I går kväll smällde det i Svt – Krig för fred. Min morgontidning Sydsvenskan hade redan laddat: "Sverige dödar" – för fred...
Skribenten Tobias Lindberg redovisar en förvirrad argumentation: "Ändå har Sverige en rimlig Afghanistanpolitik. Det måste finnas ett tydligt mål med den svenska närvaron." Det kan inte vara både och, att en politik utan tydligt mål är rimlig.
Ursäkta om jag stör. Jag skriver till dig och andra som jag då och då haft kontakt med kring Afghanistanfrågan. Våra utkikstorn och varifrån vi kan ropa ut våra protester och frågor är olika – det är en styrka! Jag försöker sannerligen inte enrollera dig i något åsiktskollektiv men min tanke är att utbyte av tankar och delade perspektiv är av godo, för den nödvändiga offentliga debatten framåt. När Sverige dödar behöver vi mer än någonsin en livfull debatt.
Antar att om de inte gjort det redan så kommer fler än Sydsvenskan att hänga på dokumentärserien för att försvara den militära insatsen. I sex veckor kommer den svenska insatsen i Afghanistan att pågå i våra vardagsrum (eller var folk nu har sina teveapparater...) Det ger också oss en chans att sätta Sveriges militära medverkan i Afghanistan under debatt.
I Aftonbladet hade Åsa Linderborg apropå dokumentären redan dagarna före visningen sagt en sak som också jag tycker måste sägas: "Jag vill inte se fler ceremonier på Bromma, med flaggan på halv stång. Jag vill inte höra fler ”terroristexperter” eller läsa fler kolumnister som än en gång begråter de döda, med en försäkran till föräldrarna, att deras söner dog för en ädel sak."
Åsa Linderborg gjorde också en viktig reservation: innan vi sett fler program vet vi inte om seriens sex avsnitt "säljer in blodbadet". Min poäng är att sändningarna oavsett ger oss tillfälle att såväl lyfta Afghanistankriget i sig som att sätta fokus på Sveriges medverkan.
Afghanistan kommer nu närmare. Vardagen, soldaterna, kriget. Det finns något att diskutera. En verklighet – och bilderna av verkligheten. De dokumentären förmedlar och andra. Ett tabu bryts.
I samma aftonblad som det Åsa Linderborg redovisade Ulf Bjereld att motståndet mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan växer. Andelen som vill att Sverige avbryter är idag 49 procent, medan andelen som vill att Sverige stannar kvar minskat till 30 procent från 35 procent 2007.
Det är bra. Det blåser trots allt medvind!
Skribenten Tobias Lindberg redovisar en förvirrad argumentation: "Ändå har Sverige en rimlig Afghanistanpolitik. Det måste finnas ett tydligt mål med den svenska närvaron." Det kan inte vara både och, att en politik utan tydligt mål är rimlig.
Ursäkta om jag stör. Jag skriver till dig och andra som jag då och då haft kontakt med kring Afghanistanfrågan. Våra utkikstorn och varifrån vi kan ropa ut våra protester och frågor är olika – det är en styrka! Jag försöker sannerligen inte enrollera dig i något åsiktskollektiv men min tanke är att utbyte av tankar och delade perspektiv är av godo, för den nödvändiga offentliga debatten framåt. När Sverige dödar behöver vi mer än någonsin en livfull debatt.
Antar att om de inte gjort det redan så kommer fler än Sydsvenskan att hänga på dokumentärserien för att försvara den militära insatsen. I sex veckor kommer den svenska insatsen i Afghanistan att pågå i våra vardagsrum (eller var folk nu har sina teveapparater...) Det ger också oss en chans att sätta Sveriges militära medverkan i Afghanistan under debatt.
I Aftonbladet hade Åsa Linderborg apropå dokumentären redan dagarna före visningen sagt en sak som också jag tycker måste sägas: "Jag vill inte se fler ceremonier på Bromma, med flaggan på halv stång. Jag vill inte höra fler ”terroristexperter” eller läsa fler kolumnister som än en gång begråter de döda, med en försäkran till föräldrarna, att deras söner dog för en ädel sak."
Åsa Linderborg gjorde också en viktig reservation: innan vi sett fler program vet vi inte om seriens sex avsnitt "säljer in blodbadet". Min poäng är att sändningarna oavsett ger oss tillfälle att såväl lyfta Afghanistankriget i sig som att sätta fokus på Sveriges medverkan.
Afghanistan kommer nu närmare. Vardagen, soldaterna, kriget. Det finns något att diskutera. En verklighet – och bilderna av verkligheten. De dokumentären förmedlar och andra. Ett tabu bryts.
I samma aftonblad som det Åsa Linderborg redovisade Ulf Bjereld att motståndet mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan växer. Andelen som vill att Sverige avbryter är idag 49 procent, medan andelen som vill att Sverige stannar kvar minskat till 30 procent från 35 procent 2007.
Det är bra. Det blåser trots allt medvind!
Reflektion till avsnitt 1
Striden vid Nghala
Första avsnittet i dokumentärserien Krig för fred.
Det finns ingen anledning att moralisera över soldaterna och vad de säger. De har ett jobb, de löser en uppgift. I krig dödar de.
Det absurda är den retorik som framställt soldaten, vars främsta uppgift och yrkeskunnande är att döda, som ett slags humanitär hjälparbetare.
Det kan man hålla med soldaterna om: slut med slikt prat. En spade är en spade, krig är inte fred.
I publiciteten i förhand har det hörts förhoppningar om att bara de där hemma, vi som inte varit iväg på någon mission, får klart för oss vad det handlar om, att det inte är lek utan krig, då ska vi stödja insatsen.
Det ska de inte vara så säkra på. Visst stödjer vi våra soldater: Vi vill ha hem dem – i livet!
Utan att ha varit på någon mission så är vi fullt kapabla att avgöra att detta krig inte är rätt krig.
I början av insatsen i Afghanistan gjordes i Riksdagen ett tydligt förbehåll för svenskt militär närvaro: det fick inte förekomma minsta risk för sammanblandning mellan Isaf, där Sverige samsades med andra fredsbevarande styrkor, och OEF, där USA ledde kriget mot terrorismen.
Det var i och för sig en åtskillnad som redan från början var otydlig, men ju tydligare det blivit att de olika utländska militära operationerna inte är olika utan samverkar till stöd för ena sidan i ett inbördeskrig och stormakten USA:s mål, har riksdagsledamöterna glömt det alldeles.
Fast så glömsk kan ingen vara. Det som tycktes vara ett förbehåll var aldrig allvarligt menat.
Nu säger samma majoritet att till 2014 ska ansvaret för säkerheten överlämnas till afghanerna och de svenska soldaterna ha lämnat.
Samtidigt spenderar försvarsministern miljarder på stridshelikoptrar för att möjliggöra insatser efter 2013...
I detta första avsnitt tycktes det bara vara ett svenskt krig. Utan de styrkor som dödar civila och väcker afghanernas ilska, avsky och motstånd.
Det kan tyckas lite märkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar