att det var bättre för honom att bo i den judiska stadsdelen i Gamla staden. Han svarade: ”Nej, hela östra Jerusalem tillhör judarna.”
Hans ord efterlämnade en otäck smak i munnen. Varför stal han ett hem i den palestinska delen av staden, den del som Israel erövrade i kriget 1967, när det nu fanns vidsträckta områden i landet där han kunde välja att bo?
Händelsen ledde till att jag började engagera mig för eftersatta grupper i Israel som judar med marockanskt, irakiskt, egyptiskt och syriskt ursprung. Och slutligen den osynligaste gruppen av alla, araberna i de inhemska arabiska samhällena.
Jag valde att bosätta mig i staden Tamra, en helt palestinsk stad i Galiléen med 25 000 invånare för att dela de villkor som israelaraberna lever under och visa att samexistens mellan judar och palestinier är möjlig."
Under vistelsen i Tamra kom du att ifrågasätta den traditionella uppfattningen att konflikten mellan judar och palestinier uppstod 1967 när Israel ockuperade Västbanken och Gaza. Alla fredsförslag utgår från det.
"Ja, det är en uppfattning som döljer verkligheten. Den verkliga roten till konflikten är palestiniernas materiella och emotionella förluster då de fördrevs 1948.
Ingen vågar säga det, vare sig diplomater, journalister eller politiker. Men så är det.
De ockuperade områdena utgör bara 22 procent av palestiniernas historiska hemland.
Att bortse från det innebär att helt bortse från de förluster som drabbat hundratusentals palestinska flyktingar och miljoner av deras ättlingar.
Och Israels beslag av palestinsk egendom fortsätter obevekligt, med våld och med administrativa metoder."
Den 27 april firar israelerna befrielsen och upprättandet av staten Israel. För palestinierna är det en dag av sorg över katastrofen, nakban.
"Det finns en väldig kunskapslucka på båda sidor om vad som skedde 1948.
Israelerna ser massakrerna på palestinier som undantag, som till exempel den i Deir
De svenska tidningarna och TV hade tidigt folk nere vid flygbasen på Sicilien som berättade om varje steg som togs. Nu var ju allt hemligt och reportrarna fick inte komma nära basen utan fick mötas med pressofficerarna på en gräsplätt vid en motorväg en god bit bort. Nyhetsflödet blev inte så stort heller så nu har reportrarna väl rest hem. Men att vi förväntades heja på de våra var helt klart. Den oreflekterade patriotismen, den man trodde var utdöd i Sverige, stack upp sitt huvud.
